Uttittad i Karlshamn

Under de senaste åren hade Superkissaren bott i Karlshamn, en stad hon för Nattens Väktare skrutit oupphörligt. Och jo, det var en fin stad. Gatorna verkade ha fått liv och krängde hit och dit och upp och ner. Husen stod placerade som om någon bara hade kastat dit dem och låtit dem stå där de landade. De var gamla och sneda, men ändå ståtliga på något vis. Det var en trevlig stad, och enligt Superkissaren var innevånarna minst lika trevliga.

Det var det som störde vår maskerade hjälte. Hans syster tyckte nämligen sällan om folk, så något var fel. Med månen som vittne och stjärnorna som påhejare gav han sig ut på hustaken och spejade. Det första hustaket han gav sig ut på trillade han ner för, då det var snedare än det hade sett ut att vara. Månen skrattade och stjärnorna såg generat bort.

Några som inte såg bort när vår hjälte magplaskade ner i gatstenen var barnfamiljen som var ute på promenad. De flesta familjer man magplaskade framför reagerade, enligt hans egen erfarenhet, med skräck. Den här tittade mer avvaktande än med rädsla, som en trött tiger som försökte avgöra om den var tvungen att gå in i en ointressant fight den visste att den ändå skulle vinna, eller om den kunde fortsätta gå.

”Vilka snea tak ni har här!” sa Nattens Väktare, för i stunden tyckte han att det verkade som en bra öppningsreplik.

Det tyckte inte barnfamiljen. De fnös så samstämmigt att det måste ha varit inövat, och så gick de vidare.

Det var ingen trevlig familj, tänkte han för sig själv. Men så var det kanske inte den smidigaste introduktionen av honom heller. Säkerligen skulle resten av Karlshamn kärleksfullt öppna sina armar för honom.

Det vore lögn att kalla nattlivet i staden för vilt. Entusiastiskt var inte heller rätt. När han gick längs raderna av söta hus strök han även muntert, lättsamt och fridfullt från sin lista av adjektiv att beskriva staden med. Han vore inte en superhjälte om han inte höll sig till sanningen, och sanningen var att inte ens hans sexliv var riktigt så här dött. Det fåtal människor han träffade på väg ner mot bryggorna undvek ögonkontakt till varje pris, och om han ropade ”Hej!” efter någon hoppade de till och skyndade på stegen.

En restaurang var öppen med ett litet sällskap som satt i uteserveringen, pratade och hade trevligt. Men så fort han närmade sig upphörde samtalet, och i ögonvrån anade han att de följde honom med blicken. Såg han direkt på dem tittade samtliga vid bordet åt ett annat håll. Att få ögonkontakt med någon i den här staden var som att försöka fånga sin egen skugga.

”Men det är ju det som gör dem så trevliga!” sa hans syster Superkissaren morgonen efter. ”I Lund vill alla hälsa och prata hela tiden. Aldrig får jag vara ifred. JAG FÅR ÅNGEST!!!”

”Men jag tycker ju att det är trevligt att prata med folk”, sa Nattens Väktare.

”ÄR DU HELT GALEN? De är smutsiga och luktar illa, för oväsen och tar en massa plats. Och så stökar de ner överallt. DE SLEMMAR NER!”

Plötsligt förstod han alltihop. Han borde ha anat att en människa som hans syster, med ständig huvudvärk, skyhög vilopuls, och en generell skräck för smuts, kladd och bakterier, inte valde att bo i en stad där det någonsin hände något. Karlshamn var perfekt, alla behandlade varandra som luft, och om någon hälsade på en främling på stan var det tvärsäkert en turist. Eller en galning som rymt från sjukhuset.

Hon bodde på en kyrkogård med fina gamla hus istället för gravstenar.

”Jag är glad för dig”, sa Nattens Väktare till sin syster, medan hon organiserade sina teskedar i storleksordning. ”Jag är glad att du funnit din plats.”

Superkissaren och det härliga nuet

Mitt i den omsorgsfullt klippta gräsmattan, eller den kungliga fotbollsplanen som det egentligen var, låg Nattens Väktare och lyssnade på en jublande fågel. Han visste inte mycket om fåglar, än mindre såg han skymten av någon, men han kände igen ett jubel när han hörde det. Och han höll med fågeln när dess ”Whoooo!” ljöd över Sofieros slottsträdgård, för här var det skönt att vara. En svag bris från havet svalkade i solens svettiga strålar, och till och med hans ömma moder såg ut att vara på gott humör. Han lutade sitt hjältemodiga huvud mot ryggsäcken han lagt på marken, blundade och …

”Nuet!” fräste hans syster Superkissaren. ”Du måste vara i nuet! Är du i nuet nu?”

