Semesterns slut

Sakta kände Nattens Väktare att hans värld slutade snurra och han kunde snart fästa blicken på vardagsrumsbordet precis framför honom. Han låg i sin soffa och kramade en soffkudde som om hans liv hängde på det. Som om det var den enda fasta punkten han hade i sitt stormiga liv och om han släppte den skulle han fara ut i det oändliga kaoset. Till sin förvåning var hans hem exceptionellt välstädat, inte en dammråtta så långt han kunde se, växterna stod välansade och gröna i sina krukor på fönsterbrädet och alla fönstren var tvättade.

”Vad i hela världen är detta…”, frågade han sig själv medan han med tvekan släppte tag om kudden. Han såg sig omkring och började nästan känna sig tveksam över om han ens var i rätt lägenhet. Aldrig under hans tid i den här lägenheten hade väl hans fönstren varit tvättade? Kunde det vara så att han råkade befinna sig i någon annans hem och att denna någon hade EXAKT samma möblemang som honom, bara städade mer noggrant? Han skakade bort den löjliga tanken som en annan hade skakat bort en irriterande fluga. Han smög ut till köket, som om han fortfarande var rädd att bli upptäckt, och där satt Badankan med sedvanligt överlägset flin.

”God morgon! Mår du bättre nu?”, sa hon med en röst som folk vanligtvis använder när de säger "Nej, men hej lille vän! Är du uppe och springer?”. Hon brukade använda den rösten, han var van. ”Öhm, hej.”, stakade han fram och kliade sig i sitt anmärkningsvärt nyrakade ansikte. ”Är här inte väldigt välstädat?”

Badankan synade honom och konstaterade att han fortfarande var mitt i sin märkliga panikattack. Den hade kommit när han satt och sorterade viktiga papper angående andrahandsuthyrning av sin lägenhet och internatet han själv skulle flytta till under sina studier i Nässjö. Det var då verkligheten plötsligt kommit ikapp honom och fick bubblan han befunnit sig i de senaste veckorna att brista.

”Det här händer!”, hade han plötsligt utropat med en märklig glädjefylld panik. Sen hade han gått in i sig själv fullkomligt och gick inte att få kontakt med på flera timmar. Det var inte så konstigt, tänkte Badankan, han hade haft tre veckors intensiv semester med vändpunkt på vändpunkt, saker som gått i lås, saker som gått åt skogen. Dejter, lägenheter, bröllopsplanering, resor i dressin och resor i husbil. Han hade haft kul hela semestern, men någon vila hade det då rakt inte varit tal om. Det var nästan tur att semestern var över.

”Du har ju haft en del lägenhetsvisningar den senaste tiden, det är därför det är så rent här. Kommer du inte ihåg det?”, frågade Badankan lite oroligt. Nattens Väktare såg inte ut som att han förstod att det var honom hon pratade med. ”Gå nu upp med det där brevet och lägg det på lådan innan du glömmer bort det!” Hade hon inte varit en badanka så hade hon själv gått och postat det viktiga brevet om andrahandsuthyrning, men hon hade varken ben eller armar och det var i själva verket ett under att hon överhuvudtaget kunde prata. Att vara badanka och leva tillsammans med en handlingsförlamad och överkänslig superhjälte var inte helt lätt. 

”Jaaaa…”, sa Nattens Väktare efter att ha stått tyst i köket och stirrat på en fläck på tapeten ett tag. ”Jag tror nog att jag går hem till mor och rådfrågar henne först…”

”Om vad? Hur man postar ett brev?”, frågade Badankan som för en sekund sen inte trott att han kunde förvåna henne längre. 

”Precis”, svarade han och gick hem till sin mor. Det var inte enkelt att vara badanka. Det var rent av frustrerande, men då hon var en tålmodig badanka sa hon inte mer. Bollen var i rullning, om än väldigt väldigt långsamt. Snart skulle hans lägenhet här i Dalby vara uthyrd i andrahand och Nattens Väktare skulle bo på internat i Nässjö. Bollen var i rullning. 

