På jakt efter kärleken

Mörkret hade lagt sig över det lilla samhället, som ett täcke, fast kallt och fruset. Någonstans där uppe, bakom alla tjocka moln, lyste månen ner på Nattens Väktare. Han satt på ett hustak och sökte med blicken efter någon. Det var ett allvarligt uppdrag han var ute på, och ändå visste han i stort sätt ingenting om det eller ens hur det skulle utföras. Denna någon var avgörande för hans framtid och skulle förändra hela hans liv. Men han visste inte hur personen såg ut alls. Det var som att leta efter en nål i en höstack, utan att veta hur en nål såg ut. 

Det var ett frustrerande uppdrag, då ingen annan kunde hjälpa honom med det. Det var något han var tvungen att klara av helt själv. Och han hade suttit på det där hustaket väldigt många nätter och letat. Han hade suttit på många andra hustak också, men med samma resultat. Hans vänner hade föreslagit att han skulle komma ner från taken och söka efter vem det än var han sökte på närmare håll. Men det var otäckt där nere och han blev väldigt lätt förvirrad och bortkommen. 

Denna natten var egentligen lika händelselös som alla andra dagar, men ändå kändes det lite extra frustrerande just i natt. Någonstans var hon, men hur skulle han känna igen henne? Hur visste han ifall han letade på rätt ställe alls? Han tänkte för sig själv att det var kanske dags att gå hem nu. Det skulle ändå inte dyka upp något annorlunda idag.

Då plötsligt såg han henne. Hon gick där nere, på riktigt! Kärleken var där nere. Den rätta för honom! Hon som han alltid letat efter! Det gällde att handla snabbt! Han kastade sig ner för huset och landade mitt framför henne.

"Där är du ju! Var i hela världen har du varit! Du är jättesen! Älska mig! Jag älskar dig!", skrek han i en blandning av panik och ohämmad lycka. Hennes små söta ögon spärrades upp i ren skräck! Ett fyllo i fladdermusdräkt! Hon sprang ifrån platsen och lämnade Nattens Väktare på gatan, ensam och snopen. Kanske hade han varit för framfusig. Kanske skulle han haft en bukett blommor att ge henne… "Nej!", sa han högt för sig själv. Det hade bara varit fel tjej. Rätt tjej hade kastat sig i hans armar och stannat där resten av livet. Den här tjejen fattade ju ingenting! 

Någonstans ,ovan de tjocka molnen, lyste månen ner på Den Svarta Riddaren som envist satt kvar på sitt hustak resten av natten. "Vissa är helt enkelt för hopplösa för sig eget bästa", tänkte månen och skakade på sitt stora huvud. 

"Hjälpa till", sa fyllot

DET SKA VARA FLUFFIGT! VISPA MER! AAOOUURG!!! 

Det äckliga dregel-skriket kom från Den Svarta Riddarens lillebror. Han var klart missnöjd med smörkrämen som skulle förgylla chokladbiskvierna de med gemensamma krafter försökte tillverka. Det var lättare sagt än gjort, då hans lillebror aldrig hade några lediga händer. I ena handen hade han en flaska Vermouth och i andra handen höll han ett glas som han hade druckit ur, om han inte hade haft för bortom med sitt drickande för att faktiskt hälla spriten i glaset. Det förblev tomt, och Vermouth-flaskan skulle sannolikt vara lika tomt om bara några minuter. 

Resultatet var att Nattens Väktare fick göra det mesta arbetet själv. Rättare sagt, han insisterade på att få göra det själv. Men det hindrade inte hans lillebror från att komma med invändningar i bakande. Vad Nattens Väktare än gjorde så var det fel, enligt det lilla fyllot. Och när det var fel ställde han sig på bordet (efter bästa förmåga och balanssinne) och försökte illustrera med häftiga armrörelser hur det skulle gå till. Det slutade alltid med att han, av misstag, slog sig själv medvetslös med sin flaska och trillade ihop på bordet. 

Det var under dessa korta pauser som Den Svarta Riddaren äntligen fick lite kvalitetstid med sina biskvier. Och sannerligen blev det några av de godaste chokladbiskvier som världen någonsin skådat. Det var förstås något som inte hans lillebror insåg. Han tyckte de var "okej, men inget speciellt", men det berodde helt på att han supit bort alla sina smaklökar. 

