Kajsa Kajal och berget av smink

Nattens Väktare luktade exotisk lavendel, kokosnöt och flamberad grädd-grävling, vilket han inte själv kunde känna längre. Luktsinnet var utslitet och nästippen var spegelblank av alla magiska supersalvor den smorts in med. Luften var tjock av artificiella dofter, att försöka utvinna något syre i rummet var som att försöka andas i gelé och han beslöt sig för att ta sig ut därifrån. Att få grepp om handtaget till dörren visade sig vara en svår uppgift då hans händer var alldeles kladdiga av alla crèmer och oljor. De var bra för huden, inte mycket mer, konstaterade han i sina allt mer frustrerade tankar. Han försökte öppna dörren med foten istället, men då hade ryggen invändningar och straffade vår hjälte med en sträckning av oanade proportioner. Han trillade ihop i en liten argsint hög.

På en stol i rummet vår hjälte just försökt ta sig ut ur satt hans syster Kajsa Kajal (hennes riktiga identitet var så klart hemlig), hånskrattade och pekade ett parfymerat finger åt honom. Att peka och hånskratta var en talang ingen kunde ta ifrån henne, det syntes att det låg många år av träning bakom. Just idag gjorde hon det dessutom med viss charm då hon var på gott humör. Ett stort paket hade kommit hem till henne innehållandes alla skönhetsartiklar en ung dam som henne kunde tänkas behöva. Ögonfransböjare, nagelförlängare, lack, spackel, löshår och tillräckligt med hudcrème för att hålla hela bostadsområdet fuktigt och friskt ett år framöver. Nattens Väktare hade provat varenda créme under loppet av en halvtimme och som tack för besväret satt hon nu och hånskrattade åt honom. 

Gömd under alla burkar och behållare Kajsa Kajal hällt ut över sin säng låg hennes pojkvän Babbe Boo och mös för sig själv. Han var av en porös natur och vart han än gick spred han mys och trevnad omkring sig. Nattens Väktare var hans stora idol, han gjorde allt för att vara som honom. Åtminstone vara honom till lags. Han sträckte ut en hjälpande, icke insmord hand och öppnade dörren åt honom. 

”Tack så mycket”, sa Nattens Väktare och krälade ut i hallen med sin systers skadeglada skratt i öronen.

Nu kanske ni tror att Kajsa Kajal var en otrevlig typ, men i själva verket led hon bara av samma underliga humor som resten av familjen. Hon tog efter Batmamma som alltid skrattade först och kramade efteråt, det var konsten att raljera med kärlek. 

Tråkigt nog var det sällan man såg Kajsa Kajal utanför sitt rum då hon tyckte att människor var otäcka. Hon gick bara ut när hon fått veta att hon hade ett paket med smink att hämta, men då sken å andra sidan hela Dalby upp för en stund! Hon var både utåtriktat och oförglömlig, med ett gnisslande men hjärtligt skratt spred hon sitt glada humör till alla hon mötte på väg ner till butiken. Detta var förstås något hon förnekade, hon levde envist under tron om att hon var blyg. Och gud förbjude att någon försökte slå i henne att hon var talangfull, då vet man ju inte vad som händer härnäst! Både Nattens Väktare och Babbe Boo hade länge uppmuntrat henne till att söka en utbildning om smink eller måleri, men sådant leder till personlig utveckling och det ville hon verkligen inte veta av!  

Hon hade ett fantastiskt trick hon använde varje gång hennes familj blev för mån om hennes framtid och välbefinnande. När det blev för uppenbart för henne vilket stjärna hon egentligen var när hon hade en pensel i handen och att hon borde gå någon utbildning för att bli ännu bättre, då hjälpte det att vara mästare på roliga ljud. Hon formade sin mun på ett onaturligt sätt och stötte ut en kort ljudvåg som ingen någonsin hade hört förut. Alla runt omkring henne blev konfunderade eller fulla av skratt och glömde med ens bort vad det var de just hade pratat om. Efter ett dygn började dock tjatet igen om utbildning hit, och ta tag i drömmar dit. Frågan var bara vem som var envisast, Nattens Väktare, Babbe Boo och familjen, eller hon själv. 

Upp till bevis, kära syster!

