En inte så god fortsättning

Under det gula täcket av chipspåsar vaknade Nattens Väktare. Hade ännu en dag passerat utan att han gjort något annat än ätit chips? Sömnfumliga fingrar sökte sig till mobilen som låg en bit ifrån, och skärmen visade tid och datum.

En plötslig panik tog fyr i vår maskerade hjältes sinne, och han flög upp ur chipspåsehögen. Det var inte bara en dag som passerat! Han hade inte lagat någon vettig mat på snart en vecka! Hur hade det blivit så här fel?

Då mindes han. Den gurglande anden i köksvasken. Det var den som sa åt honom att gå och köpa mer chips varje gång han sneglade åt spisen. Nu fick det vara nog.

”Badankan!” utropade vår hjälte. ”Håll för näbben, för nu ska den där vasken rensas ordentligt. Och det kommer inte lukta lavendel, det säger jag det!”

Hon svarade något han inte brydde sig om att lyssna på. Om alla hjältar skulle hålla på och lyssna jämt och ständigt skulle det bli svårt att ha tid till att rädda världen.

Han stoppade öronen fulla med öronproppar, så att inte anden skulle ha en chans att prata honom ur det här. Skruvmejslar, såpa, topz och en gammal tandborste samlade han ihop och begav sig till köket. Där inne hade ingen städat på väldigt länge. Även här regerade de tomma chipspåsarna. Dammråttorna hade vallfärdat hit från fjärran delar av lägenheten, de levde på intorkade matrester i tallrikar och matlådor. Spindlarna hade byggt större bon där de satt och skrek när Nattens Väktare stegade in. Strumpludd och brödsmulor trakasserade hans nakna fötter.

Men vad nu? Diskhon var skinande ren! Den förfärliga kloakstanken var borta.

Återigen såg han att Badankan försökte prata med honom. Hon satt på diskbänken och såg upprörd ut, så han drog ur öronpropparna.

”Den har inte gurglat på över en vecka nu”, sa hon.

”Varför har du inte sagt något?” frågade Nattens Väktare.

Badankan fnös. ”Du har inte hört något för alla krasande chips du satt i dig.”

Han brydde sig inte om hennes överdrivna påhopp. Så länge det var under femtio påsar var det inget att prata om. Det irriterande var att den där vasken plötsligt fixat sig själv. För det första hade han sett fram emot att ta tag i problemet för att efteråt få känna sig lite duktig. Det var inte så ofta han fick göra det nämligen. För det andra hade han planerat åtminstone tre blogginlägg om den onda anden i vasken, och den klimatiska slutstriden skulle bli lika spännande som kladdig. Istället fick han denna antiklimax, detta ickeslut på den spännande historien.

”Har jag åtminstone några chips kvar?” frågade han Badankan.

Nej, chipsen var helt slut, och Badankan förbjöd honom att gå och köpa fler innan han städat upp alla chipspåsar och smulor. Dessutom var det på tiden att han lagade något vettigt att äta istället.

Mat var förstås det minsta av hans problem nu. Vad i hela friden skulle han skriva om? Så istället för att städa och laga mat skrev han ett blogginlägg om inget speciellt alls.

Anden i köksvasken

Det började vid tjugotre-tiden. Nattens Väktare stod i köket och kokade linsgryta. Det var ungefär vad pengarna räckte till just nu, men det var i alla fall otroligt nyttig mat och något mer spännande orkade han inte laga när det ändå bara var han som skulle äta. Ensamhet var en krydda utan smak. Det var då han hörde rösten igen.

Att det faktiskt var en röst hade han inte förstått förrän nu. Det där gurglande ljudet från köksvasken som alla andra sa åt honom förmodligen berodde på fel i avloppet, eller var kanske till och med dags för stambyte? Och åtgärdat det hade han försökt några gånger. Först kom vaktmästaren och fixade med starka fettlösande medel och sugproppar, men efter några dagar kom det gurglande ljudet tillbaka. Nu spottade den dessutom upp vatten och slagg. En avloppsspolare kom till undsättning och spolade bort stoppet med högtrycksslang. Naivt nog trodde Nattens Väktare att ljudet, vattnet och den hemska lukten skulle vara borta nu.