”Jag ligger på en gräsmatta. Räcker inte det?”

”Nej! Är du inte i nuet så kan du inte njuta av livet. Och så far nuet iväg och blir ett enda stora grått förr som du går och ångrar att du inte njöt av medan det fortfarande var nu!”

Superkissaren gick i cirklar runt honom och inspekterade, som en gam som väntade på att bytet skulle dö. Eller en elak syster som väntade på att sandslottet skulle bli klart så hon kunde sparka sönder det.

Nattens Väktare kände inte att han riktigt fick möjlighet att njuta av nuet, livet eller något alls. Han stängde ögonen igen. Lyssnade efter havet och vinden, försökte ignorera det aggressiva frasandet i gräset när Superkissaren marscherade förbi.

Nu kära läsare undrar du så att du nästan går sönder. Hur hade Nattens Väktares syster fått namnet Superkissaren? Då ska jag berätta att trots hennes fantastiska förmåga att leva i nuet mer intensivt än någon annan han kände, så var hon hysteriskt långsam. Skulle hon koka makaroner tog det fyrtio minuter, och att gå till bussen tog hela förmiddagen. Knyta skor, prata i telefon, städa lägenheten. Allt tog minst dubbelt så lång tid som för någon annan, förutom när hon gick för att tömma blåsan.

”Jag ska bara gå och kissa”, sa hon, och hennes vänner förundrades över hur snabbt det gick.

Gjorde hon det supersnabbt? I en övermänsklig hastighet, kanske? Var det så att ingen ens märkte att hon gick på toaletten förrän hon var tillbaka? Nej, hon gjorde det i fullkomligt normal hastighet, men relativt till hur snabb hon var annars framstod detta nästan som en superkraft. Därav namnet.

”Whooooo!” jublade fågeln igen.

”DÄR! Hörde du? Hörde du?” ropade Superkissaren. ”Njöt du av fågelsången?”

”Det lät mer som ett jubel…” sa Nattens Väktare.

”Tror ni det finns nånstans man kan smyga iväg och röka?” viskade deras ömma moder.

”Men mamma! Njut nu av den friska luften! Och nuet! Njuter du?”

”Jag hade gärna njutit av ett bloss en stund …”

”Nu ska vi gå och njuta av Orangeriet!” utropade Superkissaren och slet upp Nattens Väktare från gräsmattan. ”Och totempålen! Och rododendronravinen! Skynda er så vi hinner njuta!”

Det var verkligen vackert i slottsträdgården, det var vår maskerade hjälte tvungen att erkänna. Egentligen var han inte mycket för varken kungar, slott eller pråliga trädgårdar, men inte kunde väl de stackars växterna hjälpa att de stod just här? Så han unnade sig, trots att överhetligheten hängde tung i luften. Hans ömma moder pekade inte bara ut buskar där hon skulle kunna stå och tjuvröka lite om hennes barn inte hade haft sån moralpanik, utan hon kunde också fasligt mycket om växter.

Hur mån om att njuta av varje sekund av nuet Superkissaren än var, så rörde hon sig inte fortare för det. Hon var alltid flera meter bakom Nattens Väktare och deras ömma moder, medan hon kastade blickar omkring sig för att hinna se varje liten blomma och njuta i så fulla drag hon kunde.

”Njuter nu där framme? Är ni i nuet?” ropade hon till dem när de nästan hunnit uppför kullen som hon precis nått fram till.

Kanske var det på grund av hennes långsamhet som hon verkade så stressad över att stanna i nuet? Dammsög hon en matta så hann den bli smutsig medan hon dammsög. Maten blev dålig medan hon lagade den. Och ironiskt nog hade alla rododendronbuskar redan blommat över när de kom till parken. I hennes hastighet skulle trädan redan ha tappat sina löv innan de åkte hem, och han kunde inte låta bli att bekymra sig lite för henne.

”Behöver du gå på toaletten?” frågade Nattens Väktare sin syster och kollade på kartan över parken.

”Ja, det är nog dags”, svarade hon.

”För det ska finnas en toalett på andra sidan kullen.”

En plötslig storm blåste förbi honom, och han log för sig själv när han insåg att det var hans kära syster som gick till toaletten.

Tjusningen med torra fingrar

”Jag mår toppen idag”, sa första fingret. ”Finger-toppen!”

