Den hårribla planen

Nattens Väktare låg till sängs och sov så rofyllt en maskerad väktare kunde göra. Vackra drömmar om en kvinna som tog hans hand och la huvudet på hans axel där de satt på en parkbänk i Lund. Mysiga drömmar om hur de följde varandras andetag och struntade i vad klockan var. Spännande drömmar om hur de försökte springa ikapp bussen, men för att de inte ville släppa varandras händer hann de inte. De var lyckliga ändå.

Sådana drömmar. Vanliga drömmar. Det syntes på honom, för det var de enda gångerna han grät i sömnen. Och log. Och inga plågor fanns för tillfället i hans värld. Och ingen god människa skulle väl vilja väcka honom ur den typen av sömn?

Vad vår hjälte inte visste var att i samma lägenhet, i samma rum, ovanpå samma huvudkudde, smiddes ondskefulla planer. Nattens Väktare skulle dö. Det skulle ske i natt. Viskningarna spred sig över vår hjältes huvud, och de mordiska hårstråna blev bara mer och mer entusiastiska över idén. Några hårstrån flinade, andra skrattade rakt ut. Nattens Väktare ska dö! Hahaha! Vi kväver honom! Ja, det gör vi! Nu innan han vaknar!

Men fruktlös var kampen, håret var inte tillräckligt långt för att komma in i hans mun och ner i hans hals. Det kunde inte ens kittla honom i näsan ens en gång. Besvikelsen vandrade genom frisyren. Inte i natt. Nej, vi dödar honom en annan natt. När vi är längre. Mycket längre. Vi dödar honom om många många nätter.

Det kändes inte lika bra. Nej, det skulle ske nu, så fort som möjligt. De var trötta på att vara hans hår. Han duschade för ofta, och använde för kladdigt vax. Försökte tygla stråna. Men inte igen. Han skulle dö, det var nödvändigt! Men hur?

Det äldsta och längsta strået kom på en idé. Vi lägger oss i handfatet! Ja, det gör vi. Vi gör stopp i handfatet! Hahaha! Nu ska han dö! Döda honom! Döda honom!

Och så kröp de iväg för att utföra sitt illdåd. Men några strån fick stanna hemma. Annars skulle han kanske bli misstänksam. De flesta fick stanna hemma. Ja, bara några kröp iväg.

Nattens Väktare öppnade ögonen någon gång vid 2 på natten. Han ångrade sig genast. Hon var inte där, trots att hon somnat i hans famn i drömmen. Han såg henne framför sig, hur hon snarkat tyst och varit varm och tung på hans arm. Varför kunde han inte ha fått sova vidare? Om han hamnade i koma skulle han få sova. Kunde man komatisera sig själv? Ett par veckor bara. Till en början.

Tanken på hur otroligt dum den idén kom flygande och slog honom i magen. Rakt på kissblåsan, för att vara exakt. Han fick stiga upp och gå på toaletten.

Framför spegeln såg han inte bara ut som en nyvaken singelkille, han såg även ut som ett nervvrak. Rödflammig av värmen, sorgsna grå ögon, svettdroppar och tårar trängdes i något som kunde liknas vid rusningstrafik i hans ansikte. Han suckade och öppnade kranen.

Att skölja ansiktet kändes bra. Kallt friskt vatten hade en helande kraft. Det fanns inget så skönt som en kalldusch i värmen, men duscha kunde han inte göra så här dags. Han sköljde vidare ansiktet, och tröttheten gjorde att han inte märkte hur snabbt vattennivån i handfatet steg. Inte förrän vattnet droppade nerför kanten och ner på hans fötter märkte han något. Han ryckte till av överraskning och halkade. Håret jublade när han föll baklänges och ner på golvet.

Ett tag hördes inget mer än vattnet som fortsatte forsa. Men sen ett litet ilsket ljud, en väsning närmare bestämt, som sakta eskalerade till ett vrål. Till hårets stora förtret var han inte död, och till hans eget stora förtret var han singel och kunde inte skylla på någon annan att handfatet inte rensats på så länge. Han hoppade upp på fötter igen och hämtade verktygslådan.

