En paprikas sista önskan

Avslappnad och lycklig låg Nattens Väktare utsträckt över soffan, lyssnandes på atmosfärisk pianojazz. Han nynnade med i de vackra melodierna och kände hur han sakta sjönk in i musiken, flytandes i ljudvågornas stilla skvalp. Ingenting kunde vara bättre än så här, han var mitt i livet. Men ett litet störande ljud, ett som inte hörde hemma där, stal hans uppmärksamhet. Från början var det väldigt litet och nästan ohörbart, men allt eftersom att han blev mer medveten om att det fanns där, så växte det och blev allt mer omöjligt att stänga ute. Drömvärlden av rytmer och melodier tonade bort och snart låg han bara där på soffan och försökte sluta irritera sig på oljudet.  

Mycket ilsket klev Den Svarta Riddaren upp från soffan och gick mot ljudet, som visade sig komma ifrån köket. Ett snyftande ljud kom ifrån kylskåpet, som om någon satt där inne och grät. Med ett aggressivt ryck öppnade han kylskåpsdörren och skrek in: "Vem i helvete är det som sitter och gråter här inne! SLUTA UPP MED DET!", ty det hörde (enligt honom) till allmän vetskap att om någon gråter, ska man skälla på denne tills den slutar. Mycket förvånad över att hans metod inte fungerade, började Nattens Väktare gräva sig in i kylskåpet, mot ljudet. Och där inne, bakom ost och tomatpuré, satt en liten ledsen paprika och försökte hålla tillbaks tårarna. Men när den såg Batman´s otäcka och arga ansikte, började det gråta ännu mer. 

En inre röst förklarade för Batman att han kanske skulle testa att fråga, med vänlig röst, varför den grät och om det fanns något han kunde göra. Gråtande paprikor är, trots allt, väldigt ovanligt. Det fanns anledning att tro att det var något mycket allvarligt den grät över, så han beslöt sig för att följa sin inre röst och prata lite med den stackars grönsaken. 

"Nästan hela mitt liv har jag spenderat i det här kylskåpet", förklarade paprikan, "och jag ser varje dag hur du konsumerar ost, öl, smör, crème fraîche… men aldrig mig. Jag är dessutom den enda grönsaken här inne, så jag är helt ensam och har ingen att prata med! Varför hatar du mig så?"

Den Svarta Riddaren fylldes av mer skuldkänslor än vad någon annan paprika någonsin gett honom. 

"Allt jag vill är att du ger mitt liv en mening! Jag är gammal och skrynklig nu, och har  inte långt kvar i livet. Jag har bara en enda önskan jag vill få uppfylld, innan jag blir så gammal att du slänger mig i matavfallet!"

"Och det är?", frågade Nattens Väktare, som vid det här laget kände sådan skuld till den lilla paprikan, att han hade kunnat gå med på nästan vad som helst.

"Ät mig!" 

Några minuter senare sköljde han ner den sista biten paprika med en stor klunk öl. Den maskerade hämnaren återgick till sin soffa och sin pianojazz. Även denna sagan fick ett lyckligt slut, om så på ett lite makabert sätt. Och frånsett att han inte riktigt hittade tillbaks till sin drömvärld igen, den kvällen, på grund av  de sura rapar han fick av att äta den gamla paprikan. Fy fan för gammal paprika!

En mors galenskap - sagan om en giraffs födelse!

Det var en mörk och stormig natt, åskan röt ilsket i fjärran och regnet öste ner. En natt som var som skapat för illgärningar och ondska. Det lyste olycksbådande ur fönstren hos Den Svarta Riddaren´s familj, grön rök kröp ut genom om dörrspringorna och luften var full av skrik och panik. Batman´s mamma var ensam hemma och hade tagit fram sina böcker om anatomi, kemi och hur man skapar liv utifrån döda ting. Hon hade även tagit fram böcker om djurvärlden, speciellt om giraffer. Batmom var redo att skapa monstruösa ting, och det ur hönsnät, tidningspapper och målarfärg.

