Terrorn i natten

Det var en mörk och olycksbådande natt, spindlarna ylade mot månen och dammråttorna sökte skydd under soffan. Det var nästan så otäckt att natten själv försökte fly därifrån, ty i natt hände det! En mörk siluett rörde sig genom lägenheten, sökandes, längtandes och alldeles ensam. Ögonen skimrade i det månljus som vågade leta sig in genom de halvt stängda persiennerna. Ett dovt mullrande hördes från siluettens mage, som ljudet av en sorgsen val instängd i en torktumlare. 

Kylskåpsdörren slogs upp med en smäll, en paprika skrek förskräckt och en zucchini blev blek av fasa! Varelsen som strök omkring i Batman´s hem var hungrig och kylskåpets innevånare visste att deras dagar var räknade! Det hela gick över på en kort sekund, skriken blev till tystnad, smörpaketet blev renslickat och alla mjölkpaketen stod tomma på hyllan när slaget var slut. Varelsen var mätt, men det där onda i ögonen lyste fortfarande. Det var dags för rackartyg! 

Badankan vaknade av ljudet av någon som klipper aggressivt med en sax, och mycket riktigt så stod det en mörk siluett i garderoben och klippte hål på strumpor medan den log elakt med vita tänder. Med fasa blev hon åskådare till hur varelsen spolade ner allt kaffepulver i vasken medan ett djävulskt fniss sipprade ut som en giftig gas ur hans mungipor. Hon övervägde att gå och väcka Batman, men hon vågade inte röra så mycket som en fjäder. Hon satt där och stirrade ut i mörkret i hela natten, bönade och bad att terrorn skulle sluta. Det sista hon såg av siluetten var när den hällde i sig innehållet i tre av whiskyflaskorna som stod i skafferiet, sen klev den ut i hallen och allt blev tyst.

När morgonens första solstrålar sken över det sovande samhället såg Batmans hem ut som en hinderbana. Han vaknade i skohyllan med en dunkande huvudvärk. Han hade förstås ingen aning om hur han hamnat där och varför han hade andedräkten av en gammal trött drake, men han tänkte att en kopp kaffe säkert skulle rätta till hans sinnesstämning. Efter att ha snubblat på den stora ryggsäcken som av någon anledning stod mitt i dörröppningen till köket och sedan upptäckt att kaffet var slut satte han sig ner i kökssoffan bland tömda whiskyflaskor och snabbmakaroner som omsorgsfullt hällts ut över madrassen. Hade det varit fest i hans lägenhet igår? Hade han ens blivit bjuden till denna fest? Han kunde inte minnas någonting, allra minst att han själv var den enda deltagaren.

Badankan var nattens enda vittne, hon var den enda som visste varför det inte längre fanns några hela par strumpor i hemmet, var husnycklarna låg gömda och varför toalettpappret hängde som girlander i gardinstången. Hon var den enda som visste om den otäcka siluetten och vem den tillhörde. Varför Nattens Väktare hade vaknat i hallen och inte i sängen där han hade gått och lagt sig. Badankor går aldrig i sömnen, men de kan ha nog så roligt åt de som gör. Nog visste Batman att hon skrattade åt honom, men han fick aldrig riktigt kläm på varför. Han fortsatte leta efter sina undangömda husnycklar. 

Den biologiska äggklockan

Badankan tittade förtvivlat ner i kastrullen med kokande vatten. I vattnet låg tre vita ägg och skuttade mot bottnen, som om de i panik försökte ta sig därifrån. Var det kanske nått slags spastiskt anfall, eller kanske rent av dödsryckningar hon såg? Det verkade helt klart som att det var för sent att rädda dem och om inte annat så hade Badankan troligtvis smält om hon hoppat i kastrullen och försökt få upp de små äggen. Hon började gråta en stilla gråt.

Den som någon gång har sett en badanka gråta vet att det är enormt hjärtskärande. De små gummitårarna som rann ner för hennes kind hade fyllt vilken gråsten som helst med känslor av sympati och en önskan att ha ett par armar att omfamna den lilla badankan med. Nattens Väktare var inget undantag.

”Men kära vän, hur är det fatt?”, frågade han oroligt.

”De där äggen… Det hade ju lika gärna kunnat vara mina barn! Det hade lika gärna kunnat vara mina små badanke-bebisar du skulle äta till frukost!” utropade hon och började storgråta. Batman kliade sig fundersamt i pannan, som om han övervägde att säga något lite för elementärt, med risk för att låta dryg.

