Andra tar bilen till Ikea

Nattens Väktare förbannade varenda dag av sitt liv han inte ägnat åt att skaffa körkort. Hade han kunnat köra bil hade han aldrig fått det här problemet. Lund yrde av cyklister som likt kamikazepiloter slängde sig ut på bilvägarna utan att se sig för, barnvagnar som plogade fram längs trottoarerna och professorer som inte släppte sina böcker med ögonen för en sekund. Han kände sig som en rymdresenär i ett meteorfält när han försökte parera massorna av lundabor medan han bar på en bokfylla i trä. Den var två meter hög, strax över en meter bred och långt mycket djupare än han tyckte verkade nödvändigt. Tung som fa-an. Han bar i den övre ändan, backande med hyllans vassa kanter skärande in i fingrarna. På andra sidan hyllan sken ett ansikte tillhörande hans yngste bror, Den Trevlige. Han hade just gjort ett fenomenalt kap i en secondhandbutik.

     ”Orkar du bära den hem?” frågade han Nattens Väktare när de stod på Erikshjälpen och tittade på den massiva möbeln som var långt mycket billigare än vad den hade varit om han köpt den på Ikea. Vår maskerade hjälte tänkte att han aldrig i livet skulle vilja BÄRA den hem till sin bror. Lägenheten Den Trevlige just flyttat in i låg tre kilometer bort. Nattens Väktare var gammal, både ben och armar skulle gå av och ryggen skrek i smärta av blotta tanken. Att bära den hem var ett självmord som inte kom på fråga.

     ”Jodå, det ska nog gå bra”, hörde han sig själv säga. Uppenbarligen var hans mun en förrädare, illvilligt längtande efter att skapa trubbel för resten av kroppen.

     ”Bra!” sa Den Trevlige. ”Då köper jag två!”

     En tröst för Nattens Väktare och hans demolerade lemmar var att hans bror såg ut att lida minst lika mycket. När de väl var framme vid bostaden gladde det inte någon av dem att det stod ännu en hylla på Erikshjälpen och väntade. Det var då Den Trevlige kom på en ypperlig idé.

     ”Vi tar den på Åbäket!”

     Åbäket gick fortfarande att definiera som en cykel, även om det började bli lite svårt. Det bakre hjulet hade förlorat sin runda form och börjat övergå i en triangel, ekrarna på andra hjulet stod ut som på ett förbittrat piggsvin, styret svängde dit det själv ville och sadeln såg mer ut som en bakteriehärjad tvättsvamp.

     ”Ringklockan fungerar bra dock”, förklarade brodern. Nattens Väktare tänkte att det är en bra förmåga att kunna se till de positiva detaljerna. Dessutom behövdes det en bra mistlur för att varna fotgängare, cyklister och andra djur i Lund när Den Trevlige ramlade runt på vägarna på Åbäket. Den gick att ta sig fram på, även om ”cykla” hade varit att ta i.

     Planen var att lägga bokhyllan ovanpå cykeln och spänna fast alltihop med två livremmar och sedan rulla hem hela konkarongen. De som känner Nattens Väktare vet att han kommer från en familj som tycker om att leva farligt. Åbäket däremot kom från en familj som tycker om att stå i ett cykelställ och glo hela dagarna. De gillar att äta grus och maskrosor tills den dagen deras hjul andas ut för sista gången och sadeln trillar av pinnen. Av den anledningen blev den stackars cykeln vettskrämd när de båda bröderna kastade upp den bastanta reolen över styret och sadeln. Att hjulen gnisslade var Den Trevlige van vid, men den här gången var det i själva verket Åbäket som bad till cykelgudarna om att få sitt liv skonat. Den ångrade att den inte gått till cykelkyrkan oftare och biktat sig varje gång den trängt en liten tant ur vägen.

     De båda bröderna var nöjda med den ryggekonomiska idén. De talade högt om sina förträffligheter och styrde bokhylleskeppet lugnt och fint genom stadens gator. Åbäkets tro på cykelgudar upphörde efter halva vägen, för vad är det för gudar som tillåter sånt lidande? Istället tog han till ilska.

     ”Det här kommer du få äta upp!” väste han högt.

     ”Var det nån som sa nåt?” sa Den Trevlige.

     ”Nä, det tror jag inte”, svarade Nattens Väktare och såg sig om bland buskarna efter bakfulla studenter. De tänkte inte mer på den saken och en halvtimme senare stod bokhyllan på plats i Den Trevliges lägenhet. De firade med en hamburgare på Lunds bästa skräpmatsrestaurang, men i cykelstället smiddes hämndlystna planer.

Tre dagar senare kastade sig Den Trevlige upp på Åbäket för att inte komma försent till en av årets viktigaste tentor. Då gick cykelkedjan av och han fick springa hela vägen till tentasalen med cykeln.

     ”Satans avedonkcykel! Vad kan jag ha gjort för att förtjäna detta?” fräste han och fick skriva tenta i svett och andnöd.

  

Vilda Västen

Det är lätt att föreställa sig att finkläder ska veta hur man uppför sig. Att de ska ha goda kunskaper inom vett och etikett. Kavajer med raka ryggar, byxor med snygga pressveck och flugor med lustig attityd men inte mer än att folk kan ta dem på allvar. Precis som folk runt ett middagsbord förväntas ha tillräckligt med samarbetsförmåga för att driva en konversation framåt, skall finkläder kunna kollaborera för att skapa en fulländad helhet. Ett klädsamt lagarbete fodras!

      Så varför i helvetets sju brinnande infernon och eviga pinorum vägrade den här västen se snygg ut tillsammans med någon av Nattens Väktare´s skjortor, byxor och kavajer? Det var i hans tycke den snyggaste västen han ägde; silvergrå färg och rutigt mönstrad rygg. Den satt som en gudagåva på hans kropp och framhävde en figur som aldrig annars uppenbarade sig när han stod framför sin spegel. Men så fort han försökte använda den i kombination med något annat än sina svarta kalsonger försvann allt det vackra med västen. Oavsett vilken färg skjortan hade verkade västen byta färgnyans, silvergrå med en svag ton av trafikskylt-blå, kräkgul, sopcontainergrön eller någon annan förargelseväckande färg. Att prova med en kavaj var ett misstag han sent skulle glömma. Nyanserna skar sig till den grad att det kändes som om någon snittade upp hans ögon med en slö skalpell.

      Egentligen var det inte det att västen var en zlatanisk diva utan förmåga att se sig själv som en liten bit den stora helheten. Den såg sig inte som förmer på något vis, den var bara ovanligt skygg för att vara en väst. Hade den passat till allt i Nattens Väktare´s garderob hade den fått följa med ut på nattliga äventyr varje kväll och träffa en massa otäcka människor. De skulle ta på den, spilla på den, stirra på den och på alla vis förstöra det stackars plaggets kväll. Den ville inte ut på dansgolvet eller glida upp till baren och beställa en drink. Den ville bara hänga i garderoben där det var lugnt och skönt. Det bästa sättet att få vara ifred är att göra sig omöjlig, därför valde västen en taskig attityd mot de andra kläderna. I snart tre år hade strategin fungerat och ikväll skulle säkerligen inte bli något undantag.

       Nattens Väktare låg på alla fyra framför västen som ännu en gång besegrat honom. Den var för bra för honom helt enkelt. Jungfruresan verkade aldrig bli av och den gamla vanliga västen tog plats på hans trötta torso. Han torkade de sista tårarna från sitt ansikte och begav sig ut i Nässjös rika nattliv. Mellan sammanbitna tänder väste han ”Nästa gång, Vilda Västen. Nästa gång!”  

Den mystiska maskinen

Shhlooooourp... Shhlooooourp...

     Badankan vaknade ur sina badankedrömmar om badskum och blommiga duschdraperier. Rummet var nattsvart, men hon kunde urskilja en välbekant siluett sittande på sängkanten. När hennes ögon vant sig vid frånvaron av ljus såg hon hur Nattens Väktare stirrade mot skrivbordet med en kaffekopp i handen. Klockan visade 02.35 och planerade att ringa om fem timmar, men hennes rumskompis visade inga tendenser på att vilja somna.

     Shhloooourrrrp... Hon hade svårt att lokalisera vart ljudet kom ifrån, det lät som när någon med näsan full av trögflytande snor försökte andas. Eller en snarkande yoghurt.

     ”Vad gör du?” frågade hon och kämpade för hålla ögonen öppna.

     ”Sshhhh”, svarade han och pekade ut i mörkret utan att släppa blicken från vad han nu tittade på. På skrivbordet stod en maskin hon aldrig sett förut och gurglade.

     ”Vad tusan är det där?”

     ”Det är en perkolator”. Badankan hade aldrig hört talas om perkolatorer, men kanske var det för att hon var en badanka. Det var inte första gången kulturella olikheter uppenbarat sig mellan människor och hennes sort. Det luktade gott från den trots att ordet perkolator var lite obehagligt.

     ”Är det en slags luftfräschare?” frågade hon.