Hatten och Gråsparven

Det var blött på golvet, Nattens Väktare blev alldeles våt om fötterna när han halkade omkring i sitt internatrum och pratade högt för sig själv. Försökte summera en av de finaste händelser han upplevt i sitt liv, en upplevelse som fick det att spruta glädjetårar om honom. Som ett sprinklersystem som sätter igång vid intensiv lycka istället för brand vandrade han av och ann och försökte komma på något fyndigt att skriva. För det måste ju vara fyndigt, mumlade han för sig själv. Den fina händelsen inträffade i lördags, dagen då hans bästa vän Hatten gifte sig med Gråsparven. Men hur i all sin dar skulle han bearbeta den här händelsen i text? 

Badankan tittade otåligt på honom, undrade om hon vågade komma med några goda råd eller om han skulle explodera ut i ett stort och känsloladdat fyrverkeri om hon sa så mycket som ett knyst. I tystnad observerade hon hur han gång på gång satte sig ner vid datorn för att skriva ner nån tanke som försvann så fort hans bakdel rörde vid datorstolen. Textdokumentet stod orört, idéerna lyste med sin frånvaro. Han hade inte ens kunnat berätta för sina kurskamrater om bröllopet utan att bli okontrollerbart rörd. Hur kunde han ens tro att något sådant här skulle låta sig skrivas om utan motstånd? 

Det är inte lätt att vara en blödig romantiker när ens bästa vän går och gifter sig. Det är ännu svårare att rädda världen när man blir alldeles tårögd av allt som påminner om bröllopet. Skolarbete är inte heller enkelt att göra när tankarna kretsar runt något som detta, han visste att han var tvungen att skriva något om bröllopet innan han kunde börja arbeta på sina andra texter helhjärtat. Men det var inte lätt. Nattens Väktare hade väldigt svårt att se vad han skrev med ögonen alldeles suddiga av tårar, så han öppnade fönstret att få lite luft. I nästa sekund hade han en hel svärm med knott i rummet, de hade väntat hela kvällen på ett fuktigt ansikte att mumsa på och nu kom chansen.

Efter att ha motat ut de största av knotten, myggen och spindlarna som klättrat in genom fönstret konstaterade vår hjälte att texten inte kommit någonstans alls. Därför valde han nu att tala direkt till brudparet, utan fyndigheter eller poänger. Ofiltrerat från hjärtat:

Aldrig har jag blivit så berörd av att se två människor tillsammans. Att se er vandra in i den blomstrande trädgården i Hellekis till Peter Gabriels tolkning av ”Book of Love”. Att se er båda gråta av lycka under de sånger som sjöngs, omfamnandes varandra. Att se er titta på varandra och ge varandra ett bevingat ja. Och jag tror aldrig jag förut gråtit av att se två personer göra en High Five heller. Fattar ni var fina ni är tillsammans? 

Jag är evigt tacksam för att ha fått dela den här dagen med er och alla andra som var där. Den har inte sjunkit in på långa vägar än, som ni märker, och lär väl inte göra på ett tag. Jag önskar er all lycka i framtiden! (och att ni kommer fortsätta bjuda mig på underbar mat.)

Faror vid flytt

Det var inte bara minnen som vaknade till liv när Nattens Väktare packade för att flytta till Nässjö, det fanns även annat som slumrade djupt i lägenhetens trånga vrår. Hiskeliga odjur som under flera år dragit nytta av att han inte tyckte om att städa bakom hyllor och soffor och därför haft en trygg miljö att växa till sig i. Nu skulle allt förändras, det där mörka, trånga utrymmet bakom skivställen gick inte längre att ta för givet. De var mycket möjligt nästa sak att packas ner. Det var dags att fly.

Efter ett hårt pass av städande och packande tog Nattens Väktare vad han själv tyckte var en synnerligen välförtjänt paus och läste en liten stund. Det var då han hörde det obehagliga ljudet av någon som smyger. Ljudet man bara precis anar och därför utgår från att någonting hemskt är påväg att hända. Mycket riktigt, när han tittade upp över boken såg han skuggan av en gigantisk spindel. Den försvann in någonstans i hallen. Någonstans. Det var det som var så otäckt, han såg inte vart den tog vägen, han hann bara få en uppfattning om hur förbannat stor och äcklig den var. 

