Ett okänsligt slut

Ett öronbedövande kras hördes, som när en sten kastas genom ett fönster, fast blodigare och så mycket djupare. Ett hjärtekras, och det kom ifrån vardagsrummet. Nattens Väktare visste inte om han skulle ha dåligt samvete, eller om det bara var inbillning, men Bäddsoffan som följt honom genom tolv år av hans liv verkade gråta. Det var inte den där tysta och sorgsna gråten, nej. Det var ångestgråt. En Överge mig inte-gråt. Men soffor gråter väl inte? Det var alldeles säkert inbillning.

”Ser du inte vad du gjort, din okänsliga karlslok?” pep Badankan, och bekräftade därmed att bäddsoffan förmodligen grät på riktigt.

”Men jag förstår inte vad jag gjort”, sa Nattens Väktare.

”Är du trög eller? Det förstår du väl att du måste låta henne flytta ut först, innan du kan flytta in din nya säng?”

Nattens Väktare tittade något skamset på sängen han just bäddat och gjort fin. Badankan hade förstås rätt, som vanligt.

För bara några veckor sedan fick Bäddsoffan beskedet, det var verkligen slut på deras förhållande. Hon skulle flytta ut, och in skulle nästa sovplats.

Det var mycket för Bäddsoffan att ta in, och en och annan tår hade hon fällt. Nog hade de glidet ifrån varandra, den maskerade hämnaren och hon. De där första åren i vuxenlivet var för länge sedan över. De såg aldrig på film tillsammans längre, uppesittarkvällarna var inte att tala om. Det var mest som ett långt och utdraget förhållande som borde ha varit slut för år sedan. Han kom jämt med pikar om hur ont han hade i ryggen, hon hade blivit för nedsutten. Och hon beskyllde honom för att smula ner henne när han åt chips istället för att stiga upp och äta frukost. För den delen, vems fel var det att hon var så nedsutten? Inte hade hon gjort alla gropar på egen hand.

Men de hade ju minnena ihop. De kanske kunde hitta tillbaka till magin, den där tiden då han längtade efter att få komma hem och lägga sig. Det gjorde han ju nu också, förstås, men då var det i just henne han ville sova. Hon kunde kanske jämna ut sittgroparna igen, göra sig sovvänlig.

Bäddsoffan levde på det lilla hoppet, trots att utflyttningsdatumet närmade sig hela tiden. Ibland tittade Nattens Väktare på henne med den där sängkammarblicken, och så låg han och rullade sig i henne så det riktigt fladdrade i lakanen och hon blev alldeles pirrig i schäslongen.

Men nu stod hon där. Den nya sängen. Bäddsoffan avskydde den. Ny, fräsch, fast. Sänggavel hade den med. Så utomordentligt vidrigt. Hur kunde hennes egen superhjälte falla för en sån? Själv stod hon nermonterad i vardagsrummet och kunde inte mer än blänga svartsjukt medan Nattens Väktare vänslades med den nya sängen. Skruvade på ben. Klädde gaveln. Urk.

Men det var när sängkläderna kom på som det verkligen sprack för henne. Exploderade. Sprängdes till atomer i ett moln av ångest och sorg. Hon skrek av gråt när HENNES sängkläder lades ut över den nya sängen. Sängkläderna hon bäddats med så många gånger, som de hade så många minnen med. Ett förflutet och en framtid, trodde hon. Till råga på allt såg sängen så outhärdligt perfekt ut i sängkläderna.

Juanita, papier maché-giraffen som själv erfarit kärlekens destruktiva krafter flertalet gånger, försökte trösta Bäddsoffan. Hon puffade med nosen över ryggstödet. Det skulle bli bra till slut. Såja såja. Bäddsoffan var ändå för bra för Nattens Väktare. Hon var värd någon mycket bättre.

Då kom bäddsoffan ihåg vart hon skulle flytta – hem till den maskerade hämnarens ex-flickvän. Åh, så mycket skit de skulle prata om honom. Hur han dregelsnarkade, och alltid satte sig i sängkläderna med byxorna på. Jätteäckligt! Han trillade ur sängen i sömnen med! Urlöjligt!