Och så gick det till när Nattens Väktare rensade handfatet mitt i natten.

Middag för två?

”Så berätta för mig”, sa hon och såg honom ända ner i hans ögons djupaste gömmor, ”hur en man med ditt hektiska yrke har tid att laga så här god mat?”

Nattens Väktare kämpade undan en rodnad. Allt hon gjorde och sa fick hjärtat att slå i tretakt. Hur hon drog fingrarna längs vinglasets kant. Hur hon log med läpparna bara precis så särade att han kunde se tungan leka över tandraderna. Hur hon blinkade med ögonen när hon väntade på svar. Blinkade och blinkade, vem som helst annars hade fått det att se ut som ett ticks. Inte hon. Det var mer som en dans, med ögonfransar istället för fötter.

”Mat får ta sin tid”, sa han. ”Som superhjälte måste man ha sinnena öppna dygnet runt, och god mat ett bra sätt att hålla dem öppna.”

”Ett av många sätt, kan jag tro”, svarade hon, och kort därpå snuddade hennes fot vid hans. ”Du kanske vet fler?”

Han ville fnittra rakt ut av välbehag när hon drog foten upp längs hans ben, men han höll tillbaka det. Istället greppade han vinflaskan.

”Gott vin, till exempel”, svarade han med sin bästa hemliga agent-charm och fyllde på deras glas.

Hon skrattade högt och hjärtligt. Ögonen blev två grönblå fyrverkerier, redo att glitterifiera hans värld. Hon sträckte sig efter hans hand, och han lät henne.

Hennes fingrar var svala, men pulserade av liv. Av vilja. Hennes hud mot hans kändes lite som … Gummi?

”Förlåt att jag stör, men vad håller du på med egentligen?” frågade en bekant och brysk röst.

Badankan satt i hans hand och såg på honom. Den vackra kvinnan med kort brunt hår och blommig sommarklänning var borta. Den flirtiga foten under bordet var i själva verket en klump överkokta pastaskruvar. De glittriga ögonen var bara undersidan på två urdruckna ölburkar som låg och samlade damm på kökshyllan. Inte ens vinflaskan var på riktigt, trots att den hade kommit till stor nytta nu.

Nattens Väktare rodnade igen, men inte på det där mysiga och kärleksfulla sättet från magen upp till smilgroparna. Det här var den stora göra bort sig-rodnaden. Tomatrodnaden.

”Det är väl inget fel i att sitta och drömma, va?” sa han och släppte Badankan ur sitt grepp.

Han hade till och med dukat för två. Ett långt vitt ljus brann mitt på bordet, och kastade det som borde ha varit ett romantiskt sken på platsen där hon borde ha suttit.

Vem då? undrar du. Hon, så klart. Hon som skulle flyga in genom fönstret hos Nattens Väktare, lockad av de kulinariska dofterna. Hon som bara skulle ringa på dörren en dag, och inte säga att hon kom från Jehovas Vittnen eller att hon ville sälja jultidningar. Hon skulle säga ”Hej, får jag stiga in en stund? Du verkar så trevlig, så jag tänkte att vi kunde umgås lite.”

Nattens Väktare såg drömmande genom fönstret. Där ute någonstans fanns hon. Men hon kanske inte kunde hans adress. Visste hon att han, superhjälten i hennes drömmar, ens existerade.

”Men nu får du ju lägga av”, väste Badankan. ”Man tappar ju aptiten som du sitter och glor. Du har för den delen inte varit singel i mycket mer än en månad. Det är bara bra för dig.”

”Jag är inte så bra på att vara ensam …” viskade vår modstulna hjälte.

”Det behöver du inte förklara för mig”, fnissade hon. ”Du som till och med pratar med din badanka i brist på bättre sällskap.”

Han suckade djupt och gömde ansiktet i händerna. Det var inte riktigt läge för spydiga badankor just nu. Kunde han inte ha fått stanna i drömmen?

