Nattens Väktare förbannade varenda
dag av sitt liv han inte ägnat åt att skaffa körkort. Hade han
kunnat köra bil hade han aldrig fått det här problemet. Lund yrde
av cyklister som likt kamikazepiloter slängde sig ut på bilvägarna
utan att se sig för, barnvagnar som plogade fram längs trottoarerna
och professorer som inte släppte sina böcker med ögonen för en
sekund. Han kände sig som en rymdresenär i ett meteorfält när han
försökte parera massorna av lundabor medan han bar på en bokfylla
i trä. Den var två meter hög, strax över en meter bred och långt
mycket djupare än han tyckte verkade nödvändigt. Tung som fa-an.
Han bar i den övre ändan, backande med hyllans vassa kanter
skärande in i fingrarna. På andra sidan hyllan sken ett ansikte
tillhörande hans yngste bror, Den Trevlige. Han hade just gjort ett
fenomenalt kap i en secondhandbutik.
”Orkar du bära den hem?” frågade
han Nattens Väktare när de stod på Erikshjälpen och tittade på
den massiva möbeln som var långt mycket billigare än vad den hade
varit om han köpt den på Ikea. Vår maskerade hjälte tänkte att
han aldrig i livet skulle vilja BÄRA den hem till sin bror.
Lägenheten Den Trevlige just flyttat in i låg tre kilometer bort.
Nattens Väktare var gammal, både ben och armar skulle gå av och
ryggen skrek i smärta av blotta tanken. Att bära den hem var ett
självmord som inte kom på fråga.
”Jodå, det ska nog gå bra”,
hörde han sig själv säga. Uppenbarligen var hans mun en förrädare,
illvilligt längtande efter att skapa trubbel för resten av kroppen.
”Bra!” sa Den Trevlige. ”Då
köper jag två!”
En tröst för Nattens Väktare och
hans demolerade lemmar var att hans bror såg ut att lida minst lika
mycket. När de väl var framme vid bostaden gladde det inte någon
av dem att det stod ännu en hylla på Erikshjälpen och väntade.
Det var då Den Trevlige kom på en ypperlig idé.
”Vi tar den på Åbäket!”
Åbäket gick fortfarande att
definiera som en cykel, även om det började bli lite svårt. Det
bakre hjulet hade förlorat sin runda form och börjat övergå i en
triangel, ekrarna på andra hjulet stod ut som på ett förbittrat
piggsvin, styret svängde dit det själv ville och sadeln såg mer ut
som en bakteriehärjad tvättsvamp.
”Ringklockan fungerar bra dock”,
förklarade brodern. Nattens Väktare tänkte att det är en bra
förmåga att kunna se till de positiva detaljerna. Dessutom behövdes
det en bra mistlur för att varna fotgängare, cyklister och andra
djur i Lund när Den Trevlige ramlade runt på vägarna på Åbäket.
Den gick att ta sig fram på, även om ”cykla” hade varit att ta
i.
Planen var att lägga bokhyllan ovanpå
cykeln och spänna fast alltihop med två livremmar och sedan rulla
hem hela konkarongen. De som känner Nattens Väktare vet att han
kommer från en familj som tycker om att leva farligt. Åbäket
däremot kom från en familj som tycker om att stå i ett cykelställ
och glo hela dagarna. De gillar att äta grus och maskrosor tills den
dagen deras hjul andas ut för sista gången och sadeln trillar av
pinnen. Av den anledningen blev den stackars cykeln vettskrämd när
de båda bröderna kastade upp den bastanta reolen över styret och
sadeln. Att hjulen gnisslade var Den Trevlige van vid, men den här
gången var det i själva verket Åbäket som bad till cykelgudarna
om att få sitt liv skonat. Den ångrade att den inte gått till
cykelkyrkan oftare och biktat sig varje gång den trängt en liten
tant ur vägen.
De båda bröderna var nöjda med den
ryggekonomiska idén. De talade högt om sina förträffligheter och
styrde bokhylleskeppet lugnt och fint genom stadens gator. Åbäkets
tro på cykelgudar upphörde efter halva vägen, för vad är det för
gudar som tillåter sånt lidande? Istället tog han till ilska.
”Det här kommer du få äta upp!”
väste han högt.
”Var det nån som sa nåt?” sa Den
Trevlige.
”Nä, det tror jag inte”, svarade
Nattens Väktare och såg sig om bland buskarna efter bakfulla
studenter. De tänkte inte mer på den saken och en halvtimme senare
stod bokhyllan på plats i Den Trevliges lägenhet. De firade med en
hamburgare på Lunds bästa skräpmatsrestaurang, men i cykelstället
smiddes hämndlystna planer.
Tre dagar senare kastade sig Den
Trevlige upp på Åbäket för att inte komma försent till en av
årets viktigaste tentor. Då gick cykelkedjan av och han fick
springa hela vägen till tentasalen med cykeln.
”Satans avedonkcykel! Vad kan jag ha
gjort för att förtjäna detta?” fräste han och fick skriva tenta
i svett och andnöd.