Nattens Väktare anade intet ont, det fanns inte en chans att han skulle kunna vara beredd på något sådant här. Hans mamma skrattade högt och elakt för sig själv, där hon stod i sitt kök och formade hönsnät till en skepnad liknande en häst med lång hals och antenner. Hon tänkte på hur hennes stackars son skulle komma hem från sin Paris-resa, trött och sliten, och finna denna varelse i sitt hem. Vilken fasa för honom. Stor och klumpig skulle den vara, fullkomligt i vägen vart han än ställde den. Hon hade så många planer för det arma djuret hon skapade. Hon funderade på att bygga in små hyllor i buken på det, så han kunde ha den i köket och ha kryddor i. Ett plaströr i baken skulle också ge ett spännande förvaringsutrymme. Radioantenner i huvudet, hjul under fötterna och blinkande lampor i halsen. Den galna kvinnans vanvett visste inga gränser, så det var tur att Den Svarta Riddarens syster, Fläbbet (dammråttornas fasa, pedanternas ärkeprofet), kom hem och talade vett med sin mor, innan det var för sent. 

När skapelsen fått lite färg på sig såg det faktiskt ut som en giraff, vilket var hela poängen. Uppfyllda av kreativ glöd och galenskap, tog Batmom och Fläbbet ut giraffen på en hög kulle i åskvädret och hoppades på att blixten skulle slå ner i den. Då skulle den nämligen få liv, precis som i den klassiska berättelsen om Frankensteins monster. Men någon blixt slog inte ner, hur länge de än väntade. Dock var det så förbannat kallt och blåsigt där uppe att giraffen till slut tröttnade och gick ner av sig själv ändå, så helt misslyckat var det inte.

"Och det var alltså så jag blev till", sa giraffen till badankan, som spänt suttit och lyssnat på hela berättelsen. "Batmom skapade mig dock utan någon som helst humor, inget mod och inget självförtroende. Jag är sannslöst blyg och nästan olagligt trög, vilket gör mig så ledsen", suckade den stackars giraffen. 

"Men du är ofattbart söt också", sa badankan med ett glatt leende och gav honom en mysig puss på kinden. Hans gula huvud bytte snabbt färg till rött och han fnittrade till okontrollerat. Det som började som en otäck monsterhistoria, hade gått över till att vara en fin kärlekshistoria. 

"Vem tusan behöver kärlek", muttrade Nattens Väktare från sitt badkar, där han satt ensam med en alldeles för stor öl. Men det är klart, vad vet väl en maskerad hämnare om kärlek? 

Den där giraffen

Nattens Väktare vaknade av ett försiktigt knackande ljud, som kom från hans garderob. Det var då han kom ihåg hans nya inneboende, en gigantisk giraff i paper mache, som han aldrig riktigt hälsade välkommen, utan bara stängde in i garderoben och gick och la sig. Han hade just kommit hem från en lång resa, så det blev helt enkelt bara lite mycket på en gång med en ny inneboende utan förvarning. Men nu var det en ny dag med nya krafttag. 

Den Svarta Riddaren gick upp och öppnade sin garderobsdörr, och där stod den. Giraffen. Den var hur stor som helst och såg anspråkslöst ner i golvet. Det var tyst, säkert en hel minut, innan den maskerade hämnaren sa "God Morgon". Det blev tyst en liten stund till, och sen gav giraffen honom en mycket modest nickning som svar. 

"förlåt om jag tränger mig på…", sa giraffen efter några fler tysta sekunder, med en röst som var, om möjligt, ännu ynkligare än vad Batman hade förväntat sig. Det var klart att det här inte var en kaxig och självsäker giraff, utan en otroligt blyg liten stackare. Det var väl egentligen en otroligt stor stackare, snarare än en liten, då den tog upp halva garderoben. 

"Det är verkligen ingen fara, du är så välkommen!", sa Batman med sin vänliga röst. "Men var vänlig och kom ut ur garderoben, jag behöver hämta ett par nya strumpor och du är lite i vägen"

Med ett par trevande steg smög giraffen ut ur garderoben och ställde sig i ett hörn i hallen istället. Och där stod den och tittade sig försiktigt omkring i de bitar av lägenheten som den såg från sitt hörn. Den såg ut som att den trivdes bra utanför garderoben, men inte riktigt vågade yttra sin glädje. Nattens Väktare själv, var inte fullt lika nöjd, då giraffen var otroligt i vägen på sin plats i hallen också. Men då giraffen inte hade någon egen handlingskraft, utan mest blev nervös när han såg att Batman försökte komma fram, spenderade han hela förmiddagen med att fösa omkring det stackars djuret genom lägenheten när han behövde komma fram. Han blev mer och mer irriterad över giraffens otympliga karaktär, medan giraffen blev allt mer och mer nervös. 