Kanske var det för att han var trött efter en tung arbetsdag i julhandeln, kanske var det cognacen och vinet som influerade hans sinnen, men i natt förstod han plötsligt varför problemen med vasken inte gick att lösa.

”Du skall icke äta linsgryta”, gurglade vasken.

”Men det är ju snart klart”, sa Nattens Väktare.

”Du skall bege dig till din närmsta ICA-handlare och köpa den största påsen chips du kan hitta.”

”Vem är du?”

”Jag är anden i vasken, men det spelar ingen roll. Du skall köpa chips.”

Det var som om den gurglande rösten i vasken kände Nattens Väktare, för han var ju mycket mer sugen på chips än linsgryta. Han lämnade spisen, gick till ICA och köpte chips. För säkerhets skull köpte han en flaska öl också, för hade vasken bara tänkt på det skulle den säkert sagt åt honom att göra det med.

Klockan var 2.30 när vår hjälte vaknade i vardagsrumssoffan med chipssmulor på magen och öl i mustaschen. Han smög ut till köket där linsgrytan fortfarande stod framme och lamporna var tända. Vasken var tyst. Nattens Väktare kikade ner i det svarta hålet. Det luktade förfärligt, men just nu var det i alla fall lugnt. Då öppnades två ögon där nere i dunklet och den maskerade hjälten hoppades till av rädsla.

Han måste ha sett i syner. Helt nyvaken, så det vore inte konstigt. Han släckte kvickt i köket och smög in i sovrummet. Han ville inte väcka…

”Var tusan har du varit”, pep Badankan irriterat.

”Öhm… I vardagsrummet.”

”Och vem var det du pratade med i köket?”

”Ingen”, sa han snabbt, för hur skulle han förklara för sin badanka att det bodde en ande i köksvasken, utan att framstå som galen?

Hon frågade inget mer och snart hördes snarkningar från den lilla gummikroppen.

Nästa morgon stod Nattens Väktare med telefonen i högsta hugg. Han skulle ringa och felanmäla vasken igen, och den här gången skulle det där gurglandet försvinna för gott!

En ohygglig stank kröp upp ur det svarta hålet tillsammans med en deciliter gråvatten.

”Vad gör du för nåt?” gurglade rösten.

”Du ska ut ur mitt liv nu! Jag ska felanmäla dig.”

”Du skall icke göra något i den stilen. Du skall köpa mer chips.”

Nattens Väktare var nära att göra precis som han blev tillsagd, han var ju mycket mer sugen på chips än riktig frukost. Men nej, han kunde inte hålla på så här! Han tryckte in telefonnumret till LKFs felanmälan. Men precis när han skulle trycka på grön lur slog köksdörren igen och lamporna började blinka.

”Du skall icke felanmäla mig”, gurglade vasken. ”Du skall köpa mer chips.”

”Du gillar verkligen lättsaltade potatischips, du”, sa en kassörska.

Inte förrän nu märkte vår hjälte att han fallit för vaskens knep igen. Den här gången hade han lastat upp tre påsar på kassabandet. Fortsatte det på det här viset skulle han inte ha råd med julmat.

Han betalade och log generat när kassörskan berättade att hon var mer en popcorn-typ.

En sak var säkert, han var tvungen att konfrontera den där vasken, men hur? Skulle han ringa en exorcist? Skulle han bussa Badankan på den onda anden? Eller skulle han göra som vanligt folk och kolla hur det såg ut i vattenlåset?

Fortsättning följer …

Tapetklister, kärlekens doft

Det illvita arbetsljuset kastade sitt sterila sken över hallen. Det kändes som om han fick ett nytt hem, och de grönvitrandiga halltapeterna fyllde Nattens Väktare med lycka. Ett nytt, ljust och fräscht liv, det var precis vad en hjälte som han behövde.

Tyvärr kom den fräna lukten av nymålat till på köpet, men nu när han stod där på hallmattan och beundrade de kala väggarna, kände han att det luktade av något annat med. Nyförälskelse. Det luktade så starkt av knoppande kärlek att han nästan blev generad.

Men vem var nyförälskad? Nattens Väktare var van vid kärlekskänslor och kände till alla tecken. När hjärtat tog små hopplasteg och hjärnan kändes som ett litet vibrerande geléhallon. När benen kändes starkare än någonsin, men ändå insisterade på att vika sig som en illvillig klappstol. Men han kände inga av dessa tecken i sig själv den här gången. Skönt, då slapp han ringa chefen och sjukanmäla sig. Men lukten var där ändå.

