Försenad!

Med något som enkelt skulle kunna liknas med ett krigsvrål flög han upp ur sängen! Men inte för att kriga. Det var för att, i ljusets hastighet (helst snabbare), duscha. Nattens Väktare hade försovit sig både kraftigt och riktigt ordentligt. Han skulle ha börjat jobba i ICA-butiken för 24 minuter sen och det tar minst en timme för honom att ta sig dit. Det var katastrof. 

Han hade många dåliga vanor, men att komma för sent till jobbet var inte en av dem. Visst, alkohol på vardagarna, tycka synd om sig själv eller skrämma tanter i trappuppgången är alla ganska dåliga vanor. Det blir ändå inte mycket värre än att komma försent till jobbet. Utskällningar, löneavdrag, havet blir till blod och jorden går under är bara några av de konsekvenser Batman såg framför sig. Hans hjärta slog hårt i halsen (det hade placerat sig där nu) och hela hans kropp skakade när han klev in i duschen. Om ni någonsin sett en vettskrämd hallongelé ta en dusch, så var det precis så det såg ut. Läget var ohållbart och det enda som egentligen kunde ske i den här situationen skedde. Han svimmade. 

En vänlig själ sträckte ut en vänligare hand och hjälpte den Svarta Riddaren upp på fötter. Det var Förnuftet som kommit dit för att tala med honom. Förnuftet var en gammal och klok man med ett långt grått skägg. Dessutom var han alltid hög på lustiga svampar. Det låter ju inte så förnuftigt?, undrar ni. Den logiska förklaringen är att förnuft aldrig blir förnuft i sig självt. Endast i samband med galenskap och onytta blir förnuft förnuftigt för då finns det något att jämföra med. Det här var en förklaring som i alla fall Förnuftet själv var väldigt nöjd med.

"Duuuude! Det är måndag! Det är imorn du börjar tidigt! Du hinner sova två timmar till! Chilla nu, mannen!" sa Förnuftet, åt några svampar och gungade ut från drömmen som Batman nu vaknade upp ur. Han vaknade liggandes på badrumsgolvet, vilket ju inte verkade så förnuftigt, så han slutade med det. Med de nya insikterna om sitt arbetsschema gick han och la sig igen. 

Badankan får nog!

Irritationen var nu så hög inne i badrummet att vattnet i handfatet nästan svartnade. Hur länge skulle hon behöva lyssna på det här tramset. Batman hade stått i badrummet i snart en timme och talat högt för sig själv om livet och allt som hörde till. Ena stunden var han berusad av förälskelse, en sekund senare kom han på hur ensam han var och hur synd det var om honom. Han var lycklig och besviken om vart annat. Arga utskällningar, och djupt filosofiska utläggningar varvades med kärleksfulla poem och glada skratt. Hon, en helt oskyldig badanka, var den enda som lyssnade på hans humörsvängningar. Och det gjorde hon dessutom helt ofrivilligt. Men det hade gått för långt nu!  

Hon ville skrika åt Nattens Väktare, skrika åt honom att söka hjälp, ta sig i kragen eller bara göra henne tjänsten att gå någon annanstans och yttra sina påfrestande känslor. Hon ville ryta åt honom att hon inte orkade höra mer nu, men det kunde hon inte. Hon var ju bara en badanka gjord i vanligt gummi. 

"I helvete, jag ska ryta åt honom ändå! Badanka eller ej!", tänkte hon mer ilsket än någon annan badanka i hela världen någonsin tänkt. Nu skulle han äntligen få höra. Hon tog i för allt hon höll kärt, tog i så hela hon skakade. Hon spände sina stämband av gummi och gjorde sig redo för den emotionella explosion som nu skulle äga rum! Sen kom det!

"pip", lät det ut badankan. "pip pip pip". Det var inte alls det resultat badankan hade önskat sig. Inte i närheten faktiskt. Men det var egentligen inte helt märkligt. Det finns nämligen ingen känd badanka som tidigare kunnat säga något annat än "pip", så varför skulle hon bli den första? Det imponerande var att hon lyckades pipa utan att något tryckte på henne, vilket i vanliga fall behövdes. 

Nattens Väktare avbröt uppläsningen av sitt senaste poetiska mästerverk och vände huvudet mot henne. 

"Vad sitter du och piper om? Vill du bada och sjunga sorgsna sånger med mig? Ja, så måste det vara!",  sa han och tappade upp ett bad. Sen la han sig i det tillsammans med badankan och började sjunga sorgliga sånger och olycklig kärlek. Badankan var nu utom sig av ilska och ville antingen få drunkna eller bita Batman i halsen. Men då hon var en vanlig badanka var detta givetvis omöjligt.

Lugnet

Ett lugn hade tagit sig hem till Nattens Väktare. Det kom in genom dörren, tog av sig sina skor och hängde av sig rocken. Sen gick lugnet ut till köket, öppnade kylskåpet, tog ut två flaskor öl och satte sig ner bredvid Batman i soffan. 

"Hej, Batman. Det var länge sen nu, hur har du haft det?", sa lugnet och räckte honom en öl.

"Ja, du vet hur jag funkar. Mycket att oroa sig för som inte behöver oroas om. Inte stress, bara oro för hur allt ska bli", svarade Den Svarta Riddaren.

"Jo, jag vet hur du fungerar. Men nu behöver du inte oroa dig längre, för jag är här nu. Jag tänkte stanna här ett tag, om det är okej"

Nattens Väktare såg på lugnet precis som man man ser på en gammal vän som just kommit tillbaks från en lång resa. Sen log han och svarade "Ja, du stannar precis hur länge du vill!" 

En stund senare somnade han på soffan och lugnet lutade sig tillbaka i en fåtölj. 

"Tänk, hade det inte varit för mig hade snubben tappat förståndet helt", sa han självbelåtet innan han inte somnade, för lugn sover aldrig, de bara slappnar av. Det är en avsevärd skillnad. 