Tillslut var Nattens Väktare så trött på det hela att han röt åt giraffen, "Men ditt dumma djur! Kan du inte ställa dig någonstans där du inte är i vägen?"

"Jag vet inte", blev det avsnoppande dumma svaret han fick tillbaks. Den maskerade hämnaren kokade av ilska. Hur oumbärligt trög fick man egentligen lov att vara. Han skulle just till att lära giraffen några av de värsta svordomarna han kunde, då han hörde en upprörd och pipig röst bakom sig. Det var badankan, och hon var också arg, men på Batman. Hon var jättetrött på hans sätt att hantera den nya inneboende, då det uppenbarligen inte fungerade. Nu var det dags för henne att ta tag i saken.

Hon hoppade upp på hans gigantiska paper mache-huvud och tittade honom vänligt i ögonen. Sen viskade hon något i hans högra öra. Vad hon viskade är det ingen mer än de två som vet, men uppenbarligen fungerade det, för giraffen blev helt lugn och trippade snällt iväg och ställde sig på ett ställe i köket där han definitivt inte var i vägen för någon. Nattens Väktare bara gapade. Han beslutade sig för att det var dags för honom att ta en liten promenad för att försöka reda vad som just hade hänt. Mycket förvirrad lämnade han sitt hem, medan badankan och giraffen satt i köket och pratade och myste resten av dagen. Lägenheten fylldes av den speciella värme som uppstår när två personer han funnit varandra.

  

Viva la Batman del 7: Äventyrets slut... ?

Pulsen var låg, lika så aktiviteten. Nattens Väktare hade inför sin hemfärd, vilken innebor både tågbyten och flygplatser, spenderat hela morgonen med att lyssna på lugn musik med morfin-lik inverkan. Packat resväskan hade han gjort kvällen innan, och han hade stigit upp tidigt för att raka sig och ta en dusch. Han hade skapat sig en egen liten bubbla, där allt var lugnt och långsamt. Harmoniskt. Allt var färdigt och inget kunde gå fel i hemfärden. Förutom det att han delade hotellrum med sin yngre bror. Just precis! Han med de dåliga alkoholvanorna och som aldrig kunde uppföra sig som städat folk. 

Precis när det var dags att gå, Nattens Väktare var fullt påklädd och hade väskorna i händerna, redo för avfärd. Då får hans, plötsligt så skämtsamma lillebror för sig att det skulle vara kul att skaka en läsk-flaska av avfyra i ryggen på honom. Med ett ljud av plask och fräs slog en kraftig stråle av coca-cola emot honom och hela rummet täcktes med läsk. Den Svarta Riddarens trygga bubbla var spräckt och det gick inte att prata med honom på några timmar. 

Trots den plötsliga stressen och paniken, gick flygresan riktigt bra och Den Svarta Riddaren överlevde med god marginal. Det verkade som att äventyret hade fått ett slut och allt skulle återgå till det normala igen. Men den som känner Nattens Väktare, vet att hans liv är ett ständigt pågående äventyr och det inte finns något "normalt" i det. Han hade inte mer än kommit hem förrän han upptäckte att något inte stod rätt till. Skåpluckorna i hans kök hade rymt, lämnat skåpen nakna, och dessutom utan att lämna något meddelande till någon. Med en suck konstaterade vår slitna hjälte att det trots allt inte var något större problem, han fick leta efter dem nästa dag. Det enda han ville nu var att få på sig ett par rena strumor och sitta ner en stund innan han la sig. Han öppnade sin garderobsdörr och möttes av något mycket oväntat. I hans garderob stod en livs levande paper mache-giraff som stod och tittade förvånat på honom, som om den undrade vem Batman var och vad han gjorde där. 

Vår maskerade hjälte stängde garderobsdörren, utan att säga ett ord. Det fanns en gräns för vad en vardagshjälte kunde stå ut med, efter att just ha kommit hem från sin Paris-resa. Gränsen gick helt klart vid giraffer i garderoben.

