Skendräktig

Lyckan var gjord, det var nu livet började på riktigt! Och ändå hade han det bästa av allt att se fram emot! Nattens Väktare som just kommit ut ur duschen smekte sin stora mage med sina varma, kärleksfulla händer och kunde känna hur det sparkade glatt där inne, hur ett litet liv tog form. Han ställde sig framför spegeln och beundrade utsikten. Han hade ingen aning om vilken månad han var i, men nog var graviditeten långt framskriden. Det syntes väldigt väl! Länge, länge hade hans biologiska klocka ringt, ja rent av skrikigt i falsett varje gång han sett en barnvagn! Hur han gråtit av längtan när han fått ögonkontakt med en liten bebis! Nu var det äntligen hans tur! Han rusade ut till köket för att berätta den roliga nyheten för sin badanka!

”Kolla! Kolla! KOLLA! Jag är gravid! Jag ska bli pappa!”, ropade han glatt när han kom inskuttande. Badankan tittade på Nattens Väktare och hans stora mage. Hon funderade länge och väl på hur hon skulle kunna säga det hon tänkte säga på ett så snällt sätt som möjlig. Sen beslöt hon sig för att hon faktiskt var en badanka och att badankor inte nödvändigtvis behövde linda in sanningar.

”Du är inte gravid. Du är fet”, sa hon mycket kort och sakligt. Korta och sakliga ord som stack hål på Batman´s lycka som en nål sticker hål i en ballong. Hur dum får man vara? Han var ju en man, vilket innebar att han inte kunde bli gravid utan avancerade operationer. Dessutom blir man inte gravid av att duscha, speciellt inte när man duschar ensam. Sanningen var som en hård och tung dumstrut på hans huvud och han sjönk ner i sin köksstol på samma sätt som en skadeskjuten kråka faller mot marken. Så nära, men ändå så långt borta. Eller kanske mest bara långt borta. Vad vet väl en väktare av natten om att bli gravid? Inte så mycket alls. 

En otrolig romans Del 4: Historiens slut, resans början

”Så säg något till henne! Gå till henne och inled ett samtal!”

Dammråttorna tittade förväntansfullt på sin store hårda ledare, Huvudkudden. Han brukade ha svar på alla frågor som ställdes, lösningar på alla problem och pondus nog för att få en ilsken flodhäst att sitta på hans kommando. Alla dessa talanger och karaktärsdrag syntes som bortblåsta när han nu stod framför henne. Lyckligtvis hade hon inte sett att han observerade henne än, hon kalasade på några flugor i ett hörn av vardagsrummet. Det var den vackraste spindel han någonsin sett. Faktum var att det var det enda vackra han sett i hela sitt liv, han var vanligtvis en våldsam och rasande kudde som lät sina knutnävar tala i hans ställe.

”Jag vet inte hur… man gör”, stammade han som svar till de båda dammråttorna som fnissade glatt. De visste att kärlek skulle vara något nytt för honom, men att han skulle bli så här nervös hade de aldrig vågat drömma om.

”Inled med ett vanligt Hej”, sa den ena dammråttan. ”Det är så de flesta inleder ett samtal”

”Hej…”, viskade kudden för sig själv, som om han försökte smaka på ordet men tappat all kontakt med tungan. Från början var det tänkt att han bara skulle söka upp spindeln och skälla ut henne för att hon skräpade ner i lägenheten med fjantiga lappar om kärlek. Om det var nått Nattens Väktare inte behövde i sitt hem så var det en massa kontaktannonser och kärleksbrev, kärlek var farligt och någonting Huvudkudden tänkte skydda sin herre ifrån. Det var fruktansvärt ironiskt att han själv fallit offer för kärlekens klor nu och att han inte visste hur han skulle ta sig ur dem eller om hans ens ville ta sig ur dem. Han kunde inte sluta titta på den vackra varelsen. Stor och hårig, långa vackra ben och ett brutalt men förföriskt bordsskick. Ljudet av knapriga flugvingar mellan hennes dödliga tänder fyllde hela rummet. Det var så vackert och Huvudkuddens hjärta slog i tretakt. 

