Giraffpensionatet

Listan över saker som oroade Nattens Väktare var lång och ständigt hittade han nya punkter att fylla den med; ”Tänkt om det inte finns kaffe på tåget”, ”tänk om jag glömt biljetterna” och ”tänk om jag blir anfallen av en björn som biter av mig ena benet och jag får krypa till stationen och smutsa ner mina kläder” var bara några av reflexionerna som studsade runt i hans huvud inför en resa. Pannan låg i så djupa veck att det fick hans ansikte att se ut som ett lodrätt dragspel, men det fanns en tanke som lättade upp i grubblerierna; husgiraffen Juanita var lämnad i goda händer medan han åkte hem till Dalby över helgen.

     Var kan en giraff få mat, kärlek och husrum när ägaren är borta? Det var ett svårt problem som giraffägare runt om världen ständigt försökte lösa, men för Nattens Väktare var det inte några problem alls. En av de närmsta av hans nya vänner på Sörängens Folkhögskola var The Vampire Queen Sting Mask The First (Hon fick den sällsynta förmånen att själv få välja superhjältenamn i bloggen, annars hade hon fått ett kortare namn) och hon var helt galen i hans oväntade husdjur.

     ”Jag åker hem i helgen”, sa han och noterade någonting bekymrat i hennes blick. ”Frukta ej min vän, jag är bara borta i två dagar så du hinner knappt börja sakna mig”

     ”Vem tar hand om Juanita då? Har du tänkt på det?” frågade hon och vår maskerade hjälte förstod att det inte var över honom hon oroade sig. Bara minuter senare stod Juanita vid hennes fönster och njöt av utsikten över skolan från ett nytt perspektiv. Det var ljuvligt av vara där, mysbelysning, affischer på väggarna och det luktade inte gammal pensionär på samma sätt som det gjorde hos Nattens Väktare. Hon vinkade lyckligt med öronen till sin ägare när han annonserade att det blivit dags för honom att gå till tåget. Tack vare vänner som The Vampire Queen Sting Mask The First fanns det inte längre några ensamma och tråkiga stunder i giraffens liv.

     Vår maskerade hjälte åkte i första klass med en stor kaffe och en mozzarellamacka, samtalade med en medpassagerare om en film de båda tyckte om och han log mot alla som gick förbi. Solen sken in genom fönsterna och vagnen luktade nystädad, ändå fanns det något som störde hans sinne. Vad skulle han ta sig till om Juanita började trivas bättre hos hans vänner än hos honom? Reste han för mycket? Gled han och Juanita ifrån varandra? Han beslöt sig för att detta fick bli den sista hemfärden på ett tag framöver.

     ”I helvete heller! Du ska vara här en gång i veckan, annars åker jag upp till Nässjö och kastar ägg på ditt fönster!” vrålade hans syster Fläbbet till svar när han presenterade sin fundering för familjen.

     ”Vem ska då lukta på mina nya hudcrèmer?” fyllde Kajsa Kajal i. ”Och ta hand om mamma! Kolla på henne så ledsen hon ser ut när du säger så där!” Han tittade på sin ömma moder och såg att lyckan som sken i hennes ögon när han, hennes favoritson, hade stigit in genom hennes dörr tonade bort i sorg och tårar. En våg av dåligt samvete slog över honom. Han hade en hög smärttröskel men gränsen var passerad när Batmamma såg modfälld ut på grund av honom, vad skulle han ta sig till? Han behövdes i Dalby, men då kanske Juanita skulle tröttna på att han aldrig var hemma och flytta till någon av hans klasskamrater. The Vampire Queen Sting Mask The First hade förstås tyckt att det varit en ypperlig sak att ha en egen papier-machégiraff på sitt rum, men han själv var inte intresserad av att lämna bort sin rumskompis. Det var då han fick en idé!

Hela hemresan skissade Nattens Väktare på något som för en utomstående kunde verka en aning narcissistiskt, men det var för familjens bästa som han planerade byggandet av en staty av sig själv i papier-maché. Om han la ner tillräckligt med tid på den skulle ingen se någon större skillnad mellan honom och replikan, förutom att originalet pratade mycket mer och högre. Men det var troligtvis inte någon förlust. 