Viva la Batman del 6: Min söta bror

Bland alla sevärdheter som Paris hade att erbjuda, stod givetvis alla vackra, franska tjejer tämligen högt upp på Den Svarta Riddarens lista. De var mystiska och intelligenta, samtidigt som de såg söta och snälla ut. Det var inte allt för sällan som han upptäckte sig själv med att sitta och drömma om något av de vackra ansiktena han såg på tunnelbanan, men desto mer sällan fick han några charmiga leenden tillbaks. Antingen såg de inte honom, eller så ignorerade de honom, vilket ju förstås sig var lika bra. Fransyskor var kända för att prata franska, ett språk som Nattens Väktare inte var speciellt lärd i. Han kunde de franska orden för "tack" och "ursäkta/förlåt", ganska typiska ord för en svensk att kunna, men längre än så sträckte sig inte kunskaperna.  

Med andra ord, hade någon faktiskt gått fram och pratat med honom, så hade han framstått som ännu dummare än vad han redan gjorde, genom att sitta och glo på dem som ett fån. Men någon typ av uppmärksamhet borde han ju ha fått ändå, kunde han tycka. Var det något fel på honom? Fel skjorta? Fult skägg? Nattens Väktare kontrollerade sin spegelbild i tunnelbanevagnens fönster. Nej, han var fantastiskt vacker, precis som vanligt. Men då såg han vad som hade fördärvat för honom genom hela resan. Bredvid honom satt Metall-Pojken, som trots allt skrot i ansiktet, var riktigt söt. Det var på honom alla tjejerna tittade. Han själv gjorde inga som helst försök att dra till sig uppmärksamheten, då han inte var i alls lika patetiskt stort behov av uppmärksamhet från det kvinnliga könet, som Den Svarta Riddaren var. Dessutom hade han en käresta i Sverige som han chattade med på sin telefon. Trots detta fick han all uppmärksamhet som Batman egentligen skulle ha fått! Orättvist!   

Med avundsjuka, observerade han sin charmiga bror. Visst var han lite söt, men så förbannat vacker var han inte. Vad såg tjejerna i honom egentligen? Jämfört med honom själv, var Metall-Pojken ganska ful faktiskt! Om man tänkte efter. Noga, alltså. "Jag ska ge dig en puckel och lämna dig i Notre Dame, din lille fjant", muttrade han för sig själv om sin bror som som var helt ovetande. Tur var nog det, för då hade han skrattat ut Batman ordentligt. Och självkänslan var låg nog som det var! 

Viva la Batman del 5: Dramatik i Eiffeltornet

De stod längst nere och tittade upp. Den var otroligt hög, mycket högre än vad den såg ut på alla bilder. Nattens Väktare tittade på sina två bröder, båda två såg lugna ut. Sen tittade han på sin farbror som gav honom ett helt annat intryck. Han hade precis slagit sig fram genom horderna av försäljare som försökt sälja allt från miniatyrer av byggnaden de nu stod framför, till snörstumpar och rena samveten. Han tyckte mycket illa om denna typen av kvacksalvare och var ganska sönderstressad som det var. Nu fick han brottas med en annan av sina stora fobier, nämligen höjdskräcken, nu när de skulle ta sig upp i Eiffeltornet. 

Det var inte förrän de redan köpt biljetten och gått in, som de upptäckte att de inte köpt biljett för att ta hissen upp i tornet, utan för att ta trapporna. Farbrorn bleknade snabbt när han insåg vad han gett sig in på, nämligen den farliga blandningen av motion och extrem höjd. Men då varken Den Svarta Riddaren eller hans två bröder verkade tänka två gånger på om de verkligen skulle ta trapporna upp, utan började med glädje traska på, fick han snällt följa efter och försöka att inte titta ner. 