Prosit?

Ett öronbedövande ljud studsade mellan väggarna i rummet och spred sig ut i resten av lägenheten. Det lät som ett skrik, eller kanske snarare som ett vrål. Det var inte precis ett ilsket vrål, inte heller kärleksfullt eller fyllt med rädsla, även om det för all del satte en isande skräck i alla som hörde det. Det var mer som en kort irritation som plötsligt exploderade i ett slags krampaktigt vrål. 

Badankan ute i badrummet hoppade till av det plötsliga oljudet. Hon hade hört det förut, men hon blev lika rädd varje gång. Kökssoffan slutade morra och hans irriterande granne i lägenheten ovanför slutade dammsuga. Alla blev precis lika rädda. Det mest obehagliga var att det i stort sätt alltid var följt av ännu ett precis lika högt och bisarrt vrål. Det var egentligen bara Nattens Väktare som inte blev helt till sig av vrålen och det berodde på en mycket enkel fakta - vrålen var hans. Det var i själva verket inte vrål, det var nysningar. De kom alltid lika oväntat som hastigt och hade en enorm och nästan sprängande kraft. Det sades att han vid ett tillfälle nyst omkull en hel buss, med passagerare och allt. Vid ett annat tillfälle hade hans nysningar fått en större bergskedja att flytta på sig av skräck, vilket fick stora konsekvenser världen över då alla kartor med bergskedjan inkluderad fick ritas om. 

Men det hade varit fall av ovanligt kraftfulla nysningar. Idag hade nysningen varit på en mer normal nivå (för Batman). Det enda som hände var att några dammråttor tog till flykt och mjölken i kylskåpet blev dålig. Den Svarta Riddaren själv tyckte att det var skönt att nysa, men det tog på krafterna. Han somnade sött på sin soffa och drömde om näsdukar.  

"The soundtrack of my death"

Nattens Väktare hade en helt ny typ av dödsångest, den där typen av dödsångest som man löser med papper och penna. Aldrig haft den? Nej, det hade badankan inte haft heller, men hon tänkte att det säkert var vanligt för superhjältar. För den delen, vad vet väl en badanka om dödsångest? Hon satt lugnt och tittade på medan Batman letade upp papper och penna. Han var inte sjuk, inte heller längtade han efter döden på något sätt. Han var dessutom inte särskilt gammal, så det vore lögn att säga att det snart var dags att dö. Det var vad han hoppades i alla fall, men för säkerhets skull började han ändå skriva ner den spelningslista han kallade "The soundtrack of my death".

Det var när han stod i duschen han slogs av en skräckinjagande tanke. "Om jag halkar i duschen nu, bryter nacken och dör, lyssnar jag då på den musik jag vill dö till?", hade han tänkt. Just då hade det varit Tom Waits, vilket faktiskt hade varit ett värdigt sätt att dö. Tidningarna skulle skriva nått i stil med: "Den folkkära superhjälten dog i duschen. Han var 25 år gammal och han lyssnade på Tom Waits när olyckan ägde rum". Det hade han kunnat leva med (eller dö med?). Men om han satt hos någon kompis med förfärlig musiksmak och plötsligt fick en hjärtinfarkt, då skulle hans död bli ett fiasko. Tanken på att dö till "tonerna" av Lasse Stefanz gjorde den Svarta Riddaren illamående. Det hade varit som att avsluta en annars underbar film med helt fel musik i eftertexten! Det fick bara inte sluta så! 

Därför skrev han en lång spelningslista med flera bra låtar att dö till, så som "Shine on you crazy diamond" av Pink Floyd, "no surprises" av Radiohead och en massa Tom Waits. Frågan var bara hur han skulle kunna försäkra sig om att musiken verkligen var på plats när den förfärliga händelsen skulle bli aktuell. Han visste inte riktigt när det skulle hända, bara att det med största säkerhet skulle hända någon gång. Bekymrad la han sig i badkaret (Med Peter Gabriel i bakgrunden, ut i fall att olyckan skulle vara framme) och funderade över problemet. "Det lättaste hade nog varit att stanna hemma i badkaret från och med nu", förklarade han för sin badanka. Hon tyckte det var en otroligt dum idé, men då hon var gjord av gummi kunde hon inte kommentera det. Men det skulle han säkert komma på själv, så badankan var lugn. 

Hon

Hon dansade långsamt över hans golv till en vemodig sång om olycklig kärlek. Rummet var mörkt, endast en svag lampa i ena hörnet lyste på henne. Han betraktade hennes fängslande men sorgsna dans från sin soffa och undrade tyst för sig själv om han skulle göra henne sällskap. Hon var vacker, sagolik men ack så overklig. Nattens Väktare visste att hon inte fanns på riktigt, att han var helt ensam i sin lägenhet. Men han önskade att hon fanns där, i sin svarta klänning, sina mörka ögon och sitt varma leende. Det var bara han i hela världen som kunde se henne, och han kunde inte heller sluta se på henne.

Det var en märklig förälskelse, om han försökte omfamna henne bröts illusionen och han fanns sig omfamna ingen mer än sig själv. Hans kyssar fick aldrig något svar och hon gick aldrig och la sig tillsammans med honom. Hon var alltid där, men aldrig för honom. Hon fick hans hjärta att slå, slå hårdare, slå volter. Men han kunde aldrig ge henne någonting tillbaka. Därför var han aldrig så ensam som när hon var där. Därför ställde han sig inte upp och dansade med henne. Därför satt han kvar i sin soffa och undrade varför hon alltid var där om hon ändå aldrig tänkte vara det på riktigt. 

Batman´s Modeblogg!!!!!!!