I ett halvhjärtat försök till positivt tänkande sa Nattens Väktare för sig själv att det i alla fall blev väldigt många matlådor på det här viset. Och hennes tallrik var ju oanvänd och kunde bara ställas in i skåpet igen. Besticken och glaset med. Och något vin hade han inte köpt, så där sparade han ju en slant. Jojo men.

Han fick till och med sova i vilken ände av sängen han ville. Bara fördelar.

Bröllopet

”Vi trodde ju att du skulle skriva något om bröllopet”, sa Cooling Spooling.

”Det var ju ett tag sen du nämnde oss på din blogg”, instämde Muja.

Jösses, hur skulle han komma ur det här? Skriva om lycklig kärlek hade han ju bara gjort någon gång ibland, det var ingenting han var van vid precis. Ensamhet var han bra på, och vemod. Tafatta försök till flirter fanns det många omnämnda på bloggen, med stort fokus på själva misslyckandet och skammen han bar med sig hem. Men lycklig kärlek? Hur skulle hans ens börja? Skulle folk ens förstå att det var hans blogg de läste?

Nattens Väktares syster hade, precis som han själv, haft många olika alter egon genom åren. Tidigare var hon känd som Kajsa Kajal, en hjälte som aldrig mötte en fara hon inte kunde sminka sig ur. Hennes senaste alter ego var dock Muja, med superkrafter som smittsamma skratt, hysteriska ljud, samt att vad för projekt hon än företog sig blev resultatet alltid lite bättre än hon själv hade trott. Hon var specialist på att överträffa sina egna förväntningar.

Cooling Spooling hörde till de som alltid hade koll på läget. Han kunde mycket om det mesta, var en stark ledare och hade dessutom en oklanderlig musiksmak. Men bakom skalet av coolhet och världsvana gömde sig en teddybjörn. När Cooling Spoolings rediga armarna, så vana vid att riffa loss på tuffa elgitarrer eller lyfta tunga lådor, istället omfamnade en var det som att försvinna in i en annan dimension där inga sorger fanns och allt kändes tryggt och hoppfullt. Landets bästa kramar var en av hans många superkrafter.

Tillsammans var Muja och Cooling Spooling ett team av sällan skådat slag. Det fanns inga ångestattacker som inte kunde kramas bort, och sorgerna fick ingen syl i vädret för deras hysteriska skrattande. När den sluga Rastlösheten lurade runt hörnet bussade de sina lojala katter Tertis och Ezio på honom. För att ytterligare stärka sina band till varandra hade de dessutom hittat på ett eget språk som bara de två kunde. Ett superbt trick för superhjältar som ville kunna kommunicera när de var ute och bekämpade brott, utan att motståndarna förstod vad de sa. Det verkade inte finnas något de inte kunde övervinna, och den artonde maj 2019 gifte de sig.

Här började Nattens Väktares problem. Om någon gäst hade svimmat i tårtan hade det ju gått att skriva ett inlägg om det. Hade det ösregnat under bröllopsceremonin i Botaniska trädgården, hade han nog kunnat göra en spännande historia om det. Eller om sången Nattens Väktare framförde tillsammans med Cooling Spoolings lillebror Hulken hade blivit något annat än en succé hade det blivit en verkligt kul historia. Till exempel om vår maskerade hjälte hade sjungit riktigt falskt och glömt ackorden till ukulelen stup i kvarten (vilken inte hände, så klart).

Nej, vad skulle han kunna skriva om? Det gick ju så fantastiskt bra från början till slut, strålande väder, inga fulla släktingar (i alla fall inte innan midnatt), fantastisk mat och service. Till och med talen var bra.

”Det blir nog inget inlägg om er”, sa Nattens Väktare efter att ha suttit tyst länge. Cooling Spooling och Muja hade nästan gett upp att få någon slags respons från honom.

”Varför inte det? Tycker du inte om oss?” frågade de i kör.

”Ni är helt enkelt för fina ihop”, sa Nattens Väktare. ”Ni är för trevliga att umgås med, och bröllopet blev för bra. Det begriper ni väl att jag inte kan skriva om?”