”Njuter du av utsikten?”, hördes plötligt en röst ovanför hans huvud. Med ens insåg han att hörnet där Spindeln satt och åt var tomt. Ungefär lika snabbt kom han fram till att det var hennes röst han hörde precis ovanför honom. Han tittade upp för att bekräfta sin impulsiva teori och möttes av hennes bländande vackra leende.

”Fläääähmmmm…”, kom det ur kuddens mun, en ljudutstötning som tydde på att saker inte alls gick som han hade tänkt. Men hon bara log ännu vackrare mot honom, klättrade ner och satte sig på hans huvud. 

”Inte mycket till ordförråd, men du är förbaskat söt!”, sa hon retligt och strök sina håriga ben mot hans panna. Det rös i hela hans kropp av plötsligt välbehag, som elektricitet genom hans örngott. Han var tvungen att säga något nu! Något smart, något romantiskt! Nu hade han chansen att charma omkull henne! 

”Hej!”, sa han plötsligt och nervöst. Det var inte riktigt det han hade velat säga just nu. Han kunde höra de båda dammråttorna brista ut i gapskratt från stället där de satt gömda, men det spelade ingen roll! Han hade aldrig känt sig så här lycklig.

”Ja, hej du sötnos! Det är ungefär nu du bjuder ut mig på en fika!”, svarade hon och la sig bekvämt ovanpå hans huvud. ”Mmm… du luktar gott”, viskade hon och sniffade på honom. Nu svimmade kudden, men det gjorde inte så mycket då deras första möte avbröts när Nattens Väktare kom instormande genom ytterdörren! Spindeln kastade sig in under soffan för att inte bli upptäckt. 

”Jag har mött mitt livs kärlek!”, utropade Nattens Väktare medan han kastade av sig sina skor. ”Hon var sååååå söt! När hon log kunde jag höra fågelkvitter, kyrkklockor och en stråkorkester i bakgrunden! Hon stod nere vid busshållplatsen och hade precis samma ryggsäck som mig! Är inte det ett tecken, så säg!”, fortsatte han att entusiastiskt berätta för ingen särskild alls! Då fick han syn på Huvudkudden som låg mitt på vardagsrumsgolvet. Han reflekterad inte över hur den hamnade där alls, utan lyfte bara upp den i soffan och fortsatte berätta om sitt ”romantiska” möte. 

”Jag har äntligen hittat kvinnan i mitt liv! Jag vet inte vad hon heter, jag vet inte var hon bor! MEN hon har samma ryggsäck som mig!”. Hans kudde svarade inte. Kanske var den inte imponerad?Kanske tyckte det att Nattens Väktare verkade vara lite desperat? Eller så tänkte det bara på annat.

”Nåja, vad vet väl en kudde om kärlek?”, sa han högt för sig själv och gick ut i köket för att skryta för sin badanka om sina revolutionerande framsteg i kärlekslivet. Nog doftade det lite kärlek i lägenheten, men det var inte hans egen förtjänst. Vilket han förstås visste väldigt lite om.

En otrolig romans Del 3: En tårfylld soffa

Nattens Väktare glömde nästan helt bort att skriva den spännande fortsättningen om spindelns kontaktannons och den otroliga romansen. En av hans allra närmaste och käraste vänner gifte sig i helgen och han var en av de många gästerna på hennes underbart vackra bröllop. Nu hade han så mycket känslor, tankar och intryck i huvudet att han inte riktigt kunde koncentrera sig. Dessutom var han så rörd av hur fint bröllopet var och hur fina brudparet var tillsammans att han inte kunde sluta gråta av lycka. Och med ögonen fulla av glädjetårar hade han väldigt svårt att se vad han skrev. Det är inte lätt att vara en maskerad hämnare som förväntas vara hård som sten och tuff i alla lägen, men ha ett inre mjukt som dun och sockervadd och gråta för allt som är vackert. 