Det var en vacker men ack så förrädisk morgon, det hängde någonting olycksbådande i luften. Nattens Väktare satt framför sitt fönster och tittade oroligt ut på ovädret som bara väntade på att han skulle gå utanför dörren och… 

Nej, vet ni vad? Det här säljer inte så bra! Jag är trött på att vara en outsider bland bloggar. Mörka historier om absolut ingenting alls, dessutom är huvudpersonen i bloggen helt galet och tror att saker runt omkring honom har ett eget liv. Vem vill läsa något sånt här egentligen! Lögner och påhitt! Nu blir det minsann ändring på det! Nu ska vi ha en glad och trevlig blogg för de modeintresserade att läsa!  Hmm… hur börjar man då? Så här:

"Hejsan svejsan och godmorgon allihopa och ni andra också idag har jag precis druckit mitt morgon te för det tycker jag om att göra på morgonen innan jag tar på mig kläder. Igår var jag i en klädaffär i malmö och vettnivad? Dem hade VÄRLDENS NAJSIGASTE LÄDER STÖVLAR! Och jag vet vad ni tänker! Men lilla batti-batti-batman, du har ju redan så HIMLA många läderstövlar va ska du med ännu ett par till! Jo, för att jag ÄLSKAR läderstövlar! Ta en till på dem! Tycker dem är jättesnygga!

Sen var jag inne i en gardin affär och tjacka en ny slängis i blommigt mönster! Va tycker ni jag tycker det blev fett najs! 

En ny mask blev det också! Den har jag in handlat i en fiske affär i lund. Den heter… äsch, de var nått med fisk. Dem heter ju alltid nått med fisk, tror jag.Butikerna alltså.

Jaaaaa det var nog det hela jag hunnit med idag inte så illa om man frågar mig men det gör ni kanske inte eller gör ni det? Här kommer en bild på en smörgås jag åt också! 

Ha det jätte jätte jätte bra!!!!!!! Kramizar till alla läsare!" 

Badankan suckade ifrån badrummet och lät faktiskt som om hon dog på riktigt den här gången. Till hennes förfäran gjorde hon inte det. Nattens Väktare läste igenom blogginlägget och konstaterade snabbt att även han önskade att få dö i förtid nu. Att förnedra sig på det här viset passade inte honom i hans egentligen inte allt för kräsna smak. Dessutom kände han att han hade ambitioner att bli en bra på det, och då skulle världen bara få en ny modebloggare på halsen. "Just en snygg superhjälte", fräste han och la sig i badkaret. Aldrig med modeblogg. 

Ett olustigt restaurangbesök

Stället var knökfullt och av lukten att döma hade de inte vädrat där inne på väldigt länge, det fanns knappt något syre alls. Nattens Väktare såg sig bittert omkring och satte sig vid ett bord som var placerat precis framför honom. Vad hade hänt med det här stället? Det är en ren lidelse att se en så fin restaurang förfalla så här, men det fanns ingen som gjorde någonting åt det. Det var skitigt och tre veckor gammal disk stod staplat på bordet där han satt. Dessutom attraherade den mörka och instängda atmosfären en annan typ av folk numera. Flugor. Det fanns mängder av dem och de verkade trivas alldeles för bra för att vilja lämna. Batman hann bara precis se en liten skymt av smörgåsen han hade beställt in, innan ett hundratal flugor kastade sig över den och smörgåsens existens upphörde inom loppet av några ynkliga sekunder. 

Var höll personalen hus? Den Svarta Riddaren ropade efter en servitör, en kock eller vem som helst bara för att få framföra sina åsikter. Irriterande nog var det ingen som svarade, det var precis som om han var ensam där inne med alla flugorna. En tanke klev in i det mörka rummet, satte sig ner vid hans bord och slog till honom i ansiktet. Batman var chockad men förstod inte tanken, så den slog till honom igen och då plötsligt kom han på varför det inte fanns någon personal. Det här var ingen restaurang! Det var hans disk, hans instängda luft och hans flugor. Alltsammans var placerat i hans eget kök. Nu när sanningen uppenbarat sig och lämnat honom med endast mållöshet, förmådde han inte mer än att gapa. Men då fick han munnen full med flugor, så han slutade ganska snart med det. Han gick ut, stängde köksdörren efter sig och la sig bekymrad i badkaret. "Varför blir det alltid så här?", frågade han sig själv. Sen sjönk han ser under vattnet och badskummet och glömde bort det hela. 

Den mystiska högen på soffan

Genom åren som superhjälte hade han stött på många intressanta saker, men varelsen på soffan hemma hos mor var bland det mest fascinerande Nattens Väktare någonsin hade sett. Vid första anblicken kunde man lätt tro att det endast var en hög av filtar och kuddar, men när man tittade närmare kunde man se att den andades. Dessutom hade varelsen reflexer, vilka var väldigt långsamma och primitiva men likväl reflexer. När han petade på den började den skaka aggressivt och morrade och dessutom räckte den ut ett fult finger när Batman började skratta åt den. Han kunde inte sluta peta på den, det var för roligt. 

Hans bror kom in i vardagsrummet och var för omväxlings skull helt nycker och dessutom fullkomligt lugn. Men det berodde nog på att han precis tagit sina lugnande mediciner, tänkte Batman. När hans bror såg att han satt och petade på den mystiska varelsen i soffan sa han med en röst som lät både mogen och förståndig (vilket absolut var ett tecken på att han precis tagit sina lugnande mediciner) att det inte var en bra idé att peta på den där varelsen. Det var deras yngsta syster och hennes tålmodighet skulle definitivt och ganska snart upphöra om Batman inte slutade peta på henne när hon försökte sova. Hans bror förklarade att hon har ett dödligt bett när hon är arg och att det är så han en gång i tiden blev av med sin tredje hand. Han saknade den så himla mycket när han blandade drinkar eller opererade datorer. Sen fällde han en liten tår till minnet av den tredje handen.

Nattens Väktare konstaterade att han var omgiven av galningar och att detta inte var en bra miljö för honom att vistas i för länge om han inte själv ville bli knäpp. Så han gick hem till sig själv igen, la sig i badkaret och pratade lite med sin badanka. 