Men det var inte det bästa, tänkte hon sen och fick något hjärtligt i blicken. Hunden Chaplin bodde ju också där, den charm-tokiga hunden som brukade ligga på hennes schäslong och äta popcorn. Och när han somnade blev han varm och luktade så gott. Än en gång skulle hon få täckas i hundhår.

Plötsligt längtade bäddsoffan tills hon fick flytta. Nattens Väktare kunde gott ha den där gräsliga sängen, hon fick ju trots allt hunden.

Rutiner

Vardagen var en ranglig konstruktion, byggt direkt ovanpå ett bottenlöst hål av galenskap. Ibland när Nattens Väktare stod för länge i vardagsrummet utan att göra någonting alls kunde han känna hur det rörde sig under golvet, hur rösterna ropade efter honom. ”Bryt upp parketten, kom igen. Det blir spännande. Fall handlöst, vettja. Se om du kan klättra upp igen.” Det var i de där stunderna av osäkerhet, när han inte hade kontroll på saker. När kaffet tagit slut, när han fått den dumma idén att bjuda ut nån på date, eller när högarna av tomma chipspåsar kastade allt för mörka skuggor över honom. Galenskapen väntade under ytan, och det enda som höll den i schack var vardagsrutinerna. Rutiner, rutiner, rutiner. Kalla honom tråkig, men utan rutinerna hade förmodligen förångats av stress och ångest.

Från det att klockan ringde vid 4 på morgonen, till att han nyduschad och med frukost i magen gick till bussen, var allt en noggrant planerad koreografi, ett dansnummer han utförde varje morgon. Från sängen till kaffebryggaren, till duschen, till köksbordet. Och på väg till bussen kollade han klockan när han passerade särskilda ställen. Allt var perfekt i tid, enligt rutinerna.

Därav var frågan Nattens Väktare nu ställde sig, där han stod på den regniga busshållplatsen onsdag morgon, som han alltid gör, av högsta relevans: ”Var tusan är alla?”

Hållplatsen var inte tom, men det var fel folk som stod här. Det gamla paret som brukade hoppa av vid Komvux, var höll de hus? Alla de yngre som brukade prata spanska med varandra och hoppa av på Universitetssjukhuset, hade de tagit sovmorgon? Samtidigt? Inte ens tanten som brukade sätta sig i sätet bakom honom och lösa korsord var på plats! Istället stod där en rund snubbe med keps och tuggade tuggummi, och två skolungdomar. Vad gjorde de uppe så här dags? De kunde vara inte vara äldre än femton!

Vår hjälte tittade nervöst på klockan. 5.38, bussen skulle snart komma. Enligt hans klocka, ja. Hur visste han att den gick rätt? Den kunde ju ha ställt om sig under natten.

Fobin gjorde sig påmind. Det fanns inget så obehagligt i världen som tanken på att komma försent. Underlandets vita kanin rusade fram och tillbaka mellan hjärnan och hjärtat, fick inte komma försent! Hellre en halvtimme tidig än två minuter försen, vilket hade varit en katastrof. Han konstaterade att hans klocka stämde överens med den som hängde ovanför busskuren, men det lugnade honom inte när han insåg att den hade stannat.

Rutinerna. Hade han klivit upp senare än vanligt? Kände han sig utvilad för en gångs skull? Nej, faktum var att han var tröttare än vanligt, men det kunde ha att göra med stressen.

”Ursäkta”, sa Nattens Väktare till snubben med kepsen. ”Vet du vad klockan är?”

”Det vill jag inte ens tänka på”, svarade han.

Nattens Väktare visste inte om han vågade fråga igen, utan ringde Fröken Ur. Var det ett tecken på att han var gammal? Visste femtonåringarna om att det fanns en Fröken Ur att ringa om man av någon outgrundlig anledning inte hade något annat sätt att ta reda på vad klockan var?

Nej, allting stämde. Tiden i alla fall. Var det för att det var sportlov? Eller hade han råkat kliva ur sängen i en alternativ dimension. En där ungdomarna åkte till skolan strax innan 6 på morgonen?

Där var avgrunden igen, den lyste galenskapsgrönt under kullerstenen. Rutinerna, tänk på rutinerna. Klockan slog 5.42, en minut kvar. Inte falla nu, han var ju på väg till jobbet, han var pigg och utvilad, han var inte det minsta störd av att en massa främlingar stod på busshållplatsen.