     ”En kaffebryggare”, svarade Nattens Väktare och gav tecken till henne att vara tyst. Det blev hon också, men inte för att hon blivit uppmanad att vara tyst. Varför i hela världen sitter karln och kokar kaffe mitt i natten? Hon begrundade detta medan perkolatorn suckade och slurpade, som ett hypnotiskt mantra i midnattens mörker.

     ”Du är ju inte riktigt klok. Gå och lägg dig!”

     ”Men för bövelen! Hör du inte hur det låter? Det är som poesi, som fågelsång, som ett sovande spädbarn! Lyssna!"

     Shloooouuurrrrrrrp...

     ”Men varför gör du det här mitt i natten? Jag försöker sova!”

     ”Jag blev kaffesugen!” Han reste sig och började rota efter något i ett skåp. Det slamrade och prasslade. Ett glas slog i golvet och gick i tusen bitar, ljudet bör ha fått hela internathemmet att ryckas ur sömnen.

     ”Men va håller du på med!”

     ”Skrik inte! Folk försöker faktiskt sova!” ropade han tillbaks och försökte sopa ihop glaset med foten medan han fortsatte leta i skåpet.

     ”Du kommer skära dig! Tänd en lampa åtminstone!”

     ”Behövs inte! Jag har perfekt mörkerseende!” hävdade han och slog omkull gitarren som han ställt på ett ställe i rummet där den inte var i vägen. Han såg nöjd ut ändå, han hade hittat vad han letade efter. Han ställde kaffekoppen på skrivbordet och inväntade kaffet.

     ”Här är kolsvart! Snälla rara du, tänd lampan så du ser hur du häller!”

     ”Superhjältar som jag har alltid perfekt mörkerseende, så oroa dig inte kära du” klargjorde han och sjönk in i perkolatorns monotona toner. Hade hon inte varit en badanka hade hon eventuellt haft knän att be på. Kanske hade hon till och med haft armar att tända en lampa med på egen hand. Mer än så hann hon inte fundera innan hällandet var igång. Nattens Väktare hummade självgott och märkte inte förrän kaffet rann från skrivbordskanten och ner på hans bara fötter att han inte var i närheten av att träffa koppen. Han vrålade och tappade hela kannan i tumulten vilket resulterade i en sjö av nybryggt kaffe på golvet. Han stod mitt i sjön, tog ett skutt och landade i nästa sjö; den av ihopsamlat glassplitter. Badankan satt på fönsterbrädet och observerade i tystnad hur hans siluett studsade runt i rummet som en bumbibjörn på droger och gav ifrån sig ett alarmerande ljud.

En halvtimme senare, fötterna var omplåstrade, perkolatorn låg i en hög i handfatet och papperskorgen var överfull av kaffedränkt hushållspapper. Nattens Väktare låg i sängen och blängde på taket och tjurade. Badankan kunde inte sova när han låg där och morrade, så hon bestämde sig för att lätta upp stämningen.

     ”Blev kaffet gott?”

Giraffpensionatet

Listan över saker som oroade Nattens Väktare var lång och ständigt hittade han nya punkter att fylla den med; ”Tänkt om det inte finns kaffe på tåget”, ”tänk om jag glömt biljetterna” och ”tänk om jag blir anfallen av en björn som biter av mig ena benet och jag får krypa till stationen och smutsa ner mina kläder” var bara några av reflexionerna som studsade runt i hans huvud inför en resa. Pannan låg i så djupa veck att det fick hans ansikte att se ut som ett lodrätt dragspel, men det fanns en tanke som lättade upp i grubblerierna; husgiraffen Juanita var lämnad i goda händer medan han åkte hem till Dalby över helgen.

     Var kan en giraff få mat, kärlek och husrum när ägaren är borta? Det var ett svårt problem som giraffägare runt om världen ständigt försökte lösa, men för Nattens Väktare var det inte några problem alls. En av de närmsta av hans nya vänner på Sörängens Folkhögskola var The Vampire Queen Sting Mask The First (Hon fick den sällsynta förmånen att själv få välja superhjältenamn i bloggen, annars hade hon fått ett kortare namn) och hon var helt galen i hans oväntade husdjur.

     ”Jag åker hem i helgen”, sa han och noterade någonting bekymrat i hennes blick. ”Frukta ej min vän, jag är bara borta i två dagar så du hinner knappt börja sakna mig”

     ”Vem tar hand om Juanita då? Har du tänkt på det?” frågade hon och vår maskerade hjälte förstod att det inte var över honom hon oroade sig. Bara minuter senare stod Juanita vid hennes fönster och njöt av utsikten över skolan från ett nytt perspektiv. Det var ljuvligt av vara där, mysbelysning, affischer på väggarna och det luktade inte gammal pensionär på samma sätt som det gjorde hos Nattens Väktare. Hon vinkade lyckligt med öronen till sin ägare när han annonserade att det blivit dags för honom att gå till tåget. Tack vare vänner som The Vampire Queen Sting Mask The First fanns det inte längre några ensamma och tråkiga stunder i giraffens liv.

     Vår maskerade hjälte åkte i första klass med en stor kaffe och en mozzarellamacka, samtalade med en medpassagerare om en film de båda tyckte om och han log mot alla som gick förbi. Solen sken in genom fönsterna och vagnen luktade nystädad, ändå fanns det något som störde hans sinne. Vad skulle han ta sig till om Juanita började trivas bättre hos hans vänner än hos honom? Reste han för mycket? Gled han och Juanita ifrån varandra? Han beslöt sig för att detta fick bli den sista hemfärden på ett tag framöver.

     ”I helvete heller! Du ska vara här en gång i veckan, annars åker jag upp till Nässjö och kastar ägg på ditt fönster!” vrålade hans syster Fläbbet till svar när han presenterade sin fundering för familjen.

     ”Vem ska då lukta på mina nya hudcrèmer?” fyllde Kajsa Kajal i. ”Och ta hand om mamma! Kolla på henne så ledsen hon ser ut när du säger så där!” Han tittade på sin ömma moder och såg att lyckan som sken i hennes ögon när han, hennes favoritson, hade stigit in genom hennes dörr tonade bort i sorg och tårar. En våg av dåligt samvete slog över honom. Han hade en hög smärttröskel men gränsen var passerad när Batmamma såg modfälld ut på grund av honom, vad skulle han ta sig till? Han behövdes i Dalby, men då kanske Juanita skulle tröttna på att han aldrig var hemma och flytta till någon av hans klasskamrater. The Vampire Queen Sting Mask The First hade förstås tyckt att det varit en ypperlig sak att ha en egen papier-machégiraff på sitt rum, men han själv var inte intresserad av att lämna bort sin rumskompis. Det var då han fick en idé!

Hela hemresan skissade Nattens Väktare på något som för en utomstående kunde verka en aning narcissistiskt, men det var för familjens bästa som han planerade byggandet av en staty av sig själv i papier-maché. Om han la ner tillräckligt med tid på den skulle ingen se någon större skillnad mellan honom och replikan, förutom att originalet pratade mycket mer och högre. Men det var troligtvis inte någon förlust. 

Hjälten på nöjesfältet

Ett vrål hördes över nöjesfältet, spred sig över området som ett bomblarm. Alla andra ljud överröstades; dunka dunka-musik, bergodalbane-tjut och maskingnissel framstod som viskningar i vinden jämfört med det massiva primalskriket. Vem eller vad låg bakom oljudet?

     Nattens Väktare hade precis lugnat ner nerverna från den förra anhalten, en livsfarlig bergodalbana vid namn ”Balder”. På sina ställen stupade rälsen rakt nedåt, vår maskerade hjälte hade uttryckt sin panik så högljutt i backarna att de två barnen i sätet framför hade vänt sig om när åkturen var över och flinat åt honom.

     ”Självgoda snorungar”, tänkte han för sig själv när han dallrade ur vagnen. Han var glad att ha överlevt och minst sagt stolt. Det var ett hjältedåd av sällan skådat slag, så stort att han inte ens tänkte på de enorma folkmassorna som rörde sig i Lisebergs nöjespark idag. För ett halvår sen hade bara kön in till själva parken fått honom att kallsvettas, men nu hade han bearbetat sin skräck för människor och trängsel. Dessutom var han där med sin klass från författarlinjen, en lustig samling personligheter som hade gemensamt att de alla gillade att skriva och åka karusell. Nattens Väktare tyckte också om att åka karusell men han förstod inte varför det tvunget skulle gå så fort och stökigt. Han var mycket nöjd när han lurat upp tre klasskamrater i Pariserhjulet, en lugn och städad attraktion. En stunds ro, men den skulle inte bli långvarig. Alla han klasskamrater var inte lika snälla och tålmodiga med hans höga ålder och svaga hjärta.

     ”Uppswinget”, sa en av hans malliga klasskamrater och pekade på en dödsgunga av fruktansvärd proportion. ”Den kommer farbror tycka mycket om! Häng med!”

     ”Ja, kom nu! Den är skitkul!” instämde de andra i kör och vips stod vår maskerade hjälte i kön till något han med all säkerhet inte skulle tycka om, men han kunde ju inte vara sämre än sina kaxiga kursare. En superhjälte av hans kaliber fick inte verka feg. Föga visste han om vilken fälla de hade lurat honom i!