Om Batmobilen

Med en suck slutade Den Svarta Riddaren hoppas på att kunna föra ett normalt samtal med sin gode vän, Mannen i den höga hatten, från uppåt landet. Det var inte på något vis hans fel att samtalet inte blev bättre än det blev, även om han för all del var lite knäpp. Det här berodde snarare på Batman´s telefon - Batmobilen. Den var inte överdrivet gammal eller sliten och därför var det högst anmärkningsvärt att telefonen fungerade så dåligt som det gjorde. Samtal avbröts oväntat, skärmen hängde sig och batteriet laddade ur sig själv.

Det hade gått så långt att Batman börjat undra om mobilen hade något särskilt emot honom. Om han bara visste hur rätt han hade, telefonen hatade honom. Den var egentligen inte ond på något vis, den var bara mån om sin fritid och blev väldigt sur när någon avbröt den. Den tyckte om att resa och träffa andra telefoner, dessutom ägde den i hemlighet en av landets största samlingar av frimärken. 

Nattens Väktare var expert på att inkräkta på Batmobilens fritid och han blev därför hatobjekt nr 1. Lite grann som flugor som surrar när man ska sova eller dörrförsäljare som alltid kommer när man precis lagt sig i badet. Därför krånglade den lilla telefonen så mycket den kunde och allt Den Svarta Riddaren skulle göra med den tog mycket längre tid än vad som kändes rimligt. På detta vis skulle Batman säkert skaffa en ny telefon, så han själv skulle bli fri. Den lilla telefonen drömde sig bort, föreställde sig en framtid i frihet, liggandes i en solstol på en strand med en drink i ena handen och en glass i den andra. Ack, om han bara hade känt till vad som hände med alla Batman´s telefoner när de inte längre skulle användas. Det kunde långt ifrån kallas för frihet. Då slängdes de nämligen ner i en liten kartong tillsammans med alla andra föregående telefoner för att sedan tillbringa resten av sina sorgliga existenser i garderoben. Batmobilen borde vara glad att han inte visste om detta, för då hade han, om möjligt, varit ännu mer olycklig än han redan var. 

Detta var det förstås ingen mer än Batman själv som skulle kunna tro på, därför var han noggrann med att behålla sina misstankar för sig själv. Trots det hade han mordhotat sin telefon ett antal gånger, men precis som alla andra telefoner var den här inte speciellt rädd om sitt liv. 

"Telefonerna är här för att förstöra våra liv", muttrade han för sig själv, fullt ovetande om att det i själva verket var precis tvärt om. 

Inte bara telefonen var dålig. Te(ä)ckningen var också urusel! 

En filosofisk morgon

Det var en vacker höstmorgon och Nattens Väktare hade stigit upp för att ägna sig åt livets existentiella frågor. Resonemang som "Jag räddar världen, därför finns jag… och världen" togs upp och diskuterades med badankan. Hon resonerade snarare "Du badar, därför finns jag", men det sa hon inte högt då hon var av gummi och inte kunde tala högt. "Jag är av gummi, därför är jag tyst…", la hon till i sin stilla badanke-tanke. Kökssoffan röt argsint från köket något om att han fanns och därför satt folk på honom. Batman´s hem var sannerligen en riktig tankesmedja idag, luften var tjock av filosofiska hjärnvågor som flöt omkring. Den Svarta Riddaren beslöt sig för att ta det hela ett steg längre och ställa frågan "Vad finns bakom Batman´s mask?". 

Det blev alldeles tyst i lägenheten. Ingen hade räknat med den är frågan, och inte heller fanns det någon som hade ett svar på den. Inte ens Batman själv visste, han hade haft masken på sig ända sen den stormiga natten han hade kommit till världen. Han hade aldrig tagit av den och visste faktiskt inte om han ens kunde göra det. Tanken hade aldrig slagit honom, men det verkade ju vara en bra morgon för att undersöka saken. 

Hans egna förskräckta ögon bevittnade hur han lyfte på masken för att där under finna absolut ingenting alls. Inget ansikte och ingen 25 år gammal möss-frisyr. Det såg lite läskigt ut, men det stod nu klart för honom att masken VAR hans ansikte och att utan den var han inte sig själv. Batman är ingenting man blir, det går inte att bara sätta på sig en mask och plötsligt är man Den Svarta Riddaren. Det är något man föds till! Det var med stolthet han satte på sig sin mask (ansikte) igen och gick ut i världen. 

…Men innan han satte på sig masken passade han förstås på att citera William Shakespeare "Att vara eller inte vara Batman, det är frågan!" 

Mors farliga säng

Rakt i fällan hade han gått, så som många gånger förut. Trött och sliten efter dagen upptåg hade han vandrat hem till sin mor där även hans sluga syskon bodde. Men det var långt i från syskonen som var det farligast med att komma hem till mor. Det vilade nämligen en förbannelse över lägenheten där de bodde som gjorde att alla som befann sig där inne mer än några minuter drabbades av en plötslig och överväldigande trötthet. Det var av den anledningen alla hans syskon alltid satt zombifierade framför en sömnig tv-skärm eller låg utslagna lite varstans i lägenheten när han kom dit. 

Enligt legenden hade hans mor själv, som var en smått ondskefull men framförallt bitter kvinna, förhäxat lägenheten med en sömnförbannelse. Detta för att få ro i sitt hem, då hennes fem barn (Batman var äldst) alltid förde ett förfärligt oväsen. Att det skulle slå tillbaks på henne själv hade hon inte anat. Hon själv blev inte tröttare av förbannelsen, det var snarare det faktum att hennes säng inte bara var den bekvämaste sängen i hushållet, den var även placerad i vardagsrummet. Sängen var alla syskonens favoritplats att sova på, hon fick aldrig ha den ifred. 