Samtidigt som Nattens Väktare satt och försökte få ner sina tankar i någon slags text, satt en liten liten varelse under hans soffa och grät av en helt annan anledning. Det var spindeln, lika ensam och sorgsen som när hon skrev kontaktannonsen. Sen hon satte uppe den på kylskåpet för mer än två månader sedan hade hon suttit under soffan och väntat på att kärleken skulle komma och knacka på. Men ingen hade svarat på hennes kontaktannons. Ingen knackade på och bjöd med henne på spontan dejt. Ingen hade stått utanför hennes soffa och sjungit romantiska sånger. Ingen hade skickat minsta dikt. Tårar rann längs hennes spindelkinder, som två stora vattenfall i hennes håriga ansikte. Vad visste väl den stackars spindeln om att kontaktannonsen inte satt kvar på kylskåpet utan hamnat på villovägar? 

Nattens Väktare snyftade för sig själv. Livet var en bra fin sak när allt kom omkring. Han la ner sin penna och suckade belåtet för sig själv. Han fick väl hålla bröllopsglädjen för sig själv ett tag, det gick bara inte att samla allt i en text just nu. Badankan satt på vardagsrumsbordet och tittade uppgivet på honom.

”Du milde tid, hur ska det bli när han själv gifter sig en vacker dag?”, sa hon för sig själv. Resten av kvällen satt Nattens Väktare och Spindeln och grät för sig själva av helt olika anledningar.  

En otrolig romans Del 2: Kuddens mjuka sida?

Ny dag, nya möjligheter. Nattens Väktare kände sig ovanligt optimistisk när han slog upp ögonen och hälsade godmorgon till solens första strålar. Sedan han införskaffade den nya och otroligt hårda huvudkudden hade det varit behagligare att vakna! Utan varken huvudvärk eller en stel nacke var han varje morgon redo för världen.

”Kära huvudkudde, du hårdaste av de hårda! Tack för att du vakat under mitt huvud ännu en natt”, sa han till sin kudde med rösten av en världsledare som delar ut en tapperhetsmedalj i direktsänd tv.

”Jag hoppas du sovit gott, min herre”, svarade kudden ödmjukt. Nattens Väktare nickade. Ett högljutt ylande hördes, det kom från lägenheten ovan. 

”Min granne är verkligen noggrann med att dammsuga precis varenda morgon”, suckade vår maskerade hjälte uppgivet. ”Hon kunde åtminstone skaffat en dammsugare som ylar lite tystare.”

”Jag ska med glädje eliminera henne så hon inte kan störa dig något mera”, svarade kudden med ridderlig beslutsamhet. 

”Jag vill inte ha någon blodsutgjutelse! Min granne är snäll egentligen, bara lite… pedantisk”

”Får jag eliminera hennes dammsugare då?”

”NEJ!”, skrek Nattens Väktare tillbaka på ett sätt som lät kudden förstå att diskussionen var över. Han reste sig ur sängen och tittade allvarligt på sin kudde. ”Du måste arbeta på din attityd! Man kan inte ’eliminera’ allt som stör en!”

”Jag förstår, herre.”

”Du må vara en ovanligt hård kudde och det är därför jag valde dig som huvudkudde. Men någonstans inne i stoppningen måste du ha något mjukt och fluffigt som du borde ta vara på! Det får bli en läxa till dig att arbeta på under dagen!”

”Ja, herre”

Nattens Väktare begav sig till jobbet och det blev tyst och lugnt i lägenheten. I alla fall i någon minut, sen började dammråttorna som gömt sig under bord och soffor röra på sig. De pratade med varandra och återupptog sina dagliga sysslor. Två dammråttor hade lite extra bråttom och bar på en lapp dekorerad med små hjärtan och text på spindelspråk. De var påväg mot sin stora ledare som skulle tyda vad som stod på lappen. De var framme vid högkvarteret, bäddsoffan som under nätterna fungerade som sovplats för Nattens Väktare, men under dagarna blev det ett parlament där bestämmelser om lägenheten gjordes utan hans vetskap. De båda dammråttorna stannade upp. Deras ledare var en upptagen sådan och tyckte inte om att bli störd i onödan. Men detta var en lapp som uppenbart handlade om kärlek. Inget är så viktigt som kärlek, det visste vilken dammråtta som helst, så inte kunde väl detta vara att störa deras stora ledare? De svalde den stora klumpen av tvekan de båda hade i munnen och klättrade upp i bäddsoffan. Det var en grandios inrättning, speciellt då Nattens Väktare för en gångs skull tagit sig tiden att bädda innan han gick hemifrån. Små nervösa röster hördes längst bort i bäddsoffan, röster som studsade genom soffans mjuka väggar. Det lät som om någon redan var hos ledaren för att diskutera något.