     Uppswinget var en enkel konstruktion, två gungor pendlade fram och tillbaka på hög höjd och hade plats för sammanlagt trettiotvå personer, sexton i varje gunga rygg mot rygg. Högsta pendelvinkeln låg på 120 grader, vilket innebar i praktiken att man ena stunden stirrade upp mot himlen och nästa sekund rakt ner i marken. När gungan var på topp kunde det upplevas som att hänga tämligen skitmycket upp och ner för den som är lite känslig. För Nattens Väktare fanns det inte mycket i denna värld som var värre än att hänga upp och ner, men han insåg inte hur det låg till med Uppswinget förrän han satt fastspänd i sätet och maskineriet började arbeta.

     Ljudet var öronbedövande! Han skrek från både toppen och bottnen av sina lungor på samma gång, som om någon klippte av honom tårna, en efter en med en slö häcksax. Eller som om han hade kommit hem och någon hade bytt ut alla skivor i hans cd-samling mot dansbandsmusik. Ett skrik så genomsyrat av ångest att nöjesfältets besökare på marken under honom började undra om de inte gått fel och hamnat i nordens största tortyrkammare istället.

På tåget hem från Göteborg hade hjärtat sakta börjat krypa ner från halsgropen, tårna krampade inte längre och han hade fått tillbaks sin vanliga rosa hudfärg. Klasskamraterna skrattade bara de såg honom, de hade aldrig haft så här roligt på ett tivoli förut, det var nästan löjligt.

     Det kanske är lätt att tro att vår hjälte satt i sitt säte och kände sig butter och kränkt, men så var det inte. Han kunde inte låta bli att tänka på när han var på Tivoli i Köpenhamn med sin familj.

     ”Nej då, den går inte upp och ner!” sa syster Kajsa Kajal och pekade på en uppenbar dödsfälla som danskarna satte sig i för skojs skull.

     ”Inte ett dugg alls faktiskt! Du kan sitta i samma vagn som mig!” föreslog syster Fläbbet. Nattens Väktare hade tittat skeptiskt på karusellen, men inte skeptiskt nog. Vagnen de satt i visade sig snart ha alla världens ambitioner att vändas upp och ner då den lossnade i en axel han inte hade väntat sig. Det var ingen överraskning för hans syskon förstås.

     ”JAAAAG HAAAAAAATAAAAR EEEEEER!!!” lär det ha hörts i hela Köpenhamn och halvvägs ut på Öresundsbron. Det var ett bra vrål, han log när han tänkte tillbaka på det. Han satt i sitt säte på tåget och såg på sina otäcka författarvänner. Det må vara att de var små och sluga, rent av opålitliga när det kom till åkattraktioner, men han hade aldrig kunnat känna sig mer hemma. Fasiken vilken bra klass han hamnat i! 

Fläbbet och den oförskämda dammråttan

Det var en grå och långsam lördagmorgon, regnet utanför fönstret tycktes ha fastnat i luften och det var alldeles tyst. Batmamma satt i en stol på altanen och rökte. Det var lugnt och skönt så här dags, hon kunde dricka kaffe ifred och måla lite på sina tavlor. Hennes döttrar brukade inte stiga upp förrän vid tolvtiden, tills dess kunde hon sitta i vilken fåtölj hon ville, toaletten var alltid ledig och ingen bråkade. Hon släckte sin cigarett och återgick till sitt målande i köket.

Ljudet av steg närmade sig köket och ett svagt morrande bröt tystnaden. Batmamma suckade, det var samma sak varje morgon. Den oförskämda dammråttan Perry hade vaknat och var hungrig. Det brukade innebära att han åt upp i stort sett allt i familjen Batmans kylskåp och skafferi, utan att varken diska eller säga ”tack för maten”. Han blängde på Batmamma och morrade surt åt henne, det var hans sätt att visa tacksamhet. 

Hemma hos Nattens Väktare hade dammråttorna aldrig fått uppföra sig på det viset ostraffat. Han styrde deras liv med en järnhand och de som vågade så mycket som att visa sig blev mat åt den fruktade dammsugaren som svepte över golvet som en hungrig drake. Hos Batmamma fanns det inga dammråttor som ens kom ihåg hur dammsugaren såg ut längre, det var så länge sedan den var framme. Ryktet gick att den hade dött, så inte var det så konstigt att lägenheten hade blivit en fristad för smuts och skräp. Perry hade som specialintresse att morra åt Batmamma, när hon gick genom hallen, när hon låg i sängen och vilade eller när hon lagade mat. Kom hon in i sin dotterns rum så låg Perry under sängen med lysande ögon. 

Dottern själv gick under många namn. Kvalstrid, Pumba och Fiselrått var bara några av hennes många superhjältenamn, men Nattens Väktare tyckte att Fläbbet var det som passade henne bäst. Hon tyckte om att sova, vilket var passande då hon var mycket bra på det. När hon inte sov var hon en delvis bedårande delvis bisarr varelse. Hon hade ambitionen att vara hur söt och charmig som helst, men som minst i syskonskaran (både till ålder och höjd) valde hon ofta en mer burdus framtoning. Med ett bländande leende slängde hon ur sig grova svordomar och könsord, uttryckte plötsliga känslor med höga skrik och verbalt våld. Och det var inte mycket i världen hon var likgiltig till; stökiga handduksskåp, smutsiga lakan, höga ljud (som inte var hennes egna) och lukter hon inte kände igen reagerade hon starkt på. 

Den senaste tiden hade hon utvecklat en rädsla för bakterier och luktade ständigt handsprit. Noggrant inspekterade hon dricksglasen, hon använde ingenting som inte såg ut att vara fabriksnytt. En disktrasa som används mer än en gång åkte genast ner i soptunnan och hon klädde omsorgsfullt in handtag i papper innan hon tog i dem. Det var obegripligt hur hon klarade av att leva i Batmammas stökiga och ännu mer märkligt att hon valt dammråttan Perry som pojkvän. Hon brukade skryta om hur söt han var, även om det bara var hon själv som såg det. Det var egentligen mer en perversion än en romans, hon dreglade ohämmat när hon såg honom. Som en snusktant på en badstrand full av lättklädda hunkar nöp hon efter hans spröda små skinkor när han gick förbi. Men han klagade inte, så länge hon tyckte att han var fin att titta på kunde han komma undan med att lägga sig i sängen med smutsiga byxor eller lägga kökshanddukarna på fel hylla. Det var det ingen annan i familjen som kunde komma undan med. 

Nattens Väktare suckade åt sin groteska syster och hennes dammråtta där de satt och hånglade i ett hörn, men så tänkte han att det ändå är bra att Fläbbet har sin Perry. Det må vara en fjantig liten dammråtta, så länge han höll henne på gott humör kunde familjen sova tryckt om natten. Han lät dem slafsa på och tittade åt ett annat håll. 

 

Giraffen och de småländska högländerna

På självsäkra fötter äntrade hon rummet, slog upp fönstren och stack ut sin långa hals. Nedanför stod hennes beundrare, en folkmassa långt mycket större än hon hade vågat drömma om för tre veckor sedan. Hennes liv var helt förändrat och hon älskade varje sekund av det. Hennes namn var Juanita Mendez och hon var den mest glamourösa giraffen på Sörängens Folkhögskola.

Livet i Dalby hade inte varit enkelt. Hon, eller ”han" som det var på den tiden, var ett stort och skrymmande djur av papier-maché. Han fick knappt plats någonstans i lägenheten, det verkade som att de inte planerade bostäder för giraffer. Därför fick han stå i en liten vrå i köket, inklämd mellan bordet och en ful hylla. Det äventyrliga livet vanliga giraffer levde ute i de norrländska skogarna eller på franska rivieran var det inte tal om, men han var tillräckligt påläst för att kunna drömma om det. Hans hjärta av hopskrynklat tidningspapper gjorde krumbukter och slog dubbla slag varje gång han tänkte på hur det hade varit att vara en riktig giraff.

Att leva med Nattens Väktare var inte heller lätt, han hade samma humör som en geting instäng i en maracas. Första gången de hade träffats var han osedvanligt dåligt humör och hade bara stängt in den stackars giraffen i garderoben. Där stod han och grät tills det blev morgon och den argsinta superhjälten fick fundera ut ett annat ställe att ha honom på. Lyckligtvis fattade Nattens Väktares inneboende vän Badankan tycke för honom och snart började de kalla varandra pojkvän och flickvän.

När Nattens Väktare bestämde sig för att ta tag i sina drömmar och flytta upp till Sörängens Folkhögskola i Nässjö för att gå en författarlinje så rådde det ingen som helst tvekan om att Badankan tänkte följa med. Hon var en bestämd dam som minsann inte tänkte sitta i Dalby och damma medan hennes vän fick leva det roliga folkislivet. På något vis lyckades hon dessutom övertala honom att giraffen skulle följa med, trots att internatrummet troligtvis skulle vara alldeles för litet. Det var med stor tveksamhet giraffen lastades in i bilen tillsammans med allt annat som skulle upp till Nässjö.