Då kom hon. Kvinnan som uppskattningsvis var i hans ålder och såg lite ut som en So-lärare. Det var i alla fall den bild han hade av henne, och att hon var social då hon alltid stod och pratade med de andra resenärerna.

Nattens Väktare krängde av sig hörlurarna, han hade ändå inte förmått sätta igång något att lyssna på mitt i paniken.

”Gud va glad jag är att se dig!” utropade vår hjälte och insåg samtidigt att det var det första han någonsin sagt till henne.

Hon insåg nog samma sak och tog reflexmässigt två snabba steg bakåt. ”Vadå?”

Han tog upp telefonen för att förklara att hans klocka gick fel, men då såg han problemet. Under 5.43 stod det inte ”onsdag” som det brukade göra på onsdagar. ”Torsdag 20 Februari” lös med stora vita tecken. Hans tog aldrig bussen så här dags på torsdagar. Faktum är att han var ledig på torsdagar. Det fann ju inget som sa att inte de andra passagerarna också var lediga på torsdagar.

Men kvinnan hade redan gått ifrån honom innan han fick en chans att förklara det dumma misstaget. Hon stod en bra bit ifrån busskuren och sneglade på honom, som om han var någon galning. Vad skulle han nu göra?

Ja, det är frågan. Vad gör han nu? I skrivande stund har fortfarande ingen sett honom. Åkte han till jobbet trots att han är ledig? Nej, vi har ringt och hört, men han har inte dykt upp. Åkte han hem? Inte enligt Badankan och giraffen Juanita. Öppnade sig marken och han försvann ner i galenskapen? Åkte han med regnvattnet ner i en avloppsbrunn och försvann ut i havet? Kanske har inget av detta hänt, kanske fortsatte historien. En superhjälte som ramlar utanför sina vardagsrutiner går det aldrig att veta så noga med.

Tvättkorgens hemliga plan

Tvättkorgen gäspade från ett hörn i badrummet. Ännu en lång och hård dag till ända. Om han nu bara kunde få sätta sig i den bekväma fåtöljen i vardagsrummet en stund. Avnjuta ett glas rött med fötterna på fotpallen, titta på regnet och njuta av ett väl utfört arbete. Men nej, en tvättkorg hade sin plats i badrummet, och han hade inga fötter att vila på en pall och ingen mun att avnjuta ett gott vin med. Till råga på allt var badrumsfönstret placerat så högt upp att han inte såg ut genom det.

En ovetande läsare kanske tror att Tvättkorgen inte fyllde ett större syfte än förvaring av kläder som ska tvättas. Det må vara sant för andra tvättkorgar, men inte för den som stod hemma hos Nattens Väktare. Han hade följt sin ägare i flera år, sett kärlekar komma och gå, och klädstilen blev (tack och lov) bara bättre. Han kände den maskerade hämnaren och alla hans brister.

Nattens Väktare hade exempelvis en förmåga att svimma i duschen om det blev för varmt. Vem var då där och fångade vår hjälte i fallet? Jo, Tvättkorgen. Det krävdes tre eller fyra svimningar innan han lärde sig att duscha med fönstret öppet, och framförallt skruva ner värmen.

Och så var det de där tupstrumporna från Intersport, så fula att det var ett under att folk på gatan inte spottade efter honom. En efter en försvann de på något märkligt vis, och bara Tvättkorgen visste hur. Han gömde undan dem, under topz, plackers och tussar i papperskorgen. Inte förrän Nattens Väktare började köpa finare strumpor slutade Tvättkorgen göra sig av med dem.

Men det var för länge sedan. Tvättkorgen suckade med nostalgiskt vemod. Dagens problem var svårare att lösa. Krävde en kreativitet man inte kunde förvänta sig av en tvättkorg. 30-årskrisen, som till viss del fortfarande var aktuell, började med att Nattens Väktare inte kunde använda ett plagg mer än en gång innan det hamnade i tvätten igen. Det var bara att hålla masken och låta sig fyllas med tvätt, och glädjas över att det åtminstone inte var så smutsigt.