De andra fingrarna fnissade åt skämtet.

”Verkligen kul!” utropade nästa finger. ”För sån humor måste man verkligen ha Fingertoppskänsla!”

”Ja, det är verkligen inget att Tumma på!”

Fingrarna skrattade vidare medan Nattens Väktare suckade djupt. Allt arbete på ICA de senaste veckorna hade gett honom torra fingrar med stort intresse för torra skämt.

”Nailed it!” gapflabbade ett finger åt ett av skämten.

”Nu får ni vara tysta!” röt vår maskerade hjälte. ”Jag ska upp halv fem och jobba!”

”Vi försöker. Men vi kan inte lägga (nagel)band på oss själva!”

Fingrarna skrattade så det knäckte i lederna.

Från ett hörn i det mörka rummet pep Badankan irriterat. Hur länge hade det här pågått? I säkert en månad nu. En badanka behövde sin skönhetssömn.

Nattens Väktare hade också svårt att sova, men det som höll honom vaken var inte de dåliga skämten. Torra fingrar medförde fler konsekvenser än så. Frasiga fingertoppar och spruckna nagelband som stacks och bar sig åt, inte skulle någon vilja hålla i en sådan hand? Händer skulle vara mjuka och lena, inte sträva som sandpapper.

Kanske kunde han satsa på en kvinna med stort intresse för egenproducerade smörknivar? Där kunde han verkligen vara till hjälp minsann. ”De fann varandra genom sitt gemensamma intresse för att sandpappra köksredskap av trä.”

Han kunde se bröllopet framför sig. Hur hon försökte trä på honom ringen inför släkt och vänner. Ett vackert och tårdrypande ögonblick helt förstört när ringen fastnade i en utstickande bit nagelband. I ett enda graciöst ryck lossnade alltihop. Blod överallt.

En av de minsta fingrarna avbröt honom i grubblerierna.

”Det är något som skaver, men vad kan jag inte sätta fingret på!”

De andra fingrarna garvade. Så såriga var de att det såg ut som om de hade små glappande munnar.

”För bövelen! Gå och köp dig lite hudkräm och nagelolja!” röt Badankan.

”Den här ska jag ha”, sa Nattens Väktare till den charmerande apotekaren och sträckte fram en liten söt flaska nagelolja med doft av bergamott. ”Innan mina fingrar dör.”

Han hade pratat med henne förut. Hon tillhörde den där sortens butiksbiträde som fick kunderna att hitta på anledningar att handla saker de egentligen inte behövde, bara för att få träffa henne igen. I alla fall funkade det på Nattens Väktare. Han var där så ofta han kunde, så fort han kände sig lite lite sjuk.

”Nej, då får du ju hålla begravning för fingrarna”, svarade hon spelat bekymrat och vinkade med ögonfransarna. ”Tio begravningar för att vara exakt.”

”Var får man ens tag i så små kistor?” frågade Nattens Väktare.

Apotekaren skrattade så hjärtligt och melodiskt att Nattens Väktare nästan själv blev till en droppe nagelolja. Bara han fick vara olja på just hennes fingertoppar, tänkte han för sig själv och blev så röd i ansiktet att Apotekaren frågade om han blivit plötsligt sjuk. Han svarade att det inte var någon fara, det var bara hans imitation av ett rödljus.

Han gick ut innan han gjorde bort sig mer. Sjönk ner på en bänk och suckade lite nyförälskat. ”De torra fingrarna förde oss samman”, skulle han förklara för vännerna. Vilken fantastisk kvinna. En finurlig humor, och ett underbart skratt till det.

”Du vet att hon bara sålde dig lite nagelolja, va?”

Hans syster Muja satt bredvid honom på bänken. För en stund hade han helt glömt att hon var med. Deras ömma moder var också där. Just det! De följde ju med in på apoteket för att hjälpa honom att välja olja. Det hade han helt glömt när han möttes av Apotekarens leende. Då var de två de enda människorna i världen, för en stund.

”Men visst fanns det något mellan oss? Det såg ni väl?”

”En kassadisk, ja”, suckade hans mor.

Och kanske hade hon rätt. Kanske var det bättre att vänta lite med flirtandet. Åtminstone tills han hade lena och mjuka fingrar att bidra till förhållandet med.