Väl uppe på tornets första nivå, hade Batman´s farbror upptäckt helt nya saker med sig själv, nämligen att han hade mycket mer kondition än vad han trodde, och dessutom var han relativt lugn över att befinna sig så högt ovan markhöjd. Nattens Väktare stod vid stängslet och njöt av utsikten, samt tanken på hur mycket enklare det hade varit att vaka över en stad om man hade haft ett torn med den här höjden att se ut ifrån. Men lugnet skulle inte vara länge. På väg upp till nästa nivå märkte vår maskerade hjälte hur utrymmet att röra sig på blev mindre och mindre, tillskillnad mot antalet turister som nästan verkade dubbleras ju högre upp de kom. Och om det var någonting som han inte klarade av så var det stora folksamlingar i trånga utrymmen. 

Som om det inte var nog, drog ett spontant och oväntat oväder in över tornet. Kraftiga vindar blåste i Den Svarta Riddarens små öron och folket som fanns i tornet blev mer om mer påfrestande. Hans farbror och hans två bröder fortsatte att bekymmerslöst promenera omkring och titta på utsikten och souvenirer, men i Batmans huvud började det svartna och hjärtslagen hade ökat till det dubbla av ren stress. Ingenstans fanns det lä från folk och väder och hans många inre jag började komma med obehagliga förslag på vad han skulle ta sig till. Att kasta sig ut från tornet var en lösning, att kasta ut folket från tornet var en annan, men båda hade ganska tråkiga konsekvenser. Då hörde han en röst som inte var hans egen, som pep ifrån hans ryggsäck. Det var badankan som föreslog att han skulle ta ett djupt andetag och gå ner för trapporna igen, vilket ju faktiskt verkade som en riktigt bra lösning. Och aldrig förr har man sett någon springa ner för ett par trappor i den hastigheten, det var förmodligen något slags hastighetsrekord. De turister som råkade stå i trappan, fick kasta sig åt sidan när Den Svarta Riddaren kom susandes! 

Väl nere på marken letade han upp en liten, lugn och folktom gräsplätt där några sympatiska änder höll till, vilka fick all hans uppmärksamhet tills han fått ner sin puls. Det gick inte att prata med honom på flera minuter, och om någon försäljare försökte sälja honom ett litet Eiffeltorn, fick de en utskällning innehållandes en uppsjö av alla de svenska svordomar de aldrig hört förr. 

"Ankor är fina, det blåser inte så mycket, jag är lugn", upprepade han för sig själv, tills han var redo att kommunicera med sina reskamrater igen. Något skakiga vandrade de då vidare mot nästa äventyr. 

Viva la Batman del 4: Uppvaknandet

Solen steg upp över ett sömnigt Paris, och den sken in genom fönstren i Den Svarta Riddarens hotellrum. I brist på tupp fick badankan gala, eller snarare pipa in morgonen. Sen han kom till Paris hade han sovit bättre än på väldigt länge, det var precis som om det var något magiskt över sängen (eller kanske under sängen, han hade inte kollat så noga). Vad det där magiska än var för något, hade det tydligen spridit sig till andra platser på hotellet. 

8.30 skulle ressällskapet mötas i korridoren för att gå ner och äta frukost, men hans äldsta bror, han med metallföremålen fastnaglade i ansiktet (vi kallar honom hädanefter för "Metall-Pojken"), hade lite svårt att hålla tiden. Nattens Väktare vandrade ner till hans rum, som låg lite längre ner i korridoren, och började knacka lite försiktigt på dörren. Metall-Pojkens morgonhumör kunde variera från allt mellan dåligt till uruselt, så det var bäst att vara försiktig. Efter en kvart hade både Batman, hans farbror och även hans yngsta bror (som för ovanlighetens skull var helt nykter) försökt åkalla hans uppmärksamhet genom att banka på dörren. Dörrklockan som fanns till befogade hade nästan tappat rösten, och samtliga knogar var blå/röd-lila och fullkomligt sönderknackade. Inte ett ljud hördes från Metall-Pojkens rum, men han var känd för att sova djupt. För några år sedan hade han sålt en moped över telefon, i sömnen, vilket säger mycket om honom och hans talang för djupsömn. Att få honom att vakna från andra sidan rumsdörren, kunde med andra ord bli väldigt svårt.