Redan första dagen i skolan kände Nattens Väktare av de stora fördelarna med att ha med sig ett papier-machédjur. Det han själv saknade i form av charm levde som en inneboende energi i det klumpiga djuret som snart blev ett populärt samtalsämne i matsalen. De tyckte nästan mer om Giraffen än honom, men det var inget han la någon större tankekraft på, självgod som han var. Giraffen själv övergick från sitt blygsamma jag som kunde tänka sig att stå i ett hörn där han inte var i vägen, till en primadonna som inte nöjde sig med något mindre än att stå i fönstret och skina med sin prakt. Klasskamraterna turades om att komma hem till Nattens Väktare och klappa hans giraff och ibland fick den till och med sova över hos någon av sina nya vänner. Snart visade det sig att Giraffen inte längre ville identifiera sig som en han-giraff, han kände sig mer som en hon. I samband med detta tyckte de andra internatboende att hennes dåvarande namn ”Giraffen” inte dög och döpte om henne till Juanita Mendez. Inte bara hade hon fått skinn på näsa och en drös nya vänner, hon hade också kommit ut ur garderoben. Allt under bara tre veckor.

Vad tycker då Badankan att hennes pojkvän har blivit en flickvän, undrar ni?

”Det var väl inget nytt? Jag har kallat henne flickvän ganska länge nu, det är bara Nattens Väktare som är trög!” pep hon och gav giraffen en puss på kinden. Det nya livet i de småländska högländerna hade börjat bra, för både djur och superhjältar.

Kajsa Kajal och berget av smink

Nattens Väktare luktade exotisk lavendel, kokosnöt och flamberad grädd-grävling, vilket han inte själv kunde känna längre. Luktsinnet var utslitet och nästippen var spegelblank av alla magiska supersalvor den smorts in med. Luften var tjock av artificiella dofter, att försöka utvinna något syre i rummet var som att försöka andas i gelé och han beslöt sig för att ta sig ut därifrån. Att få grepp om handtaget till dörren visade sig vara en svår uppgift då hans händer var alldeles kladdiga av alla crèmer och oljor. De var bra för huden, inte mycket mer, konstaterade han i sina allt mer frustrerade tankar. Han försökte öppna dörren med foten istället, men då hade ryggen invändningar och straffade vår hjälte med en sträckning av oanade proportioner. Han trillade ihop i en liten argsint hög.

På en stol i rummet vår hjälte just försökt ta sig ut ur satt hans syster Kajsa Kajal (hennes riktiga identitet var så klart hemlig), hånskrattade och pekade ett parfymerat finger åt honom. Att peka och hånskratta var en talang ingen kunde ta ifrån henne, det syntes att det låg många år av träning bakom. Just idag gjorde hon det dessutom med viss charm då hon var på gott humör. Ett stort paket hade kommit hem till henne innehållandes alla skönhetsartiklar en ung dam som henne kunde tänkas behöva. Ögonfransböjare, nagelförlängare, lack, spackel, löshår och tillräckligt med hudcrème för att hålla hela bostadsområdet fuktigt och friskt ett år framöver. Nattens Väktare hade provat varenda créme under loppet av en halvtimme och som tack för besväret satt hon nu och hånskrattade åt honom. 

Gömd under alla burkar och behållare Kajsa Kajal hällt ut över sin säng låg hennes pojkvän Babbe Boo och mös för sig själv. Han var av en porös natur och vart han än gick spred han mys och trevnad omkring sig. Nattens Väktare var hans stora idol, han gjorde allt för att vara som honom. Åtminstone vara honom till lags. Han sträckte ut en hjälpande, icke insmord hand och öppnade dörren åt honom. 

”Tack så mycket”, sa Nattens Väktare och krälade ut i hallen med sin systers skadeglada skratt i öronen.

Nu kanske ni tror att Kajsa Kajal var en otrevlig typ, men i själva verket led hon bara av samma underliga humor som resten av familjen. Hon tog efter Batmamma som alltid skrattade först och kramade efteråt, det var konsten att raljera med kärlek. 

Tråkigt nog var det sällan man såg Kajsa Kajal utanför sitt rum då hon tyckte att människor var otäcka. Hon gick bara ut när hon fått veta att hon hade ett paket med smink att hämta, men då sken å andra sidan hela Dalby upp för en stund! Hon var både utåtriktat och oförglömlig, med ett gnisslande men hjärtligt skratt spred hon sitt glada humör till alla hon mötte på väg ner till butiken. Detta var förstås något hon förnekade, hon levde envist under tron om att hon var blyg. Och gud förbjude att någon försökte slå i henne att hon var talangfull, då vet man ju inte vad som händer härnäst! Både Nattens Väktare och Babbe Boo hade länge uppmuntrat henne till att söka en utbildning om smink eller måleri, men sådant leder till personlig utveckling och det ville hon verkligen inte veta av!  

Hon hade ett fantastiskt trick hon använde varje gång hennes familj blev för mån om hennes framtid och välbefinnande. När det blev för uppenbart för henne vilket stjärna hon egentligen var när hon hade en pensel i handen och att hon borde gå någon utbildning för att bli ännu bättre, då hjälpte det att vara mästare på roliga ljud. Hon formade sin mun på ett onaturligt sätt och stötte ut en kort ljudvåg som ingen någonsin hade hört förut. Alla runt omkring henne blev konfunderade eller fulla av skratt och glömde med ens bort vad det var de just hade pratat om. Efter ett dygn började dock tjatet igen om utbildning hit, och ta tag i drömmar dit. Frågan var bara vem som var envisast, Nattens Väktare, Babbe Boo och familjen, eller hon själv. 

Upp till bevis, kära syster!

Hatten och Gråsparven

Det var blött på golvet, Nattens Väktare blev alldeles våt om fötterna när han halkade omkring i sitt internatrum och pratade högt för sig själv. Försökte summera en av de finaste händelser han upplevt i sitt liv, en upplevelse som fick det att spruta glädjetårar om honom. Som ett sprinklersystem som sätter igång vid intensiv lycka istället för brand vandrade han av och ann och försökte komma på något fyndigt att skriva. För det måste ju vara fyndigt, mumlade han för sig själv. Den fina händelsen inträffade i lördags, dagen då hans bästa vän Hatten gifte sig med Gråsparven. Men hur i all sin dar skulle han bearbeta den här händelsen i text? 

Badankan tittade otåligt på honom, undrade om hon vågade komma med några goda råd eller om han skulle explodera ut i ett stort och känsloladdat fyrverkeri om hon sa så mycket som ett knyst. I tystnad observerade hon hur han gång på gång satte sig ner vid datorn för att skriva ner nån tanke som försvann så fort hans bakdel rörde vid datorstolen. Textdokumentet stod orört, idéerna lyste med sin frånvaro. Han hade inte ens kunnat berätta för sina kurskamrater om bröllopet utan att bli okontrollerbart rörd. Hur kunde han ens tro att något sådant här skulle låta sig skrivas om utan motstånd? 

Det är inte lätt att vara en blödig romantiker när ens bästa vän går och gifter sig. Det är ännu svårare att rädda världen när man blir alldeles tårögd av allt som påminner om bröllopet. Skolarbete är inte heller enkelt att göra när tankarna kretsar runt något som detta, han visste att han var tvungen att skriva något om bröllopet innan han kunde börja arbeta på sina andra texter helhjärtat. Men det var inte lätt. Nattens Väktare hade väldigt svårt att se vad han skrev med ögonen alldeles suddiga av tårar, så han öppnade fönstret att få lite luft. I nästa sekund hade han en hel svärm med knott i rummet, de hade väntat hela kvällen på ett fuktigt ansikte att mumsa på och nu kom chansen.

Efter att ha motat ut de största av knotten, myggen och spindlarna som klättrat in genom fönstret konstaterade vår hjälte att texten inte kommit någonstans alls. Därför valde han nu att tala direkt till brudparet, utan fyndigheter eller poänger. Ofiltrerat från hjärtat:

Aldrig har jag blivit så berörd av att se två människor tillsammans. Att se er vandra in i den blomstrande trädgården i Hellekis till Peter Gabriels tolkning av ”Book of Love”. Att se er båda gråta av lycka under de sånger som sjöngs, omfamnandes varandra. Att se er titta på varandra och ge varandra ett bevingat ja. Och jag tror aldrig jag förut gråtit av att se två personer göra en High Five heller. Fattar ni var fina ni är tillsammans? 

Jag är evigt tacksam för att ha fått dela den här dagen med er och alla andra som var där. Den har inte sjunkit in på långa vägar än, som ni märker, och lär väl inte göra på ett tag. Jag önskar er all lycka i framtiden! (och att ni kommer fortsätta bjuda mig på underbar mat.)

Faror vid flytt

Det var inte bara minnen som vaknade till liv när Nattens Väktare packade för att flytta till Nässjö, det fanns även annat som slumrade djupt i lägenhetens trånga vrår. Hiskeliga odjur som under flera år dragit nytta av att han inte tyckte om att städa bakom hyllor och soffor och därför haft en trygg miljö att växa till sig i. Nu skulle allt förändras, det där mörka, trånga utrymmet bakom skivställen gick inte längre att ta för givet. De var mycket möjligt nästa sak att packas ner. Det var dags att fly.