Stadens rop

Var det ironiskt att sitta i en solstol och titta på månen? Var det lustigt att han ens ägde en solstol? Nattens Väktare, the one and only. I foppatofflor dessutom. Han var inte riktigt personen man tänkte skulle äga varken solstol eller foppatofflor. Det kanske var sånt som bara hände när man bott för länge på en plats som Dalby City. Hur länge hade han bott här inne i stan? Hela sitt liv, i stort sett. Men det var hans gator, intalade han sig om. Han kände sina vänner, kände till sina fiender. Visste vilka gator man skulle akta sig för sent på kvällen (de var inte så många), och visst vart han skulle gå om han behövde någon att prata med (hans mamma bodde i huset bredvid). Tryggt, bekvämt och bra.

Tankarna blev till labyrinter, vilket inte var ovanligt vid den här tiden på dygnet. Och i slutet av labyrinten fanns ofta inget av större värde, men så länge han hade ett glas rökig whisky som sällskap hade han inget emot det. Han vickade på ena tofflan i takt till musiken som rann ut genom balkongdörren. Stjärnorna följde varje rörelse det lilla blå fotdonet gjorde, och han såg ut över Dalbys hustak. Inga höghus att hoppa mellan som superhjältarna på film, men det gick väl bra ändå. Det var en helt vanlig ospännande kväll och han låtsasnjöt som bäst när ett irriterande ljud störde honom.

En ful hårig klump med vingar vinglade runt i luften och studsade längs väggarna. En bevingad kiwi, en nattfjäril. Han avskydde nattfjärilar. Skulle den hålla på och studsa i väggarna kunde den i alla fall göra det i takt med musiken, men icke. Han försökte vifta bort den från balkongen, men envist kom den tillbaka. En mindre tålmodig person hade slagit ihjäl det arma kräket som inte hade vett nog att känna sig ovälkommen. Men inte Nattens Väktare.

”Vad ska du här och göra, lilla kiwi?” frågade han.

”Jag vakar över natten!” svarade nattfjärilen. ”Vad gör du uppe så här dags?”

”Vakar du över natten?”

”Ja.”

”Det är ju jag som är Nattens Väktare!” sa Nattens Väktare.

Nattfjärilen gjorde något vanliga nattfjärilar sällan gjorde. Den slog sig ner.

”Är du helt säker?” frågade nattfjärilen. ”Du har ju inga vingar!”

Vår maskerade hjälte (den utan vingar) hann inte svara förrän ett ännu mer irriterande ljud hördes bakom honom. En harkrank.

”I Dalby City finns bara plats för en Nattens Väktare”, stånkade harkranken. ”Och det är jag.”

”Vi också”, skrek tio myggor. ”Vi är Nattens Väktare!”

Antalet Nattens Väktare steg drastiskt för var sekund. En enorm dammråtta som överlevt senaste storstädningen hade också blivit Nattens Väktare. En skata, gubben i lägenheten intill, samt ett gäng otvättade strumpor som låg bortglömda innanför dörren, alla var de plötsligt Nattens Väktare.

Vad skulle han ta sig till? Hade Dalby City verkligen blivit för litet?

Som ett svar på hans fråga tändes en strålkastare någon mil bort, över förorten Lund. En strålkastare med hans symbol, siluetten av en fladdermus. Han visste precis vad det var för något. Ett rop efter hjälp, en bekräftelse av att han behövdes på en annan plats.

”Badankan!” ropade han in genom dörren. ”Ser du det här?”

”Vad för nåt? Att du är så ensam att du börjat prata med insekter och dammråttor?”

Men i samma stund som hon kommenterade hans socialliv såg hon också symbolen som hängde över Lund.

”I Lund har de höghus”, sa Nattens Väktare.

Badankan nickade gapande.

”Det finns rödljus, uteliv och skivbutiker med.”

”Jag går och hämtar flyttlådorna”, sa Badankan.

Och Nattens Väktare lutade sig tillbaka i solstolen och lyssnade på de andra väktarna av nattens. De han i september skulle lämna bakom sig när han flyttade till Lund.

Förälskad / Försoffad

”Kom och sätt dig hos mig!”

”Nehej du!” svarade Nattens Väktare tillbaka. ”Den går jag inte på fler gånger.”

”Jo! Bara en stund! Kom igen!”

”Nej, säger jag!”

”Du vet att du vill ha mig!”

Den nya vardagsrumssoffan var framfusig så att hälften hade varit nog. Härlig att sitta i, underbar att ligga i. Mjuk, men fast. Bred och djup, och dessutom vacker att titta på. Men den hade börjat ta sig friheter.