Och nu hade Den Svarta Riddaren somnat i den sängen, även om han visste precis vad det innebar. Hans mor hade i ett desperat försök att göra sängen oattraktiv för andra än sig själv, fyllt den med grodor och paddor som kväkte ilsket åt alla som la sig i den. Batman var inte rädd för grodor, men hans mor hade fler knep. Så fort hon kom hem skulle hon påbörja arbetet för att få loss honom från sängen, vilket brukade gå ganska vilt till. Hon hade tillverkat speciella redskap framtagna för endast ett syfte, att på plågsamma sätt bända loss folk från hennes viloplats. Kofötter i kallt stål, spikklubbor och rep i form av taggtråd var bara några av dessa. Men det var hennes absolut sista vapen som alltid fick bäst resultat, det var när hon plockade fram sin tvärflöjt. Oftast behövde hon inte börja blåsa i den, alla som sov i hennes säng fattade vinken och avlägsnade sig snabbt. Men ibland behövde hon spela en liten melodi för att de skulle vakna. En melodi som skar in genom öronen på alla i närheten, så hemsk att om det låg några döda fåglar eller igelkottar på gräsmattan utanför vaknade även dessa och sökte sig bort mot andra trakter för att fortsätta vara döda ifred.

Men det var något som skulle hända först när hans mor kom hem, inget att bekymra sig över än. Tills dess låg Nattens Väktare i sängen och drömde om fluffiga moln och kattungar. Så det så! 

Hjältarnas hjälte

Det var en mörk och hotfull natt där ute, vilket det var inomhus hos Nattens Väktare också. Det regnade och blåste inte där inne, men det var förmodligen den enda skillnaden. Ensam, rädd och ensam (ja, han var ensam två gånger om i natt, så illa var det!) satt han uppkrupen i sin soffa, desperat kramandes sin kudde. Vad Den Svarta Riddaren var rädd för var den mystiska varelsen som gömde sig bakom hans gardiner och väntade på att han skulle somna. Då skulle varelsen säkerligen krypa fram med sina gigantiska huggtänder och äta upp honom, långsamt, plågsamt och äckligt. Var detta den sista natten som Nattens Väktare fick vaka över? Skulle han avsluta sina dagar i magen på en hungrig best? Skulle han någonsin kunna spela gitarr igen?

Nu frågar ni är säkert, vad är väl en superhjälte som inte kan försvara sig själv? Svaret är: Rädd. Riktigt rädd, vilket är något även en maskerad hämnare har rätt att vara ibland. Men än var inte hoppet förlorat för Den Svarta Riddaren, för om det finns någon i nöd finns det också någon som kan hjälpa. Batman´s hjälte var en liten man med hatt på huvudet och en röst fick iset att bloda sig (och tvärt om) för vilken skurk som helst. Han röst var det främsta vapnet i den ständiga striden mot ondska, hes och sliten, som om han tillbringat några år av sitt liv liggandes i en obekväm whiskytunna. Hans namn var Tom Waits och han var Batman´s egen superhjälte att ropa efter när farorna trängde sig in genom dörren. Man kunde alltid räkna med hjälp från Tom Waits och det bästa med honom var att han fanns på skiva. Riktigt många skivor faktiskt. 

Den Svarta Riddaren reste sig från soffan och satte igång Tom Waits "Bonemachine", en skruvad samling sånger om död och olycklig kärlek framförd med konstiga instrument och obehagliga ljud. En vackert eländig skiva. Redan när öppningsspåret "The Earth Died Screaming" började väsa ut sitt vemod fick varelsen bakom gardinen nog och förvandlades till en vanlig och helt ofarlig dammråtta som Batman enkelt och helt utan vidare sög upp med sin dammsugare. Han satte sig i sin soffa igen, drömmande om Tom Waits som än en gång hade räddat livet på honom. Det fanns inga hinder för honom, ingen fara var för stor och ingen maskerad hämnare var för liten för att räddas. Med hjältar som Tom Waits kunde alla vanliga superhjältar sova tryggt om natten, och det var precis vad Batman gjorde efter det. 

Gammal Vänskap

Det var en grå morgon och regnet hade upphört för tillfället, men molnen hängde kvar i luften och utlovade en fortsättning på det förra regnfallet. Nattens Väktare satt ensam i sitt kök och klappade sin kökssoffa som sov sött. Allt var lugnt nu. För bara några minuter sen hade han haft sin gamla barndomsvän, Slibbet, på besök. En riktigt otäck typ i alla avseenden. Han var den där typen av människa som kan stå framför spegeln i flera minuter och beundra sina muskler när han spänner dem. Den där typen av människa som lyssnar på dansband. Den där typen av människa som tycker om att skryta inför andra om dyra prylar han köpt den senaste tiden. 

Batman själv hade bara en muskel, och den sov i en stor klump på magen. Han lyssnade på Tom Waits och köpte aldrig några prylar då han alltid var luspank. Man kan ju inte säga att de hade så mycket saker gemensamt egentligen, men ändå fanns det något i deras gamla vänskap som de inte kunde släppa taget om. 

Kvällen innan hade de ätit gott, druckit lite whisky och kastat förolämpningar på varandra, precis som vanligt och bara för att det var kul. Det var den där typen av vänskap som utvecklas när man inte har mycket mer än minnen gemensamt. Då var det acceptabelt att bete sig lite hur som helst mot varandra. Att Slibbet var en dryg besserwisser eller att Nattens Väktare var en deprimerad drömmare gjorde ingenting, de hade känt varandra så många år att de vant sig. De hade utvecklat en sällsynt förståelse för varandra, det var nog därför de alltid kunde slappna av så mycket när de umgicks. 

Det bästa med Slibbet var nog ändå att Batman visste precis hur man blev av med honom: Man satte bara igång någon krånglig och svårmodig musik som han inte förstod. Han stannade under max två låtar, sen hittade han alltid på en ursäkt för att åka hem. Nattens Väktare skrattade lite för sig själv, reste sig från soffan och la sig i badet. 