Det vansinnigt smakfulla köket

Att vakna ensam hemma hos Hatten och Gråsparven och leta upp frukost i deras kök var inte ett helt enkelt uppdrag för Nattens Väktare. Hans vänner hade gått till jobbet medan han låg på deras vardagsrumsgolv och sov sött. Det var inte förrän hans mage väckte honom med ett högljutt morrande som han förstod att det var dags att stiga upp och hitta något att stilla sin hunger med, men mycket mer än så förstod han inte. Hatten och Gråsparvens gastronomiska kunskaper övergick allt mänskligt förstånd, de absolut märkligaste smakerna som absolut inte borde passa ihop i en maträtt, passade alldeles utmärkt i deras kök och blev till ack så smaskiga måltider. Deras kök var en djungel av smaker och bara de hade en karta över djungeln och kunde hitta där i. De var trollkarlar och köket var deras magiska grotta, konstnärer som målade i grytor och stekpannor istället för stafflier. 

För en vanlig dödlig person som Nattens Väktare, med tankarna på en enkel frukost bestående av bake up-bröd, ost och nån trevlig sylt, blev detta något överväldigande. Likt en främmande övernattare som vaknat upp mitt i Dr. Frankensteins laboratorium och börjat leta efter en lampknapp (vi antar att det fanns fler än en knapp hemma hos Frankenstein och att konsekvenserna av att krycka på fel knapp var långt hemskare än att man råkade tända i hallen istället för i köket), letade sig vår maskerade hjälte fram genom kylskåpet med mer hemmagjord sylt än han någonsin hade sett. Vissa syltburkar hade så hårt åtsittande lock att han inte alls vågade öppna dem, andra såg påbörjade ut men luktade lime, eller rabarber, eller spektakulärt och ytterst exklusivt sockerkanderade superpäron med lätt touch av kanel och koriander. Allt verkade väldigt gott, men han insåg att han kanske tillhörde de där tråkiga människorna som föredrog jordgubb eller hallonsylt på morgonen innan hjärnan och alla smaklökarna vaknat. 

Han hittade en lemoncurd, en åtminstone relativt ortodox smak på morgonen, tänkte han för sig själv och skulle just till att plocka ut baguetterna ur ugnen då han upptäckte att han faktiskt inte såg några grytvantar någonstans. Där fanns små tänger anpassade för att plocka syltlökar, saxar specialiserade på klippning av örter, slevar och skålar med stora hål i och en visp som, om man tryckte in rätt knappkombination på skaftet, transformerades till ett litet jetplan som man kunde sätta sig i och flyga till butiken och köpa grädde om man glömd handla det förut. Allt var väldigt praktiskt förutom om man skulle plocka ut jättevarma baguetter ur ugnen. Sakta gick det upp för Nattens Väktare att han mycket möjligt redan hade sett grytvanten, men att den varit så spektakulär att han vid första anblicken (och följande anblickar) inte förstått att det var en vanlig grytvante. Han gav tämligen snart upp tanken på att hitta någon grytvante, han fick försiktigt peta ut baguetterna på något han antog var en tallrik. 

När de kulinariska galningarna Hatten och Gråsparven kom hem skrattade de lätt åt hans dumhet och öppnade den översta lådan i hyllan mittemot ugnen och pekade ner i den.

”Där har du en grythandske”, sa Hatten och flinade så där som bara han kunde. Sen bjöd de på ett gudagott te med smak av litchi. 

Kundvagnen

Under nattens mörka timmar sover det mesta som gör ljud ifrån sig under dagen. Fåglar kvittrar inte, bilar brummar inte och människor pratar inte. Den här natten var inte annorlunda, den var alldeles tyst. Bortsett från ett ljud förstås, det blygsamma gnisslandet från en väldigt liten kundvagn som rullade fram över ett köksbord. Ett ganska oväntat ljud kunde man tycka, men då det enbart var Nattens Väktare som var vaken så fanns det inte heller någon som kunde kommentera över hur oväntat ljudet var. Den lilla kundvagns-miniatyren tillhörde Nattens Väktare och han knuffade den fram och tillbaka över köksbordet på ett till synes meditativt sätt. Kanske till och med som om han var i trans. 