När hon för första gången klev innanför dörren till hans lägenhet var det lite stelt. Kanske inte så konstigt, det kunde vara så med nya bekantskaper i början. Nattens Väktare kunde dessutom vara lite svårflirtad ibland, men det var något så otroligt främmande med soffan. Den fick hans vardagsrum att kännas mer som ett möbelvaruhus än ett hem, och gropen i den gamla nedsuttna soffan saknades plötsligt. Den nya soffan gjorde sitt bästa för att vara så bekväm och inbjudande som möjligt, och hon gjorde väl egentligen inget fel. Den var bara inte riktigt hemtrevlig än. Att vara en tyst och snäll soffa hjälpte inte heller, det märkte hon snart.

Det var inte förrän Nattens Väktare började jobba som kärleken fick vingar och lyfte ordentligt. Det var något med hans trötta och utarbetade kropp som attraherade soffan så hon nästan tappade dynorna. Så fort han kom innanför dörren hörde han henne ropa efter honom.

”Välkommen hem, älskade! Ska du inte komma och ligga i mig en stund?”

Och så var det inte ofta någon sa till honom, så han föll handlöst för soffan. Och där somnade han lyckligt och vaknade strax innan läggdags.

Den första veckan passerade med många mysstunder som urartade i sömn, men sen började han känna sig uttråkad. Han föreslog att de kunde spela brädspel, och soffan tyckte det var en bra idé. Så länge han satt i henne och gjorde det. Middag åt de aldrig vid köksbordet, hon vägrade sitta på stolar när hon själv var så bekväm. Och att se på film gick helt enkelt inte. Hon var så mysig att han somnade direkt. Försökte han smita kastade hon sina kuddar kring honom, eller gjorde sig så mjuk att han sjönk djupare ner.

”Älskling! Kom till mig!”

”Jag har saker jag måste göra”, sa han. ”Kanske sen.”

Han hittade på undanflykter. Gick till mor och drack kaffe, tog en spontan runda i skogen. Åkte ända ut till Lund (den lilla förorten femton minuter ifrån Dalby City) för att skriva. Vad som helst, bara han inte satte sig i soffan. Då tog dagen slut.

Hon svarade tillbaka genom att skaffa sig en ny älskare. Teven.

”Men du får också vara med, om du vill”, sa soffan och gav honom en blinkning. ”Du behöver inte vara blyg, vi ska se på Jessica Jones.”

De gaddade ihop sig. Ville han se på teve fick han göra det i soffan. Vad skulle han ta sig till? Han gick och frågade en klok vän. Sängen.

”Men kära vän”, sa sängen. ”Så här kan du inte ha det! Du får ju så svårt att sova när du legat och sovit i soffan. Ser du inte att hon lurar dig?”

”Jo, men vad ska jag göra?”

Sängen tyckte att han skulle ta tydligt avstånd från soffan och sätta sig i fåtöljen istället. Visa att han inte behövde henne, och hon skulle inte vara så påflugen för då fick det vara.

Eller ännu bättre, han kunde ju gå och lägga sig i sängen någon timme tidigare istället. Han kunde också vara bekväm. Vem vet, de kanske kunde prata med teven och fråga om han ville flytta ut till sovrummet. Nattens Väktare behövde ju inte stiga upp alls, egentligen. Varför inte stanna i sängen och kramas med kuddarna istället för att gå till jobbet?

Vår maskerade hjälte började ana att sängen inte var helt pålitlig. Snart visste han inte var han skulle sitta och ligga längre. Kanske i diskmaskinen? Hon var förvisso en otroligt bullig typ, men hon hade aldrig svikit honom. När allt kom omkring, sa man inte att en ren tallrik var den bästa kudden?

Den mörkaste hemligheten

Superhjältar förväntades ha hemligheter, så som identitet, privatliv, och det sorgliga förflutna som fått dem att sätta på sig manteln från första början. Men Nattens Väktare hade alltid varit öppen med sin identitet. Alla visste att han bodde i hjärtat av Dalby City - där staden slog som hårdast ville han vara. Alla visste att det var singelliv och självömkan som drev honom till att bli Nattens Väktare. Alla visste att hans värsta fiende var han själv och ensamheten. Han grät i nattens mörker, och skrattade åt dåliga ordvitsar. Han motionerade för lite och drack för mycket whisky. Det var inga hemligheter.

Det vår maskerade hjälte höll för sig själv var långt värre. Inte ens hans fula, valkiga fötter var så här pinsamma. Det var illa. Verkligen illa.