Nu var ensamheten det största hotet i vardagen. Så många år hade passerat, och Tvättkorgen hade fortfarande inte vant sig vid hur ledsen och arg Nattens Väktare kunde bli bara för att ingen var där och delade morgnar, kvällar och nätter med honom. Han kunde skaka av gråt så fort han kommit innanför dörren och inte blev mött av vare sig hund eller sambo. Han kunde bli arg också, kasta ryggsäcken i väggen och vråla tills jackan och skorna trillade av. Hur det än var blev han fullkomligt utmattad efteråt, somnade någonstans i lägenheten, och vaknade vid fyra-tiden med ont i huvudet och i ryggen.

Tvättkorgen stod inte ut med det.

Tur var att Nattens Väktare inte var hälften så smart som han själv påstod, och väldigt lättlurad.

”Men var har nu alla handdukar tagit vägen?” morrade Nattens Väktare. Han var blöt, trött och irriterad för att han aldrig kom ihåg att se om handduken var på plats innan han klev i duschen. Det måste ha varit femte gången den här veckan som inga rena handdukar fanns att tillgå. De låg allihop i tvättkorgen. Hur var det möjligt att så många handdukar förbrukades på så kort tid? Han var ju bara en person!

Eller?

Kunde det vara så att det bodde någon mer här? Någon som inte visat sig än, som bara smög runt här och använde upp handdukarna när han inte tittade.

Det skulle förklara varför kaffet och brödet alltid var slut. Och det orimligt stora diskberget kunde ju inte vara Nattens Väktares skapelse. Inte enbart i alla fall. Ja, så måste det vara, tänkte han. Han hade fått en sambo, och det gjorde honom lika lycklig och varm som frågvis.

Vart kom hon ifrån? Hade hon blåst in genom fönstret, eller smugit in när hon hört hur bra musik han spelade? Gillade hon att spela brädspel? Hur såg hon ut? Hon måste vara otroligt liten, tänkte Nattens Väktare, för han hade ju inte sett henne. Liten, eller osynlig …

Den viktigaste frågan var förstås: Var de lyckliga ihop?

Nattens Väktare kände efter en liten stund. Jo, men visst var de lyckliga. Det pirrade ju i magen när han tänkte på henne, så det var väl ett tecken?

Snart kom han fram till att pirrandet var av hunger. Maten var slut, ännu ett tecken på att han inte längre var ensam. För hur skulle han ha haft tid att äta alltihop på egen hand? Nu skulle han handla för två personer igen, för första gången på evigheter! Bjuda henne på sin legendariska linsgryta, slänga ihop ett saftigt bröd att ha till! Tända ljus, mysmusik, jippi! Han skuttade som en liten bumbibjörn till butiken.

Tvättkorgen gäspade och stoppade i sig ännu en handduk, för kärlekens skull.

Ett förföriskt skägg

Det var det som var planen, tänkte han för sig själv där han stod framför badrumsspegeln. Så fort de andra på bussen kände doften skulle de komma av sig helt och lukta sig till källan till detta underbara som plötsligt välsignat luften omkring. Det som fick samtliga näshår att pulsera av välbehag. Ja, hans nya skäggolja, med diskret doft av sötlakrits, var i sanning helt förträfflig.

Han önskade att han själv kunde borra ner näsan i skägget, men då det satt i hans eget ansikte var det svårt att nå. Den där kärleken däremot, kvinnan i hans liv som säkerligen väntade någonstans där ute, skulle inte kunna hejda sig. Rätt som det var skulle hennes näsa vara där och sniffa, med djupa inhaleringar. Han fick gåshud av bara tanken.

Men tänk om fler på bussen blev nyfikna. ”Se där, där sitter en kvinna och luktar på ett skägg. Det måste jag undersöka”, skulle de kanske tänka. Det kunde lätt spåra ut, det där. Såg han inte upp skulle han kanske ha hela skägget fullt med främmande näsor. Då fick de slåss om honom, och det tyckte han inte var bra. Hade han tagit för mycket olja i skägget?

På flaskan stod det att fyra droppar skulle räcka vid inoljningen. Han hade tagit fem. Skägget skimrade vackert, såg ungdomligt och fräscht ut. Men var det för mycket?

Nej, tvärt om. Det kunde gott få vara några droppar till. Och inte doftade det ohanterligt mycket heller. Traktens vackra näsor, må de vara små, stora, spetsiga eller runda, de skulle nog klara om det doftade lite tydligare. Han fick ju tänka på att mycket doft kunde försvinna om det blåste mycket.