”Fast du håller dig väl ändå aldrig till sanningen”, muttrade Muja.

Det var sant. Han kunde ju ljuga.

Här kommer blogginlägget om när Cooling Spooling och Muja gifte sig:

Det var ett riktigt otrevligt bröllop, och Nattens Väktare ångrade att han ens brytt sig om att dyka upp. Det här skulle han aldrig göra om. Så satte han sig på sin åttabenta enhörning som genom tankekraft sprängde ett hål i taket som de kunde flyga ut genom. Till månen flög de och så levde Nattens Väktare lycklig i alla sina dagar, eller tills syret tog slut.

Främmande ö?

När han öppnade ögonen möttes han av solens hånfulla strålar. Ett vackert väder han inte kunde relatera till. Nattens Väktare ville ha piskande hagel och åska. Istället solsken. Inte ett förbannat moln på himmeln. ”Välkommen till en ny och perfekt dag. Det enda som inte är helt perfekt häromkring är du.” Så skulle vädret ha sagt och det haft någon röst.

Han lyfte huvudet från sandbädden och blickade bort mot det himmelsblå vattnet. Resterna av fartyget låg och flöt där. Det hade varit en fin resa med abrupt slut, han kunde inte ens minnas hur skutan gått sönder. Det bara var trasigt plötsligt. Och var befann han sig nu? Isolerad på en främmande ö. Några måsar en bit bort skrattade åt honom. Lyckliga var de som kunde flyga sin väg som de ville.

Ja ja, ensam hade han varit förut, minsann. Det var inte så dumt det heller, bortsett från att det var spritt språngande skittråkigt. Han sparkade till en liten sten som visade sig vara ganska mycket större än han först trodde. Det mesta av den låg gömd under sanden, och efter ett kort utbrott av smärta och raseri bestämde han sig för att det inte gjorde saken bättre att gå runt och sparka på småsten. På med ett leende och skratta lite grann. Ha ha ha. Åh, det kändes redan bättre …

Förbannade ö-jävel. Det var säkert en sån där tropisk variant där det inte finns mer än krabbor och giftiga reptiler att umgås med. Men han kunde ju i alla fall ta en titt innan han bestämde sig för hur dåligt han skulle må över den nya situationen.

Till hans stora förvåning var det inte så tokigt inne bland träden. Där stod en gammal soffa, och en persisk matta låg utbredd över marken. Ett kylskåp och ett skafferi, fyllda till bredden med mat. Brukar man hitta sånt på tropiska öar? Och inte visste han mycket om träd, men inte brukade det väl växa lampor i lövverken? Hade han inte vetat bättre hade han trott att han redan bott här förut. Men om han fått bestämma hade soffan varit vänd på andra hållet.

Han kände plötsligt något han inte känt på länge: Viljan att göra något. Så han vände på soffan. Den var tung, och efteråt sträckte han ut sig över den och slocknade. I drömmarna seglade han fortfarande runt på havet. De finaste minnena gör mest ont.

Fem krabbor väckte honom mitt i natten. De sjöng och dansade på soffbordet, och starka drycker hade de med sig. Nattens Väktare tänkte tillbaka på när han själv brukade vara uppe mitt i natten och umgås med folk. Det var länge sen, nu var han äldre. I behov av sin skönhetssömn, så det så och så vidare. Men krabborna var ena festliga krabbarter och ville så gärna att han skulle vara med, och vem var han att komma till en främmande ö och sen bara ligga och sura i en soffa? Han fick en partyhatt, och så röjde han hela natten tillsammans med krabborna.

Dagen efter gick han på upptäcktsfärd i skogen, såg både det ena och det andra. Där fanns gott om växter som gick att äta, och djuren han stötte på var inte alls farliga. De hälsade på honom som om de vore gamla vänner. Men innerst inne skavde rastlösheten. Någonting vettigt var han ju tvungen att göra. Alla djuren hade jobb att gå till. En pelikan berättade att hon jobbade som programmerare, och två ekorrar var nyexaminerade ekosystemtekniker med tusen jobb som väntade. Vad skulle han själv göra? Vad skulle han svara om någon frågade vad han var bra på? ”Tja, jag är ju Nattens Väktare, så … Vaka över natten, antar jag.”