”Ser jag ut som någon som har tid med löjliga förslag på trafikregler i hallen?”, hördes plötsligt en arg och betydligt högre röst. Det var en röst som färdades som en tryckvåg genom soffan och de båda dammråttorna hoppade till. Tre andra dammråttor kom rusande över det nybäddade golvet, uppenbarligen flyende från den otäcka rösten. ”Kom tillbaka när ni har något viktigt att berätta rörande lägenhetens herre och inget annat!” Det blev skrämmande tyst och enbart de flyende dammråttornas fotsteg hördes.

De två dammråttorna tittade nervöst på varandra, sen fortsatte ner mot bäddsoffans huvudända. Där stod han, dammråttornas stora ledare! Ingen mindre än Huvudkudden, den hårdaste av de hårda. Han såg ut som att han försökte meditera, men att döma av det spända ansiktsuttrycket var han för irriterad för att lyckas. Kanske hade han haft en dålig morgon. Uppenbart för de båda dammråttorna var att vad de än hade för ärende så var det helt fel dag för det. De vände sig om och hann ta ett halvt steg mot utgången innan Huvudkuddens irriterade röst muttrade: 

”Vad vill ni?” 

”Vi har hittat en lapp, o store ledare”, sa den ena dammråttan med darrande röst.

”Vi tror att den är av intresse för er”, sa den andra. De hade hört historier om vad Huvudkudden kunde göra med dammråttor som störde honom i onödan på helt fel dag. En ond blick från honom kunde döda på bråkdelen av en sekund.

”Och vad får er att tro det? Fatta er kort, jag har varken tid eller vilja för långa utläggningar”, mullrade kuddens röst hotfullt.

”Den handlar om kärlek!”, utropade dammråttorna i skräckslagen kör. Huvudkudden slog upp ögonen, synade de båda budbärarna långt in på själen. Han hade redan blivit beordrad att ta kontakt med sin mjuka, snälla sida idag. En otroligt irriterande och obekväm order. Skulle han nu behöva stå ut med kärleksbrev också? Var detta kanske en prövning som Nattens Väktare hade satt honom på? 

Det var ingen prövning, det var en kontaktannons som skulle förändra Huvudkuddens liv för all framtid. Men det visste han inget om när han suckade djupt och sa:

”Okej, ta hit lappen så jag får ta en titt!”

Fortsättning följer i nästa avsnitt av Batman´s Badkar… 

En otrolig romans Del 1: Kontaktannonsen får nytt liv

Nattens Väktare smög upp ur sängen så där dramatiskt som han brukar göra när han har något på gång. Han öppnade köksdörren försiktigt och gled in utan att göra ett ljud. Sakta, sakta smög han mot papperskorgen under vasken, den sussade sött och ovetandes bakom underskåpets stängda luckor. Han tog ett djupt andetag, ryckte sedan upp luckorna och utropade ”AHA!”. Papperskorgen vaknade hastigt ur sin sömn och blev så rädd av överraskningen att den inte vågade röra sig alls! Nattens Väktare hade aldrig sett en papperskorg stå så stilla förut, så överraskningen hade fungerat! Nu när han hade papperskorgen i chock skulle han fullborda sin plan!

”Står du här och latar dig, helt överfull! Gå ut till sophuset och töm dig själv!”, beordrade han papperskorgen och pekade med hela armen mot dörren. Den rörde sig fortfarande inte. Uppenbarligen hade den svimmat direkt efter att den vaknat. Det var därför den stod så orörlig. Nattens Väktare suckade högt och tog ut soporna själv. 

Det han inte var medveten om var att just det där hastiga rycket av skåpsluckorna var början på en vacker och lite udda kärlekshistoria. De som läste på den här bloggen 14 mars (och dessutom har ett riktigt bra minne) vet att det ligger en liten och väldigt speciell lapp i den otäcka oredan av skräp som egentligen skulle ha hamnat i papperskorgen, men istället hamnat bredvid. Denna lappen var inget mindre än en kontaktannons skriven av en spindel sökandes efter kärleken, men då den av misstag hamnat under vasken i köket hade den inte fått minsta chans att få utföra det ädla uppdrag till skapats för. Tills nu.

