En fantastisk simultanförmåga

”Men sitter du fortfarande här?” pep Badankan.

Det fanns få saker så irriterande när Nattens Väktare försökte njuta av, och riktigt dra ut på, morgonens första kopp kaffe, som när någon kom och pep honom i örat. Men han hade faktiskt sovmorgon, och den kunde han inte låta förstöras genom att bli irriterad över småsaker. Han gestikulerade bara åt den lilla gummiankan att hon skulle dämpa sig. Sen lutade han sig tillbaka i soffan med kaffekoppen under näsan som om det vore en finare whisky.

Det gjorde i sin tur Badankan ännu mer irriterad.

”Men du ska ju packa matlåda, bädda sängen, duscha, borsta tänderna och allt annat innan du kan ta bussen”, pep hon. ”Hur kan du bara sitta så här?”

”Jo, förstår du”, svarade vår hjälte överlägset, ”jag har en fantastisk simultanförmåga. Jag gör alla de där sakerna samtidigt när det är några minuter kvar.”

Badankan bara fnös, sen gick hon och kokade sitt morgonte.

Nattens Väktare kände sig faktiskt lite stött. Han var ju faktiskt superhjälte, till skillnad från Badankan som bara var en vanlig badanka. En ovanligt präktig badanka, men kunde hon göra flera saker samtidigt? Nej, det hon gjorde bäst var att pipa och flyta i vatten. Så vem var hon att hålla på och pipa på det där viset? Det viktigaste om man gjorde flera saker samtidigt var att inte stressa upp sig, och just stress var allt hon hade att erbjuda, tydligen.

Han kände inte längre för att se på youTube, men det här handlade inte om att vara sugen. Det var av ren princip han fortsatte titta. Dumma badanka, hade det inte varit för henne så hade han kunnat göra något annat nu. Han satt och muttrade i en halvtimme utan att veta om det.

”Oj, hur blev klockan så mycket?” sa Nattens Väktare när han såg vad klockan blivit.

En kvart hade han på sig innan han skulle gå till bussen. Det var lite mer tajt än han föredrog. Men fick superhjältarna i serien alltid de förutsättningarna de ville ha? Nej, och inte satt de och gnällde för det! De fick saker gjort ändå, och skam på honom om han skulle vara sämre! Så länge han inte stressade upp sig, för då skulle det aldrig gå.

Han använde sitt skarpa intellekt och gjorde en mental lista över allt som skulle göras på de femton minuter som stod till hans förfogande, sen buntade han ihop dem till små grupper av aktiviteter som kunde göras samtidigt. Det fanns gott om fällor att gå i här, han fick se upp. En oerfaren superhjälte skulle ha försökt duscha samtidigt som han vattnade växterna, för att de båda har med vattenelementet att göra. Nattens Väktare däremot visste att man under duschandet var relativt låst till en plats, och genvägar som att börja torka håret under schamponeringen sällan betalade sig. Det var bättre att bara skynda sig, skäggschampo i ena handen, hårbalsam i den andra. Och ingen stress, men det kunde han så bra. Inte var han stressad nej.

Med skäggschampo i armhålorna, hårbalsam mellan tårna, och ett sinnelag så långt ifrån stressat man överhuvudtaget kunde ha, klev han ur duschen. Klä på sig kunde han göra medan han packade ryggsäcken, vilket resulterade i att han la matlådan i tvättkorgen och packade ner sin blöta handduk.

”Nej, nu blev det lite tokigt”, sa han för sig själv och log innerligt mot Badankan när hon gav honom en tvivlande blick. Han var fullkomligt stressfri, konstaterade han medan han tog upp matlådan ur tvättkorgen och la den på sin plats i torkskåpet istället.

Tre minuter kvar. Järnspikars! Men ingen stress. Inte en skymt. Han hade god simultanförmåga, så det här skulle säkert gå vägen.

”Men vaf…” Var fanns busskortet? Inte i jackfickan, i alla fall. Han fick väl använda bibliotekskortet istället och låna en plats på bussen. Inget att få PANIK över. Och så inte glömma att kalsongerna skulle på INNAN byxorna. Tre försök tog det, bara TRE, innan det blev bra. NU fick han nog skynda sig lite, men nu var det ju bara sista detaljen kvar.

Han sträckte sig efter skäggoljan, tog några droppar i händerna och gned in riktigt väl i skägget innan han upptäckte att det i själva verket var tandkrämstuben han fått fatt i.

Nobelpriset i matlagning går till ...

”Nobelpriset i matlagning går till Nattens Väktare”, sa någon kunglighet han inte kunde namnet på. ”För sin insats inom opretentiös matlagning som till och med utslitna singelkillar orkar med efter jobbet, och uppfinnandet av Sveriges nya nationalrätt: Potatisbullar i wrapbröd.”