Men så snubblade han över en rot, föll ner för ett stup, landade i en fors och sen nerför ett vattenfall. Det gick undan, och hör och häpna, men vid vattenfallets stup låg Veberöd och en liten söt ICA-butik. Vad gjorde Veberöd på hans isolerade ö?

En liten butikschef kom ut, hälsade och intervjuade. Nattens Väktare bestämde sig för att ICA kanske inte var det han ville jobba med hela livet, men medan han försökte kartlägga den här konstiga ön var det ju bra att tjäna lite pengar och ha kollegor att prata med. Så han fick anställning där och kände sig plötsligt mycket bättre till mods.

Se där, en busshållplats låg på andra sidan vägen. Och vart kunde bussen tänkas gå? Till Dalby? Nämen, det var ju där han bodde. Det skulle nog lösa sig ganska bra ändå för vår maskerade hämnare.

Den sömnlösa väktare

I det främmande skrämmande rummet kastade allting hotfulla skuggor omkring sig. Sängen gnisslade och skrek när han rörde sig, och här fanns varken badankor eller hundar inom räckhåll. Sömnlösheten var hans egen, men så var han ju Nattens Väktare. Hela poängen var ju att han skulle vara vaken på natten.

Han tände lampan och drog täcket omkring sig en mantel. Åh, så hjältemodig han kände sig plötsligt, och han smög så hjältemodigt han kunde ut i hallen. Det var inte hans hall, och inte hans hem. Han var snart 32 år och tyckte inte om att erkänna det, men förtillfället bodde han faktiskt hemma hos mamma. I hans egentliga hem bodde hans före detta flickvän, och stämningen var ganska ”göra slut-ig” vid tillfällen. Det var bäst att hålla sig borta, men hos mamma var det inte mycket bättre, för här lät alltid så högt och annorlunda på natten.

Ett endast två månader gammalt kylskåp stod i köket och skröt högt om hur ny och fräsch han var. Han surrade och gurglade malligt. I andra änden av lägenheten låg vår maskerade hjältes mamma och snarkade så att plastmattan vibrerade i hallen. På ovanvåningen bodde en dålig förlorare som envisades med att spela datorspel hela nätterna. Han lät missnöjet över sin inkompetens, i vad för spel han nu spelade, höras klart och tydligt i de värsta svordomar och könsord Nattens Väktare någonsin hört.

Kort sagt, det här var en lägenhet fylld till bredden med ljud han inte var van vid. Men å andra sidan var ju inte natten i hans egentliga hem hälften så intressant att vaka över. Om något farligt skulle hända hade ju Chaplin bara skällt och därmed förstört överraskningen. Aldrig skulle han få vakna av att någon satt en kniv i hans bröst, eller en inbrottljuv som klättrat upp till hans balkong på tredje våningen för att stjäla en teve. Inga monster under sängen, inga spöken på toaletten. Inga stimulerande faror kunde uppstå så länge Chaplin var där.

Nej, hos mamma har var allt mycket farligare och det var viktigt att hålla koll. Hon bodde dessutom på markplan, så chansen för spännande möten med inbrottstjuvar var mycket större här. Det var detta Nattens Väktare behövde, det var nu han kände att han levde och att det mycket möjligt kunde förändas om han inte vakade riktigt ordentligt över natten. Han var inte mörkrädd, nej nej. Han var bara född med en hälsosamt skeptisk läggning. Och inte var han paranoid, inte det minsta. Tro inte det. Han tyckte bara det var roligt att låtsas som om allt runt omkring honom ville honom ont.

Han hoppade till vid ett nytt otäckt ljud. Ett skrälligt och artificiellt ljud, som ett flyglarm, eller en invasion från yttre rymden. ”Gud så spännande”, tänkte Nattens Väktare. ”Nu blir det äntligen lite action!”