"Konsten med gammal vänskap är respekt och att bjuda på sig själv", förklarade han för badankan. "Men det som verkligen håller liv i vänskapen är att se till att skicka hem varandra innan man tröttnar" 

Galningen i badrummet

Han stod och tittade på ett galet leende, den där typen av leende som hade gjort vem som helst obekväm. Men Batman var inte alls orolig, det var nämligen hans egna galna leende han stod och tittade på. Han stod i sitt badrum och stirrade in i sin spegel, vilket han hade gjort i ungefär en kvart nu. Det var inte för att han beundrade sin spegelbild, inte heller avskydde han den. Han funderade bara på vart det galna leendet kom ifrån, hur länge det tänkte stanna i hans ansikte och om det fortsatte på andra sidan huvudet. Badankan såg att det inte gjorde det vilket ju inte var så konstigt egentligen. Det finns väl ingen som kan le med sin nacke? Men hon sa ingenting för hon tyckte det såg ganska roligt ut när han försökte undersöka saken på egen hand. Det påminde lite om en hund som jagade sin egen svans. 

Då steg Batman in i badrummet och stämningen blev oerhört märklig. Badankan trodde hon såg dubbelt, Batman hade ju stått i badrummet i nästan tjugo minuter och ändå kom han just in genom dörren. "Vem fan är du?", sa Batman till Batman. "Jag är Batman", svarade han tillbaka. Men det var då lögnen blev uppenbar för de båda Batmännen och badankan, för den riktiga Batman skulle aldrig le utan anledning. Ändå stod där en bedragare i badrummet, med ett galet och fullkomligt oförklarligt leende och påstod att han var Batman. Nattens Väktare slet av bedragaren sin mask och där bakom fanns en helt vanlig galning. Återigen blev stämningen påtagligt underlig, men galningen förklarade lugnt det hela med att vilken galning som helst ju kan klä ut sig till en fladdermus och påstå sig vara superhjälte. 

"Frågan är vem DU är, egentligen", sa galningen med en dömande röst och pekade på Den Svarta Riddaren. Sen lämnade han badrummet, badankan och vår hjälte ensamma. Den frågan var mycket mer filosofisk och tung än vad han klarade av på en fredagskväll. Djupt försjunken i tankar tankade han sig full med whisky och försjönk i sitt djupa badkar… 

"Det är därför vi låser in våra galningar", muttrade han. "Så att de inte ska få oss att börja fundera över saker som inte är bra att fundera över"

En farlig affär (Del 2)

Vi fortsätter historien där vi avslutade det igår, upplagt för en pinsam katastrof. Om ni inte läst gårdagens inlägg rekommenderas det att ni gör det innan ni läser dagens. Detta för att full njutning (eller vad ni nu får ut av den här bloggen) ska uppnås! 

Nattens Väktare stod framför porten till det som eventuellt skulle bli hans undergång och skakade av skräck. Han lillebror (han i tvångströjan och munkorgen) skakade också. Men det var för att han var galen. Batman tog ett djupt andetag och klev in i butiken med sin bror tätt efter honom. Han blickade nervöst ut mot kassan och drog snart en lättnad suck. Den vackra kassörskan jobbade inte idag och han kunde känna ett lugn skölja genom kroppen. Lugnet försvann dock när han märkte att hans bror lyckats slita sig från kopplet och nu sprang i full karriär mot frukt och grönt-avdelningen. Tomaterna, paprikorna och de andra innevånarna i grönsaksdisken skrek av skräck, men till allas förvåning stannade han tvärt när han stod mitt framför dem. Det blev alldeles tyst, endast en champinjon som trodde den dött, ylade lite tyst av ångest, sorg och andra känslor som väcks när man dör. 

Det som sedan skedde kan endast beskrivas som fascinerande. Batman´s galna bror samlade sig och påbörjade en noggrann undersökning av diskens samtliga grönsaker och kunde snabbt plocka ut alla de råvaror de behövde till kvällens måltid. Om han hittade någon grönsak som inte höll måttet sa han lugnt men bestämt "den här är dålig" och la den i en liten hög på marken. Nattens Väktare bara gapade. Efter att ha gått igenom hela grönsaksdisken (vilket med hans expertis endast tog fem minuter) gick Batman och hans bror vidare genom butikens samtliga avdelningar tills de hade allt de behövde. Därefter gick de till kassan för att betala för sina varor, hans bror uppförde sig fortfarande exemplariskt och pratade trevligt med andra kunder i butiken.  

När de stått i kön till kassan en stund såg Batman något han önskade att han inte behövde se. Den vackra kassörskan hade tydligen bara varit på lunchrast och var nu tillbaka i arbetet. På bråkdelen av en millisekund tänkte han ut den extremt korkade åtgärd han sedan vidtog i hopp om rädda honom från en pinsam situation. Hon fick inte se honom i sällskap med sin bror i tvångströjja och munkorg, så därför tog han snabbt av dem från honom. I precis sekunden efter att Batman slängt bort tvångströjan fick hans bror syn på en stapel med kundkorgar som hotfullt stod och väntade på att äta honom levande. Så såg det i alla fall ut att vara i just hans huvud där det mesta är mörk, otäckt och förvrängt. I panik började han hoppa upp och ner, skrika som ett brandlarm och blanda en "White Russian" som han snabbt slängde i sig medan han rusade ut från butiken. Batman kom inte ens på tanken att försöka stoppa honom då han var upptagen med att svimma. Han slutade dock med detta när han insåg att kassörskan, som genom ett mirakel, hade blicken vänd åt ett annat håll under hans brors anfall. Hon hade inte märkt någonting av det!

Han la upp sina varor på bandet, fortfarande lite nervös och skakig av det som just hänt. Men han tyckte han samlat sig nog för att fortfarande kunna ge ett gott intryck på henne. 

