De var överallt, de där förbannade fåglarna som Astrid Lindgren skrev om. Det var samma sak varje gång han blev förkyld, vildvittror invaderade hans hem och skrek "Nu ska snoret flyta!!!" så att det ekade i både rummet och i hans huvud! Ibland satte de sig uppe på hans skivställ och blängde elakt på honom, väntade på att förkylningen skulle kväva honom till döds. Nattens Väktare blängde bara tillbaks på dem med sina rödsprängda ögon, snörvlade surt något åt dem som förmodligen hade låtit som en svordom om han inte varit för hes i halsen för att prata. Det fungerade mest som en bekräftelse för att han faktiskt var riktigt nära döden, så vildvittrorna satt kvar och väntade. Vildvittror har all tid i världen.
Givetvis fanns det inte några vildvittror där, de fanns inte på riktigt. Astrid Lindgren hade ovanan att ljuga ihop varelser och historier istället för att, som Batman och bloggen ni läser, hålla sig till sanningen. Men även om vildvittrorna inte fanns, såg han dem ändå. I vanliga fall hörde han bara röster och pratade med föremål utan egentlig förmåga att på något vis föra en konversation, som kökssoffor och kylskåp. Men nu låg han hemma i sin soffa med både feber och förkylningarnas förkylning, och då såg han naturligtvis syner också. Som till exempel den gigantiska semlan som stod i dörröppningen och ropade sexiga ord efter honom. Han hade för länge sedann lärt sig att saker aldrig är så bra som de verkar, så den hägringen genomskådade han lätt. Det var bara hans enorma hög med räkningar som låg där, ingen jättesemla med otrolig sex appeal.
På sina kallsvettiga ben haltade han ut i köket för att leta efter något att dricka. På köksbordet satt Badankan och njöt av tillvaron i solskenet som sken in genom fönstret. Hon verkade dessutom njuta av att samma solsken snarare blev ett hån när det träffade Nattens Väktare i hans bleka och irriterade ansikte.
"Du ser lite förkyld ut", pep hon i självgod ton till honom på badankespråk. Han svarade med ett kort grymtande, helt uppenbart ett sätt att undertrycka ilskan över att badankor orättvist nog aldrig blev förkylda som andra varelser. Men det var inte lönt att bli sur på henne, det skulle inte spela någon som helst om han så nös henne rakt i ansiktet. Hon hade haft kvar det där överlägsna leendet i alla fall. Hon såg alltid ut så, eländiga gummidjur! Inte så konstigt dock, vad vet väl en badanka om att vara förkyld?