Han rusade in i mammas sovrum, därifrån ljudet hade kommit.

”Om du skulle till toaletten har du tagit fel dörr”, sa en röst som fick Nattens Väktare att rysa. Han gjorde sig redo för strid. Inte hade han letat efter en toalett, han hade ju letat efter faror och elakingar! Men då tände ägaren till rösten sin nattlampa. Det var bara hans mor.

”Jag hörde ett läskigt ljud”, flämtade han.

”Det var bara min väckarklocka”, sa modern.

”Du behöver inte räddas eller nåt då?”

Han mamma var en klok varelse. Förmodligen en av de klokaste som någonsin vandrat på vårt klot, och inte behövde hon räddas heller. Hon lovade att vaka över morgonen en stund, så kunde Nattens Väktare få gå och lägga sig.

Han nickade som svar, men tänkte för sig själv att för en maskerad hämnare var det alltid natt. Sov  gott gjorde han i alla fall.

Den otäckaste av superkrafter

”Den där mackan kommer du inte tycka om.”

Vem sa det där? Någon pratade med Nattens Väktare, men han såg ingen annan. I vardagsrumssoffan satt bara han och frukosten. Konstigt, men det var väl bara ensamheten som slagit sig till ro i han hjärna och nu, sakta men säkert, skulle driva honom till galenskap. Första symptomet var att höra röster. Inget han inte varit med om tidigare, så inget att oroa sig över.

Han förde sin smörgåsgrillade macka till munnen, men då kom rösten igen.

”Ge den till mig. Nu.”

Han var på god väg att göra som rösten sa. Det var först när mackan var halvvägs ner under soffbordet som vår maskerade hjälte blev medveten om vad han höll på med. Han ryckte till sig mackan bara bråkdelen av en sekund innan odjuret Chaplin kastade sig fram för att ta en tugga.

”Nehej du!” utropade Nattens Väktare.

Odjuret tittade irriterat på honom innan han hoppade upp i soffan. Sen kom blicken. Chaplins hundögon utstrålade en blandning av befallning och stor sorg, och rösten var där igen.

”Ge mig mackan.”

Det var så lockande att göra som rösten sa. Inte alls en sådan där skällig röst som man annars kan tro att en hund ska ha, och varken söt eller bedårande heller. Det var en röst som verkade vilja hans bästa, lika bestämd som myndig. Och jo, det verkade ju som en bra idé att ge bort mackan. Vad skulle han annars göra med den? Äta den?

Ja, det var ju just det han skulle göra. Nattens Väktare blängde tillbaka i de hungriga ögonen.

”Det blir ingenting till Chaplin.”

”Joooooo”, sa rösten, men med ett stråk av desperation.

Och återigen fick vår hjälte utstå en inre kamp för att inte sträcka över sin delikata smörgås. Den var fortfarande jättevarm, hunden skulle ju bränt tungan av sig. Han fick helt enkelt inte lyda rösten. Han var tvungen att motstå.

”Gå och lägg dig”, sa han till Chaplin och undvek att se honom i ögonen igen.

”Då vill jag ha popcorn och gurka först.”

När Nattens Väktare återfick medvetandet fann han sig stående i köket framför en skål med en märklig sallad på gurka, knäckebrödsmulor och popcorn.

Det omisskänneliga ljudet av dregeldroppar som slog mot plastmattan hördes bakom honom, ackompanjerat av entusiastiska hundflåsningar. Han vände sig om, och där satt Chaplin så fint som någon hund någonsin suttit.

”Bra. Ge mig den nu”, sa rösten.

Nattens Väktare satte ner skålen direkt, och nästan lika fort var den tom.

”Bra trick det där”, sa han till Chaplin. ”Men det får du inte använda fler gånger. Verkligen lågt att styra någons tankar på det viset. Stygg hund!”

Chaplin rapade och lovade att inte kontrollera fler tankar. De gick tillbaka till vardagsrummet, och vår hjälte satte igång Netflix för att se vidare på Daredevil. Längre hann han inte innan rösten talade till honom igen.