Det kraftiga rycket hade skapat ett litet vinddrag i underskåpet och lappen hade blåst ut på köksgolvet. Nattens Väktare hade varit alldeles för upptagen med att skrämma liv i sin papperskorg för att upptäcka detta. Det var de två dammråttorna som patrullerade genom köket just då som såg lappen landa under köksbordet.

”Ärade broder, jag måste säga att det där ser ut att vara en väldigt speciell lapp”, sa den första dammråttan, varpå den andra svarade:

”Om du säger att det är en speciell lapp, högt aktade kamrat, så är det en säkerligen speciell lapp”. De gick fram till lappen och läste vad som stod på den.

”Det går att konstatera att detta är skrivet på spindelspråk!”

”Jag instämmer i vanlig ordning. Texten synes dessutom röra temat kärlek!”

”Du verkar ha rätt som vanligt! Med andra ord har vi att göra med en väldigt viktig lapp!”

”Jag anser att vi bör föra denna lapp till vår ledare!”

”En utmärkt idé!”

Så begav sig de båda dammråttorna mot vardagsrummet där deras högkvarter fanns. Deras ledare var en hård men rättvis sådan, han styrde hela lägenheten från sin plats i sängen med hjälp av sin patrull av hängivna dammråttor. Med en märklig blandning av vishet och våld höll han ordning i Nattens Väktare´s hem. 

Vem denna stora ledare var och vad han skulle tycka om den kärleksdoftande lappen får ni läsa i nästa avsnitt av Batmans Badkar! 

Med mage att förgöra världen

Plötsligt färgades den svarta midnattshimmeln röd och slungade massiva blixtar mot Dalby City, som om molnen just förklarat krig mot staden. Bloddoftande vindar röt genom gatorna och det haglade köttätande grässoppor. Att kalla det för dåligt väder var en underdrift, det här var någonting mycket värre och verkade ha sitt epicentrum hemma hos Nattens Väktare, men han var alldeles för upptagen med ett eget problem för att märka vad som hände utanför fönstret.

Det hade börjat som ett stillsamt kurrande från hans mage när han låg i sängen och läste Snobben. Det var som en liten katt som spann fridfullt och han klappade den kärleksfullt, men så blev kurrandet mer och mer högljutt och sängen vibrerade. Magen började växa och slog omkull boken som han läste. Det söta kurrandet blev öronbedövande oväsen. Snart hade den växt sig enorm, Nattens Väktare bara stirrade på den och vågade inte röra sig det minsta. Så här hade den aldrig betett sig förut! Hans mage hade fått ett eget liv och svällt upp till ett groteskt monstrum som gurglade och fräste. Ur naveln kröp ett ohyggligt öga fram som blängde galet omkring sig till det fick syn på Batman. Skräckslaget stirrade han tillbaks. 

”Mohahahaha!!!”, skrattade magen ondskefullt och dovt, som en hyena med storhetsvansinne instängd i en sopcontainer. ”Jag har vaknat! Nu ska jag förgöra världen och jag tänker börja med dig, lilla fladdermus!”

”Men magen! Jag trodde vi var vänner!”, utbrast Nattens Väktare med rösten full av panik!

”Se dig om, väktare av natten! Ditt golv är täckt av tomma chipspåsar och dina joggingskor är täckta av damm!”

”Men det var inte meningen att det skulle bli så här! Jag ska ta itu med allt! Jag ska bli bättre och göra dig till en vacker mage med rutor och välansat hår!”, bönade han desperat till sin mage som nu var stor nog att kasta en grotesk skugga över hans skräckslagna ansikte. 

”Det är försent nu! Du har skapat mig och nu ska du DÖÖÖÖÖÖÖ!!!”, vrålade magen och la sig över hans huvud. Fettvalkarna omslöt honom, han kände hur luften började ta slut och hur hans dagar var räknade. Det blev mörkt och tyst.