Att gå efter magkänslan

Klockan hade slagit tolv och lektionen avbröts abrupt av ett högljutt vrål. Det riktigt ekade i öronen på samtliga som satt i klassrummet, när det fruktansvärda ljudet studsade, som en vansinnig gummiboll, mellan väggarna. Nattens Väktare märkte till sin stora fasa att alla hans klasskamrater tittade skräckslaget på honom. Uppenbarligen kom vrålet från honom. För att vara riktigt exakt kom vrålet från hans mage som, i ett tämligen upprört tillstånd, ville uppmärksamma sin ägare på att det var tid för lunch. 

I ett försök att lugna sin mage, klappade Den Svarta Riddaren den med en öm hand. Men detta gjorde bara magen ännu mer aggressiv. Med ett kraftigt ryck. åkallandes varje magmusikel Nattens Väktare inte visste att han hade, lyfte magen resten av kroppen från stolen där den just suttit. Vår maskerade hjälte kunde inte kämpa emot, utan tvingades följa med. Den tog med sig Batman´s matlåda och släpade honom mot rummet där mikrovågsugnarna fanns. Men utanför rummet slingrade sig en lång kö ner längs korridoren, full av hungriga studenter. Inte lika hungriga som magen, dock. Några argsinta vrål, samt lite utlovat våld, fick alla studenterna i kön att släppa förbi Den Svarta Riddaren och hans stridslystna mage. 

Maten förtärdes så snabbt att han nästan svalde besticken i bara farten. Allt för att tillfredsställa magen innan den ställde till med fler obehagligheter. Men efter att ha fått i sig lite mat beslöt sig den upproriska magen för att bli en liten och snäll mage istället. Den somnade sött och lugnet var återställt. Men stämningen i klassrummet blev sig aldrig lik. Kanske hade det att göra med allt oväsen när matsmältningssystemet kickade igång. Förmodligen. 

Nytt blogg-inlägg!

- Du kommer aldrig klara det, ropade han elakt. 

- Det kommer jag visst det göra, skrek han ilsket tillbaka.

Vilda argumentationer har utbrutit mellan Nattens Väktare och honom själv. Det stora problemet med att skriva en blogg är att man sällan tror på sina egna idéer. Och just i kväll tvivlade han nästan omåttligt mycket på sin egen förmåga. Samtidigt visste han att det brukade ordna sig, bara han började skriva på någonting. 

- Du kommer aldrig få ihop ett helt inlägg! Du är kass, ropade han, om möjligt ännu mer retfullt än sist. Han stod i köket och letade efter någonting alkoholhaltigt att dricka. För det var det enda den självkritiska delen av Nattens Väktare var bra på (förutom att hacka på sig själv). Att dricka. Och det var inte särskilt kreativ. 

- Jag kommer visst få ihop ett helt inlägg! Och vet du vad? Det kommer bli så jävla bra också, skrek han tillbaks med en röst som avslöjade att han egentligen inte trodde på det och egentligen bara ville lägga sig och gråta i fosterställning.

- Jaha, vad ska du skriva om då? Olycklig kärlek? Att du pratar med din badanka? För du tänker väl inte försöka skriva om något nytt, va?, sa han sarkastiskt när han satte sig bredvid sig själv med en löjligt stor whisky i handen. Han tittade skeptiskt ner i datorn som han satt och skrev i. Han flinade åt det han såg och återgick till sin whisky. Nattens Väktare låtsades inte om sig själv, utan fortsatte skriva på inlägget som han tvingade sig själv att tro på.  

Efter en timme var det färdigskrivet och upplagt på bloggen tillsammans med en skrattretande bild på Batman som satt och skrev bredvid Batman som satt och drack. Men Nattens Väktare var ändå lite stolt!

- Det var det jag sa! Ett helt inlägg! Dessutom blev det värsta meta-humorn, sa han till sig själv.

- Nej, det är bara meta. För att få kallas "meta-HUMOR" måste det vara humor 

- Jag tycker att det var kul!