”Du vill se på Planet Earth. Avsnittet med vargarna som jagar renar.”

Och så blev det, men det tänkte inte Nattens Väktare så noga på.

Slutet

Ner för gatan, runt hörnet och så in genom första bästa dörr. Skulle han hinna? Det var inte mycket till plan, men som superhjälte fick han inte alltid tid att planera. Detta var ett sånt tillfälle, en flykt från det oundvikliga. Det där som alltid lurat inne i mörkret var nu på jakt efter Nattens Väktare. Staden var folktom och tyst, som om den höll andan. Ljudet från fötterna mot gatan ekade mellan husen. Både hans egna och de som tillhörde fienden. Han kunde inte undvika att höra hur mycket långsammare hans egna steg var.

”Fokusera”, flämtade han för sig själv. Han stirrade omkring sig efter en häck eller nåt annat att kasta sig bakom. Egentligen visste han att det som var honom i hälarna alltid skulle hitta honom tillslut, men inte tänkte han ge upp så lätt.

Blodsmak. Det var länge sedan han sprang så här fort, han kände knappt benen längre. Men så fort han saktade in kom fiende rusande med ett sadistiskt skratt.

Gatorna blev trängre, husen tycktes luta sig över honom. Skuggor överallt, långa och hotfulla. En del med armar som sträckte sig efter vår maskerade hämnare. Gatstenarna reste sig sakta ur marken, och snart snubblade han fram. Det här var ju hans stad! Varför vände den sig mot honom i denna stund av nöd?

Längre ner på gatan rullade hoppet fram i form av en taxi.

”VÄNTA!” skrek Nattens Väktare, och bilen stannade.

Chauffören rullade ner rutan och flinade mot vår hjälte när han förgäves försökte öppna den låsta bildörren.

”Släpp in mig! Snälla! Det är ute efter mig!”

”Och du tror att du kan fly från det i en taxi?” sa chauffören. ”Slutet kommer för alla tillslut. Även för dig.”

Med ett gällt skratt vevade han upp rutan och rivstartade. Nattens Väktare trillade omkull. Gatstenarna hade lossnat och han sjönk rakt genom gatan. Sand, jord och grus fyllde hans synfält, gatstenarna tryckte honom djupare ner. Och han försökte hålla andan trots att paniken spred sig ifrån hjärnan, till hjärtat och lungorna. Hans kropp ville hyperventilera, och han kämpade för att hålla tillbaka. Tillslut gick det inte. Han andades, ytligt och stötande.

Men det som fyllde lungorna var inte sand. Det var något mycket värre. Något som lyste där nere i underjorden med ett vitt kyligt ljus. Han ville inte gå mot det, men hur han än kämpade emot trycktes han dit, och ljuset närmade sig.

Det var slutet.

”Så vad ska du göra nu?” hördes en djup och myndig röst.

”Dö förmodar jag?” svarade Nattens Väktare.

”Åh, varför ska du alltid vara så dramatisk”, fnissade rösten. Den lät plötsligt mycket snällare.

”Är inte det här slutet, då?”

”Slutet på din tid som student, jo. Men det innebär ju inte att du dör. Det är bara en examen. Så du kan sluta fly nu.”

För en sekund var Nattens Väktare helt omsluten av det vita ljuset, och det blev tyst. Sen öppnade han ögon och fann att han satt på en bänk i stadsparken. Änder simmade i dammen, människor satt på filtar och pratade. Barn på lekplatsen, föräldrar och barnvagnar runt om.

Det var ingen dröm, det här var verkligen slutet. Men kanske var det inte så farligt ändå. Nattens Väktare kände en massa människor som tagit examen och lämnad studentlivet bakom sig. De verkade inte ha det sämre ställt för det. Livets sommarbris kom svävande och han tog ett djupt andetag. Sen gick han och sökte jobb.

