Batman´s otränade skinkor

- Hallå, Höger? 

- Ja, Vänster?

- Är du vaken? 

- Vaken? Ja. Vid liv? Knappast.

- Så du känner också den där smärtan? Den liksom krampar och ömmar.  

- Jag kan inte minnas när jag mådde så här dåligt sist…

- Som att vara bakfull… Men jag dricker ju aldrig.

- Inte jag heller. Och ändå kallar man det just "BAKfull"

- Livet som skinka kan minsann vara bra ironiskt ibland…

- Men vad i hela världen har vi varit med om, då? Vad har vår ägare utsatt oss för?

- "Squash" tror jag det kallas för. Hans dumma polare föreslog att de skulle spela det…

- Den där idiotiska sporten när man slår en boll mot en vägg och springer som en galning efter den för att slå till den igen?

- Jepp! 

- Är inte det ansträngande?

- Jepp!

- Och Batman var tillräckligt dum för att tacka ja? 

- Jepp. Utan minsta tanke på hur otränad han var. 

Ungefär nu hade Nattens Väktare tröttnat på att lyssna på allt gnäll från sina två otränade skinkor. Det fanns en gräns för hur mycket en skinka hade att säga till om. Och den gränsen var helt klart passerad vid det här laget.

- Hör nu, ni två! Nu får ni sluta med det här skitsnacket och skärpa till er! Jag ska dansa i kväll, men jag kommer inte orka dansa med ert klagande hela kvällen! 

De båda skinkorna tittade förskräckt på varandra.

- Ska han dansa också? Den dåren! Han kommer bli vår död!

- Ja… Om inte VI blir HANS död först. Hehehe!

Ett klargörande: Bilden ovan föreslår att Nattens Väktare var ute och gick i solskenet utan några kläder. Med rumpan bar, så att säga. Detta är självklart påhittat, till skillnad mot resten av innehållet i detta blogginlägg. Nattens Väktare är på tok för blyg för att gå ut utan kläder. 

The return of Badankan!

Plötsligt var de återförenade igen, efter två månader utan varandra. Det är lustigt vad mycket en maskerad hämnare kan ha att prata om med sin nyss hemkomna badanka. Men för en gångs skull var Den Svarta Riddaren tyst och lät sin badanka sköta pratet. Hon var ju trots allt den som rest bort, både för att få en paus från honom och för att få se de där delarna av världen som en badanka vanligtvis inte får se. Batman hade verkligen ingenting emot att lyssna heller. Han var mest otroligt glad över att ha henne tillbaks igen. 

Det hela hade börjat som vilken vanlig dag som helst. Vanliga rutiner, vanliga bekymmer och vanliga saker att glädjas åt. Vanligt väder, vanliga vänner, vanliga kläder. En nästan ovanligt vanlig dag. Sen kom meddelandet till hans epost som gjorde dagen ovanligt ovanlig istället: 

"Nattens väktare!
Jag är nu hemma igen!
Några dagar innan jul kom vi fram till Dalby stenbrott, men därifrån fick jag gå!
Du anar inte hur många dagar det tar för en liten badanka att gå hela den vägen!
Nu är jag iaf hemma igen men pga en väldigt härlig trumupplevelse jag hade på min semester så har jag nu klättrat in och lagt mig för att vila i en av dina trummor!

Find me if you can!

MVH BadAnkan"

Om mycket riktigt, under en liten darbuka-trumma satt badankan med ett stort leende. Nattens Väktare hade ingen aning om hur hon lyckats komma in i lägenheten på egen hand, då hon inte har några nycklar in. Å andra sidan var det så mycket annat med hennes långa resa som han inte förstod. Så han frågade inte ens. 

Efter flera timmars pratande, några glas whisky och en trevlig omgång mahjong somnade de båda i vardagsrummet. Den vänskap som en gång fanns var nu fördjupad och förfinad. De somnade tillsammans som de goda vänner de var menade att vara, Batman och hans badanka. 