Nattens Väktare var i centrum, kände han när han gick upp på scenen och knappt kunde höra sig själv tänka för applåder och klickande kameror. Han hade gjort något sensationellt, något som skulle gå till historien, och allt föddes ur hans egen lathet i kombination med hans enorma kreativitet och förmåga att använda saker han har runt sig. Han var ett geni, så till den grad att han nu belönades med Nobelpriset i en inriktning som inte ens fanns innan hans kulinariska experiment.

Han skakade hand med kungen som viskade till honom att Potatisbullar i wrapbröd hade blivit lite av en favorit i kungahuset. Han fick en guldmedalj, diplom och grejer, sen blev han pekad till talarstolen. Det var dags för talet, det han jobbat med i flera veckor. Trots att han visste allt om mat som både tröstar och utfodrar kunde han inte låta bli att bli nervös. Det fanns så mycket att säga om forskningsområdet, som i hans mening fortfarande var att anse som outforskat. Hade han verkligen fått ner allt han ville säga? Eller hade talet tvärt om blivit för långt? Han ville väcka nyfikenhet, inte avskräcka med tråkiga fakta och siffror. Men han ville samtidigt inte framstå som någon clown som egentligen inte förtjänade att stå vid samma talarstol som de andra pristagarna. Det fick inte bli bara ett ”kul ämne”, en snackis. Han stod ju på scen med damen som upptäckt vad som orsakar cancer, och snubben som byggt den första fungerande portalen och därmed löst alla transportproblem. Det gällde att skärpa till sig nu.

”Hej”, sa han i mikrofonen, och hela Stockholms konserthus jublade som svar.

Var det så bra sagt? Hur skulle han kunna följa upp det? Han tittade ner i sina papper. Statistik över potatisbullens popularitet kontra skammen över att inte orka laga något vettigare. Grafer som visar skillnaden mellan potatisbullar och rösti, samt hur mycket godare allt blir med rostad lök.

Nej, det var inte det här han ville säga. Detta var inte vad han ville lämna över som tack för det fina priset.

”Det handlar egentligen inte om mat alls”, sa Nattens Väktare och släppte ner det genomarbetade, fullkomligt perfekta talet på golvet. ”Det handlar om förlåtelse.”

Han blev tyst. Funkar inte tal som så att när man börjar prata så fortsätter det automatiskt av sig själv? Tydligen inte. En så djup och bra inledning, och så visste han inte hur han skulle fortsätta. Aldrig hade han känt sig så uttittad. Hela världen tittade på honom genom tevekamerorna. I vartenda land satt folk och väntade på vad han skulle säga. Media hade ju skrivit om honom och det kontroversiella priset som det roliga, lite folkliga inslaget i den annars stela ceremonin. Det var i alla fall det tidningarna förväntade sig att han skulle vara, och här stod han och gjorde allesammans outhärdligt besvikna.

Men som av magi hittade han plötsligt en potatisbulle i fickan.

”Det handlar om att göra något stort av det lilla!” sa han och kastade den lilla bullen upp i luften. ”Om allt du har är en potatisbulle, lägg den i en wrap med rostad lök, majonnäs och groddar, så rätt som det är har du något helt annat.”

Alla ingredienserna fanns av en oförklarlig anledning nära till hands, vackert upplagt lagom till att potatisbullen landade igen.

”Har du glömt köpa sallad, förlåt dig själv, ta lite nachochips istället. Finns det ingen sweet chili-sås? Förlåt dig själv, ta lite saltgurka. Det går lika bra.”

De andra pristagarna, som med stort intresse följde spektaklet, torkade nu tårar ur ögonen. Kungen suckade drömskt. Hans tal var rena musiken.

”Det här priset är inte till bara mig. Det är till alla de som lagar mat i motvind, alla de som dukar för två men äter ensamma. Till de som kommer hem sent på natten, till de som äter chips bakom fördragna fönster. Det är till oss som ser till att alltid ha rostad lök hemma. Till oss som tar det som finns…”

”Är det här ännu en av dina så kallade dikter?” frågade Badankan. ”Eller va håller du på och gastar om?”

Nattens Väktare stod uppe på en köksstol och viftade med ett wrapbröd. Väggar och tak hade täckts i majonnäs och rostad lök, medan potatisbullarna låg söndersmulade på bordet.

”Öhm, nä jag lagar mat.”

Badankan stirrade på honom och wrapbrödet. En liten bit sallad lossnade från taket och landade på hans huvud.

”Gör du? Här ser ju ut som kriget”, sa hon.

”Jamen, så är det ju inte heller fredspriset jag vunnit!”

Skällsortering

Kanske om timmarna mellan den senaste koppen kaffe och upptäckten i soprummet varit färre skulle Nattens Väktare ha haft lättare att hantera situationen. Men läget var vad det var. Det skälvde inom honom, utbrottet var ett faktum, och hade det bott vilda djur i hans bröst hade de känt faran och sprungit sin väg.