Dubbel dos, tredubbel till och med. Nu var skägget verkligen tjusigt, och lakritsentusiaster skulle kasta sig efter honom på gatan. Han ville ändå inte ha en kvinna som inte gillade lakrits. Eller ville han det? Det skulle ju bli mycket mer godis över till honom då.

Nu var det ju inte godis han ville ha, det var ju kärlek. Han tog ytterligare några droppar skäggolja, det såg ju bara bättre ut för var droppe. Håret fick några också, för liksom skägget var ju även håret gjort av hår, tänkte vår inoljade hjälte. Och ögonbrynen, det var det många som glömde.

Efter en kvarts inoljande såg Nattens Väktare snarare ut som om han ätit en oerhört flottig pizza, men det tänkte inte han på. Det var ett formidabelt skägg, ett sånt där skägg som hamnar på bild i tidningen, och då tar det inte många minuter innan drömkvinnorna börjar ringa. Han sköljde munnen med skäggolja, satte på sig skjortan och gick till bussen.

Det verkade funka. Flera av de som väntade på bussen vädrade som besatta efter honom. Antingen det, eller så var de förkylda, för när han log mot dem med sitt bästa snygg, sexig, singel-leende log de inte tillbaka. Han påminde sig om att klockan bara var halv sex på morgonen, och det var förmodligen ingen som var glad över att vara på väg till jobbet så här dags.

Nåväl, tänkte vår hjälte, väl ombord på bussen, där det blåste mindre, skulle doften komma mer till sin rätta.

När bussen rullade in och Nattens Väktare tyst för sig själv sagt ”Show time!” skedde det som inte fick hända. Det absolut enda som stod mellan honom och kärleken – en utmanare. En doft han kände igen så väl från skäggvårdsbutiken, ”Hallon & chili”, tusan var den oljan luktade gott. Och skägget doften kom ifrån var aningens större än hans eget, buskigt men välansat, och med en mystisk svart nyans. Raka snygga polisonger, med en perfekt utbuktning neråt kindbenen. Inte ett krokigt eller slitet strå fanns att skåda. Själva ägaren såg vidrigt nöjd ut med sitt skäggliga överläge. Nattens Väktare övervägde att lägga krokben på honom.

Han vore inte Nattens Väktare om han inte hade en plan även för katastrofer som denna. Väl i bussätet mitt emot den stiliga rivalen plockade han fram flaskan med skäggolja som han i sin stora vishet plockat med sig. Det hade ”Herr Hallon & chili” inte förväntat sig. Han tittade storögt på vår hjälte som inte ens använde pipetten för att droppa ut olja i handflatan, utan hällde direkt från flaskan ner i skägget. Det kom förstås olja överallt, men så länge han vann skäggkampen fick det vara värt det. Med stora självsäkra tag började han massera skägget. Han var en man som vårdade sitt yttre och visste att den sanna kärleken till stor del byggde på personlig hygien. Och nu doftade det så starkt av sötlakrits att ingen längre kunde komma ihåg hur vare sig chili eller hallon egentligen luktade.

Som vid en jordbävning skakade näshåren till. En stark lukt, en stank rent av, spred sig snabbt i bussen och dominerade ut alla andra lukter. Hur var det möjligt? Det stack i näsan av obehag. Vad var det för något?

Tre tonåringar i stora jackor hade klivit ombord på Universitetssjukhusets hållplats och klampade nu genom mittgången. Nu visste han vad det var.

"Axe". Den så kallade parfymen. Han kände igen den från sin ungdom. Ack så dum man var på den tiden, och luktsinnet var så outvecklat. Varför slutade den hemska parfymen aldrig vara trendig? Buteljerad illvilja, var det.

Ack, skäggoljan var slut, och så var även Nattens Väktares drömmar om en vacker näsa i skägget. Men imorgon var en ny dag, då skulle han köpa mer skäggolja. Kanske skulle han testa Hallon & Chili? Det vill säga, om han fortfarande hade ett fungerande luktsinne efter den här bussfärden.

(I vanliga fall gömmer Nattens Väktare sitt skägg under en bit löshud för att hans identitet inte ska avslöjas. Bara i sitt privata låter han skägget vara till allmän beskådning.)

