En värld i kaos. Damm och bråte täckte gatorna. Nätterna
hade blivit farliga, förbjudna timmar, då bara de kriminella och dörrförsäljarna
vågade visa sig. Livet hade reducerats till en skrämd liten fläck i ett hörn mänsklighetens
minne. Och ingen vågade göra något åt det.
Hur hade detta blivit vår
verklighet? Varför hade vi lämnats till detta öde? Var fanns vår hjälte, han
som vakade över oss? Brydde han sig inte längre?
I samma värld som vår, fast … ändå inte, syntes nu små
tecken på liv. Inifrån en för länge sedan stängd badrumsdörr hördes ett bekant
och gummiaktigt pipande. Ett hopp, en dröm, en legend tändes åter. Eller en badrumslampa.
”Vakna!” pep rösten på nytt. ”Du
måste vakna!”
Nattens väktare slog upp ögonen.
Förvirrad, kall och blöt. Han satte sig upp i det iskalla vattnet. Hur länge
hade han legat här? Ett svagt minne hade han av att ha lagt sig till ro i ett
varmt och tryggt badkar. Fullt med oljor och godisdoftande badskum. Ja, så hade
det gått till, och datorn han ställt på toalocket hade visat ett naturprogram
med uggleungar i färd med att lära sig flyga. Värmeljus spred ett behagligt skimmer
i både badrum och tillvaro.
Nu var ljusen utbrunna och inte
en bubbla fanns kvar i vattnet. Datorns sedan länge dödssvarta skärm stirrade
honom rakt in i själen. Något var fel. Fruktansvärt fel. Så där fel som bara en
superhjälte av hans kaliber kan förstå att något är.
Framför honom i vattnet guppade
hans trogna badanka med allvarlig blick. Och gråhårig hade hon blivit. Nej, det
visade sig vara ett tjockt lager damm. Badankor har inte hår, det visste han
egentligen.
”Vet du var du är?” pep badankan.
”Hemma, förmodligen”, svarade
Nattens väktare. ”Det är väl där jag brukar hålla till.”
”Skönt att du i alla fall inte
tappat självinsikten på fyra år.”
”FYRA ÅR?”
Nattens väktare spottade rakt ut.
Det blev inte fullt så dramatiskt som det hade blivit om han haft något
drickbart i munnen, med det framgick åtminstone att han var chockad.
”Ja, nästan fyra år”, sa hon med
en suck.
”Jag kan ju för bövelen inte
ligga här! Jag har ju en stad att vaka över! Ett liv som behöver levas! Kärlek
som ska finnas!”
”Kliv inte ur badkaret!” skrek
badankan.
Försent. Innan han hann reagera
satte han ner fötterna i ett ca fem centimeter tjockt dammlager, som nu
klistrades mot hans våta fotsulor. Ett oräkneligt antal dammråttor skrek i
plågor och bet honom. Och Nattens väktare skrek tillbaka, högt, plågat och inte
så hjältemodigt. I smärta och förvirring tog han ett jämfotaskutt och landade
med ett graciöst magplask på de resterande dammråttorna.
Någon minut senare, när han
rullat klart i dammet, såg han ut som en snöman, fast lite gråare.
”Så jag antar att jag fortfarande
bor ensam?”
”Ja, ensam är du”, svarade
badankan. Med visst motstånd la hon till: ”Sen några dagar tillbaka i alla
fall.”
”Vad menar du?”
”Du har just blivit singel igen.
Efter nästan fyra år.”
Nattens väktare bara gapade. En
tår rann ner för hans kind och tecknade ett streck i dammet nedanför ögat. Han
föste undan datorn och satte sig på toalocket.
Badankan pep medlidsamt en liten
stund, men längre än så var inte passande för stränga badankor.
”Nu är det du som reser dig upp
och tar kontroll över situationen!” sa hon. ”Dammråttorna har tagit över hallen
och sovrummet, det är stopp i handfatet, tvätten behöver vikas, hunden behöver
promeneras …”
”Hunden?”
”Du kallar honom Chaplin”, sa
badankan kort. ”Viktigast av allt: Sluta klanka ner på dig själv hela tiden.
Det är mitt jobb.”
Nattens väktare torkade bort en
tår och log. ”Uppfattat, min kära badanka.”
Han ställde sig i duschen och
tvättade bort dammet. Ett litet hopp om tillvaron bubblade till i magen, eller
så var han bara hungrig. Men han var glad också, till och med sjöng en smula.
Han var tillbaka, hjälten som han kanske inte ville ha, eller förtjänade. Men
han behövde sig själv.
Liten fotnot för de som undrar: Anna och jag mår bra och är vänner (och så kommer vi fortsätta).