Hjälten på nöjesfältet

Ett vrål hördes över nöjesfältet, spred sig över området som ett bomblarm. Alla andra ljud överröstades; dunka dunka-musik, bergodalbane-tjut och maskingnissel framstod som viskningar i vinden jämfört med det massiva primalskriket. Vem eller vad låg bakom oljudet?

     Nattens Väktare hade precis lugnat ner nerverna från den förra anhalten, en livsfarlig bergodalbana vid namn ”Balder”. På sina ställen stupade rälsen rakt nedåt, vår maskerade hjälte hade uttryckt sin panik så högljutt i backarna att de två barnen i sätet framför hade vänt sig om när åkturen var över och flinat åt honom.

     ”Självgoda snorungar”, tänkte han för sig själv när han dallrade ur vagnen. Han var glad att ha överlevt och minst sagt stolt. Det var ett hjältedåd av sällan skådat slag, så stort att han inte ens tänkte på de enorma folkmassorna som rörde sig i Lisebergs nöjespark idag. För ett halvår sen hade bara kön in till själva parken fått honom att kallsvettas, men nu hade han bearbetat sin skräck för människor och trängsel. Dessutom var han där med sin klass från författarlinjen, en lustig samling personligheter som hade gemensamt att de alla gillade att skriva och åka karusell. Nattens Väktare tyckte också om att åka karusell men han förstod inte varför det tvunget skulle gå så fort och stökigt. Han var mycket nöjd när han lurat upp tre klasskamrater i Pariserhjulet, en lugn och städad attraktion. En stunds ro, men den skulle inte bli långvarig. Alla han klasskamrater var inte lika snälla och tålmodiga med hans höga ålder och svaga hjärta.

     ”Uppswinget”, sa en av hans malliga klasskamrater och pekade på en dödsgunga av fruktansvärd proportion. ”Den kommer farbror tycka mycket om! Häng med!”

     ”Ja, kom nu! Den är skitkul!” instämde de andra i kör och vips stod vår maskerade hjälte i kön till något han med all säkerhet inte skulle tycka om, men han kunde ju inte vara sämre än sina kaxiga kursare. En superhjälte av hans kaliber fick inte verka feg. Föga visste han om vilken fälla de hade lurat honom i!

     Uppswinget var en enkel konstruktion, två gungor pendlade fram och tillbaka på hög höjd och hade plats för sammanlagt trettiotvå personer, sexton i varje gunga rygg mot rygg. Högsta pendelvinkeln låg på 120 grader, vilket innebar i praktiken att man ena stunden stirrade upp mot himlen och nästa sekund rakt ner i marken. När gungan var på topp kunde det upplevas som att hänga tämligen skitmycket upp och ner för den som är lite känslig. För Nattens Väktare fanns det inte mycket i denna värld som var värre än att hänga upp och ner, men han insåg inte hur det låg till med Uppswinget förrän han satt fastspänd i sätet och maskineriet började arbeta.

     Ljudet var öronbedövande! Han skrek från både toppen och bottnen av sina lungor på samma gång, som om någon klippte av honom tårna, en efter en med en slö häcksax. Eller som om han hade kommit hem och någon hade bytt ut alla skivor i hans cd-samling mot dansbandsmusik. Ett skrik så genomsyrat av ångest att nöjesfältets besökare på marken under honom började undra om de inte gått fel och hamnat i nordens största tortyrkammare istället.

På tåget hem från Göteborg hade hjärtat sakta börjat krypa ner från halsgropen, tårna krampade inte längre och han hade fått tillbaks sin vanliga rosa hudfärg. Klasskamraterna skrattade bara de såg honom, de hade aldrig haft så här roligt på ett tivoli förut, det var nästan löjligt.

     Det kanske är lätt att tro att vår hjälte satt i sitt säte och kände sig butter och kränkt, men så var det inte. Han kunde inte låta bli att tänka på när han var på Tivoli i Köpenhamn med sin familj.

     ”Nej då, den går inte upp och ner!” sa syster Kajsa Kajal och pekade på en uppenbar dödsfälla som danskarna satte sig i för skojs skull.

     ”Inte ett dugg alls faktiskt! Du kan sitta i samma vagn som mig!” föreslog syster Fläbbet. Nattens Väktare hade tittat skeptiskt på karusellen, men inte skeptiskt nog. Vagnen de satt i visade sig snart ha alla världens ambitioner att vändas upp och ner då den lossnade i en axel han inte hade väntat sig. Det var ingen överraskning för hans syskon förstås.