Efter ett hårt pass av städande och packande tog Nattens Väktare vad han själv tyckte var en synnerligen välförtjänt paus och läste en liten stund. Det var då han hörde det obehagliga ljudet av någon som smyger. Ljudet man bara precis anar och därför utgår från att någonting hemskt är påväg att hända. Mycket riktigt, när han tittade upp över boken såg han skuggan av en gigantisk spindel. Den försvann in någonstans i hallen. Någonstans. Det var det som var så otäckt, han såg inte vart den tog vägen, han hann bara få en uppfattning om hur förbannat stor och äcklig den var. 

Detta var förstås igår, strax innan han skulle gå och lägga sig. Idag låg hallen i ruiner efter den katt och råtta-lek som utspelade sig under en evighet (tio minuter), och den enorma boken som han kastat på spindeln låg fortfarande kvar på golvet. Döda spindlar springer inte så fort, därför kunde han vänta tills nu med att städa upp den. Det stod på den långa att göra-listan som dessvärre verkade ha stannat upp lite. Han satt och tittade ner i en flyttkartong som han fyllt med gamla minnen. Djupa tankar som ”Vart tog åren vägen?”, ”Har jag kommit dit jag ville med livet?” och ”Är den här skjortan verkligen snygg eller borde jag ge den till min bror?” dök upp och tog upp allt utrymme i hans hjärna.

Mest av allt filade han på sin tanke om att han kanske skulle ta med sig sin giraff i papier-maché upp till Nässjö. Han hade inte sett rummet, han visste bara att det inte fanns överdrivet mycket plats där. Men nog hade det sett roligt ut, vad hade de andra boende på internatet tänkt om de sett att han bodde med en stor och otymplig giraff? Vilka samtal hade inte kommit utav detta? 

Badankan, som var gift med Giraffen, var otroligt lycklig vid tanken på att slippa flytta ifrån sin älskling (hon skulle följa med Nattens Väktare till Nässjö då karln uppenbarligen inte klarade sig på egen hand), och pep saligt från köksbordet.

Även Batmamma tyckte att det var en bra idé, men det var troligtvis för att hon visste att Giraffen annars hade fått stå hos henne och det ville hon inte. Det var hon som en gång byggt den som ett practical joke och ställt den hemma hos sin son medan han var på semester. Det hade inte varit mer än rätt om den fått stå hemma hos henne och ta upp plats under ett år. Men tanken på att göra sig känd som den där studenten som inte åkte någonstans utan sin giraff, var allt för lockande för att låta bli. Det verkade som att Batmamma kom ur den här knipan orättvist enkelt. Kanske kunde han dumpa kvarlevorna av den döda spindeln hos henne, de tog trots allt upp rätt mycket utrymme de också...

En psykopats förvandling

En vanlig familjemiddag hemma hos Batmamma började bra men urartade nästan alltid i familjefejd. Det var svårt att säga vad som drev den stora familjen till att gång på gång samlas och försöka äta tillsammans. Bara några minuter in i måltiden blev någon anklagad för att roffa åt sig de bästa bitarna är vad för djur de nu åt, någon hällde saft på någon annan, förolämpade kocken och kastade maten på golvet. Olämpliga samtalsämnen, skvaller och höga ljud blandat med svordomar och grimaser gjorde att middagen genomleds snarare än avnjöts. 

Den som läst den här bloggen förr känner till att Nattens Väktare har två bröder. Bruuur fick ni lära känna förra veckan, men den yngre brodern har jag inte nämnt på väldigt länge. Gollum brukade han kallas av sin elaka familj (för sitt bleka utseende och obehagliga sätt att föra sig) och brukade vara känd för att slita god och kamratlig stämning i stycken, matematiskt räkna ut vad han skulle säga för att orsaka så stor social skada som möjligt och samtidigt blanda en god white russian i ett datorchassit (se inlägget från 27 september 2012). För att sammanfatta saken, vi har att göra med en man som helt enkelt inte kunde uppföra sig. Att familjemiddagarna var så stökiga som de var gjorde inte hans uppförande ett dugg bättre och alla i familjen fick turas om att ta med Gollum ut i skogen så han kunde lugna ner sig när han urartat mer än själva middagen. Men förra sommaren hände något som för evigt skulle komma att förändra Gollums och familjens liv. 

Det var Nattens Väktares tur att gå en runda med Gollum som oturligt nog var mer uppe i varv än vanligt och skrek ut matematiska formler samtidigt som han skuttade omkring vår hjälte som om han vore en rabiessmittad bumbibjörn. Men Nattens Väktare var förberedd med öronproppar, så han kunde avnjuta skogspromenaden något sånär i alla fall. När de gick förbi ett gammalt ruttet träd som försökte dö ifred hoppade det fram en mycket liten med lömsk enhörning och bet Gollum. Några läsare kanske finner det störande att han blev biten av just en enhörning då det är allmänt känt att de inte finns, men då Gollum trodde att de existerade var det fullt möjligt för honom att bli biten av en sådan. Om ni frågar honom så tror han på Tomten, gnomer och ullapor också. 

Just enhörningar var kända för att vara mycket trevliga och artiga väsen som sällan bet något, men se, det här var en förutbestämd händelse. Det var Gollum´s öde att bli biten av en enhörning och i klassiskt superhjältemanér genomled han en kemisk reaktion. Han slutade hoppa och stod helt tyst i säkert en halv minut, vilket var tämligen ovanligt för Gollum. Sedan spred sig ett stort och varmt leende över hans ansikte, han rätade på ryggen och hans vita t-skirt han alltid hade förvandlades till en rutig skjorta. ”Så trevligt det var med en skogspromenad”, sa han plötsligt. ”Det borde vi göra oftare! Hur har du det annars nu för tiden?”. Nattens Väktare bara gapade. Hans bror hade blivit enhörnings-trevlig!

Sedan dess hade han bytt sitt superhjältenamn från ”Gollum” till ”Den Trevlige” och hade som superkraft att precis när som helst kunna bli ganska trevlig. Det var en förmåga som ingen annan i familjen hade och gjorde honom fantastiskt unik. När familjemiddagarna spårade ut och ett stort bråk nalkades använde han sina sociala krafter och bytte snabbt och lätt samtalsämne till familjens lättnad. Den Trevlige var som ett doftljus på en bajamaja eller en kanna med vatten på en studentfest, han förändrade helt enkelt omgivningen till det bättre.  

Nu var ju hans familj inte helt enkel att ha att göra med och det var inte alltid som god ton och rimlighet hjälpte när stämningen började bli tråkig, men då hade han en reservplan. Han åkte hem till Lund och tittade på tv istället för att stanna och munhuggas, vilket ju också var unikt för den här familjen.

”Sista ordet kan någon av de andra få”, brukade han tänka medan han åkte hem. ”Det kommer säkert inte vara något vettigt ändå”. Och det hade han så rätt i. 

En ryslig tystnad

Nattens Väktare vaknade i luften strax ovanför sin säng, mitt i det skräckslagna hoppet som blivit till när väckarklockans obarmhärtiga ringande plötsligt och ryckartat hade väckt honom. Han var inte van vid att vakna av den, han brukade vakna en halvtimme innan klockan ringde. Medan han för en stund (inte en längre sådan dock) hängde där i luften hann han tänka över många saker. Han la märke till att han var hemma, vilket ju inte nödvändigtvis är någon självklarhet för den som just vaknat med ett ryck. Han hann tänka över glädjen i att sova i en bäddsoffa. Hade han sovit på golvet så skulle han snart ha landat mycket hårdare. Framförallt påtagligt var dock en annan sak - han hade blivit döv. 

När han landat i sin soffa igen hade han fortfarande inte slutat vara döv. Grannen ovanför var alltid upptagen med att dammsuga så här dags, men den här morgonen ylade det inte någon dammsugare. Allsköns fläktar i kök och badrum brukade brusa och CD-spelare brukade stå och surra i stand by-läge. Han hörde inga av de vanliga morgonljuden och kunde därmed konfirmera det sorgliga faktum att han under natten tappat sin hörsel. En liten tanke som låg och smulade på golvet kröp upp i sängen och krälade in i hans öra. Den viskade försiktigt till honom: 

”Men hur kunde du vakna av väckarklockan om du blivit döv?”. Så otroligt dumt, att han inte tänkte på det. Snart hörde han sig själv ligga och skratta åt sin egen dumhet, och det var ju inte så dumt.

Men mysteriet återstod, varför var det så tyst? För att tänka bättre beslöt han sig för att tända en lampa och med ens tillkom ännu ett problem. Glödlampan verkade ha gått och behövde bytas trots att han bytte lampa bara häromdagen. Märkligt nog fungerade inte lamporna i köket och hallen heller. Det var inte förrän han stod i sitt mörka badrum och konstaterade att lampan där inne också förbrukats, som han la ihop ett och ett. Det var förstås strömavbrott, vilket ju inte alls är farligt! Det förklarade också varför grannens dammsugare varit tyst så här många minuter i sträck och följaktligen inte väckt honom, som den brukade, en halvtimme innan hans väckarklocka ringde.