"Det blir 71 kr, tack", sa hon med den vackraste röst en människa någonsin hört. Hennes blick borrade sig in i hans huvud, som om hon försökte läsa hans tankar. Nattens Väktare blev nervös och det var ytterst fumligt han sträckte över pengarna. För sent upptäckte han att det inte var 71 kr i jämna pengar han hade gett henne, det var en rökbomb. Den exploderade rakt i ansiktet på henne och Batman fick åter igen fullt upp med att svimma. Han vaknade snabbt därpå från sin hastiga koma av att kassörskan fnittrade. Hon hade tagit det hela som ett roligt practical joke och log nu varmt mot honom. Frågan var om hon skulle fortsätta fnittra när hon märkte att hennes hår genomgått en kemisk reaktion och nu var färgat blått. Batman tänkte inte stanna och vänta på att hon skulle hitta något att spegla sig i och gav henne snabbt betalt för varorna och gick med snabba steg ut ur butiken.  

En farlig affär (Del 1)

Åter igen vilade världen på hans axlar. Nattens Väktare hade fått uppdraget att ta sig till butiken för att hämta ingredienser till familjens dagliga måltid och sedan tillaga den. Det kanske inte låter så viktigt när man först hör det, men då känner man inte inte Batman´s familj. De var oftast skötsamma människor, men vid lång och utdragen hunger blev de en samhällsfara utan like. Obehagliga monster med svåra aggressioner blev de, även om det för all del inte var deras fel egentligen. Vid ett tillfälle för några år sedan hade Batman´s minsta syster ätit upp en frigående hund och hade precis påbörjat tanten som ägde hunden innan någon hunnit hindra henne. Efteråt mindes hon inte någonting utav det. 

Det var alltså av yttersta vikt att familjen fick mat innan hungern steg till farliga nivåer. Det var bråttom till butiken med andra ord. Problemet var att Batman själv inte var så bra på matlagning, så han fick ta med en expert inom området - hans lillebror. Hans bror, som sedan tidigare varit ökänd för sin galenskap och ohälsosamma alkoholvanor, hade visat sig vara expert på matlagning och visste precis hur råvarorna skulle se ut, lukta, smaka och kosta för att den ultimata matupplevelsen skulle kunna skapas. Men hans galenskap och ursinne vid åsynen av kundkorgar gjorde honom till en direkt livsfara att ha i en butik. Därför tog Den Svarta Riddaren på honom en extra slitstark tvångströja, en munkorg i stil med den Hannibal Lecter har, samt ett koppel som egentligen var en tung metallkedja gjord för stora båtars ankare. "Säkerheten först", sa Den Svarta Riddaren.

På vägen till butiken gick det hela lugnt till, hans bror verkade tänka på saker som gjorde honom lugn, till exempel bokhyllor och gräs. Trots detta fanns det en sak som besvärade Nattens Väktare kolossalt. Hans stora kärlek, kassörskan med de stora, vackra ögonen som fick honom på fall gång på gång. Han bad till högre makter om att hon inte skulle jobba just idag då han tvingades släpa på sin vansinniga lillebror. Han var medveten om att han inte direkt lämnat ett gott intryck de senaste gångerna han träffat henne och att träffa henne i sällskap med en dreglande galning i tvångströja skulle knappast göra saken bättre. Men även detta hade han en plan för. Om någonting skulle gå snett under besöket i butiken hade han en hemmagjord rökbomb förberedd så han snabbt och enkelt kunde fly från platsen och undkomma ytterligare förnedring och pinsamheter. Han var bara lite osäker på om de verkligen fungerade, han hade inte hunnit testa dem mer än en gång och då i badkaret. De hade mest resulterat i en astmaattack från badankan samt att Batman´s hår genomgick en kemisk reaktion och färgades grönt. 

Hur skulle det gå? Skulle hans bror stanna snällt i sin tvångströja för att inte ställa till kaos i butiken? Skulle den vackra kassörskan sitta i kassan och titta med avsmak på honom och hans bror? Skulle rökbomben fungera om den behövdes? Skulle Nattens Väktare någonsin våga visa sig utomhus igen? Den spännande fortsättning kommer imorgon!  

Tillbaka i skolbänken

I ett stort och ljust klassrum satt Nattens Väktare tillsammans med ett trettiotal andra unga människor, fulla av drömmar och ambitioner. Luften var tjock av spänning inför den nya kursen och vad som skulle komma. Endast Batman visste att det inte skulle bli alls trevlig, ty han hade redan varit där, men för tre år sen. Han var här för att göra om kursen, första gången hade han nämligen misslyckats fatalt. 

Kursen var i programmering, en sysselsättning som är känd för långa timmar framför datorn, tuggandes på naglarna av irritation för kod som inte fungerar som den ska. Nattens Väktare däremot är känd för att spendera nätterna ute på stan och slåss med skurkar och rädda människor i nöd. Ett yrke med ständig action och högt tempo. Programmering var alltså ett ämne inte helt anpassat efter Batman´s personlighet vilket var något som tyngde honom. 

Trött och sliten (trots att första dagen endast bestått av en kort och enkel introduktion till kursen) släpade han sig hem till sitt badkar. Badankan hade skrattat åt honom hela morgonen när han nervöst vandrade omkring i hemmet och förberedde sig för kursstarten. Hon skrattade fortfarande när han kom hem igen, ty så gör bittra badankor när någon annan känner sig under isen. Om hon bara visste vilken ömhet och värme Den Svarta Riddaren hade visat henne om hon själv hade mått dåligt någon gång, hade inte hennes ensamma och kalla gummi-hjärta brustit då? Men vad vet väl en enkel badanka om känslor? Framför allt visste hon ingenting om programmering och var därför inte till någon hjälp alls medan Nattens Väktare, med en mun full av fula svordomar, spenderade hela kvällen med sin hemläxa. 

En mental resa

"Jag tror jag behöver resa bort ett litet tag", sa Nattens Väktare till sin badanka. Hon brydde sig inte riktigt, men det var kanske bara för att hon var en badanka. Å andra sidan kunde hon behöva en liten paus från hans eviga pratande och drickande och badande. Maskerade hämnare är väldigt deprimerande att leva med i längden. Så hon gav honom en uppmuntrande nickning. Batman såg inte detta, han var alldeles för upptagen med att förbereda sin resa. 