     ”JAAAAG HAAAAAAATAAAAR EEEEEER!!!” lär det ha hörts i hela Köpenhamn och halvvägs ut på Öresundsbron. Det var ett bra vrål, han log när han tänkte tillbaka på det. Han satt i sitt säte på tåget och såg på sina otäcka författarvänner. Det må vara att de var små och sluga, rent av opålitliga när det kom till åkattraktioner, men han hade aldrig kunnat känna sig mer hemma. Fasiken vilken bra klass han hamnat i! 

Fläbbet och den oförskämda dammråttan

Det var en grå och långsam lördagmorgon, regnet utanför fönstret tycktes ha fastnat i luften och det var alldeles tyst. Batmamma satt i en stol på altanen och rökte. Det var lugnt och skönt så här dags, hon kunde dricka kaffe ifred och måla lite på sina tavlor. Hennes döttrar brukade inte stiga upp förrän vid tolvtiden, tills dess kunde hon sitta i vilken fåtölj hon ville, toaletten var alltid ledig och ingen bråkade. Hon släckte sin cigarett och återgick till sitt målande i köket.

Ljudet av steg närmade sig köket och ett svagt morrande bröt tystnaden. Batmamma suckade, det var samma sak varje morgon. Den oförskämda dammråttan Perry hade vaknat och var hungrig. Det brukade innebära att han åt upp i stort sett allt i familjen Batmans kylskåp och skafferi, utan att varken diska eller säga ”tack för maten”. Han blängde på Batmamma och morrade surt åt henne, det var hans sätt att visa tacksamhet. 

Hemma hos Nattens Väktare hade dammråttorna aldrig fått uppföra sig på det viset ostraffat. Han styrde deras liv med en järnhand och de som vågade så mycket som att visa sig blev mat åt den fruktade dammsugaren som svepte över golvet som en hungrig drake. Hos Batmamma fanns det inga dammråttor som ens kom ihåg hur dammsugaren såg ut längre, det var så länge sedan den var framme. Ryktet gick att den hade dött, så inte var det så konstigt att lägenheten hade blivit en fristad för smuts och skräp. Perry hade som specialintresse att morra åt Batmamma, när hon gick genom hallen, när hon låg i sängen och vilade eller när hon lagade mat. Kom hon in i sin dotterns rum så låg Perry under sängen med lysande ögon. 

Dottern själv gick under många namn. Kvalstrid, Pumba och Fiselrått var bara några av hennes många superhjältenamn, men Nattens Väktare tyckte att Fläbbet var det som passade henne bäst. Hon tyckte om att sova, vilket var passande då hon var mycket bra på det. När hon inte sov var hon en delvis bedårande delvis bisarr varelse. Hon hade ambitionen att vara hur söt och charmig som helst, men som minst i syskonskaran (både till ålder och höjd) valde hon ofta en mer burdus framtoning. Med ett bländande leende slängde hon ur sig grova svordomar och könsord, uttryckte plötsliga känslor med höga skrik och verbalt våld. Och det var inte mycket i världen hon var likgiltig till; stökiga handduksskåp, smutsiga lakan, höga ljud (som inte var hennes egna) och lukter hon inte kände igen reagerade hon starkt på. 

Den senaste tiden hade hon utvecklat en rädsla för bakterier och luktade ständigt handsprit. Noggrant inspekterade hon dricksglasen, hon använde ingenting som inte såg ut att vara fabriksnytt. En disktrasa som används mer än en gång åkte genast ner i soptunnan och hon klädde omsorgsfullt in handtag i papper innan hon tog i dem. Det var obegripligt hur hon klarade av att leva i Batmammas stökiga och ännu mer märkligt att hon valt dammråttan Perry som pojkvän. Hon brukade skryta om hur söt han var, även om det bara var hon själv som såg det. Det var egentligen mer en perversion än en romans, hon dreglade ohämmat när hon såg honom. Som en snusktant på en badstrand full av lättklädda hunkar nöp hon efter hans spröda små skinkor när han gick förbi. Men han klagade inte, så länge hon tyckte att han var fin att titta på kunde han komma undan med att lägga sig i sängen med smutsiga byxor eller lägga kökshanddukarna på fel hylla. Det var det ingen annan i familjen som kunde komma undan med. 