- Nej, det tycker du inte

- Jo, ganska. Faktiskt

Den ljuva kärlek!

Det är alla hjärtans dag idag. Och efter som att min blogg ofta handlar om kärlek kände jag att jag borde göra något på just Alla Hjärtans Dag-temat. Jag har för en gångs skull valt att skriva om lycklig kärlek, istället för den där sorgliga, tragiska och patetiska kärleken jag brukar skriva om. 

Därför är dagens inlägg extra kort. Dessutom är detta det absolut första inlägg som helt bygger på lögner och påhitt. Inte en enda liten sanning går att finna. Allt är påhittat för att inlägget ska bli precis så fint och vackert som det ska vara på Alla Hjärtans Dag! Var så goda! :) 

Hon såg på honom från andra sidan rummet och han såg tillbaka. Nattens Väktare, mannen med så mycket sexuell utstrålning och charm att han hade kunnat få vilken tjej som helst på festen. Men det var just henne han ville ha. Utan att tveka, ty han var en väldigt självsäker superhjälte, gick han fram och kysste henne så passionerat att hon, utan att ens ha fått fråga, tackade ja till att gifta sig med honom. 

Så flyttade de till ett vackert slott, skaffade fjorton underbara barn och levde lyckliga i alla sina dagar. 

Slut! 

I nästa inlägg återgår vi till bloggens vanliga teman: Dåliga alkoholvanor, paranoia, den växande fettringen runt midjan och att vara evigt ensam. Välkomna åter :) 

Att bli bränd av en vän

Vattenkokare, stavmixer, mikrovågsugn… Bland alla köksredskap i Batman´s kök räknades just smörgåsgrillen till hans favoriter och den hade varit en lojal vän till honom i många år nu. Tillsammans hade de många underbara mackor att tänka tillbaka till. Och mackorna som Den Svarta Riddarn hade förberett idag skulle inte bli ett undantag. Underbart onyttigt vittbröd, tomatpuré, kryddor och massor, massor av ost! 

På samma ömsinta sätt som när en riktig vän ger en vänskaplig klapp på axeln, öppnade han smörgåsgrillen försiktigt för att stoppa in sina mackor. Men någonting gick plötsligt, hastigt och helt oväntat fel när smörgåsgrillen plötsligt stängde igen sitt enorma gap när vår maskerad hjälte fortfarande hade sina händer där inne. Katastrofen var fatal. Med ett högt skrik, så fullt av panik och ångest att man hade kunnat vrida ur det som en trasa och fylla en hel hink med lidande, ryckte han ut sin hand. I farten följde smörgåsgrillen med och flög i en hög båge från diskbänken och landade på köksbordet. Smärtan var olidlig och deras gamla vänskap hade blivit satt i ett kritiskt läge. Den satt kvar på köksbordet och tittade skamset på Nattens Väktare medan han sköljde sin hand i iskallt vatten. Det var som om smörgåsgrillen kände ånger för vad den just hade gjort. Kanske hade det varit ett plötsligt och dumt infall eller rent av ett fruktansvärt misstag att slå igen sig själv. Det spelade inte Batman någon som helst roll. Han vägrade ens se på den.

Längtan efter varma mackor var som bortblåst nu och han beslöt sig för att ta ett bad istället. Vad är det för vänner som försöker bita en på det där sättet? Badankan pep och fnittrade förtjust. "Akta dig, så inte jag också biter dig!", pep hon retfullt. Hade hon någonsin blivit sviken av en nära vän? Hon visste förmodligen ingenting om att bli bränd på det där sättet, för då hade hon inte varit lika skämtsam. 

Dagens Batman-prognos

I norra delarna av Nattens Väktare såg vi under natten antydan till känslostorm, men som till morgonen avtagit och lämnat oss med en vanlig feber. Runt omkring nacken upplevde vi en allvarlig stelhet medan övriga delar av Den Svarta Riddaren täcktes av allmän orkeslöshet.  

Vid middagstid dominerade en lokal hunger i mellersta delarna, trots fortsatt stormighet i de norra delarna. Ett påklistrat leende rörde sig sakta genom Den Svarta Riddarens ansikte då han tvingats inse att han var tvungen att lämna sin lägenhet och leta mat. 

