Vilda Västen

Det är lätt att föreställa sig att finkläder ska veta hur man uppför sig. Att de ska ha goda kunskaper inom vett och etikett. Kavajer med raka ryggar, byxor med snygga pressveck och flugor med lustig attityd men inte mer än att folk kan ta dem på allvar. Precis som folk runt ett middagsbord förväntas ha tillräckligt med samarbetsförmåga för att driva en konversation framåt, skall finkläder kunna kollaborera för att skapa en fulländad helhet. Ett klädsamt lagarbete fodras!

      Så varför i helvetets sju brinnande infernon och eviga pinorum vägrade den här västen se snygg ut tillsammans med någon av Nattens Väktare´s skjortor, byxor och kavajer? Det var i hans tycke den snyggaste västen han ägde; silvergrå färg och rutigt mönstrad rygg. Den satt som en gudagåva på hans kropp och framhävde en figur som aldrig annars uppenbarade sig när han stod framför sin spegel. Men så fort han försökte använda den i kombination med något annat än sina svarta kalsonger försvann allt det vackra med västen. Oavsett vilken färg skjortan hade verkade västen byta färgnyans, silvergrå med en svag ton av trafikskylt-blå, kräkgul, sopcontainergrön eller någon annan förargelseväckande färg. Att prova med en kavaj var ett misstag han sent skulle glömma. Nyanserna skar sig till den grad att det kändes som om någon snittade upp hans ögon med en slö skalpell.

      Egentligen var det inte det att västen var en zlatanisk diva utan förmåga att se sig själv som en liten bit den stora helheten. Den såg sig inte som förmer på något vis, den var bara ovanligt skygg för att vara en väst. Hade den passat till allt i Nattens Väktare´s garderob hade den fått följa med ut på nattliga äventyr varje kväll och träffa en massa otäcka människor. De skulle ta på den, spilla på den, stirra på den och på alla vis förstöra det stackars plaggets kväll. Den ville inte ut på dansgolvet eller glida upp till baren och beställa en drink. Den ville bara hänga i garderoben där det var lugnt och skönt. Det bästa sättet att få vara ifred är att göra sig omöjlig, därför valde västen en taskig attityd mot de andra kläderna. I snart tre år hade strategin fungerat och ikväll skulle säkerligen inte bli något undantag.

       Nattens Väktare låg på alla fyra framför västen som ännu en gång besegrat honom. Den var för bra för honom helt enkelt. Jungfruresan verkade aldrig bli av och den gamla vanliga västen tog plats på hans trötta torso. Han torkade de sista tårarna från sitt ansikte och begav sig ut i Nässjös rika nattliv. Mellan sammanbitna tänder väste han ”Nästa gång, Vilda Västen. Nästa gång!”  

Den mystiska maskinen

Shhlooooourp... Shhlooooourp...

     Badankan vaknade ur sina badankedrömmar om badskum och blommiga duschdraperier. Rummet var nattsvart, men hon kunde urskilja en välbekant siluett sittande på sängkanten. När hennes ögon vant sig vid frånvaron av ljus såg hon hur Nattens Väktare stirrade mot skrivbordet med en kaffekopp i handen. Klockan visade 02.35 och planerade att ringa om fem timmar, men hennes rumskompis visade inga tendenser på att vilja somna.

     Shhloooourrrrp... Hon hade svårt att lokalisera vart ljudet kom ifrån, det lät som när någon med näsan full av trögflytande snor försökte andas. Eller en snarkande yoghurt.

     ”Vad gör du?” frågade hon och kämpade för hålla ögonen öppna.

     ”Sshhhh”, svarade han och pekade ut i mörkret utan att släppa blicken från vad han nu tittade på. På skrivbordet stod en maskin hon aldrig sett förut och gurglade.

     ”Vad tusan är det där?”

     ”Det är en perkolator”. Badankan hade aldrig hört talas om perkolatorer, men kanske var det för att hon var en badanka. Det var inte första gången kulturella olikheter uppenbarat sig mellan människor och hennes sort. Det luktade gott från den trots att ordet perkolator var lite obehagligt.

     ”Är det en slags luftfräschare?” frågade hon.

     ”En kaffebryggare”, svarade Nattens Väktare och gav tecken till henne att vara tyst. Det blev hon också, men inte för att hon blivit uppmanad att vara tyst. Varför i hela världen sitter karln och kokar kaffe mitt i natten? Hon begrundade detta medan perkolatorn suckade och slurpade, som ett hypnotiskt mantra i midnattens mörker.

     ”Du är ju inte riktigt klok. Gå och lägg dig!”

     ”Men för bövelen! Hör du inte hur det låter? Det är som poesi, som fågelsång, som ett sovande spädbarn! Lyssna!"

     Shloooouuurrrrrrrp...

     ”Men varför gör du det här mitt i natten? Jag försöker sova!”

     ”Jag blev kaffesugen!” Han reste sig och började rota efter något i ett skåp. Det slamrade och prasslade. Ett glas slog i golvet och gick i tusen bitar, ljudet bör ha fått hela internathemmet att ryckas ur sömnen.

     ”Men va håller du på med!”

     ”Skrik inte! Folk försöker faktiskt sova!” ropade han tillbaks och försökte sopa ihop glaset med foten medan han fortsatte leta i skåpet.

     ”Du kommer skära dig! Tänd en lampa åtminstone!”

     ”Behövs inte! Jag har perfekt mörkerseende!” hävdade han och slog omkull gitarren som han ställt på ett ställe i rummet där den inte var i vägen. Han såg nöjd ut ändå, han hade hittat vad han letade efter. Han ställde kaffekoppen på skrivbordet och inväntade kaffet.

     ”Här är kolsvart! Snälla rara du, tänd lampan så du ser hur du häller!”

     ”Superhjältar som jag har alltid perfekt mörkerseende, så oroa dig inte kära du” klargjorde han och sjönk in i perkolatorns monotona toner. Hade hon inte varit en badanka hade hon eventuellt haft knän att be på. Kanske hade hon till och med haft armar att tända en lampa med på egen hand. Mer än så hann hon inte fundera innan hällandet var igång. Nattens Väktare hummade självgott och märkte inte förrän kaffet rann från skrivbordskanten och ner på hans bara fötter att han inte var i närheten av att träffa koppen. Han vrålade och tappade hela kannan i tumulten vilket resulterade i en sjö av nybryggt kaffe på golvet. Han stod mitt i sjön, tog ett skutt och landade i nästa sjö; den av ihopsamlat glassplitter. Badankan satt på fönsterbrädet och observerade i tystnad hur hans siluett studsade runt i rummet som en bumbibjörn på droger och gav ifrån sig ett alarmerande ljud.

En halvtimme senare, fötterna var omplåstrade, perkolatorn låg i en hög i handfatet och papperskorgen var överfull av kaffedränkt hushållspapper. Nattens Väktare låg i sängen och blängde på taket och tjurade. Badankan kunde inte sova när han låg där och morrade, så hon bestämde sig för att lätta upp stämningen.

     ”Blev kaffet gott?”