Detta var förstås igår, strax innan han skulle gå och lägga sig. Idag låg hallen i ruiner efter den katt och råtta-lek som utspelade sig under en evighet (tio minuter), och den enorma boken som han kastat på spindeln låg fortfarande kvar på golvet. Döda spindlar springer inte så fort, därför kunde han vänta tills nu med att städa upp den. Det stod på den långa att göra-listan som dessvärre verkade ha stannat upp lite. Han satt och tittade ner i en flyttkartong som han fyllt med gamla minnen. Djupa tankar som ”Vart tog åren vägen?”, ”Har jag kommit dit jag ville med livet?” och ”Är den här skjortan verkligen snygg eller borde jag ge den till min bror?” dök upp och tog upp allt utrymme i hans hjärna.

Mest av allt filade han på sin tanke om att han kanske skulle ta med sig sin giraff i papier-maché upp till Nässjö. Han hade inte sett rummet, han visste bara att det inte fanns överdrivet mycket plats där. Men nog hade det sett roligt ut, vad hade de andra boende på internatet tänkt om de sett att han bodde med en stor och otymplig giraff? Vilka samtal hade inte kommit utav detta? 

Badankan, som var gift med Giraffen, var otroligt lycklig vid tanken på att slippa flytta ifrån sin älskling (hon skulle följa med Nattens Väktare till Nässjö då karln uppenbarligen inte klarade sig på egen hand), och pep saligt från köksbordet.

Även Batmamma tyckte att det var en bra idé, men det var troligtvis för att hon visste att Giraffen annars hade fått stå hos henne och det ville hon inte. Det var hon som en gång byggt den som ett practical joke och ställt den hemma hos sin son medan han var på semester. Det hade inte varit mer än rätt om den fått stå hemma hos henne och ta upp plats under ett år. Men tanken på att göra sig känd som den där studenten som inte åkte någonstans utan sin giraff, var allt för lockande för att låta bli. Det verkade som att Batmamma kom ur den här knipan orättvist enkelt. Kanske kunde han dumpa kvarlevorna av den döda spindeln hos henne, de tog trots allt upp rätt mycket utrymme de också...

En psykopats förvandling

En vanlig familjemiddag hemma hos Batmamma började bra men urartade nästan alltid i familjefejd. Det var svårt att säga vad som drev den stora familjen till att gång på gång samlas och försöka äta tillsammans. Bara några minuter in i måltiden blev någon anklagad för att roffa åt sig de bästa bitarna är vad för djur de nu åt, någon hällde saft på någon annan, förolämpade kocken och kastade maten på golvet. Olämpliga samtalsämnen, skvaller och höga ljud blandat med svordomar och grimaser gjorde att middagen genomleds snarare än avnjöts. 

Den som läst den här bloggen förr känner till att Nattens Väktare har två bröder. Bruuur fick ni lära känna förra veckan, men den yngre brodern har jag inte nämnt på väldigt länge. Gollum brukade han kallas av sin elaka familj (för sitt bleka utseende och obehagliga sätt att föra sig) och brukade vara känd för att slita god och kamratlig stämning i stycken, matematiskt räkna ut vad han skulle säga för att orsaka så stor social skada som möjligt och samtidigt blanda en god white russian i ett datorchassit (se inlägget från 27 september 2012). För att sammanfatta saken, vi har att göra med en man som helt enkelt inte kunde uppföra sig. Att familjemiddagarna var så stökiga som de var gjorde inte hans uppförande ett dugg bättre och alla i familjen fick turas om att ta med Gollum ut i skogen så han kunde lugna ner sig när han urartat mer än själva middagen. Men förra sommaren hände något som för evigt skulle komma att förändra Gollums och familjens liv. 

Det var Nattens Väktares tur att gå en runda med Gollum som oturligt nog var mer uppe i varv än vanligt och skrek ut matematiska formler samtidigt som han skuttade omkring vår hjälte som om han vore en rabiessmittad bumbibjörn. Men Nattens Väktare var förberedd med öronproppar, så han kunde avnjuta skogspromenaden något sånär i alla fall. När de gick förbi ett gammalt ruttet träd som försökte dö ifred hoppade det fram en mycket liten med lömsk enhörning och bet Gollum. Några läsare kanske finner det störande att han blev biten av just en enhörning då det är allmänt känt att de inte finns, men då Gollum trodde att de existerade var det fullt möjligt för honom att bli biten av en sådan. Om ni frågar honom så tror han på Tomten, gnomer och ullapor också. 