Kundvagnen var inte större än att den ganska precis hade kunnat rymma en kiwi, man skulle nog snarare se den som en lite rolig dekoration. Väldigt detaljerad var den också. Fyra hjul som gnisslade precis så där småirriterande som en riktig kundvagn gjorde, ett supermarket-gult handtag och en liten utfällbar sittplats, perfekt om den stora kiwin hade en liten bebiskiwi. Han hade fått denna charmiga pryl av sin kära farbror som varit på snabbvisit för någon dag sedan. Det var fyndigt då Nattens Väktare om bara några veckor skulle avsluta sin mer än åtta år långa karriär i den lilla ICA-butiken i Lund. Hela familjen skrattade gott åt presenten och hans farbror förklarade att det egentligen skulle följa med en liten kaktus som han kunde ha i kundvagnen. Det hade onekligen varit en rolig syn.

Nu var klockan väldigt mycket och Nattens Väktare låg hemma i sin säng och försökte sova. Ljuset från gatlyktan utanför sökte sig in mellan de stängda persiennerna. Tystnaden var så där tyst att man kunde höra den om man lyssnade för noggrant. Ensam låg han i sängen och vred sig, kudden var ömsom för varm ömsom för kall och lakanet skrynklades sig och betedde sig åbäkigt. Det gick inte att sova. En bil svängde in på parkeringsplatsen utanför och lamporna kastade en våg av ljus som sköljde över det mörka rummet. Ljuset stannade för en stund på den plats han hade ställt kundvagnen och den blev påtagligt synlig. Då han inte ens när billyktorna slocknat kunde släppa det lilla ornamentet med blicken reste han sig ur sängen för att hämta det. 

Som någon som håller i en döskalle i sin hand, betraktar den med något filosofiskt i blicken och för en stund överväger att citera Shakespeare, stod Nattens Väktare nu i sitt dunkla vardagsrum med en liten kundvagns-miniatyr i handen. Vart hade de åtta åren tagit vägen? Allt gick så fort, vips så var han ICA-Axel. Han hade aldrig drömt om att arbeta i butik, det hade bara blivit så att han stannat kvar i åtta år, kanske för att han på det stora hela tyckte att det var rätt okej. Som en åttaårig prokrastinering, han hade vetat att han borde göra någonting annat, ändå hade han stannat på ICA. För all del kanske det behövdes åtta år för att han skulle komma fram till att det var något annat han skulle ägna dagarna åt. 

Men vad var det han skulle göra med sig själv egentligen? Vad hade han att tillföra världen? Vad hade världen att ge honom? Han tittade på klockan och såg att den var strax efter fyra, på tok för sent för att ligga och tänka på sådant här. Han ställde ner kundvagnen på det stökiga vardagsrumsbordet, fullt av papper, pennor och böcker. Med ens gick det upp för honom att det kanske var just precis så enkelt att det var skrivande och ritande han skulle sysselsätta sig med. Hans vardagsrumsbord och skrivbord och köksbord, ja kort sagt alla bordsytor han under sitt liv hade kunnat fylla med någonting annat, hade han fyllt med papper och pennor. Hur många gånger han än städade undan oredan på köksbordet så tog det inte lång tid förrän han satt där och klottrade ner idéer och tankar och bordet var återigen belamrat med de kaotiska spår ett kreativt arbete lämnar efter sig. Så såg det ut överallt i lägenheten. Det syntes lång väg att det inte bodde ett butiksbiträde innanför dessa väggar, här bodde en författare. 

Han slöt ögonen, lugnad av tanken att han faktiskt tagit ett bra beslut när han ansökte till alla de där skrivarlinjerna till hösten. I augusti skulle studierna börja och därmed tog han äntligen tag i sina drömmar, gjorde någonting av sig själv. Början på en resa. Det kändes bra och nu kunde han nog äntligen sova.

Nej, det blev ingen sömn. Snart steg han upp igen för att skriva ett blogginlägg om de nattliga tankarna. Vissa nätter är inte till för sömn, så enkelt är det bara. Det var ju inte för intet som han hette ”Nattens Väktare”, tänkte han för sig själv.