En hungrig garderob

Det var den där tiden på dygnet då Nattens Väktare åt frukost. En liten skål filmjölk med müsli, en kopp te och en prickig, ekologisk banan. Det var en lugn morgon med frisk luft och Benny Goodman-musik bakgrunden. En sådan där morgon då ingenting kunde besvära honom. Han skulle precis ta sin första sked filmjölk då den där fina känslan av ro plötsligt försvann. 

Bakom sig, utifrån hallen, hörde han plötsligt något som gnällde ynkligt. Men när han vände om såg han ingenting utöver det vanliga, så han vände åter sin uppmärksamhet till frukosten. Men då hörde han det igen, samma gnäll men något högre och mer utdraget. Lite irriterad reste han sig från stolen och gick ut i hallen för att ta reda på vem som störde hans morgonro. Där fanns ingen förutom han själv, men gnällande fortsatte. Det verkade komma från hans garderob, så han öppnade dörren och kollade in. Där inne var allt i sin ordning, men när han stängde dörren igen fick han se något besynnerligt. Garderobsdörren hade fått två stora och våta ögon som tittade tiggande på honom. Han tittade in i de stora ledsna ögonen och hörde plötsligt att den inte bara gnällde, den kurrade också. Precis som om den var hungrig. 

Som den fina människa han såg sig själv som, gick han ut i köket och hämtade sin filmjölk och försökte mata den. Men den var inte ett dugg intresserad av den typen av mat. Den fortsatte titta på Nattens Väktare med sina tårfyllda ögon. Vad gör man?, tänkte han för sig själv. Ringer en veterinär? Vem kände han som var expert på garderober? Svaret kom snart farande genom luften och landade i hans huvud. Han ringde sin syster, hon som luktar vin och nagellack, och rådfrågade henne. Och precis som om det skulle vara ett vanligt problem, svarade hon blixtsnabbt att hans garderob var hungrig och skulle inte sluta gnälla förrän den fått i sig lite nya kläder. 

En nästan oändligt lång runda på köpcentret var tydligen den enda bot som fanns. En fruktansvärd massa byxor, skjortor, kavaj och underkläder inhandlades. Men han var lyckligt lottad. Han förstod på sin syster att hon egentligen hade en mycket mer instabil garderob än hans, för den behövde tydligen matas några gånger i veckan. Sannerligen en dyr maträkning, så medan hon var med lät han bli att klaga över sin egen garderob.  

När han väl kom hem, med händerna fulla av kassar med kläder i, såg man hur hans garderob sken upp av lycka. Det måste ha varit över tre år sedan den hade sett så här mycket nya kläder sist. Det knakade i väggen när den glada garderoben försökte hoppa upp och ner och rulla runt av lycka. Men så fort den fått i sig kläderna byttes den okontrollerbara glädjen mot en stilla belåtenhet och garderoben somnade sött. Slutet gott, allting gott. Med undantag för Den Svarta Riddarens filmjölk, som han glömt på köksbordet medan han handlade med sin syster. Den var varm och sur nu. Men så länge hans garderob var glad, var han själv glad. 

Frihet, lycka och studiebidrag

Odödlig var han kanske inte, men det var inte långt därifrån. Han kände sig som en ny människa när han reste sig ur sin säng. Täcket som brukade ligga så tungt över hans kropp och hindra honom från att komma upp på morgonen, var plötsligt lätt som en fjäder. Hans steg hade förvandlats till danssteg som inte riktigt rörde vid marken under honom, utan lät honom sväva en bit ovanför. Hans röst var ung och stark när han sjöng ut sin plötsliga glädje genom sin lilla lägenhet som just för tillfället snarare kändes som ett palats. Solen sken in genom hans fönster och kärlek och lycka regerade. 

En ovanlig dag i hans liv? Vad hade hänt? Hade han vunnit Nobelpriset i litteratur? Hade det blivit fred på jorden? Hade han kommit hem i sällskap av en kvinna natten innan? Nej, kära läsare, detta var något mycket bättre! Han hade fått studiebidrag! Han var kanske inte odödlig, men det var, verkligen definitivt, inte långt därifrån. 