Just enhörningar var kända för att vara mycket trevliga och artiga väsen som sällan bet något, men se, det här var en förutbestämd händelse. Det var Gollum´s öde att bli biten av en enhörning och i klassiskt superhjältemanér genomled han en kemisk reaktion. Han slutade hoppa och stod helt tyst i säkert en halv minut, vilket var tämligen ovanligt för Gollum. Sedan spred sig ett stort och varmt leende över hans ansikte, han rätade på ryggen och hans vita t-skirt han alltid hade förvandlades till en rutig skjorta. ”Så trevligt det var med en skogspromenad”, sa han plötsligt. ”Det borde vi göra oftare! Hur har du det annars nu för tiden?”. Nattens Väktare bara gapade. Hans bror hade blivit enhörnings-trevlig!

Sedan dess hade han bytt sitt superhjältenamn från ”Gollum” till ”Den Trevlige” och hade som superkraft att precis när som helst kunna bli ganska trevlig. Det var en förmåga som ingen annan i familjen hade och gjorde honom fantastiskt unik. När familjemiddagarna spårade ut och ett stort bråk nalkades använde han sina sociala krafter och bytte snabbt och lätt samtalsämne till familjens lättnad. Den Trevlige var som ett doftljus på en bajamaja eller en kanna med vatten på en studentfest, han förändrade helt enkelt omgivningen till det bättre.  

Nu var ju hans familj inte helt enkel att ha att göra med och det var inte alltid som god ton och rimlighet hjälpte när stämningen började bli tråkig, men då hade han en reservplan. Han åkte hem till Lund och tittade på tv istället för att stanna och munhuggas, vilket ju också var unikt för den här familjen.

”Sista ordet kan någon av de andra få”, brukade han tänka medan han åkte hem. ”Det kommer säkert inte vara något vettigt ändå”. Och det hade han så rätt i. 

En ryslig tystnad

Nattens Väktare vaknade i luften strax ovanför sin säng, mitt i det skräckslagna hoppet som blivit till när väckarklockans obarmhärtiga ringande plötsligt och ryckartat hade väckt honom. Han var inte van vid att vakna av den, han brukade vakna en halvtimme innan klockan ringde. Medan han för en stund (inte en längre sådan dock) hängde där i luften hann han tänka över många saker. Han la märke till att han var hemma, vilket ju inte nödvändigtvis är någon självklarhet för den som just vaknat med ett ryck. Han hann tänka över glädjen i att sova i en bäddsoffa. Hade han sovit på golvet så skulle han snart ha landat mycket hårdare. Framförallt påtagligt var dock en annan sak - han hade blivit döv. 

När han landat i sin soffa igen hade han fortfarande inte slutat vara döv. Grannen ovanför var alltid upptagen med att dammsuga så här dags, men den här morgonen ylade det inte någon dammsugare. Allsköns fläktar i kök och badrum brukade brusa och CD-spelare brukade stå och surra i stand by-läge. Han hörde inga av de vanliga morgonljuden och kunde därmed konfirmera det sorgliga faktum att han under natten tappat sin hörsel. En liten tanke som låg och smulade på golvet kröp upp i sängen och krälade in i hans öra. Den viskade försiktigt till honom: 

”Men hur kunde du vakna av väckarklockan om du blivit döv?”. Så otroligt dumt, att han inte tänkte på det. Snart hörde han sig själv ligga och skratta åt sin egen dumhet, och det var ju inte så dumt.

Men mysteriet återstod, varför var det så tyst? För att tänka bättre beslöt han sig för att tända en lampa och med ens tillkom ännu ett problem. Glödlampan verkade ha gått och behövde bytas trots att han bytte lampa bara häromdagen. Märkligt nog fungerade inte lamporna i köket och hallen heller. Det var inte förrän han stod i sitt mörka badrum och konstaterade att lampan där inne också förbrukats, som han la ihop ett och ett. Det var förstås strömavbrott, vilket ju inte alls är farligt! Det förklarade också varför grannens dammsugare varit tyst så här många minuter i sträck och följaktligen inte väckt honom, som den brukade, en halvtimme innan hans väckarklocka ringde.