Hungern försvagades kraftigt efter en rejäl måltid hos sin mor. Framåt kvällen hade temperaturen sjunkit från 39.1 grader till 37.2 grader. Stormarna hade avtagit och humöret kunde snarare beskrivas som friskt. 

Imorgon väntas ett klarare väder, med mer solsken och färre mörka moln. Och med det önskar vi er en God Natt och en trevlig maskerad hämnare. 

Rena lakan

Doften av rena lakan svävade som en frisk sommarbris genom hans hem. Det var som att all ro i världen fanns samlat i de där lakanen, då han fylldes av värme och hopp om ett långt och underbart liv när han såg dem ligga utsträckta över hans bäddsoffa. Som att bli lovad att få sova som ett barn och vakna nästa dag som en ny människa. Nattens Väktare var, kort sagt, förhäxad av dess mjuka och rena utseende. Vad visste väl han om att lakanet på hans bädd var en ondskefull varelse från ett parallellt universum där lakan härskade och bäddade sina sängar med människor. Den var utsänd för att ta över människornas värld.

Lakanet var special-tränat och hade högsta betyg i både doft, mjukhet och andra tekniker som användes för att förslava människor i evig sömn. Nattens Väktare var känd för att sitta uppe hela nätterna och vaka. Och när han väl gick och la sig, sov han så oroligt att det var ett i stort sätt omöjligt uppdrag att få honom att ligga kvar. Men med sina toppbetyg från diverse träningsläger för stridslakan, var det här lakanet otroligt säkert på en triumferande seger. Nattens Väktare skulle gå och lägga sig i det och aldrig kunna stiga upp igen. 

Lika lite som Den Svarta Riddaren visste om att lakanet låg inne med otäcka planer, hade lakanet självt inte räknat med flera saker. Det visade sig att den maskerade hämnarens snarkningar var så högljudda att de, med största sannolikhet, kunde väcka de döda. Dammråttor sprang för livet när de massiva ljudvågorna kom flygande. Sen hade vi problemet med hans skyhöga kroppstemperatur. Om han på ett skämtsamt sätt skröt om hur "het" han var, så var det i själva verket inte något skämt alls. Nattens Väktare hade fått Nordpolen att smälta om han lagt sig att sova där (men på grund av sin enorma kärlek för isbjörnar, lät han snällt bli). Däremot blev lakanet snabbt plaskvått av all svett och det blev svårare och svårare att arbeta ostört. Men tappert kämpade det vidare. Allt för att lakanen, den ulitmata rasen, skulle kunna ta över även denna värld. 

Men lakanets patriotiska kämparglöd, som nu genomlidit oväsen, dregel, extrem värme och svett, nådde till sist en sin gräns. Till sin stora fasa upptäckte det att när Nattens Väktare nått djupsömn började han dra de otroligt dåliga ordvitsarna han var ökänd för, fast i sömnen och fullkomligt nonstop. Gränsen var passerad och i full panik ryckte lakanet sig bort från bädden och rusade, så fort det kunde, mot närmsta portal till sin egen värld. Erövringen blev abrupt avbruten och portalen till lakanens värld var för evigt stängd.   

Den Svarta Riddaren själv blev väldigt förvånad när han, mitt i natten, upptäckte att hans lakan var borta. Hade han glömt att bädda innan han gick och la sig? Självklart inte! Det fanns säkert en logisk förklaring till det hela, tänkte han för sig själv. Det fanns det nämligen alltid. I det här fallet var ett parallellt universum, styrt av ondskefulla lakan, den mest logiska förklaringen. 

Dagarna som varit

Mörkret sänkte sig sakta över det lilla samhället och ännu en dag hade gjort sitt för världen. Vad skulle den betyda i morgon? Vem skulle komma ihåg den? Det var en bekymmersam känsla som varje dag gick hem med. I morgon skulle en ny dag ta över jobbet och den gamla dagen var, på sin höjd, ett minne blott. Det var en dags sorgliga öde att passera och aldrig komma tillbaka igen.  