Han vaknade med ett ryck! Kallsvettig såg han sig omkring i rummet. Det var en vanlig grå onsdagsmorgon utanför fönstret och under täcket sov hans småfluffiga mage sött. Det var bara en mardröm, men hur lång tid hade han kvar innan mardrömmen skulle bli verklighet? Han vadade fram genom chipspåsarna som låg slängda över golvet, mot sina joggingskor som låg bortglömda i ett hörn av hallen. Beslutsamt dammade han av dem och satte på dem på fötterna. Lagom till att vår maskerade hjälte steg utanför dörren började det ösregna och han gick in igen.

”Jag ska bli bättre! Absolut! Men jag tror jag väntar en dag till!”, sa han och tappade upp ett bad i sitt badkar. Magen kurrade lurigt, men Nattens Väktare lyssnade inte. Allt var som vanligt. 

I hjärtat på lördag natt

Solen hade gått ner för länge sedan och lämnat himmeln med ett regnigt mörker. Det besvärade inte Malmös innevånare det minsta, lördag natt är en fest utan slut. Nattens Väktare gick genom staden med stegen av någon som borde ha sovit för länge sedan. De sista överlevande från en personalfest kämpade tappert mot nästa pub, tre studenter hade efterfest på en bänk och sjöng glada sånger. Själv var han på väg hem och bortsett från gitarren han hade slängt lite dekadent över axel så var han helt ensam. Han speglade sig i ett skyltfönster, försökte rätta till det där rebelliska hårstrået som irriterat honom hela kvällen. Det ville inte som honom den här gången heller.

På busshållplatsen var det vilda diskussioner om kärleksproblem, troligtvis hade det varit både bättre och lugnare om de båda deltagarna i debatten sovit av sig lite rus först. Han suckade för sig själv, var det så här kärlek såg ut? Men då fick han syn på henne. Hon stod ensam i andra änden av busskuren och observerade en gatlykta som blinkade. Av någon anledning kunde han inte slita blicken från henne. Kanske var det hennes underbart rosa och krulliga hår i kombination med hennes grön-prickiga kavaj? Kanske var det hur hon drömmande gungade i takt till musiken som hördes från ett fönster längre ner på gatan? Kanske var det instrumentväskan hon hade på ryggen? Det såg ut att innehålla något slags blåsinstrument. Musikaliska människor var han väldigt svag för och han kände sig som ett litet smör där han stod och kämpade för att inte stirra på henne. Han fick en intensiv lust att gå fram och prata med henne och började formulera repliker i sitt huvud. Vad säger man till en främling på busstationen? Skulle han fråga om hon inte ville starta ett band tillsammans med honom, så där härligt spontant en lördagnatt? Skulle han kommentera det oförutsägbara vädret eller klaga på busstiderna? Eller charma henne med en halvrolig ordvits?  

Just som han stod där och accepterade sin blyghet och att han troligtvis inte skulle säga ens ”Hej” till henne såg han att hon faktiskt tittade tillbaks på honom. Hur länge hon hade gjort det visste han inte, han hade stått lite grann i sin egen värld där hon förvisso var hedersgäst just i natt. Han kände sig lite avslöjad, men hon bara fnissade åt honom. Han fick en flörtig blick som fick hela situationen att kännas så där overkligt verklig, som när allt stannar upp och man förstår vad som verkligen betyder någonting i livet. Dessvärre stannade det upp lite för länge och bussen till Dalby körde förbi Nattens Väktare som knappt hunnit reagera förrän den försvann runt gathörnet. Han hörde sig själv svära, nästa buss gick inte förrän en timme senare. När han vände sig mot hon med det rosa, krulliga håret var hon halvt ombord på sin egen buss, men hon log och vinkade med fingrarna så där som folk gör när de vill göra någon knäsvag. Han vinkade tillbaks när hennes buss körde förbi och log stort och förtrollat. Sen stod han som i vakuum en halv minut och funderade över situationen. 

”Jaha, då ser jag väl aldrig henne igen…”, sa han för sig själv och gick och satte sig på ett nattöppet café. En flört på busstationen var ändå aldrig på riktigt, men de kunde vara upplyftande ändå. Det påminde honom om att han kanske aldrig var ensammare än han själv ville vara.