En håribel varelse

Plötsligt blev allting svart. Något stort och äckligt hade landat på hans huvud. Det hade hundratals tentakler som täckte för ögonen för Nattens Väktare. Han försökte slita av det från huvudet, men det var hopplöst. Det rörde sig inte en millimeter, även om han för all del kunde vifta bort några av tentaklerna för en sekund. Det var som om varelsen, eller vad det nu var, hade vuxit fast på hans huvud. Och när han såg sig i spegeln blev han inte gladare, ty det såg verkligen inte klokt ut. Som om någon stampat ihjäl en korsning mellan en bläckfisk och ett ovanligt långhårigt marsvin och placerat det där, uppe på hans huvud.

Hela dagen gick och Den Svarta Riddaren fick hitta på olika strategier för att hålla varelsen i schack. Han kom på att han kunde blötlägga den för att den skulle vara lättare att forma. Dock återupptog den sin uppenbara favoritsyssla, att hänga och slänga med sina tentakler mitt framför ögonen på honom, så snart den torkat. En annan strategi var att binda ihop några av tentaklerna med små gummiband, men det gav honom ett löjligt utseende. Det bästa verkade vara att gömma så mycket som möjligt av varelsen under en keps, men även då lyckades några av tentaklerna hitta ut och ställa till djävulskap i Batmans ansikte. 

Det var inte förrän han kom till sin arbetsplats som han fick en tänkbar lösning till sitt problem. En av hans arbetskollegor hade skräckslaget tittat upp på varelsen och sagt "Du store tid! Du borde verkligen träffa en frisör snart." 

Nattens Väktare var lite osäker på vad en "frisör" var för något. Det var kanske en typ av exorcist, ungefär som en tandläkare. Men om de här "frisörerna" nu var så bra på varelser av den typen Batman fått på halsen (huvudet), så var det helt klart värt att kolla upp. 

Att vara någons kudde

Hon kom till honom, mitt i natten, med sitt sköna ansikte vackert inramat i sitt långa, mörka hår. Hon la sig inte bredvid honom där han låg. Hon satte sig bara på sängkanten och gav honom precis det han behövde - ett varmt leende och två snälla ögon. När hon såg på honom kände han för första gången på länge att allting var bra. Att han hade allt han vill ha och att han var älskad. Det var som lägga sig i ett varmt bad efter en lång promenad i snöstorm. Som att sova ut efter en veckas sömnlöshet. Som att vakna till vårsolen för första gången efter en lång vinter. Det var en underbar dröm. 

Nattens Väktare vaknade ensam i soffan med sin kudde i famnen, kramandes som om det vore ett eget litet liv. Som om det var det mest värdefulla han hade och det absolut enda som betydde något för honom i hela världen. Kudden däremot var inte fullt övertygad om hur mysigt det egentligen var. En annan, lite mindre kudde låg bredvid sängen. Den hade haft tur och lyckats rulla ner under natten. Nu låg den där och tittade upp på den större kudden med ett elakt grin. Den lilla kudden visste precis hur det kändes att bli sönderkramad och dregel-snarkad på, för han hade varit med om det många gånger förr. Den stora kudden morrade åt honom, att nästa natt var det minsann hans tur. 

Det sorgliga med kuddarnas nattliga missöden var att de gång på gång upprepades utan att någon av dem lärde sig något av det. Kuddar är egentligen ett väldigt romantiskt folkslag som kan mycket om vad som får en kvinna på fall. Hade de bara samarbetat hade de säkert kunnat hitta en kärlek åt Den Svarta Riddaren. Då hade han kunnat krama och dregla på henne hela natten istället. Men en kuddes enfald kan ibland växa sig så stor, om ingen stoppar det, att de goda egenskaper en kudde besitter helt faller bort. 

Med andra hopp hade Batmans kuddar bara en enda sak att hoppas, vilket var att han på egen hand skulle hitta kärleken i sitt liv. Och det var verkligen inte mycket att hoppas på. Stackars kuddar.

Skor på rymmen

Ett, två, trippelsteg, trippelsteg… På ett folkfyllt dansgolv stod Nattens Väktare och njöt av musiken och sin danspartner. Jazzmusiken fångade honom i sina stora händer och fick honom att röra sig till rytmerna. Ett stort leende i hans ansikte och alla som var runt omkring honom förstod att han var i sin egen värld, där bara han, hans danspartner och ett gäng galna jazzmusiker fanns. Allt utanför upphörde att existera. 