”Det var då själva …” väste han, och till ingen effekt alls hytte han med näven åt mjölkpaketet som låg i kartonginsamlingen. Icke hopvikt. Den låg där som om den ägde containern, som om den var bättre än alla andra kartongbitar och fick lov att ta mer plats.

Inte den här gången. Många mjölkpaket hade han ignorerat i sina dar, men inte den här gången. Det stod ju tydligt på skylten att FÖR ALLAS FÖRBANNADE TREVNAD kunde man väl vika ihop sina mjölkpaket. Han lyfte upp paketet och höll den framför ansiktet som om han tänkte hålla en Hamlet-monolog för den, sen vek han ihop den.

Känslan av tillfredsställelse blev inte långvarig.

”Men vad tusan!” röt han ner i containern. ”Är ni ännu fler, era jävlar?”

Jajamensan. Under den första kartongen låg ytterligare tre, utan så mycket som ett spår av viknings-försök. Det var bara att sätta igång.

Medan han stod där, vikande och morrande, kom en liten rund gubbe in genom dörren. Han hade både hängslen och livrem, vilket borde ha varit en varningssignal för dumheterna som nu skulle uttalas mellan honom och vår hjälte. Utöver detta hade han på ett irriterande sätt vikt de få hårstrån som fanns till hans förfogande över sin massiva flint. Det såg ut som en fullmåne som gömt sig lite grann bakom ett par tunna moln och på allvar trodde att den inte syntes nu.

Man kan säga att det fanns många faktorer som arbetade för att den lilla gubben inte skulle få ett vänligt mottagande. Och detta var redan innan han kom med sin öppningsreplik.

”Jaså, här står du och viker.”

”Mmmhmm”, svarade Nattens Väktare så vänligt han förmådde.

”Du kanske har fått VIK-ariat?”

Nattens Väktare var verkligen ingen att missunna en medmänniska ett gott skratt i vanliga fall, men när det hesa rökskadade gubbgarvet spred sig i soprummet gjorde han ett undantag. Bara för den här gubben.

”Ja, det stämmer! Jag har vikariat!” sa han. ”Och det kräver specialutbildning, ser du. Inte ens raketforskare, hjärnkirurger eller socionomer behöver så lång och avancerad utbildning som vi vikarier, för det är förbannat komplicerat att vika en mjölkförpackning!”

Gubben svalde resten av sitt skratt, nickade bara lite försiktigt och gick till en container bredvid. Den för returpapper.

”Och titta, här har ju någon slängt en plastpåse med!” skrattade Nattens Väktare. ”Men den ser ju faktiskt nästan ut som kartong. I alla fall om man har riktigt mycket fantasi, men det verkar ju många ha nu när de sorterar soporna.”

”Jo …” sa gubben.

”Plast verkar ju se ut som returpapper med, så mycket plast man hittar i de containrarna.”

Tidningarna gubben just var i färd med att slänga låg passande nog i inget annat än en plastkasse. Det var gubben medveten om och tittade förskräckt på påsen som om det var först nu han insett detta.

”Men plasten ska ju vara i plasten, vilket ju är rätt logiskt om man tänker på det”, fortsatte vår hjälte och såg med tillfredsställelse hur gubben med skakande händer knöt upp plastpåsen och hällde ner tidningspappret i containern. Precis som det skulle vara.

Nattens Väktare nickade belåtet, duktig gubbe. Det var väl inte så svårt. Men belåtenheten fick ett drastiskt slut när han öppnade locket till matavfallstunnan. Där nere bland kompostpåsarna låg jordens undergång, en rosa plastpåse, och lyste hotfullt i mörkret. Ännu en tunna av välvilja förstörd av den hemska plasten. Han såg framför sig hur tunna efter tunna avsedd att göda och hjälpa vår döende planet, istället kvävde den i all plast som stoppats ner. Bin och humlor dog som flugor, träden tappade barken, och sjöarna blev radioaktiva. Kadavret efter en isbjörn flöt i land, den hade satt en påse i halsen.

”Ska det vara så jävla svårt?” röt Nattens Väktare.

 Det som sedan skedde gick så fort och hade ett så katastrofalt resultat att varken gubben eller han själv fann något lämpligt att säga. Det vi behöver veta om påsen är att den var mer fullpackad och tung än den såg ut att vara. Troligtvis fanns det redan små hål i plasten, som blev till mycket större hål när Nattens Väktare, driven av lika delar ilska och miljömässig välvilja, ryckte upp den ur containern.

På bråkdelen av en sekund fylldes luften med kaffesump, förruttnade grönsaker, papperstussar och en himla massa rosa plast. Det var som om han slitit upp en pinata full med godis och konfetti, fast mycket otrevligare. Innan han ens hunnit uppfatta vad som hänt var han fullkomligt täckt i soporna.

”Fy vad du luktar”, pep Badankan när Nattens Väktare kom hem. ”Vad har du gjort?”

”Källsorterat”, svarade han och tappade upp ett bad.