Nattens Väktare suckade åt sin groteska syster och hennes dammråtta där de satt och hånglade i ett hörn, men så tänkte han att det ändå är bra att Fläbbet har sin Perry. Det må vara en fjantig liten dammråtta, så länge han höll henne på gott humör kunde familjen sova tryckt om natten. Han lät dem slafsa på och tittade åt ett annat håll. 

 

Giraffen och de småländska högländerna

På självsäkra fötter äntrade hon rummet, slog upp fönstren och stack ut sin långa hals. Nedanför stod hennes beundrare, en folkmassa långt mycket större än hon hade vågat drömma om för tre veckor sedan. Hennes liv var helt förändrat och hon älskade varje sekund av det. Hennes namn var Juanita Mendez och hon var den mest glamourösa giraffen på Sörängens Folkhögskola.

Livet i Dalby hade inte varit enkelt. Hon, eller ”han" som det var på den tiden, var ett stort och skrymmande djur av papier-maché. Han fick knappt plats någonstans i lägenheten, det verkade som att de inte planerade bostäder för giraffer. Därför fick han stå i en liten vrå i köket, inklämd mellan bordet och en ful hylla. Det äventyrliga livet vanliga giraffer levde ute i de norrländska skogarna eller på franska rivieran var det inte tal om, men han var tillräckligt påläst för att kunna drömma om det. Hans hjärta av hopskrynklat tidningspapper gjorde krumbukter och slog dubbla slag varje gång han tänkte på hur det hade varit att vara en riktig giraff.

Att leva med Nattens Väktare var inte heller lätt, han hade samma humör som en geting instäng i en maracas. Första gången de hade träffats var han osedvanligt dåligt humör och hade bara stängt in den stackars giraffen i garderoben. Där stod han och grät tills det blev morgon och den argsinta superhjälten fick fundera ut ett annat ställe att ha honom på. Lyckligtvis fattade Nattens Väktares inneboende vän Badankan tycke för honom och snart började de kalla varandra pojkvän och flickvän.

När Nattens Väktare bestämde sig för att ta tag i sina drömmar och flytta upp till Sörängens Folkhögskola i Nässjö för att gå en författarlinje så rådde det ingen som helst tvekan om att Badankan tänkte följa med. Hon var en bestämd dam som minsann inte tänkte sitta i Dalby och damma medan hennes vän fick leva det roliga folkislivet. På något vis lyckades hon dessutom övertala honom att giraffen skulle följa med, trots att internatrummet troligtvis skulle vara alldeles för litet. Det var med stor tveksamhet giraffen lastades in i bilen tillsammans med allt annat som skulle upp till Nässjö.

Redan första dagen i skolan kände Nattens Väktare av de stora fördelarna med att ha med sig ett papier-machédjur. Det han själv saknade i form av charm levde som en inneboende energi i det klumpiga djuret som snart blev ett populärt samtalsämne i matsalen. De tyckte nästan mer om Giraffen än honom, men det var inget han la någon större tankekraft på, självgod som han var. Giraffen själv övergick från sitt blygsamma jag som kunde tänka sig att stå i ett hörn där han inte var i vägen, till en primadonna som inte nöjde sig med något mindre än att stå i fönstret och skina med sin prakt. Klasskamraterna turades om att komma hem till Nattens Väktare och klappa hans giraff och ibland fick den till och med sova över hos någon av sina nya vänner. Snart visade det sig att Giraffen inte längre ville identifiera sig som en han-giraff, han kände sig mer som en hon. I samband med detta tyckte de andra internatboende att hennes dåvarande namn ”Giraffen” inte dög och döpte om henne till Juanita Mendez. Inte bara hade hon fått skinn på näsa och en drös nya vänner, hon hade också kommit ut ur garderoben. Allt under bara tre veckor.

Vad tycker då Badankan att hennes pojkvän har blivit en flickvän, undrar ni?

”Det var väl inget nytt? Jag har kallat henne flickvän ganska länge nu, det är bara Nattens Väktare som är trög!” pep hon och gav giraffen en puss på kinden. Det nya livet i de småländska högländerna hade börjat bra, för både djur och superhjältar.