Alla förstod det, så även Batman´s lömska vinterskor. Han hade gått till dansstället i dem för att sedan byta till ett lättare par dansskor. Vinterskorna hade han ställt i ett hörn innan han gick ut på dansgolvet. Det var då de förstod att de nu hade en chans som inte de inte fick ofta. 

"Är han borta?", sa den ena skon som såg lite dåligt. Den hade nämligen inga ögon som vanliga skor.

"Jadå, han är borta! Han är helt borta i musiken!", sa den andra, som såg mycket bättre.

"Bra! Då tar vi chansen och sticker. Jag hatar den här musiken!"

"Ja, för att inte tala om när han, efter dansen, sticker ner sina svettiga fötter i oss!"

Den andra skon gjorde en gest med sina snören som visade att han ville kräkas av bara tanken. De tittade snabbt mot utgången och såg att den var obevakad. Det svåra var att förklara för alla andra skor, som folk hade ställt i hörnet, vart de tänkte ta vägen. Skor går inte på toaletten, så det kunde de inte skylla på. 

"Ehm… Vi måste bara ut och ta lite luft!", förklarade de lite nervöst och hoppades att ingen skulle skvallra. Men den förklaringen fungerade utmärkt. Klart de skulle ta lite luft! Det kan ju vara nödvändigt för alla gamla, svettiga skor att lufta sig någon gång ibland. Alla skor nickade instämmande. Och så smög de sig ut genom dörren, utan att bli upptäckta av någon. De var äntligen fria och skulle aldrig mer behöva plågas av Batman´s svettiga fötter eller hans hemska musiksmak. 

Den Svarta Riddaren själv blev något mer förbryllad när han upptäckte att de var borta. Han hade ju ställt dem i hörnet och skor kunde ju inte bara få fötter och gå sin väg… Eller? 

Det mörka, härliga

Mörkret hade plötsligt fått en röst. Den var djup, ihålig och den kallad på Nattens Väktare. Det saknade honom. Det ville att han skulle låta det sluta sig om honom igen. Låta det svälja honom. Låta honom svälja det, precis som förr. Det var så länge sen nu. Han stirrade ut i det, ner i det. Det djupa, svarta. Han var alltid lika osäker på om det överhuvudtaget fanns en botten där nere, ty han kunde inte se den. Och det kändes alltid som att det skulle ta lång tid att ta sig dit. Men slutet på resan var alltid närmare än vad han trodde. Så även den här gången. 

Han ställde det urdruckna glaset på bordet framför sig och sköt bort det. Ett glas Guinness varade aldrig för evigt, och det var synd. Men det var alltid ett äventyr, om så endast för en kort stund. Den Svarta Riddaren var nöjd och log för sig själv. Det hände inte så ofta, men när han väl log så var han verkligen glad. 

"Tack, Guinness!"

"Varsågod, Svarta Riddare!" 

Ledsamhetens lilla ludd

"Det är ingen större mening med att stiga upp idag", sa en liten röst. Nattens Väktare hade just vaknat och såg sig sömnigt omkring i rummet för att på klarhet i vart rösten kom ifrån. Han vände sitt ansikte till sängkanten och där satt en liten fluffig varelse och såg ut som om det hade sålt smöret och tappat pengarna. Alternativt, tappat smöret på sina pengar så de blev hala och inte gick att greppa om.

"Du vet att du ändå kommer behöva göra om det imorgon, så vad är det för mening?", suckade det och tittade ut i rummet som om det inte hade gjort någon skillnad alls om det bara hade rasat samman. 

"Vad är du för en menlös liten varelse?", frågade Nattens Väktare sömnigt.

"Jag är ledsamhetens lilla ludd", sa luddet. "Det är jag som sätter mig i ditt öra och pratar ledsamt så att du bara längtar hem till sängen hela dagen. Jag ger dig en deprimerande sorgsen syn på världen och gör att inget känns meningsfullt längre. Och det är bara till det bättre, för så är det i världen!" 