Likt en arg hyresvärd som varit mycket tydlig med att rökning var förbjuden inomhus, stegade han in i lägenheten för att lokalisera källan till lukten. Vem hade kärat ner sig? Vem höll på med sånt utan att fråga honom om tillstånd? (Nattens Väktare hade lite svårt att stå ut med andras kärlek sen han själv blev singel.)

Och där stod hon, giraffen Juanita, ertappad med mer rodnad i ansiktet än man kan förvänta sig av en giraff.

Men det var ingen lycklig förälskelse. Ögon var inte hjärtformade ledljus, de var svarta hål. Nattens Väktare hade aldrig sett henne så ledsen förut, så han låtsades som ingenting.

Tragedin hade börjat onsdagen förra veckan, när Målaren hade kommit in i hennes liv. Egen nyckel till lägenheten hade han fått av Nattens Väktare, vilket i sig var ett tecken på en pålitlig och seriös man. Stilig var han, med ett charmigt rufsigt skägg. Ganska muskulös såg han ut att vara, men det var inga av dessa drag som fick vår papier maché-giraff att falla pladask för honom. Det var tapetklistret.

Så fort hinken med klister öppnades och den förföriska doften spred sig genom lägenheten kände hon att detta var mannen i hennes liv. En man som förstod vad hon var gjord av, och de kunde ha en så fin framtid ihop, med 18 små papiér maché-ungar, som han byggt åt dem, skuttande runt benen. Och de skulle bo på savannen där det inte fanns ett hus så långt ögat kunde nu. Då skulle han aldrig ha något att måla om och därför kunna stanna hemma från jobbet varje dag. Och om Målaren blev ledsen, för det blir de ibland, och hans vackra ögon fylldes med skimrande tårar, skulle hon vira sig hals om honom och skydda honom från världens hat och orättvisor. Och de skulle bli det vackraste paret jorden någonsin skådat. Och solen skulle lysa på en evigt blå himmel. Och …

”Va? Har snubben en giraff i vardagsrummet?”

Det var det första Målaren sa när han såg henne förra veckan. Som om hon inte var mer än ett udda föremål i någons hem. Hon ville protestera, men Målarens tonläge bestal henne på modet att göra det.

Och utan att skänka henne en blick till, började han riva ner gamla tapeter i hallen.

Många försök hade hon gjort under veckan. Ställt sig nära dörröppningen så han skulle se henne. Man han puttade henne bara längre in i sovrummet när han skulle måla dörrkarmen. Och hon slängde med sina långa ögonlock, men till vilken nytta när tapeter och målarfärg var allt han fäste sin uppmärksamhet vid?

Idag hade hon slutligen gett upp. Lukten av tapetklister hade blivit ett hån, och hon ville aldrig mer vara kär. Nu skulle även hon bli en folkskygg whiskyentusiast, precis som Nattens Väktare. Singellivet var faktiskt riktigt trevligt. Skönt att inte ha någon visslande målare i sitt liv som gick runt och dammade ner överallt, tänkte Juanita medan tårarna rann likt en aldrig sinande flod nerför ansiktet och halsen.

Nattens Väktare hade förstås ingen aning om varför hon grät, och inte hade han vett att fråga heller. Slagit sig ner i sin fåtölj hade han gjort, och plockat fram sin mobil. Juanita ville helst spotta på honom, okänsliga slas-has! Men det anstår inte en giraff i papier maché att spotta på nån, så hon fortsatte gråta och hoppas att det skulle kännas bättre snart.

Ett pling från Nattens Väktares telefon.

”Det är Målaren. Han skriver att han blir färdig imorn”, sa Nattens Väktare.

Skönt, tänkte Juanita. Jag vill bara ha den där fruktansvärda mannen ur mitt liv.

”Och så skriver han så här: Giraffen i sovrummet är för övrigt mycket tjusig.”

Så han såg henne ändå! Åh, lyckan! Men ack att vara en giraff utan händer, annars hade hon tagit över telefonen. Men den som är gjord av tidningspapper och tapetklister vänjer sig vid att glädjas över det lilla.