En dålig känsla klättrade upp längs hans rygg. Hur mådde hans stackars granne nu? Hon var en pedantisk tant som noggrant dammsög sin hela lägenhet minst fem gånger varje dag. Det var en rutin som hon slaviskt följde, kanske i tron att jorden skulle gå under om hon inte dammsög varje morgon. Klarade hon av en hel morgon utan dammsugare? Tänk om hon fått panik och förolyckats i ett hav av dammråttor? Han skyndade sig på med en morgonrock och skulle just springa ut genom dörren för att rädda hennes liv när strömmen kom tillbaks. Lamporna hos Nattens Väktare tändes nästan lika fort som grannens dammsugare började yla sitt sedvanliga morgonylande. Nog lät det på grannens ovanligt stressade steg att hon blivit lite skakad av det hela, men hon levde och det var huvudsaken. Vår hjälte andades ut och tappade upp ett bad. Det var skönt att han inte var döv och att grannen inte hade omkommit i den frånvarande dammsugningen, men skönast av allt var nog att slippa byta lampor överallt i lägenheten. Det hade verkligen varit jobbigt. 

Farbror Batman och Bruuur

Vår hjälte stirrade in i ögonen på ett oerhört läskigt monster, han gjorde sig beredd på att försvara sig och sitt liv om monstret skulle gå till anfall. Vad exakt det var för ett monster, det var han på tok för livrädd för att kunna avgöra. Var det hans brors läskiga orm? Eller var det hans brors otäcka flickvän Fru Bruuur? Snart kom han fram till att monstret var en bläckfisk som hans bror hade tatuerat på armen. Han andades ut då han visste att bläckfisken inte var farlig då. Om sanningen ska fram var väl Nattens Väktare egentligen inte överdrivet rädd för varken ormen eller Fru Bruuur, han var bara lite dramatisk ibland. Ormen var ganska söt och det var hon också om hon ville. Ingen av dem hade bitit honom även om Fru Bruuur för all del sett lite hotfull ut ibland. 

Brorsan själv, eller Bruuur som han egentligen hette, var en finurlig typ. Nästan oavbrutet pratade han trots att han egentligen var hysteriskt blyg. Ofta pratade han om en sak samtidigt som han funderade på en helt annan sak, detta trots att han alltid påpekade att han inte kunde göra mer än en sak samtidigt. Han ogillade stökiga miljöer, men han var den enda av familjens fem syskon som arrangerade stora fester med massvis av gäster och trots att han själv var nykterist urartade festerna nästan jämt i vilda sjöslag. Bruuur var en minst sagt motsägelsefull människa. 

Hans liv var fullt av händelser, runt varje hörn väntade en ny överraskning. Vändpunkterna i vardagen avlöste varandra i ett högt tempo, men inte tillräckligt regelbundet för att de skulle gå att förutse. Nattens Väktare såg upp till sin bror, han var en stark människa, men att han var trött och sliten nästan jämt fick man förstå. Men en kväll för inte allt för länge sen hade han kommit hem till familjen med ett pillemariskt leende, som om det för en gångs skull var han som hade en överraskning. 

Det lilla vardagsrummet hos deras mor hade som vanligt varit fyllt till bredden med människor. Familjemedlemmar, flickvänner, pojkvänner, vanliga vänner och annat löst folk som bara kommit in för att dörren stod öppen. Från att ha varit sedvanligt stök och väsen blev det helt tyst, som om hela familjen samtidigt började fundera på om de hört rätt, när Bruuur berättade att han skulle bli pappa i Januari nästa år. Konceptet var egentligen ganska enkelt, men att berätta för Nattens Väktare att han skulle bli farbror var som att förklara kvantfysik för en femåring. 

Sedan dess hade de två brödernas samtal inte riktigt varit som förr, Nattens Väktare fick lite svårt att kontrollera sig själv när Bruuur var i närheten. Han började fnittra okontrollerat och blev alldeles tårögd och röd i ansiktet. Det är så han reagerade när han blev rörd eller sentimental, vilket han blir exempelvis när någon som står honom nära ska få barn snart. Det var tur att han hade ända fram till Januari på sig att smälta den glada nyheten, sen skulle han bli tidernas bästa farbror! Farbror Batman! 

Semesterns slut

Sakta kände Nattens Väktare att hans värld slutade snurra och han kunde snart fästa blicken på vardagsrumsbordet precis framför honom. Han låg i sin soffa och kramade en soffkudde som om hans liv hängde på det. Som om det var den enda fasta punkten han hade i sitt stormiga liv och om han släppte den skulle han fara ut i det oändliga kaoset. Till sin förvåning var hans hem exceptionellt välstädat, inte en dammråtta så långt han kunde se, växterna stod välansade och gröna i sina krukor på fönsterbrädet och alla fönstren var tvättade.

”Vad i hela världen är detta…”, frågade han sig själv medan han med tvekan släppte tag om kudden. Han såg sig omkring och började nästan känna sig tveksam över om han ens var i rätt lägenhet. Aldrig under hans tid i den här lägenheten hade väl hans fönstren varit tvättade? Kunde det vara så att han råkade befinna sig i någon annans hem och att denna någon hade EXAKT samma möblemang som honom, bara städade mer noggrant? Han skakade bort den löjliga tanken som en annan hade skakat bort en irriterande fluga. Han smög ut till köket, som om han fortfarande var rädd att bli upptäckt, och där satt Badankan med sedvanligt överlägset flin.

”God morgon! Mår du bättre nu?”, sa hon med en röst som folk vanligtvis använder när de säger "Nej, men hej lille vän! Är du uppe och springer?”. Hon brukade använda den rösten, han var van. ”Öhm, hej.”, stakade han fram och kliade sig i sitt anmärkningsvärt nyrakade ansikte. ”Är här inte väldigt välstädat?”

Badankan synade honom och konstaterade att han fortfarande var mitt i sin märkliga panikattack. Den hade kommit när han satt och sorterade viktiga papper angående andrahandsuthyrning av sin lägenhet och internatet han själv skulle flytta till under sina studier i Nässjö. Det var då verkligheten plötsligt kommit ikapp honom och fick bubblan han befunnit sig i de senaste veckorna att brista.

”Det här händer!”, hade han plötsligt utropat med en märklig glädjefylld panik. Sen hade han gått in i sig själv fullkomligt och gick inte att få kontakt med på flera timmar. Det var inte så konstigt, tänkte Badankan, han hade haft tre veckors intensiv semester med vändpunkt på vändpunkt, saker som gått i lås, saker som gått åt skogen. Dejter, lägenheter, bröllopsplanering, resor i dressin och resor i husbil. Han hade haft kul hela semestern, men någon vila hade det då rakt inte varit tal om. Det var nästan tur att semestern var över.

”Du har ju haft en del lägenhetsvisningar den senaste tiden, det är därför det är så rent här. Kommer du inte ihåg det?”, frågade Badankan lite oroligt. Nattens Väktare såg inte ut som att han förstod att det var honom hon pratade med. ”Gå nu upp med det där brevet och lägg det på lådan innan du glömmer bort det!” Hade hon inte varit en badanka så hade hon själv gått och postat det viktiga brevet om andrahandsuthyrning, men hon hade varken ben eller armar och det var i själva verket ett under att hon överhuvudtaget kunde prata. Att vara badanka och leva tillsammans med en handlingsförlamad och överkänslig superhjälte var inte helt lätt. 

”Jaaaa…”, sa Nattens Väktare efter att ha stått tyst i köket och stirrat på en fläck på tapeten ett tag. ”Jag tror nog att jag går hem till mor och rådfrågar henne först…”

”Om vad? Hur man postar ett brev?”, frågade Badankan som för en sekund sen inte trott att han kunde förvåna henne längre. 

”Precis”, svarade han och gick hem till sin mor. Det var inte enkelt att vara badanka. Det var rent av frustrerande, men då hon var en tålmodig badanka sa hon inte mer. Bollen var i rullning, om än väldigt väldigt långsamt. Snart skulle hans lägenhet här i Dalby vara uthyrd i andrahand och Nattens Väktare skulle bo på internat i Nässjö. Bollen var i rullning. 

Det vansinnigt smakfulla köket

Att vakna ensam hemma hos Hatten och Gråsparven och leta upp frukost i deras kök var inte ett helt enkelt uppdrag för Nattens Väktare. Hans vänner hade gått till jobbet medan han låg på deras vardagsrumsgolv och sov sött. Det var inte förrän hans mage väckte honom med ett högljutt morrande som han förstod att det var dags att stiga upp och hitta något att stilla sin hunger med, men mycket mer än så förstod han inte. Hatten och Gråsparvens gastronomiska kunskaper övergick allt mänskligt förstånd, de absolut märkligaste smakerna som absolut inte borde passa ihop i en maträtt, passade alldeles utmärkt i deras kök och blev till ack så smaskiga måltider. Deras kök var en djungel av smaker och bara de hade en karta över djungeln och kunde hitta där i. De var trollkarlar och köket var deras magiska grotta, konstnärer som målade i grytor och stekpannor istället för stafflier. 