De visste dock att om det var något som alltid fick honom att vakna, så var det telefoner. Metall-Pojken avskydde telefonförsäljare, och varje gång det ringde kunde det ju mycket väl vara en sådan i luren. Ringde man upp honom när han sov, slog hans utskällngings-reflexer ingång automatiskt. Det var det bästa sättet att få upp honom ur sängen, för ett så fint tillfälle att börja dagen med att skälla ut en försäljare, det vore helt enkelt inte likt honom att missa. Så när Nattens Väktare fick idén att ringa upp hans rumstelefon, fick det en omedelbar effekt. Med ett ryck vaknade han ur sina vackra drömmar och slängde sig, argt som ett bi, efter telefonen. När den argsinta brodern insett att det inte var en telefonförsäljare han pratade med, lugnade han ner sig och gick ner till frukostbuffén. 

Morgonen fick ett lyckligt slut, men hur resten av dagen fortskred får ni inte veta riktigt än. Fortsättning följer! 

Viva la Batman del 3: Därför snurrar jorden!

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Nattens Väktare var inte känd för att vara vansinnigt smart, vilken han inte heller hävdade att han var. Just denna tidpunkt, på just denna plats, skulle det vara alldeles särskilt dumt att hävda något i den stilen. Han stod i kyrkan Panthéon och observerade ett litet metallklot som någon hade hängt i ett snöre ifrån kyrkans höga tak. Denna lilla klump pendlade, fram och tillbaka, över ett litet bord som någon hade gjort sig besväret att skriva dit små siffror på. På något vis fungerade detta som ett bevis på att jorden var rund och att den faktiskt snurrade. (för den som vill veta va tusan jag pratar om: http://sv.wikipedia.org/wiki/Foucaults_pendel )   

Nattens Väktare var också rund, och dessutom snurrade det i hans huvud när han försökte förstå resonemanget, som provocerande nog verkade helt solklart för hans farbror och hans bröder. Klotet pendlar ovanför ett bord, därför är jorden rund och snurrar. Som om han någonsin hade tvivlat! Denna simpla fakta var något som länge varit självklart för honom. Varje morgon, innan han hittat ut ur morgon-tröttheten, hade han svårt att hålla ballansen. Det hade uppenbarligen att göra med att han behövde ha några minuter varje morgon till att vänja sig vid jordens form och rotation. Därför: hade jorden varit platt och helt stilla, hade det varit lättare att stiga upp på morgonen. 

En snabb tanke slog honom. Var det på grund av att någon hängt upp ett pendlande klot i taket som jorden snurrade? Det var helt klart något av yttersta vikt, det här att klotet fortsatte pendla, annars hade ju inte staketet mellan klumpen och de som tittade på den varit där. Om han bara tog ett steg innanför avspärrningen och stannade klotet, vad skulle hända då? Skulle jorden sluta snurra då? Han gillade inte karuseller, klockor, frisbies och annat som snurrade, ty det var obehagligt. Nu när chansen fanns där, borde han kanske testa om han han kunde få jorden att sluta snurra.   

Han hejdade sig när han kom på att det fortfarande var vinterklimat hemma i Sverige. Skulle han stanna klotet, vore det kanske smartare att göra det när sommaren kommit dit! (Han hade läst att årstiderna hade med jordens rotation att göra). Dessutom kom han att tänka på att det faktiskt fanns saker som snurrade som han tyckte mycket om, exempelvis cd-skivor. Det enda rätta och helt klart mest mogna beslutet var att låta klumpen pendla och låta jorden fortsätta snurra! 

Viva la snurr! 

Viva la Batman del 2: Flygplatsen

Med sin resväska i ena handen och badankan i den andra, vandrade vår maskerade hjälte in på flygplatsen. Det fanns få platser han tyckte så illa om som flygplatser, då alla som befann sig där hade bråttom till terminaler, bråttom till automater, bråttom till utgångar, ingångar, trånga gångar och andra gångar. De som inte hade bråttom var det synd om, ty de satt i små hörn och grät för att de inte klarade av den extrema stress som fanns där. Det var, kort sagt, ett fruktansvärt ställe att befinna sig på. Tur var det att Nattens Väktare inte reste ensam, utan hade ett pålitligt (kan ju förvisso diskuteras) ressällskap att vända sig till när han behövde någon att lugna honom. 