”Nu luktar det så där nyförälskat igen”, sa Nattens Väktare. ”Ska det hålla på så här får vi vädra.”

"From the bottom of my heart ..."

Det började redan vid ytterdörren.

”Den som har skrivit den där förbannade vidriga julrapen måste ju för böfvelen vara psykopat!” röt Nattens Väktare, trots att klockan för länge sedan passerat tiden då det fortfarande kunde anses okej att ryta så där högt.

Badankan pep från sovrummet. ”Ska du hålla på så här hela december? Gasta och leva rövare så fort du kommer hem från jobbet!”

”Jag kan inte räkna på tio fingrar hur många gånger de har spelat det där fabricerade juleländet! Tacka tusan för att jag är upprörd! Och jag som skulle ut och rädda världen ikväll.”

”Du får väl försöka låta bli att lyssna på musiken då.”

Lätt för den självgoda badankan att säga, tänkte vår maskerade hjälte. En badanka som bara ligger i soffan och glor hela dagarna. Själv hade han hand om frysavdelningen på ett litet ICA någon mil eller två ifrån Lund. Och det var säkerligen bara för att jävlas med honom som de hade hängt upp butikens största högtalare ovanför hans frys. Hela sommaren och hösten hade den spytt ur sig Tomas Ledin, Gyllene Tider, och ibland även (URK!) dansbandsmusik.

Men nu var det december, och över två veckor sedan han hörde någon musik utan bjällror. Och var det inte JustDs julrap så var det Mariah Careys ”All I want for christmas is you” eller en av femtio tolkningar av ”Rudolf med röda mulen”. Huvudet kändes mer och mer som en torktumlare fullproppad med julgranskulor.

Den värsta låten villa han inte ens nämna, än mindre tänka på. När den spelades på radion (ungefär en gång i timmen) stängde han in sig i fryslagret och drömde om den där härliga tiden i hans liv då ”Sommaren är kort” var hans största bekymmer.

Dessvärre räckte det att höra en liten liten rad av texten för att den skulle lägga sig som ett klister på hjärnhinnan. Nattens Väktare hade försökt peta bort sången med en piggelin, men då frös han så otäckt i örat. Och tillskillnad mot vanlig arbetsstress gick den inte att hänga av sig tillsammans med jobbskjortan. Den hängde med honom i hans undermedvetna, en parasit som livnärde sig genom att tugga i sig hans delikata musiksmak och alla små smaskiga melodier han hade lagrat på minnet. Det var en inre demon som när som helst kunde börja sjunga där inne, så högt och repetitivt att han snart inte kunde tänka en klar tanka.

”Vad klurar du på?” frågade Badankan, och vips var Nattens Väktare tillbaka i nuet igen.

”Va?”

”Mår du inte bra? Du ser helt frånvarande ut.”

Han såg att Badankan pratade med honom, men han var upptagen med att försöka att inte tänka på sången han tänkte på.

”Öööööhh…”

”Har du druckit ordentligt? Du håller väl inte på att på en stroke eller nåt?”

”Nä. Låten. Får inte ut den”, viskade han.

Badankan var en väldigt klok badanka och visste att hemmets riktiga medicinskåp var skivställen i vardagsrummet. Hon letade rätt på Beatles-samlingen och spelade ”Here comes the sun” och ”Come together” några gånger tills Nattens Väktare fått tillbaka färgen i ansiktet och till och med kunde sjunga med lite grann. Efter nån timme kunde han inte minnas vad det var för nån låt han haft på hjärnan, bara att det handlade om julen.

”Tack, du är underbar”, sa han tills Badankan medan han satte på sig sin mantel inför kvällens superhjälte-pass.

”Jag vet”, sa hon och gav honom en blinkning. ”Gå nu ut och rädda världen, och kom tillbaka senast nio.”

Lund var en farlig stad, och Värpinge, som för honom var en ny stadsdel, var säkert inte lika gulligt och tryggt som det verkade på ytan. Men med vänner som Badankan var han inte allt för orolig över att stryka runt på hustaken i jakt på skurkar.

Från hustaken såg han allt som hände, och särskilt mycket var det inte. Ett par barn susade omkring på sparkcyklar. En gubbe med två överfulla matkassar. Och så två snubbar på kvällspromenad. Allt var så lugnt så.