Kanske dagarna träffas i en, för oss, okänd del av världen och berättar för varandra vad de fått uträttat. En del av dem skryter kanske om allt bra som hänt under deras tid på jorden, medan andra kanske får skämmas över något förfärligt som hänt. Några gråa dagar har inget alls att berätta för de andra, medan andra har varit så händelserika att man i rättvisans namn borde skriva något kul om dem. 

Nattens Väktare satt i sitt kök och filosoferade över vad just den här dagen skulle bli ihågkommen för. Vad skulle den ha att berätta? Någonstans i världen hade två människor kanske träffats för första gången, tagit en fika och blivit bästa vänner för resten av livet. Någon annan stans hade någon blivit förälder för första gången. På en helt annan plats hade någon mist sitt barn i en trafikolycka. Någon hade gjort bort sig inför någon han älskade. Någon låg hemma med hög feber. Överallt skedde så mycket olika saker på en och samma gång. Hur skulle en dag veta om den gjort bra ifrån sig? Kanske var dagar egentligen rätt avtrubbade typer, som framåt slutet inte brydde sig särskilt mycket alls. 

Nattens Väktare visste inte alls hur han skulle minnas dagen. Kanske som dagen då han steg upp, åt frukost och handlade lite kaffe. Det var inte mycket att skryta om. Å andra sidan, vilka dagar är egentligen tillräckligt intressanta för att, exempelvis, skriva ett helt blogg-inlägg om? 

Kärlek i badkaret

Vacker sång hördes från Batman´s badkar. Det var så mycket kärlek i luften att kaklet i badrummet nästan bytande färg till rosa. Det lustiga med hela situationen var att det inte var badkarets ägare, Nattens Väktare, som sjöng så ljuvligt och spred den rosendoftande atmosfären omkring sig. Han låg på sin soffa och sov, bitter och ensam, precis som vanligt. Men vem hade tappat upp ett bad och lagt sig i det för att sjunga ljuva sånger om kärlek och lycka? Vem hade tänt små värmeljus och lagt rosenblad i vattnet? Vem i Batman´s lägenhet var så optimistisk att den faktiskt trodde på kärleken? Svaret var både oväntat och surrealistiskt. Svaret var Badankan! 

Den Svarta Riddaren drömde en sagolikt vacker dröm. Han drömde att han hittat sitt livs kärlek, att hon älskade jazz och var duktig på att göra både semlor och smörgåstårta. Och så plötsligt hade han trillat ur soffan och vaknat med ett otäckt ryck. Tillbaks i sin gråa vardag, på golvet bredvid sin soffa med ansiktet begravt i en hög dammråttor. Deprimerad över hela situationen gick han ut till badrummet för att besöka toaletten. När han öppnade dörren vällde det ut dofter av nyligen utblåsta värmeljus. På badkarskanten satt Badankan och försökte låta bli att titta på de rosenblad hon inte hunnit få upp ur vattnet innan Batman kommit in. Nu flöt de omkring och skyltade med att det hade hänt något särskilt här för bara en sekund sen. Känslan som hängde i luften på ungefär samma påträngande sätt som när en person hängt sig i en takbjälke, var generande och påkommen. 

"Värst va här luktade mysigt" sa Den Svarta Riddaren sömnigt. "Firar vi något?" Han fick inget svar, dock blev tystnaden i badrummet lite pinsammare för var sekund det fortsatte vara tyst. "Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att du träffat någon", sa han lite slött. Då hörde han hur Badankan hostade till, och när han vände huvudet mot henne såg han hur hon hade bytt färg från badanke-gult till vansinnes-rött. Han förstod med en gång att en rodnande badanka definitivt var ett tecken. 

"Du HAR träffat någon! Eller hur!", utbrast han retfullt och petade till henne så hon nästan pep. Hon nästan lyste rött nu. Så generad var hon. Att bli kär var något som hon inte var van vid och det passade inte heller hennes image som taggig och bitter. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.  

"Jaaahaaaa", fortsatte Den Svarta Riddaren med samma dryga röst, "Är det en badanke-kille? Hur har du fått kontakt med honom?". Hon förstod att han skulle fortsätta vara dryg och nyfiken tills han fått reda på alla detaljer, så hon hade inget annat val än att berätta om honom.