My one and only thrill

Regndropparna klättrade nerför fönsterrutan, glittrande i gatlyktornas kalla sken. Lund passerade utanför, tillsammans med människor som just tagit helg. I hörlurarna sjöng Melody Gardot om den intima kärleken. Tyst, nästan viskande, så där så att håret reste sig längs armarna. En ensam ljusfläck föll på den plats i bussen där Nattens Väktare satt och sökte efter den Gardot sjöng om i ”My one and only thrill”. Situationen var perfekt för ett romantiskt möte, tänkte han för sig själv. Det var som en scen. Film noir, hjälten på uppdrag i kärlekens tecken, iklädd trenchcoat genomvåt av regn, sökande efter kvinnan som fick hans frusna hjärta att slå igen. Sökande efter fredagkvällen i mänsklig gestalt. Närheten, ögonkasten.

Perfekt i takt med saxofonsolot, långsamt och sensuellt likt en bättre kyss, möttes han av två mörka ögon från sätet framför. Där var hon, i svart mössa och rutig filtjacka. Läpparna rörde sig som om de sjöng ”you´re my one and only thrill”. Hon hade ingen halsduk, men Nattens Väktare ställde gärna upp med sin värme som substitut.

Han höll andan, väntade på det som oundvikligen skulle ske. Romantiska filmscener visste han hur de var uppbyggda. Elektriciteten i luften, som sekunderna innan ett blixtnedslag. Händerna som så gärna ville nå, läpparna som ville smaka varandra. Inga löften, bara ömsesidiga förhoppningar. Frågorna. Vem skulle ta första steget? Skulle han våga? Orkestern spelade för kärleken och livet, en episk berättelse om två som blev en. Snart nådde det stråkindränkta stycket sin klimax.

Hoppfullt väntade vår hjälte på närheten. Hoppfullt och ovetande, för hade han bara haft vett att ta av sig hörlurarna hade han ju förstått att hon inte ville ha vare sig kärlek eller närhet, inte ens för en kväll. Hon ville bara veta om nästa hållplats var ”Professorstaden”, då informationsskylten var avstängd. Innanför hörlurarnas magiska värld var han fortfarande den hungrande hjälten, men utanför var han bara en trög fåne. Till hans försvar hade den där kyssen passat ypperligt till musiken.

Hon tappade tålamodet, slutade le vänligt, och frågade en annan passagerare.

Självförtroendet ebbade ut, musikstycket gick mot sitt slut. Läslampan flimrade till och slocknade. Så här stod det väl inte i manus?

Visste hon inte att de var skapta för varandra? Två vandrare på livets oändliga sandstrand, de hade kunnat bli varandras lemonad i solens hetta. De kände inte varandra, nej, men så var det ju med alla nya bekantskaper. Varje frö av kärlek var ju sprunget ur mystiken. Vem är du? Vad hungrar du efter? Kärleken är ett samtal, utan frågor dör det, tänkte Nattens Väktare.

Visst hade de saker gemensamt! Det kunde ingen ta ifrån dem! Den här bussen, till exempel. Och han noterade att även hon hade en ryggsäck med märket Fjällräven. Där slutade förvisso likheterna, men det var aldrig bra att vara för lika heller.

Var tog hon vägen nu? Han kastade blicken genom bussfönstret och såg sin livs kärlek stå på Professorgatans hållplats. Snart åkte bussen vidare, och deras kärlek med den. De hade separerats innan de ens blivit ett par.

”Fruktansvärt!” skanderade Nattens Väktare så att samtliga medresenärer vände sig mot honom. Han gjorde den första förnuftiga handling han gjort på hela bussresan och dämpade sig. Melody Gardot sjöng lika gärna om olycklig kärlek, den som antingen svalnat, dött helt eller aldrig ens haft en chans. Och när allt kom omkring föredrog vår maskerade hjälte att lyssna på sånt som kändes äkta. Januarivädret var också äkta, mörkret och den blöta kölden som kröp genom plaggen. Tomheten. Förhoppningar och drömmar som aldrig slog in. Han trodde bara på tråkiga saker från och med nu.

I alla fall tills han satt på stadsbuss 2 och mötte nästa par av behagfulla ögon och Madeleine Peyroux sjöng ”Dance me to the end of love”. Nu väntade tidernas bästa filmkyss.