En dålig känsla klättrade upp längs hans rygg. Hur mådde hans stackars granne nu? Hon var en pedantisk tant som noggrant dammsög sin hela lägenhet minst fem gånger varje dag. Det var en rutin som hon slaviskt följde, kanske i tron att jorden skulle gå under om hon inte dammsög varje morgon. Klarade hon av en hel morgon utan dammsugare? Tänk om hon fått panik och förolyckats i ett hav av dammråttor? Han skyndade sig på med en morgonrock och skulle just springa ut genom dörren för att rädda hennes liv när strömmen kom tillbaks. Lamporna hos Nattens Väktare tändes nästan lika fort som grannens dammsugare började yla sitt sedvanliga morgonylande. Nog lät det på grannens ovanligt stressade steg att hon blivit lite skakad av det hela, men hon levde och det var huvudsaken. Vår hjälte andades ut och tappade upp ett bad. Det var skönt att han inte var döv och att grannen inte hade omkommit i den frånvarande dammsugningen, men skönast av allt var nog att slippa byta lampor överallt i lägenheten. Det hade verkligen varit jobbigt. 

Farbror Batman och Bruuur

Vår hjälte stirrade in i ögonen på ett oerhört läskigt monster, han gjorde sig beredd på att försvara sig och sitt liv om monstret skulle gå till anfall. Vad exakt det var för ett monster, det var han på tok för livrädd för att kunna avgöra. Var det hans brors läskiga orm? Eller var det hans brors otäcka flickvän Fru Bruuur? Snart kom han fram till att monstret var en bläckfisk som hans bror hade tatuerat på armen. Han andades ut då han visste att bläckfisken inte var farlig då. Om sanningen ska fram var väl Nattens Väktare egentligen inte överdrivet rädd för varken ormen eller Fru Bruuur, han var bara lite dramatisk ibland. Ormen var ganska söt och det var hon också om hon ville. Ingen av dem hade bitit honom även om Fru Bruuur för all del sett lite hotfull ut ibland. 

Brorsan själv, eller Bruuur som han egentligen hette, var en finurlig typ. Nästan oavbrutet pratade han trots att han egentligen var hysteriskt blyg. Ofta pratade han om en sak samtidigt som han funderade på en helt annan sak, detta trots att han alltid påpekade att han inte kunde göra mer än en sak samtidigt. Han ogillade stökiga miljöer, men han var den enda av familjens fem syskon som arrangerade stora fester med massvis av gäster och trots att han själv var nykterist urartade festerna nästan jämt i vilda sjöslag. Bruuur var en minst sagt motsägelsefull människa. 

Hans liv var fullt av händelser, runt varje hörn väntade en ny överraskning. Vändpunkterna i vardagen avlöste varandra i ett högt tempo, men inte tillräckligt regelbundet för att de skulle gå att förutse. Nattens Väktare såg upp till sin bror, han var en stark människa, men att han var trött och sliten nästan jämt fick man förstå. Men en kväll för inte allt för länge sen hade han kommit hem till familjen med ett pillemariskt leende, som om det för en gångs skull var han som hade en överraskning. 

Det lilla vardagsrummet hos deras mor hade som vanligt varit fyllt till bredden med människor. Familjemedlemmar, flickvänner, pojkvänner, vanliga vänner och annat löst folk som bara kommit in för att dörren stod öppen. Från att ha varit sedvanligt stök och väsen blev det helt tyst, som om hela familjen samtidigt började fundera på om de hört rätt, när Bruuur berättade att han skulle bli pappa i Januari nästa år. Konceptet var egentligen ganska enkelt, men att berätta för Nattens Väktare att han skulle bli farbror var som att förklara kvantfysik för en femåring. 

Sedan dess hade de två brödernas samtal inte riktigt varit som förr, Nattens Väktare fick lite svårt att kontrollera sig själv när Bruuur var i närheten. Han började fnittra okontrollerat och blev alldeles tårögd och röd i ansiktet. Det är så han reagerade när han blev rörd eller sentimental, vilket han blir exempelvis när någon som står honom nära ska få barn snart. Det var tur att han hade ända fram till Januari på sig att smälta den glada nyheten, sen skulle han bli tidernas bästa farbror! Farbror Batman!