Och nu hade Badankan kommit på hans hemlighet. Konfrontationen var ett faktum. Den som någon gång blivit stirrad på av en badanka visste att allt självförtroende blev till badskum som försvann bara man blåste på det. Det var inget att leka med.

”Att du ens kan se dig själv i ögonen”, pep Badankan.

Nattens Väktare försökte förklara sig. Det pinsamma hände verkligen inte ofta, och det var inte heller något han dragits med speciellt länge. Det var förra sommaren han blev biten. I Hälsingland, på besök hos hans före detta flickväns familj, en plats där han trodde sig vara trygg. Inget ont kunde ske. Det måste ha skett under natten, att fadern smugit in och bitit honom, för när han vaknade morgon därefter hade han plötsligt blivit Fotbollsintresserad.

Han följde VM med stor entusiasm. Match efter match satt han som på nålar, och var det ingen match sög han i sig kunskap på nätet om ländernas tidigare vinster och förluster. Han läste på om regler, historik, spelare. Till och med förbundskaptener. Och så sörjde han förlusten mot England. Av hela sitt hjärta.

När han kom hem till Dalby City igen kände familjen knappt igen honom. Fraser som ”Såg ni matchen?” eller ”Ikväll är det Belgien mot England” skakade hans syskon och hans ömma moder, som bekymrade sig tillräckligt över sina barn som det var. De pratade om att skicka honom på terapi, eller bryta sig in och stjäla hans teve. Tiderna var desperata.

Men så tog VM slut. Nattens Väktare vaknade bakfull och naken i soffan. Hans fotbollssupporter-päls hade försvunnit. De enorma händerna som applåderat och gjort segergester hade krympt tillbaka till vanliga små händer igen. Allt som fanns kvar var minnen av vad han gjort, och skammen. Hur många visste vad han förvandlats till?

Men ingen nämnde incidenten igen. Det verkade ha gått över, och för familjens skull var det bäst att inte gräva för mycket i det. För säkerhets skull stängda han öronen noggrant när någon började prata om Allsvenskan.

Ett år senare växte pälsen ut igen, och Nattens Väktare kunde helt plötsligt resa sig ur stolen och ropa ”JAAAAAAA!!!” utan att ha en aning om varför. Han buade åt kaffet när det tog slut, och applåderade när diskmaskinen var klar. Dessutom fick han inte Markoolios ”Mera Mål” ur skallen.

Det var fotbolls-vm för damlandslaget. Han hann inte avvärja sin mörka hemlighet och fotbollssupportern härjade fritt i Dalby City.

”Men värst av att du smittat din stackars mor också!” fortsatte Badankan pipa. ”Hur lågt kan du egentligen sjunka?”

”Vad menar du med det?” frästa vår maskerade hjälte tillbaka, medan han letade djupt inne bland minnesluckorna.

”Ni satt ju båda två och tittade på bronsmatchen mot England!”

Det kunde inte vara sant. Vad hade han gjort? Hans oskyldiga lilla mor, fotbollsintresserad!

”Mor tittade säkert inte så noga, egentligen”, sa han.

”Hon att ju och hoppade upp och ner i fåtöljen av spänning. Precis som du!”

Badankan informerade honom om att han hade några år på sig innan nästa VM. Till dess fick han komma på en riktigt bra plan, och då menade hon inte en fotbollsplan. Han fick kedja fast sig i garderoben, eller nåt. En sak skulle han ha klart för sig: Nåde honom om han skulle vara ute på stan med sin mor och ställa till hejaramsor och göra vågen på offentlig plats. Då skulle Badankan skicka honom på rehab.

Att övervinna ensamheten

Flera timmar hade förflutit sedan han släkt lampan, och utanför fönstret låg Dalby City i djup sömn. Det var bara Nattens Väktare som var vaken. Han, och vad det nu var som gjorde det där skrapande ljudet ute i hallen. Naglar som rev längs tapeterna, det var i alla fall så det lät, och som om något hasade sig mot sovrumsdörren, men aldrig kom fram. En röst som inte fann ord, bara hesa andetag. Det var svart som en badankas själ ute i hallen, ändå tyckte Nattens Väktare att han kunde se skuggor röra sig över golvet.

Han vågade inte lägga huvudet på kudden, utan satt bara rakt upp i sängen och stirrade ut i dörröppningen. Väntade på att vad som än närmade sig skulle visa sig. Säga något vågade han inte heller. Hjärtat rusade lite snabbare för varje gång det skrapade i väggen. Hade han inte bott på tredje våningen hade han flytt ut genom fönstret.