Ressällskapet bestod utav hans två bröder och hans farbror. Den första brodern hade ansiktet fullt av metallföremål ("piercings", som man brukar kalla dem) som fick alla metallsensorerna på flygplatsen att skrika i full panik. Han var känd för att sprida kaos omkring sig, och flygplatsen var en utmärkt plats för detta. 

Den andra brodern, som ni känner vid det här laget, var arg för att han inte fick ha sin hembryggda sprit med sig i handbagaget. Inte heller fick han dricka upp den innan resan, då det förmodligen skulle leda till problem att vara allt för berusad innan resan. Men förutseende som vår maskerade hjälte alltid var, hade han packat ner en bok om avancerad mattematik till sin lillebror som snabbt blev hög på siffror och fick lugnet av ett harmlöst lamm. 

Hans farbror var en oftast civiliserad människa, inte svår att föra en diskussion med och framförallt var han mycket trevlig. Men om han utsattes för grönsaker, höga höjder och, det värsta tänkbara, inställda flygresor, tappade han alla sina lugna och trevliga sidor och förvandlades snabbt till en rosa-blek version av Hulken, helt utan självbehärskning. 

Oturligt nog var det snökaos i Paris och deras plan hade blivit inställt. Förvandlingen från liten snäll farbror, till stor bärsärk gick så fort att de som såg det på avstånd förmodligen hade blivit lite imponerade. De som inte såg det på avstånd, däremot, skakade av skräck när han gick loss på flygplatsen. Nattens Väktare, tillsammans med sina två bröder, fick göra sitt bästa för att hålla sig ur vägen medan deras ursinniga farbror slog sig fram genom folkmassorna. De som var dumma nog att ställa sig i vägen för honom när han kom ångandes genom korridorerna, skickades i en jämn båge genom luften och landade några meter därifrån. (Inga tanter eller barn skadades allvarligt, men en och annan slö hipp-hoppare kan ha brutit några mindre betydelsefulla ben i kroppen.)    

Det var en lättnad för samtliga som befann sig på flygplatsen den dagen, när de äntligen hittade ett flygplan som kunde ta dem till deras destination. Äntligen var de på väg mot Paris! 

Viva la Batman del 1: Återkomsten

Tystnaden, som varat så länge nu, verkade nå sitt slut. Några av vårsolens ensamma strålar sökte sig in mellan persiennerna och landade i hörnet där han satt, för att erbjuda honom ny energi och en väg tillbaks till livet. Nattens Väktare lyte sitt ansikte, som inte blivit rakat på flera veckor. Hans ögon var trötta, som om de sovit i en evighet, utan att ha sovit alls egentligen. Någonting hade väckt honom från sin djupa dvala. Nu var det äntligen dags och ett listigt leende tog form i hans ansikte. 

Många trodde kanske att han försvunnit för gott. Många trodde att stressen och ensamheten tillslut hade besegrat Nattens Väktare, att han blivit så trött och bitter att han helt enkelt hade gett upp. För varje dag som gick utan att han visade sig, blev det allt mer troligt att Den Svarta Riddaren inte längre existerade. Men han existerade i allra högsta grad, han hade bara samlat energi till sin storslagna återkomst. Som den vardagshjälte han var, hade det alltid varit Vardagen, tillsammans med sina underhuggare Stressen och Slentrianen, som varit hans värsta fiender. Fiender som periodvis kunde vara väldigt påträngande och suga ut all form av motivation ur vilken vardagshjälte som helst. För att i sådana strider komma ut som segrare, krävdes det drastiska åtgärder. Det krävdes något ovanligt, något så roligt och oväntat att Vardagen inte skulle kunna försvara sig. Det krävdes inget mindre än en resa till Paris! 

Det var den ultimata återkomsten! Nattens Väktare reste sig ur sitt hörn och överraskade Vardagen med att hämta sin resväska och packa den full med kläder. Han tog sin badanka under armen och gick mot ytterdörren. Vardagen stod i dörrhålet och sa: "Men, du måste ju jobba! Du måste ju gå i skolan! Du måste tvätta, laga mat, åka buss…" 

Nattens Väktare avbröt honom: "Ibland, kära Vardag, är du så tjatig att du blir en parodi på dig själv. Jag åker nu, var vänlig och vattna mina växter medan jag är borta." Och så gick han ut i verkligheten och åkte till Paris.