Över en varm kopp te och lite mysig musik berättade Badankan för Den Svarta Riddaren om världens mest fantastiska badanke-kille. Han var vackert röd och hade stora, underbara ögon som såg på henne som ingen annan gjort tidigare. Med sin underbara humor och sina små fyndiga komplimanger hade han fått hennes en gång så iskalla hjärta att tina upp och slå som aldrig förr. Dessvärre var han inlåst i en plastlåda i en butik som hette "Lagerhouse". Ingen visste när någon skulle komma och köpa honom, och då skulle de kanske aldrig någonsin träffas igen. 

Med en beslutsam blick ställde Nattens Väktare ner sin tekopp och sa "Jag ska köpa honom!" 

Banan-paranoia

Var det ett hemligt kodord? Var det en uppmaning? Var det en varning? Meddelandet som han fått av sin kollega Mad Bro var lika kryptiskt som det var mystiskt. "Bananer" stod det i meddelandet och kunde betyda vad som helst. Efter några timmars funderande blev han trött på att spekulera i saken mer. Så han glömde helt enkelt bort det, precis som maskerade hämnare brukar göra om det är någonting de inte förstår med en gång. Det var först när Nattens Väktare satt på bussen in till den farliga staden Malmö som han plötsligt kom att tänka på det igen.

Malmö var känt för sitt farliga nattliv, och det bästa sättet att överleva var att försöka smälta in. Utan förvarning plockade en av passagerarna på bussen fram en banan och började äta, ljudligt och obehagligt. En hotfull stämning började ta form. Han insåg snart att alla de andra passagerarna i bussen också åt på vars en banan. Det var bananer överallt. Alla åt och hela bussen luktade banan. Men själv hade han ingen. Hans liv svävade i fara och han var tvungen att få tag på en banan så fort som möjligt. Helst en hel klase. 

En röst i sätet bakom honom väste plötsligt:

"Du har väl bananer med dig när du åker in till stan?"

Förskräckt vände han sig om och tittade vart rösten kom ifrån. Men när han vände sig om fanns det ingen där, bara ett tomt säte. Han kände en nervös svettdroppe rinna ner från pannan och paniken spred sig i hans kropp. Han vände tillbaks huvudet och upptäckte att alla de andra passagerarna förvandlats till gigantiska bananer. De stirrade på honom, så där livlöst som bara bananer kan. En av dem sa med död röst:

"Var är dina bananer, Batman?", varpå de andra bananerna började bete sig hotfullt. Den Svarta Riddaren satte sig förskräckt upp i sitt säte och fingrade efter sin telefon, i hopp om att han kanske kunde ringa efter förstärkning. Men när han tog upp telefonen hade den också förvandlats, till en liten banan med ett elakt leende. 

"Det är kört för dig, lilla fladdermus! Utan bananer är du ingenting i den här staden!" 

Han kastade sig av bussen och sprang mot första bästa matbutik. Överallt i staden stod förvuxna bananer och tittade på honom. Fruktansvärda röster skrek "Bananer! Bananer! Bananer!" i hans huvud. Han var helt ensam i en stad full av dessa hotfullt gula frukter. Han rusade in genom dörrarna till matbutiken och vrålade i full panik: "GE MIG EN BANAN!!!"

Det blev helt tyst. När han tittade sig omkring var alla bananerna borta, där stod bara en samling förvirrade Malmöbor som undrade varför han skrek och förde oväsen. En nervös butiksarbetare kom fram och sa försiktigt "Bananerna hittar du i frukt och grönt-avdelningen, till höger där borta." Nattens Väktare förstod ingenting mer än att han kanske just hade gjort bort sig en aning. Han köpte sina bananer och gick ut ur butiken. Ett sms från Mad Bro plingade till i hans telefon, som nu blivit normal igen. Det var en påminnelse om bananerna han skulle köpa med sig till marängsvissen de skulle kalasa på under kvällen. 

Vad finns att lära av den här historien, undrar ni? Om du är en paranoid superhjälte med svaga nerver är det en bra idé att alltid ha med en klase bananer när du åker till stan. Du vet aldrig när behovet kan bli som värst.