”Öhm, de där äggen är ju inte befruktade, det finns inga kycklingar i dem… Eller badankor...”

”Det vet jag väl!”, tjöt Badankan. ”Men tanken på badanke-bebisar på din macka gör mig ÄNDÅ upprörd!”

En kort stund var det endast hennes snyftningar som hördes. Det och kugghjulen i Batman´s huvud som började bearbeta några ytterst ovanliga tankar, även för hans livliga fantasi.

”Lägger badankor ägg?”, frågade han tillslut. Nu blev Badankan också tyst en stund. Hon tittade ner i kastrullen. De där äggen var ungefär lika stora som henne själv. Bara tanken på att lägga ett sådant ägg var tillräckligt för att locka fram migrän av utomjordiska proportioner.

”Nej…”, svarade hon. ”MEN MAN KAN VÄL FÖR TUSAN FÅ ÖNSKA NÅN GÅNG IBLAND?!” 

Det var då det gick upp för honom, hon ville bli mamma och hennes biologiska klocka ringde så högt i hennes öron att Batman nästan kunde höra det själv. Han sneglade så diskret som möjligt på Badankans pojkvän, den gigantiska giraffen av papier-maché som stod i kökets hörn och sov. De två var så extremt olika man skulle kunna tänka sig, men ändå var hans Badankans älskade ögonsten och hon tänkte spendera resten av sitt liv med denne, skaffa barn och ett fint hus någonstans. Fler löjliga tankar dök upp i Batman´s huvud, men löjliga på ett sätt som man helt enkelt inte skrattar åt. Om det någonsin funnits någon tvekan om att Badankan aldrig skulle kunna bli en biologisk mor, så var den tvekan nu tämligen tillintetgjord. Han samlade sig och tittade sin vän djupt i ögonen.

”Så du vill bli mamma?”
"Ja...", snyftade Badankan tillbaks. "Men det blir lite svårt, eller hur?"
"Ni har aldrig funderat på att adoptera?"

Den gråa fasan

Ett högt skrik hördes från badrummet, ungefär som när någon blir mördad i en Hitchcock-film. Men det här var inte ett mord, det här var sju resor värre. 

För två minuter sedan hade en nybadad och mycket nöjd Batman sträckt sig efter sin handduk och gått ur badet. Han luktade gott av lavendelschampo och diggade till musiken som spelades i bakgrunden. Så som alla nybadade superhjältar stod han framför spegeln och poserade för sig själv, låtsades att han var en rockstjärna som stod framför en enorm publik som skrek upphetsat när han gjorde sina häftiga ryckningar med höfterna. Han var en ung rockrebell som satte världen i lågor med sin blotta närvaro, en sexsymbol för en hel generation. Det var när han satte i sitt hårvax som det hände.

Plötsligt syntes de så tydligt, de gråa hårstråna nästan lyste i hans i övrigt ungdomligt bruna hår. Och det var inte frågan om två, tre stycken - det var en hel koloni gråa hår som slagit läger på var sida av hans huvud. Utan hans tillåtelse, utan att ens ha förvarnat honom. Det var nu det höga skriket hördes. Efter att skriket tystnat hördes inget mer än musiken som tidigare varit gungig och fräck. Nu lät den mest ironisk. 

Han var inte ens 28 år gammal, var det verkligen så här det skulle vara? Var det verkligen meningen att han skulle bli gammal redan i den här åldern? Vad hade han gjort med sitt liv hittills? Vad hade han gjort av alla sina drömmar? Skulle han dö snart? Badankan hade rusat mot badrummet när hon hört skriket (så fort en badanka nu kan rusa) och satt nu på handfatet och försökte hålla inne skrattet.

”Äsch, upp med hakan”, fnissade hon elakt. "Du vet, många tjejer i din ålder tänder på äldre män! Du har nog ungefär samma attraktionskraft nu som förr!” 

Nattens Väktare gav sin så kallade vän en mycket kylig blick (så där som bara gamla och synnerligen bittra gubbar kan göra) och kröp sedan ner i badet igen. Vad vet väl en badanka om att åldras? Evigt unga är de, de där badankorna... Och hopplöst elaka.

Om bad och nya inlägg

Ett djupt och ihåligt gurglande hördes ifrån badrummet, ljudet av nakna fötter och droppar mot porslinsgolv. Ett förnöjt gnolande och det mysigt fluffiga ljudet av en handduk. Badankan hade suttit utanför badrumsdörren ganska länge nu, lyssnat och undrat hur länge han skulle ligga i badet.