Om bara lampan i hallen hade varit tänd. Då hade han kunnat försäkra sig om att det bara var inbillning. Att han var ensam i lägenheten. Mörkrädd hade han varit förut. Det var inget superhjältar gärna pratade om, pinsamt minst sagt. Men den här gången var det ingen vanlig mörkerrädsla. Han kände en märklig närvaro, som om någon observerade honom från en plats han inte kunde se.

Skrapandet och andetagen tystnade. Nattens Väktare räknade sekunderna utan ljud och kom till fem innan hallampan tändes. Inte en skugga syntes, inte en rörelse. Inte ett ljud.

Ett andetag i örat. Han vände sig snabbt om, och alldeles intill honom i sängen satt den. Varelsen. En gigantisk tusenfotings kropp hade den, med ett leende dockhuvud. Illvita tänder och ögon som nästan lös i mörkret. Nattens Väktare kastade sig ur sängen och ner på golvet.

”Bort! Bort!” skrek han och fäktade med armarna.

Insekten fnissade. Det skrapande ljudet hördes i sängkläderna och snart tittade dockhuvudet fram från sängen.

”Vad är du för nåt?”

En hes och sävlig röst hördes från varelsen. Är ensamhet.

Vad gjorde varelsen här? Ville den honom illa?

Driva till galenskap, sa varelsen.

Ja, det verkar ju stämma, tänkte vår hjälte för själv och stirrade in dockögonen. Nu hade han blivit galen, för något sånt här fanns ju inte.

Finns visst, svarade Ensamheten hans tankar. Driva till galenskap.

”Och sen då?” skrek han i panik. ”När jag blivit galen?”

Bara ensamhet. Och galenskap.

”Jaså? Blir det inget mer?” frågade Nattens Väktare, och lät plötsligt mer självsäker. Nästan besviken.

Sorg. Stor sorg.

”Jo, men det är ju inget nytt.”

Dockögonen rullade bakåt, in innanför huvudet. Tusen klor skrapade rastlöst i lakanen.

”Och om jag nu ska vara ensam så kan ju inte du vara här. Då är jag ju inte ensam.”

Är ensamhet.

”Visst. Är du giftig? Eller äter du människor?”

Ensamheten skakade på huvudet. Driva till …

”Galenskap, ja jag vet. Men galen har jag varit i många år. Är du farlig på nåt vis alls?”

Ensamhetens andetag, var de irriterade eller förvirrade? Vår maskerade hjälte brydde sig inte riktigt. Det här liknade mer och mer en skräckfilm som började bra, men så fort monstret visade sig i bild upphörde situationen att vara skrämmande. Han ställde sig upp och tände i taket.

Ensamheten kved och rullade ihop sig till en snäcka. Det blågröna skalet glänste i ljuset, och på något äckligt vis tyckte Nattens Väktare nästan att den var vacker.

Slääääääck!

Han gjorde som han blev tillsagd. Så fort det blivit mörkt hörde han snyftningar från Ensamheten. Den rent av skakade av gråt, märkte han när han la handen på skalen.

”Såja, såja. Du är jätteläskig, jag lovar. Ett tag var du det i alla fall.”

Är ensamhet. Ensamhet stor sorg.

Nattens Väktare la armen om den skakande insekten och hyschade den. ”Jag vet. Jag vet.”

Driva till galenskap, snyftade den.

”Så ja. Slappna av.”

Han smekte Ensamheten ömt på huvudet och kände hur kroppen slutade skaka. Snart slappnade den av i alla tusen fötter, och efter ytterligare en stund hade den somnat i hans famn. Och Nattens Väktare somnade även han, men inte ensam. Och absolut inte galen.

Det nya hälsosamma livet

Den nyinförskaffade träningsflaskan glänste i solen. En hälsosam och självsäker glans, tänkte Nattens väktare där han satt på sina yogamatta. En symbol för ett nytt och rikt liv, med en positiv livsinställning och energi till att göra allt han drömde om. Han joggade och gjorde smoothies, tänkte på sin hållning och sin andning. Vissa (Badankan exempelvis) skulle nog påstå att Nattens väktare genomgick någon slags livskris, att han försökte träna sig ur problemen, men det var helt fel. En aktiv kropp var en glad kropp, och det skulle man ha för att kunna fånga dagen med ett leende. Så enkelt var det.

