Morgondimman må förvisso ha varit mental, men inte ens
den stod pall för det förtvivlade skriket. På mitten blev det kluvet,
tillsammans med det lilla mys som för en stund hade rått i soffan, och strax
efter att skriket ekat ut började rösterna. Vad har hänt? Ser du inte? Åh, nej!
Hur kunde detta ske? Och mitt på ljusa dagen?
För att vara fullkomligt ärlig
fanns det inget som fick fart på en seg lördag som ett blodisande mord, det
kunde Nattens Väktare inte förneka. På väg ut till köket log han, uppståndelsen
bland dammråttor och gamla matrester. En liten beige skål tröstade en gråtande
kaffekopp. För en kort sekund slet de alla blicken från det ofattbara, liket på
golvet, och såg bara Nattens Väktare, detektiven som skulle lösa fallet och
åter vagga in lägenhetens innevånare i falsk säkerhet om att inget sånt här någonsin
skulle ske igen.
Men när folkmassan skingrades
försvann leendet från vår hjältes läppar. Vem låg inte där i kaffepölen, om
inte hans älskade favoritmugg? Skärvorna var bara precis stora nog för att han
skulle känna igen den.
Som om en osynlig kraft slog
hål på hans lungor försvann all luft. Alla minnen han hade med muggen som nu
låg där, obarmhärtigt förvandlad till inget annat än en blöt porslinshög. Alla
de fantastiska dagarna som börjat just med muggen och den första koppen kaffe.
Alla gånger han hållit upp muggen som en helig relik och tänkt ”Fasiken, vilken
trevlig mugg.”
Nu var det slut.
Nu var det personligt.
Förhören var långa och ovanligt hotfulla, även för
Nattens Väktare. Han smög runt stolen där den stackars tallriken satt och
svettades. Identifierad som den sista som såg muggen i livet, tallriken var
medveten om att det var en position man inte ville vara i.
Varför hade just den här
muggen mördats? Vad för hemligheter tog den med sig till sin grav? Vad var
konspirationen? Vilka var motiven? Kärlek, så klart. Nattens Väktare hade hört
ordet förut. Ett gift som säkert kunde verka som en välsignelse i stunden, men
innan man visste ordet av låg man på golvet i tusen bitar.
”Älskade du muggen?” frågade
Nattens Väktare. ”Var du svartsjuk på alla mjuka läppar som legat mot den,
medan du, lilla tallrik, fick nöja dig med varma blickar?”
Tallriken visste inte vad den
skulle säga. En tystnad som nästan kunde tas som ett erkännande. Den nästan
sprack av all hemlig kärlek som nu blivit till våld.
Men så hade även vinglaset,
osthyveln och den odiskade matlådan svarat under förhören, det vill säga: inte
alls. Och det var förbannat svårt att döma någon utan att ha några bevis.
Nattens Väktare ställde
tallriken i diskmaskinen och kastade sig i soffan. Huvudet fullt med tankar,
ingen av dem värd att nämna. Att vara detektiv var inte lätt i dessa dagar. Det
var ett ensamt jobb. Fy bubblan, det var ensamt.
En skugga rörde sig längs den
kala väggen, där han länge tänkt hänga sina diplom han fått för vilken utmärkt
detektiv han var, men då inga sådan diplom kom lät han helt enkelt bli att
hänga upp dem. Skuggan, ja, det var något förföriskt över den. Dansande
rörelser, fast mer som stilla vågor på havet, vågor med en inbyggd längtan
efter det okända äventyret, de långa nätterna under fullmånens bleka sken. En
femme fatal, en fara för varje maskerad hjälte. Våld och förtal var en småsak,
men mot attraktionens kraft var han chanslös. Kärleken var en gåta ha inte
kunde lösa, och enligt han själv, som ju var lite av en dålig förlorare, var
det för att det inte fanns något svar.
”Jag vet vem mördaren är.”
Rösten var inte alls så
förförisk som han hade föreställt sig den. En pipig och dryg röst, gummi-aktig
på något vis. Nattens Väktare vände sig från sin imaginära whisky sour (klockan
var inte tillräckligt mycket för att göra en riktig drink).
”Badankan”, sa han när han såg
skuggans ägare. ”Vad vet du som jag inte redan vet?”
”Vill du att jag gör en lista
så behöver jag ha några dagar på mig”, pep hon.
”Lustigt, men håll dig till
ämnet. Jag är inte på humör för dina sarkasmer. En nära vän är offret i den här
massakern.”
”En nära vän?” sa Badankan och
lutade sig mot honom. ”En mugg, menar du? Och med massaker menar du att den
dängdes in i en dörrkarm, kan jag tänka mig?”
Nattens Väktare skrattade lite
mer självsäkert än han egentligen hade råd att göra.
”En dörrkarm? Så fånigt. Och
hur kan du veta det?”
”Enkelt”, pep Badankan. ”Jag
såg med egna ögon när Du gick med muggen till köket slängande med armarna som
en berusad bläckfisk på diskotek. Jag såg med egna ögon hur du slog muggen i
dörrkarmen, och hur du sedan, som en ynkrygg, flydde mordplatsen bara för att
återvända en stund senare och spela hjälte. Jag såg alltihop.”
Medan orden sjönk in slöt sig
sanningens mörker kring Nattens Väktare. Han var en mördare. Att glasen
skallrade på diskbänken berodde inte på jordbävningar eller tågtrafik utanför
fönstret. De skakade av fruktan för sitt liv, för de hade ju sett hur många
glas som förlorat livet den senaste tiden. Mordvågen som sköljt över vår
hjältes hem var hans egen.
Han begrundade den nya
insikten en stund, sen hämtade han en sopskyffel och gjorde sig av med liket.
Det var bäst att han hittade någon att bo med snart, innan de här mordgåtorna
blev för enkelspåriga.