Det var nu två timmar sen Nattens Väktare hade tittat Badankan djupt i ögonen och sagt ”Det är dags!” med en ovanligt beslutsam röst. 

”Dags?”, hade Badankan undrat. Det var dags för rätt många saker. Middag, vår, världsfred, semlor. Vad han menade var för henne ett mysterium. 

”Vad gör en väktare av natten?”, hade han frågat henne med ett klurigt leende. 

”Vad de gör?”, frågade hon tillbaka lite tveksamt.

”Vad är en väktare av natten ämnad att göra?”, förtydligade han sin fråga som han ganska uppenbart redan hade ett svar på, men ville försäkra sig om att hans badanka visste.

”Räddar världen? Vakar över natten? Slåss för det goda?”, gissade Badankan.

”En väktare av natten ska bada!”, avslöjade han och såg ut som att detta var ett tillräckligt bra svar för att inga följdfrågor skulle vara nödvändiga. Sen gick han och la sig i sitt badkar för första gången på mycket länge. 

Kära läsare, ni får inte missförstå det hela. Det är klart att Nattens Väktare duschar dagligen, håller sig ren och väldoftande. Men ett bad är så mycket mer än en simpel dusch, det är en stund av tankar och funderingar. För en stund kan den badande inte göra mycket annat än att ligga där och filosofera och begrunda livets många händelser och möjligheter. Man kan inte prata i telefon med öronen fulla av badskum och försöker man läsa en bok så blir boken blöt. Då ett badkar oftast är väldigt litet är det inte heller värt att försöka simma några längder för motionens skull. En badande person bör i största möjliga mån acceptera att det inte går att göra något annat än att ligga där och göra inget alls ett litet tag. Men det är just detta som är själva njutelsen i badandet och som gör det till en mycket avkopplande aktivitet.

Nattens Väktare är en av de många som sitter uppe hela nätterna och grubblar över vardagens bekymmer. Alltifrån framtidsplaner som verkar gå i stöpet till huruvida mjölken i kylskåpet kommer räcka en morgon till. Cykelpunkteringar, dammråttor och kärlekslivet är saker som verkar som små bekymmer, men som samlat på hög blir stora och otäcka monster i vardagen. När man släcker lampan på natten sitter de där i ett hörn av mörkret, stirrar på en och ler elakt med sina lysande tänder. När väckarklockan ringer på morgonen står de där bredvid sängen och dreglar över en med sin förfärliga andedräkt. Sen följer de efter en överallt hela dagen, väntandes på rätt tillfälle att slå till. Men finns det monster så finns det också sätt att bekämpa dem. 

Det värsta ett monster kan tänka sig är att offret tar sig tid att slappna av och inse att problemen inte är så stora och omöjliga som de först verkade, för då tar man ifrån monstret dess näring. Det är just detta som Nattens Väktare försöker göra i sina ständiga strider med vardagens monster. Oftast räcker det med en promenad eller lite lugnande musik, men ibland krävs det något så drastiskt som ett bad. Ett bad tar kål på vilket monster som helst.

Badrumsdörren slogs upp och där stod han - Nattens Väktare, skinande ren och klarögd som aldrig förr. Resterna av monstret som följt honom den senaste tiden hade han spolat ner i avloppet tillsammans med badskum och smutsigt vatten. Badankan satt på mattan i hallen och tittade häpet på honom, som om hon sett en död resa sig från sin grav och gå till jobbet. Han tittade tillbaks på henne och sa ”Det är dags!”

”Är det dags igen?”, undrade hon skeptiskt.

”Vad gör en väktare av natten?”, frågade han, om möjligt ännu mer klurigt än sist.

”Badar?”, svarade Badankan och lät som om hon faktiskt trodde att detta var rätt svar.

”En väktare av natten ska blogga!”, rättade han henne och gick sedan ut till vardagsrummet, satte sig i sin soffa och skrev ett blogginlägg för första gången på mycket länge.

Ja, just de ja! Bloggen kommer hädanefter uppdateras varje Lördag och Lill-Lördag*! Det blir en hysterisk massa fler inlägg som ingen frisk människa någonsin har bett om. Ni kan ju se det som ett straff om ni så vill. 

MVH/ Nattens Väktare (Han som pratar om sig själv i tredje person)
*Lill-Lördag = Onsdag. Ett typexempel på hur de så kallat "levnadsglada" människorna gillar att spexa till vardagen, låtsas att onsdagen mitt i veckan är en helgdag och ”fira” med alkohol (eller blogginlägg). Livet är en fest. Hurra.