En kvinna med barnvagn skyndade förbi gräsmattan där han satt. Han hälsade glatt till henne, för det var en del av det nya glada jaget. Välmående är något mentalt också, så nu skulle han hälsa på alla han såg. Till och med småbarnsföräldrar. Men hon tittade bara konstigt på honom innan hon riktade tillbaka blicken på vägen framför sig. Möjligen gick hon lite fortare.

Nattens väktare tänkte att inte alla visste vad det gjorde med ens livsenergi att hälsa och sprida värme, glädje och gemenskap. Det kan också haft att göra med att han stod i ”halvmånens position”, vilket kan ha fått honom att se ut som en galning man inte ska hälsa på. Ja, det kan helt klart ha avskräckt. Men i hans nya liv fanns inte utrymme för sådana tankar. Han var stark och vacker, på sitt sätt.

Det kurrade i magen. Kanske var det dags för en måltid? Ingredienserna till hans planerade hälsodryck väntade där hemma. Och då han numera lyssnade på sin kropp rullade han ihop yogamattan. Det blev lite snett, men vad gjorde väl det i hans nya liv? Det fick vara lite snett, för så var det i naturen. Se på fåglar. Inte flög väl de rakt hela tiden. Och träd. Naturen är väldigt sned. Han visste inte riktigt vad han var ute efter med sina tankar, men så länge tankarna var nya och friska fick de gärna vara obegripliga med.

På vägen hem kom han på att det är hälsosamt att jogga. Inte minst för att han glömt sin nya sportflaska under trädet, och den var snuskigt dyr. Så han joggade tillbaka till gräsmattan. Jättesnabbt, trots att han hade ett elakt gruskorn i skon. Inget bra kommer utan lite lidande, tänkte han för sig själv och led lite extra på vägen.

I en graceful rörelse böjde han sig ner efter flaskan och kände hur det högg till så där fantastiskt och livfullt i ryggen som det bara gjorde i människor som slarvar med stretchning. Han till och med skrek lite grann. Ett levande och kännande skrik, för inte skulle man hålla inne smärta och värk. Så blir man bara bitter. Han kunde inte riktigt resa på sig, så han gick hem svagt framåtböjd. Mötte han folk skulle de bara tro att han bugade vördnadsfullt för dem. Vilken bra idé, den hade han ju inte kommit på om han inte haft så här förbannat skitont i ryggen.

Han påminde sig om att livet var en gåva, och att det minsann inte var alla som kunde röra sig ens så här bra. Till och med gruskornet, som nu borrat sig djupt in i hälen, var säkert där av en anledning. Tänk bara hur skönt det skulle bli att ta av sig skon. Det i sig är en sak att se framemot och glädjas över, en lättnad han inte känt annars.

Äpplena hade möglat, och spenaten i kylskåpet hade fryst av nån anledning. En grön gegga var allt som fanns i påsen. Hälsodrycken gick i stöpet, men vad gjorde väl det. Han åt en banan istället. Det räckte inte riktigt för att mätta honom, han åt en till. Och en till. Slutligen hade han ätit så många söta bananer att han var illamående. I ett hysteriskt begär efter riktig mat letade han igenom kylskåpet, men ingenting färdiglagat fanns där.

När han öppnade frysen gjorde han den fasansfulla upptäckten att dörren förmodligen inte varit helt stängd. Det mesta var halvtinat. Åh, va trevligt, tänkte Nattens Väktare. Det är ju en symbol för … Han visste inte vad det var en symbol för. All mats förgänglighet, kanske. Men påsen med det onda vita brödet verkade i alla fall fortfarande fryst. Vitt bröd som var så gott, men så onyttigt.

I det nya livet skulle han inte döma sig själv om han fuskade någon gång ibland. Fånga dagen, och fuska ibland. Det var ett bra livsmotto. Ät vitt bröd och fröjdas åt solen och den geggiga spenaten. Det gick inte så bra det här, förmodligen för att han var så hungrig att han skakade. Han hade haft så bråttom upp för sin joggingtur att han glömt äta frukost. Och sen hade han styrketränat en stund innan han kom att han skulle köra ett yogapass.

Det skivade brödet var otroligt genomfruset. Så pass att skivorna inte gick att sära på. Han drog och slet i brödklumpen, men varje gång en skiva var på väg att lossna gick den av på mitten. Eller blev till flisor. Med olika tillhyggen, osthyvel och knivar, försökte han bända isär skivorna. Det var ett underbart sätt att pröva sin kreativitet på, och särskilt kreativ blev han när han plockade fram en hammare och gjorde konfetti av det som inte redan var trasigt. Sen öppnade han en chipspåse och satte sig framför teven resten av dagen.