Det blev tyst en stund, som om Den Svarta Riddaren plötsligt insåg att luddet hade rätt. Sen staten han sig upp och sa bestämt:

"Men om du sätter dig i mitt öra så rensar jag bara ut dig med en topz!"

Luddet tittade nu plötsligt på Batman med något som skulle kunna tolkas som ett listigt leende, men om man kände luddet rätt så var det troligtvis inte något leende egentligen. Ett listigt vemod, kanske.

"Just de, glömde säga: Dina topz är slut" 

Inga topz? Sanningen stötte in i hans hjärta som en kniv. Då är dagen verkligen meningslös. Det lilla luddet klättrade in i hans öra och Nattens Riddare drog täcket över huvudet. Han önskade att han aldrig någonsin hade vaknat och hoppades att han inte skulle göra om misstaget igen. Hur skulle vår maskerade hjälte komma ur den här situationen? Må någon komma med en topz och rensa hans öron, annars kanske han blir liggandes där i månader! 

En dammig historia

En ensam ljusstråle letade sig ner genom det mörka rummet där Den Svarta Riddaren satt fängslad. Det sista han mindes var hur han drog ut soffan från väggen för att dammsuga bakom den, då en enorm skugga plötsligt hade kastat sig över honom. Sen hade allt blivit svart. Nu satt han fastbunden i en stol med en munkavel i ett kolsvart rum. Han visste inte hur han hamnat där, han visste inte hur han skulle ta sig därifrån. Allt han visste var att det plötsligt började kittla otroligt mycket i näsan och att han skulle behöva nysa. 

Plötsligt tändes en skoningslöst skarp lampa, rakt i ansiktet på vår maskerade hjälte. När han ögon vant sig vid ljuset såg han att tre skepnader stod över honom. Det började stå klart för honom att han var i knipa och att de som fångat honom ville honom väldigt ont. Dessutom kittlade det mer och mer i näsan nu. 

"Vem jobbar ni för, Herr Väktare?", frågade en hotfull men dammig röst. Att Den Svarta Riddaren inte svarade något på frågan berodde dels på att han fortfarande hade munkavel, men framför allt på att han inte hade en aning om vad rösten pratade om. 

"Vi kan ta det här på ett trevligt sätt, men tro mig, Herr Väktare…" sa rösten som nu böjde sig över honom och visade sitt ansikte. "Jag har verkligen ingenting emot att ta den mer smärtsamma vägen heller!" Rösten som talade med honom kom från en ovanligt stor dammråtta. I bakgrunden stod hans två kumpaner och grinade elakt, även de dammråttor. De tog av Batman sin munkavel och den hotfulla rösten pratade igen:

"Vem har lejt dig att dammsuga mitt i vårt högkvarter, bakom soffan?". Den Svarta Riddarens näsa kittlade nu så mycket att han inte längre kunde hålla sig. En hysterisk nysning ljöd i rummet och de tre dammråttorna blåste nästan iväg av kraften. De tittade på varandra och på Batman. Sen nickade de menande och en av dammråttorna gick en bit bort och hämtade en stor väska. Dammråttan öppnade väskan och plockade fram allsköns tortyrredskap. Nattens Väktare insåg att de tänkte mena allvar nu och att hans liv var i seriös fara. Men han blev inte orolig för den sakens skull. 

Ni som sett Batman-filmerna vet att han har en högteknologisk bil, som lätt kan liknas med en stridsvagn. Dessutom behöver han inte mer än vissla på den så kommer den körande till honom på egenhand när han hamnat i knipa. 

Verklighetens Batman har varken bil eller körkort. Däremot har han en stridstokig dammsugare, ständigt på krigsstigen och ett munstycke ökänt för att sluka allt i sin väg. Och tillfället för att demonstrera den hade inte kunnat bli bättre. En lätt vissling från Den Svarta Riddarens läppar och på knappt tre sekunder brakade det väldiga odjuret in genom väggen. De tre dammråttorna hann bara precis bli lite rädda innan de sögs in i dammsugarens hungriga kropp. 

Slutet gott, allting gott. Nattens Väktare red på sin trogna dammsugare mot solnedgången och nya äventyr. Ett slut som låter gammalt och dammigt? Säg inte det högt, för din egen skull!