”Usch va kallt det var”, sa den ena snubben plötsligt. ”Skulle tatt min flis.”

Flis. F lis. Fe lis.

”FELIZ NAVIDAD! FELIZ NAVIDAD!” vrålade Nattens Väktare från hustaken, och den natten fick ingen i Värpinge någon sömn. ”I wanna wish you a merry christmas!”

Fyra månader senare (Det positiva i livet)

En varm sommardag i Augusti försökte Nattens Väktare starta sin dator för att arbeta på nästa spännande episod av sitt superhjälteliv, men då hade datorn dött i sömnen. Fläktarna surrade sommarslött, men i övrigt gav den inte ifrån sig några tecken på liv. Efter timmar av räddningsarbete konstaterade vår arma hjälte att hans dator inte gick att rädda. Den var död.

”Va? Är det sant?” utropade Badankan när hon fick nyheten. ”Men den verkade så pigg, så full av lust och energi bara häromdagen.”

”Jo, men skenet från skärmen kan bedra, antar jag …”

Det blev tyst mellan de två vännerna, och Nattens Väktare övervägde om han borde ge Badankan en kram. Han hade aldrig varit bra på att bedöma huruvida situationen var sådan att en kram kunde göra saken bättre. Längre hann han inte innan Badankan ställde frågan som svävat i rummet som ett litet oroligt dammkorn, för osäkert för att våga närma sig golvet.

”Hur blir det med bloggen då?”

Fyra månader senare.

En hög av sorg, ensamhet och möbler låg i bäddsoffan och andades. Hade det inte varit en grå och blåsig decemberdag hade en solstråle nu landat på den del av högen som bestod av olästa böcker, för där började det minsann röra på sig. Först bara ett finger, sen en hel hand, sträckte sig upp ur högen och vidare mot pallen bredvid bäddsoffan. Med en van rörelse tog handen kartan med huvudvärkstabletter och vattenflaskan och försvann sedan ner i högen igen.

Efter en stund, ungefär så lång tid som det tar för en person att under ett täcke skölja ner minst en Ipren, tittade resten av kroppen fram. Det var vår Nattens Väktare, nyvaken, orakad och lite grinig.

Alla möbler som för några dagar en stod i vardagsrummet, den del av hans nya lägenhet där han faktiskt trivdes, stod nu inklämda i sovrummet. På grund av en tapetsering, så kaoset var åtminstone inte permanent.

Giraffen Juanita hängde över honom från bäddsoffans kortsida.

”Jajaja, du ska få mat. Titta inte på mig så där.”

Då kom han på att det ju inte var papier maché-giraffen han brukade mata. Det var hans älskade hund Chaplin. Vidare kom han nu ihåg att Chaplin flyttat till Hälsingland, och det skulle dröja ändå till Mars innan vår hjälte skulle få vakna igen med den lilla hundkroppen sovande vid fotändan. Och några månader senare skulle han flytta till Hälsingland permanent. Livet som husse var slut.

Nej, nu fick det vara slut på negativa tankar. Till det positiva i livet. Han vände sig till sin sambo som låg bredvid. Hans nya kärlek i livet, kvinnan som fick hans hjärta att fortsätta slå. Då kom han på att hon ju faktiskt inte flyttat in än. Troligtvis visste hon inte ens att de var ihop. Ännu troligare var att hon inte existerade, för där låg hon inte.

Nej, NU fick det vara slut på negativa tankar. Till det positiva i livet. Hans livliga fantasi. Om han tänkte att han hade en sambo så var det så. Middag för två, fast hon var lite petig med maten, den osynliga damen. Och om en liten osynlig hund kom rusade genom lägenheten för att hälsa så fort han kom hem från jobbet, var det fortfarande bättre än ingen hund alls. Det. Positiva. I. Livet. Fokus!

Den riktigt goda nyheten, den som faktiskt var god på riktigt och inte bara på sedvanligt ironiskt vis, var att han lagt vantarna på en ny dator. Och det bästa med att känna sig deppig och ensam var att han blev mycket mer kreativ då. Och det bästa med att skriva och rita när han mådde dåligt var att han mådde lite bättre då. Även om livet den senaste tiden blivit till något annat än han önskat, så kunde han åtminstone starta datorn och skriva om det nu.