För en vanlig dödlig person som Nattens Väktare, med tankarna på en enkel frukost bestående av bake up-bröd, ost och nån trevlig sylt, blev detta något överväldigande. Likt en främmande övernattare som vaknat upp mitt i Dr. Frankensteins laboratorium och börjat leta efter en lampknapp (vi antar att det fanns fler än en knapp hemma hos Frankenstein och att konsekvenserna av att krycka på fel knapp var långt hemskare än att man råkade tända i hallen istället för i köket), letade sig vår maskerade hjälte fram genom kylskåpet med mer hemmagjord sylt än han någonsin hade sett. Vissa syltburkar hade så hårt åtsittande lock att han inte alls vågade öppna dem, andra såg påbörjade ut men luktade lime, eller rabarber, eller spektakulärt och ytterst exklusivt sockerkanderade superpäron med lätt touch av kanel och koriander. Allt verkade väldigt gott, men han insåg att han kanske tillhörde de där tråkiga människorna som föredrog jordgubb eller hallonsylt på morgonen innan hjärnan och alla smaklökarna vaknat. 

Han hittade en lemoncurd, en åtminstone relativt ortodox smak på morgonen, tänkte han för sig själv och skulle just till att plocka ut baguetterna ur ugnen då han upptäckte att han faktiskt inte såg några grytvantar någonstans. Där fanns små tänger anpassade för att plocka syltlökar, saxar specialiserade på klippning av örter, slevar och skålar med stora hål i och en visp som, om man tryckte in rätt knappkombination på skaftet, transformerades till ett litet jetplan som man kunde sätta sig i och flyga till butiken och köpa grädde om man glömd handla det förut. Allt var väldigt praktiskt förutom om man skulle plocka ut jättevarma baguetter ur ugnen. Sakta gick det upp för Nattens Väktare att han mycket möjligt redan hade sett grytvanten, men att den varit så spektakulär att han vid första anblicken (och följande anblickar) inte förstått att det var en vanlig grytvante. Han gav tämligen snart upp tanken på att hitta någon grytvante, han fick försiktigt peta ut baguetterna på något han antog var en tallrik. 

När de kulinariska galningarna Hatten och Gråsparven kom hem skrattade de lätt åt hans dumhet och öppnade den översta lådan i hyllan mittemot ugnen och pekade ner i den.

”Där har du en grythandske”, sa Hatten och flinade så där som bara han kunde. Sen bjöd de på ett gudagott te med smak av litchi. 

Kundvagnen

Under nattens mörka timmar sover det mesta som gör ljud ifrån sig under dagen. Fåglar kvittrar inte, bilar brummar inte och människor pratar inte. Den här natten var inte annorlunda, den var alldeles tyst. Bortsett från ett ljud förstås, det blygsamma gnisslandet från en väldigt liten kundvagn som rullade fram över ett köksbord. Ett ganska oväntat ljud kunde man tycka, men då det enbart var Nattens Väktare som var vaken så fanns det inte heller någon som kunde kommentera över hur oväntat ljudet var. Den lilla kundvagns-miniatyren tillhörde Nattens Väktare och han knuffade den fram och tillbaka över köksbordet på ett till synes meditativt sätt. Kanske till och med som om han var i trans. 

Kundvagnen var inte större än att den ganska precis hade kunnat rymma en kiwi, man skulle nog snarare se den som en lite rolig dekoration. Väldigt detaljerad var den också. Fyra hjul som gnisslade precis så där småirriterande som en riktig kundvagn gjorde, ett supermarket-gult handtag och en liten utfällbar sittplats, perfekt om den stora kiwin hade en liten bebiskiwi. Han hade fått denna charmiga pryl av sin kära farbror som varit på snabbvisit för någon dag sedan. Det var fyndigt då Nattens Väktare om bara några veckor skulle avsluta sin mer än åtta år långa karriär i den lilla ICA-butiken i Lund. Hela familjen skrattade gott åt presenten och hans farbror förklarade att det egentligen skulle följa med en liten kaktus som han kunde ha i kundvagnen. Det hade onekligen varit en rolig syn.

Nu var klockan väldigt mycket och Nattens Väktare låg hemma i sin säng och försökte sova. Ljuset från gatlyktan utanför sökte sig in mellan de stängda persiennerna. Tystnaden var så där tyst att man kunde höra den om man lyssnade för noggrant. Ensam låg han i sängen och vred sig, kudden var ömsom för varm ömsom för kall och lakanet skrynklades sig och betedde sig åbäkigt. Det gick inte att sova. En bil svängde in på parkeringsplatsen utanför och lamporna kastade en våg av ljus som sköljde över det mörka rummet. Ljuset stannade för en stund på den plats han hade ställt kundvagnen och den blev påtagligt synlig. Då han inte ens när billyktorna slocknat kunde släppa det lilla ornamentet med blicken reste han sig ur sängen för att hämta det. 

Som någon som håller i en döskalle i sin hand, betraktar den med något filosofiskt i blicken och för en stund överväger att citera Shakespeare, stod Nattens Väktare nu i sitt dunkla vardagsrum med en liten kundvagns-miniatyr i handen. Vart hade de åtta åren tagit vägen? Allt gick så fort, vips så var han ICA-Axel. Han hade aldrig drömt om att arbeta i butik, det hade bara blivit så att han stannat kvar i åtta år, kanske för att han på det stora hela tyckte att det var rätt okej. Som en åttaårig prokrastinering, han hade vetat att han borde göra någonting annat, ändå hade han stannat på ICA. För all del kanske det behövdes åtta år för att han skulle komma fram till att det var något annat han skulle ägna dagarna åt. 

Men vad var det han skulle göra med sig själv egentligen? Vad hade han att tillföra världen? Vad hade världen att ge honom? Han tittade på klockan och såg att den var strax efter fyra, på tok för sent för att ligga och tänka på sådant här. Han ställde ner kundvagnen på det stökiga vardagsrumsbordet, fullt av papper, pennor och böcker. Med ens gick det upp för honom att det kanske var just precis så enkelt att det var skrivande och ritande han skulle sysselsätta sig med. Hans vardagsrumsbord och skrivbord och köksbord, ja kort sagt alla bordsytor han under sitt liv hade kunnat fylla med någonting annat, hade han fyllt med papper och pennor. Hur många gånger han än städade undan oredan på köksbordet så tog det inte lång tid förrän han satt där och klottrade ner idéer och tankar och bordet var återigen belamrat med de kaotiska spår ett kreativt arbete lämnar efter sig. Så såg det ut överallt i lägenheten. Det syntes lång väg att det inte bodde ett butiksbiträde innanför dessa väggar, här bodde en författare. 

Han slöt ögonen, lugnad av tanken att han faktiskt tagit ett bra beslut när han ansökte till alla de där skrivarlinjerna till hösten. I augusti skulle studierna börja och därmed tog han äntligen tag i sina drömmar, gjorde någonting av sig själv. Början på en resa. Det kändes bra och nu kunde han nog äntligen sova.

Nej, det blev ingen sömn. Snart steg han upp igen för att skriva ett blogginlägg om de nattliga tankarna. Vissa nätter är inte till för sömn, så enkelt är det bara. Det var ju inte för intet som han hette ”Nattens Väktare”, tänkte han för sig själv. 

Lugnet före strid

Det var helt tyst, ändå kunde den som lyssnade noga och på rätt sätt höra hur körsbärsträdens rosa blad föll mot marken och landade med ett mjukt prassel. Vinden som blåste långsamt över de gröna grässlätterna lät som en flöjt som spelade i fjärran, spelade för inre frid och för krafter som bara kan brukas av den som sitter ner och med medveten omedvetenhet samlar in dem. Runt omkring det vackra grönområdet syntes snötäckta bergstoppar och bortom dem det stora blåa havet. Under ett av körsbärsträden satt Nattens Väktare och samlade vilja och ork, lyssnade på vad tystnaden hade att säga. Växte sig stark. 

Hovar mot marken avbröt tystnaden och siluetten av en vän närmade sig. Hans ödmjuke väpnare Badankan kom i full galopp med ett något panikslaget uttryck i sitt ansikte av gummi. Hon hade fått order om att inte störa honom om det inte var absolut nödvändigt, vilket det uppenbarligen var nu!

”Batman, kom fort!”, ropade hon så det ekade över hela dalen. ”Byn är under attack! Du måste hjälpa oss, utan dig kommer vi gå under!”.

”Är de många?”, frågade han utan att resa sig, som om han fortfarande övervägde att stanna under körsbärsträdet och låta byn försvara sig själv.

”Hur många som helst! Det är glasen och besticken som gör revolt mot oss! Dra din diskborste och sadla din dammsugare!”

Under köksbordet, i en hög av brödsmulor och damm, vaknade Nattens Väktare av att Badankan pep ilsket åt honom ”Se som här ser ut! Det är en riktig svinstia! Upp med dig din gamla get och få städat här inne!”

”Men jag ligger hellre här och luktar på brödsmulorna”, svarade han yrvaket. Allt efter som att synen blev klarare kunde han se hur de höga diskbergen tornade upp sig i horisonten och hur tvätt och skräp låg slängt runt omkring honom. Det såg ut som om en brutal strid hade ägt rum i hans lägenhet och att det var han som fick städa efter den.

”Kan jag åtminstone få samla ihop mig lite innan jag börjar städa?”, frågade han uppgivet och egentligen väl medveten om vad han skulle få för svar.