Stanna och lukta på kaffet

Världen är en vacker plats, men bara för de som tar sig tid att upptäcka det. De där små sakerna som kan tyckas vara fullkomligt vardagliga, men som egentligen är spektakulära när man öppnar ögonen på ett annat sätt och tittar närmare. Solljuset som speglar sig i den våta asfalten efter ett regn, ansiktsuttrycket hos en främling på bussen som just fått ett kärleksfullt sms, eller ljudet av de klumpiga, nyfikna stegen när ett barn just har lärt sig gå. De säger att man ska ”stanna och lukta på blommorna”, något som en äkta drömmare aldrig missar att göra.

Just den här morgonen spelades smäktande pianomusik hos Nattens Väktare, mästare på att drömma och att njuta av små fåniga saker som ny tvål eller daggdroppar i ett spindelnät. Han dansade tretakt genom lägenheten och med passionerade gester låtsades han dirigera pianomusiken. Han visste att det var en speciell morgon, det syntes inte enbart på hur solen sken in genom han fönster och hur fjantigt rutiga hans strumpor var. Det var dags att öppna ett nytt paket kaffe, vilket var bland det bästa han visste. Den ljuva känslan av nytt och fräscht, den intensiva doften av kaffe och känslan när man sätter ner kaffemåttet i det vakuumförpackade pulvret för första gången. Underbart. Helt enkelt underbart!

Som med en kärleksfull smekning rev han graciöst upp förseglingen på paketet och doften välde ut i köket. Badankan pep glatt från köksbordet, dammråttorna stannade till av förundran mitt i morgonruschen. Nattens Väktare tittade ner i det orörda paketet.

”Stanna och lukta på blommorna”, sa han högt för sig själv som om han begrundade uttryckets sanna mening. Sen drabbades han av en impuls som inte var helt genomtänkt, tryckte ner nästan i paketet och tog ett väldigt väldigt djupt andetag. 

Ett halvt andetag senare var kaoset totalt. Han hade hela näsan full av kaffepulver och hostade desperat efter luft. Paketet kastades genom köket och landade med stor dramatik på fönsterbrädet där det gick sönder. I uppståndelsen halkade han på köksmattan och landade på köksbordet med samma eleganta finess som en vattenmelon när den landar på en strykbräda. Det var kaffepulver överallt. I bakgrunden spelades smäktande pianomusik. 

”Stanna och lukta på blommorna…”, väste han mycket tyst. Det var svårt att avgöra om han höll på att kvävas av ilska eller av kaffepulver. Det spelade inte så stor roll för honom just då. 

"Vilodag"

”Ja, jag går väl nu då…”, sa dagen och lät som om den ville att någon skulle utropa ”Nej! Stanna kvar!” och kasta sig runt halsen på den. Dagar har inte någon hals att slänga sig runt, det vet alla, men däremot hade den här dagen en mage. Den hade mage att stanna kvar alldeles för länge och bli hur utdragen som helst. Nattens Väktare blängde surt efter den. Värdelösa dag, han hade hur mycket som helst att göra, skicka papper hit och dit, betala räkningar, deklarera och skriva blogginlägg. Inget av detta hade han orkat göra. ”Vilodag” kunde söndagar kallas ibland, men det fanns ju inget vilsamt i att ha en massa saker att göra och inte orka göra dem. Det här var bara en riktigt seg dag.

”Ja, stick du!”, ropade han argt efter dagen när den gick ut genom dörren för att bli ett minne blott. ”Jag kommer inte sakna dig det minsta!”. En tår syntes rinna ner för kinden på dagen, den skämdes väldigt. Om det är något en dag absolut inte vill så är det att bli ihågkommen som medioker och oinspirerade. Men det var ju inte dagen fel egentligen, den hade gjort sitt bästa. Det hade till och med varit fint väder och ändå hade det blivit så outhärdligt tråkigt. Det var lite upp till var och en att göra det bästa av dagen, men den blev ändå väldigt sårad av att bli skriken på så där. Med släpande steg vandrade dagen bort mot horisonten och försvann bakom världens ände. 

Besviken satt Nattens Väktare i soffan. Hur sjutton ska han kunna skriva en blogg om dagarna skulle vara så här ointressanta? Med armarna i kors satt han och muttrade, trots att det var uppenbart för vem som helst att det inte skulle göra saken bättre. Men vad visste väl han om att fånga dagen?