Dregel och gäspande monster

I en virvel av varma sängkläder och drömlösa, rastlösa nätter låg vår maskerade hjälte och klurade på det mest dramatiska sättet att beskriva sin livssituation. ”Spruckna drömmar” kändes mer klyschigt än personligt. Och att ensamheten rann längs pannan i form av svettdroppar var helt enkelt inte sant. Nån svett fanns inte, det närmsta han kunde komma var pölen med dregel på huvudkudden. Pöl och pöl, det här var mer en sjö…

Lite för intimt kanske? Vem ville läsa om Nattens väktares dregel? Fast fanns det inte något lite romantiskt med att ligga och blicka ut över sjön en tidig morgon? Måste det verkligen vara ett regelrätt vattendrag för att få betraktas som naturskönt? Kanske, tänkte han för sig själv, kunde han dra undan gardinerna och låta solens värmande strålar spela på ytan. Kanske kunde han hämta Badankan och låta henne flyta runt en stund och pipa in dagen, så där som vilda badankor gör.

Tack och lov han hann inte sätta sina planer till verket innan ett obekant ljud hördes från under sängen. En gäsp. För lång och utdragen för att komma från en spindel, för melodiös för att komma från en dammråtta. Och nog för att han ofta får komplimanger för att han själv gäspar gulligt, men riktigt så där gulliga ljud fick han inte till ens om han ansträngde sig. Onaturligt gulligt.

”Hallå?” frågade Nattens väktare oroligt. ”Är det du, Badankan?”

Inget svar. Och Badankan var för den delen inte så förtjust i att ligga under sängen. Nej, nu blev han verkligt orolig. Värstingar och otäcka monster fick inte börja skrämmas tidigare än 19 på helgerna. Det fanns det kontrakt på.

Detta behövde undersökas, och olyckligtvis var han den enda tillgängliga superhjälten för tillfället. Nattens väktare svalde högt några gånger, drog ett djupt andetag och räknade till tre. Sen gömde han sig under täcket.

”Kom fram din otäcking! Med händerna över huvudet är du snäll, annars kanske jag dreglar på dig!”

Vad det än var för något som höll till i mörkret under sängen, så kom det fram nu. Med en duns landade det ovanpå täcket. Varelsen flåsade hungrigt och morrade. Nattens väktare, som förvisso inte var så bra på huvudräkning, kände strax över åtta ben springa fram och tillbaka över hans gömställe. Sylvassa klor och tänder hade den nog också.

När skulle prövningarna få ett slut? Först blev han singel, sen vaknade han i sitt eget dregel, och nu det här? Vad mer kunde gå fel?

”En maskerad hjälte skulle väl smaka för ett vidunder som du, va?” skrek han genom en liten öppning i täcket. ”Men så lätt får du mig inte!”

Det skulle han aldrig ha gjort, för nu hittade monstret in. Men istället för lysande röda drakögon och huggtänder som hämtade ur käften på Kerberos, mötte han de sötaste ögonen han någonsin sett. Och på tal om dregel, det var precis vad Nattens väktare fick i ansiktet nu. Men inte den kalla och äckliga typen av dregel, utan den där typen av dregel som bara kan komma från en hund som älskar en över allt annat i den här världen. Kärleksdregel.

”Vad ligger du under täcket och skriker om?” sa Badankan från ett hörn i rummet.

”Badankan! Jag har ju för sjutton gubbar EN HUND!”

Och Badankan fnissade för sig själv. ”Hade du glömt det?”

”Hur ska jag kunna vara en olycklig och ensam väktare av natten om jag har en hund?” jublade han. ”Den är ju dessutom söt! Ganska lik mig, faktiskt!”

Badankan svarade inte. Istället drog hon isär gardinerna och ösregnet utanför fönstret uppenbarade sig för vår maskerade hjälte. I samma stund lät larmet på mobiltelefonen meddela att det blivit dags för hundens morgonpromenad. I ösregn. Glädjen kom av sig, blev bortknuffad av olycklighet. Allt var som vanligt igen.

Fast inte riktigt, för hunden Chaplin tyckte inte heller om regn och var nästan ännu olyckligare. Men de var i alla fall olyckliga tillsammans.