”Den har jag hört förut”, röt Badankan tillbaka på ett sätt som bara riktigt arga badankor kan. ”Du har legat under köksbordet hela förmiddagen, lyssnat på New Age-musik och sovit!” 

Nattens Väktare suckade för sig själv och reste sig som en slagen hjälte. Han drog sitt mäktiga bredsvärd av plast och bort av nylon! Dammsugaren stod troget vid sidan av köksbordet och inväntade sin herres befallning, den kände på sig att det skulle bli strid mycket snart! 

”Då så”, svarade Nattens Väktare mycket kort och en efterlängtad beslutsamhet hördes på hans röst! Han sprang mot diskberget med sitt svärd i högsta hugg! Det här skulle bli en tuff strid, men han hade segrat förut! Nog skulle han segra igen, vår stora hjälte! 

Småfåglarna

Han kände sig som en varm klick jordgubbssylt som låg kvarglömd och smälte i ett bussäte. Varm, klibbig och oinspirerad. För några timmar sedan hade han fått en riktigt bra ide till en historia, nu kom han inte ihåg mer än att det hade blivit ett riktigt bra blogginlägg. Han tror att det hade någonting med småfåglar att göra. Kanske hur små och söta de var och att han ville vara som dem. Det lät fånigt. Han kunde verkligen inte komma ihåg idén han hade fått tidigare idag. Inte medan han satt på den här varma och kvava bussen.  

I sätet framför honom satt en förkyld hiphopare. Nattens Väktare hade svårt att avgöra vad som var mest irriterande, hans evinnerliga snörvlande eller att ”musiken" i hans hörlurar var på så hög volym att den hördes i hela bussen. Han kunde höra precis hur löjligt simpel rytmen i musiken var och även se att den finniga tonåringen ända inte hade rytmkänsla nog för att kunna digga i takt. Han försökte, men icke. 

”Jag måste lära mig att skriva ner mina idéer medan de finns där”, mumlade Nattens Väktare för sig själv och koncentrerade sig för att stänga ute ljuden från hiphoparen. I vanliga fall hade han bara satt på sina egna lurar och lyssnat på sin egen musik, men batteriet i hans telefon (där han hade musiken) var så tomt att det bara precis räckte till att visa vad klockan var. 

”Tillräckligt med batteri för att berätta hur många fler minuter jag ska sitta och smälta i det här sätet och lyssna på hiphop”, morrade han tyst. Vad handlade hans idé om? Att småfåglar inte någonsin behöver åka buss? 

Precis bakom honom satt en väldigt fet man och svettades något alldeles kopiöst. Stora droppar rann nerför hans valkiga ansikte, stora nog att det säkert hade gått att höra när de slog emot marken. ”Splash!”, tänkte Nattens Väktare med ett litet flin. Han bläddrade fram en ny sida i sin anteckningsbok för att se vad han kunde utvinna från denna nya och oväntade inspirationskälla. Men då plockade den tjocka mannen fram sin ryggsäck och började leta efter någonting i den. Han fick någonting galet i blicken och ryckte upp en av de största baguetter Nattens Väktare någonsin hade sett. Han började äta och smaskade högljutt. Munnen stängde han inte mer än när hans två flottiga läppar omslöt baguetten för en ny tugga. Då och då gav han ifrån sig ett tillfredställt stön, som om han ville att alla på bussen skulle veta exakt hur god baguetten var. De smaskande ljuden eskalerade i volym och vår hjälte begravde sitt ansikte i sina händer när han upptäckte att smaskningarna gick utmärkt i takt med hiphopen i sätet framför. Höll han på att tappa förståndet? 

Vad var det hans idé handlade om? Visst var det något om småfåglar som åt frön och absolut inte smaskade? Han hörde fågelsång från sätet bredvid och insåg till sin fasa att det var en ringsignal. En trött mamma började i panik leta efter telefonen i sin handväska. Hennes lilla barn, uppskattningsvis i ettårsåldern, hade sovit fram tills nu. Den var som en handgranat av skrik och gråt som antändes när den utsattes för höga och artificiella ljud. Skriket var öronbedövande och mamman som verkade ha fått ett väldigt viktigt samtal försökte överrösta sitt barn. Hiphopen bytte till ett nytt och intensivare tempo och mannen i sätet bakom var inte ens halvvägs genom sin baguette. Några småglin längre bak började träna på sina fisljud och fnissade så där entonigt som bara småglin kan. En liten tant bläddrade högljutt i sin tidning. Någon rapade. Bussfläkten susade. En fluga mot fönstret! Andetag! Prassel! Katastrofal kakofoni! 

Han fick nog.

Ett ihärdigt visslande hördes genom bussen. Alla tystande och tittade chockerat på Nattens Väktare som visslade på ”Humlans Flykt” och trummade på knäna!

”Hahaha!”, tänkte han! ”Här ser ni en som minsann också kan föra oväsen! Vad tycker ni om det här?”. Ett fullkomligt vansinnigt grin lyste i hans ansikte medan han utförde sin hämnd på dessa hemska människor. Han är ju Nattens Väktare! Hans bussresa förstör man inte ostraffat! 

”Ursäkta herrn”, sa en liten flicka i tioårsåldern och knackade honom på axeln. ”Jag försöker läsa men jag kan inte koncentrera mig när ni visslar så där. Kan ni vara lite tystare, tack?”

”Öhm, javisst”, svarade han häpet. 

”Tack så mycket”, svarade hon tillbaks och neg artigt mot honom. Galningar på bussen vet man aldrig vad de tar sig för, så ska man tillrättavisa dem får man göra det på ett hövligt sätt. Själv sa Nattens Väktare inte ett ljud till på hela resan, vilket ingen annan gjorde heller. Utanför kvittrade småfåglarna och solen smaskade på trädtopparna. 

Busscharmören

Hans fötter kletade fast sig i bussgolvet så han inte kunde röra sig och hans armar blev till överkokta spagettistrån som rörde sig okontrollerat vid sidan av hans kropp. Ett förfärligt fånigt fniss trängde ut genom hans nervösa mungipor, han hade inte skuggan av en chans att hålla tillbaka det. Det var nästan elakt av den förtjusande vackra busschauffören att säga så där till honom när han steg på bussen.

”Oj oj oj! Vad stilig du var idag!”, hade hon sagt och synat honom från topp till tå. Det var en avväpnande replik som fick Nattens Väktare att tappa hakan och det där självsäkra leendet han alltid hade mitt i ansiktet följde med hakan ner i marken. Hon gav honom ett leende som hade fått en gråsten att smälta som smör på ett bastuaggregat och hennes mörka ögon gav i från sig något som skulle kunna likas med en elektrisk stöt. Allt han kunde göra var att fnissa.  

För en stund stod hela busskön stilla, inte för att de blivande passagerarna iakttog det gulliga ögonblicket, utan för att Nattens Väktare blockerade ingången till bussen med sin handlingsförlamade kropp! Han hade helt glömt bort vad han höll på med. I sina tankar letade han igenom hela sitt hjärnkontor efter ett charmigt svar till henne, men sökandet gick inte så bra medan hon satt där bakom ratten och log mot honom. En djup suck från en rastlös själ i busskön fick honom att återfå medvetandet och han sträckte sig efter sitt busskort.

En halv hjärtattack landade i hans bröst när han till sin fasa insåg att busskortet inte låg i innerfickan som det brukade göra. Istället fick han tag på ett gammalt godispapper från en Snickers han ätit för någon dag sen. 

”Kan jag betala med det här?”, frågade han i ett nervöst försök att rädda situationen med humor. Det fungerade inte så bra och han letade vidare efter sitt busskort. Hans andra jackfickor innehöll också godispapper, så löjligt mycket att det kändes som att leta igenom en ormgrop och bara hitta ormskinn. Det imponerade inte inte på varken busskön eller chauffören. Hon bad honom slå sig ner i ett säte så länge så hon kunde arbeta vidare. 

När han hade sökt igenom hela jackan och sin ryggsäck och fyllt papperskorgen på bussen med godispapper hade bussen nästan kommit fram till hållplatsen där han skulle kliva av. Ungefär då hittade han busskortet i skjortfickan, där han hade lagt det för att det skulle vara enkelt att hitta. Med ett snett leende blippade han sitt busskort mot terminalen och sa ”Jag ska av på nästa”.

”Ja, nu har du ju betalat för dig i alla fall”, sa hon retsamt. ”Godis är också bra betalmedel, men bara om innehållet är kvar!”, tillade hon och gav honom en blinkning som fick honom att återigen glömma bort var han var och vad han höll på med. Bara hennes två mörka ögon och hennes leende läppar fanns i hans värld. Det var när läpparna önskade honom en fortsatt trevlig dag som han insåg att bussen hade stannat och den vidöppna dörren väntade på att han skulle hoppa ut. 

”Varför tog du inte hennes nummer?”, hade Badankan frågat när han med målande ord beskrivit sina upplevelser för henne. 

”Jag var för blyg för att ens ta registreringsnumret på bussen”, svarade han generat. ”Men jag har på känn att den stora busscharmören är där ute på vidderna och kör ännu! Vi kommer mötas igen!”