Till sin stora besvikelse upptäckte badankan att Batman endast tänkte göra en mental resa, vilket var något han brukade göra genom att sätta igång en utomordentligt konstig skiva och kanske tända lite stämningsfulla ljus. Han satte sig till rätta mitt på sin vardagsrumsmatta, lite grann som om han förberedde sig på att den skulle lyfta från marken och flyga iväg. De levande ljusen skapade skuggor som dansade längs väggarna och Nattens Väktare drömde sig iväg till ett land som inte fanns. Där dansade han en besynnerlig dans tillsammans med gigantiska gurkor och drack konstiga drinkar som gjorde att hans öron började lysa i roliga färger. Två skalade räkor visade honom vägen till den gigantiska svampen där de bodde tillsammans med en abborre som hette Göran. Göran hade en väldigt liten och sympatisk hand som han sträckte fram till Batman för att hälsa artigt. Han öppnade munnen för att inleda en konversation, men hans röst lät som en dörrklocka, ringande och irriterande.

Nattens Väktare vaknade med ett ryck från sin fantastiska dröm av att dörrklockan ringde. På andra sidan dörren stod en smörig och välkammad man med hopp om att sälja en av sina många tvålar. Men Batman´s aningens drogade utseende tillsammans med den högst okristliga bakgrundsmusiken fick honom att snabbt överge sina förhoppningar, här skulle han inte kunna sälja en endaste tvål. Det var synd, för hans tvål med lavendeldoft var fantastisk och inte så där förfärligt dyr heller. Nattens Väktare stängde igen dörren och försökte återgå till sitt fantasiland, men tanken på tvål fick honom att längta efter sitt badkar. Resan var över, vatten tappades upp och Nattens Väktare la sig i badet och suckade. Hans korta resa hade varit till belåtenhet, men det var här i badkaret han hörde hemma. "Borta bra men hemma bäst", förklarade han för sin badanka som inte helt höll med om saken. Men vad vet väl en badanka om att resa? 

Batman sjunger Bob Dylan

"How many thugs must Batman knock down 

before you can call him Black Knight?

How many times must Gotham be saved

before Batman can sleep through the night? 

And how many times must the hero be left

alone with criminals to fight?

The answer my friend is blowing in the wind, 

the answer is blowing in the wind"

"Sjunger han det där lite högre", tänkte badankan för sig själv, "så kommer vi behöva en extra superhjälte i stan som ser till att Batman slutar sjunga." Det var inte ovanligt att Nattens Väktare sjöng för sig själv, men att skriva om texter på det här sättet? Badankan rös av obehag. Hon fick hoppas att det inte skulle bli en vana.  

Ny inneboende!

I en oerhörd oreda av gamla flaskor, papper och gamla matrester stod Den Svarta Riddarens nya inneboende och hotade med att äta upp allt som kom i dess väg. Gapet mätte en och en halv meter i bredd, en livsfarlig varelse om man kom för nära. Badankan skakade av skräck, men Nattens Väktare själv var inte allt för orolig. Den var groteskt tung och kunde därför inte röra sig så fort, om den nu kunde röra sig alls. Dessutom var den makalöst skön att sitta på. Det är typiskt badankor att stressa upp sig över så en enkel sak som en ny kökssoffa, även om denna för all del såg lite hotfull ut. 

Tvättdag!

Efter en lång och mödosam klättring hade Nattens Väktare tagit sig till toppen på berget. Det var ett mjukt berg i många olika färger och dessutom luktade det lite märkligt på sina ställen. Badankan satt vid bergets fot och hoppades att Batman skulle trilla ner. Det hade varit roligt och skänkt lite glädje i hennes annars så tragiska liv. Men så blev det inte, istället kom det ett par äckliga gamla strumpor flygande mot henne och då hon endast är en badanka så kunde hon inte flytta sig tillräckligt fort för att inte få dem i ansiktet.

Detta var den vanliga rutinen för Batman´s tvättdagar, bygga ett berg av smutstvätt, bestiga det och sedan sortera alla bitarna av berget efter färg. Han hade alltid tyckt att det var lustigt hur illa folk verkade tycka om tvättdagar, han själv tyckte att det var riktigt underhållande. Men det är väl som med allt annat här i livet, det beror på hur man väljer att se på det. Badankan, till exempel, tyckte att tvättdagar var ungefär lika roligt som förkylning. Och då var det inte ens hon som behövde gå i tvättstugan, hon satt bara och muttrade i en hög av strumpor medan Batman gjorde allt arbete. Men han hade ingenting emot det, han såg det som en lustig symbol för livets cirkel. Man smutsar ner kläderna och tvättar dem för att sedan kunna smutsa ner dem igen. Allt börjar om. Hade man haft en dålig vecka var det ett ypperligt tillfälle att börja om igen på en ny kula, med rena kläder och allt! 

I trapphuset dansade han några glada steg och utbrast i ett lyckligt " Länge Leve Tvättdagarna!" 

Triangeldramat

Hans självförtroende var på topp, idag skulle han göra det! Han köpte en bukett av någonting han antog var rosor och sprutade på sig en diskret men förförisk parfym som kunde få vilken kräsen nästa som helt att hoppa jämfota av förtjusning. En sång av det vackraste slag man kunde tänka sig hade han förberett. Nattens Väktare skulle sjunga den för henne samtidigt som han kompade sig själv på lyra. Allt för att vinna hennes hjärta, denna ljuva kassörska.

Stegen in i butiken var självsäkra och eleganta, som i en romantisk film från 40-talet. Han var som Clark Gable, Humphrey Bogart och Gene Kelly i en och samma person. Hon satt där i kassan och visste ännu inte vilken överväldigande upplevelse hon snart skulle uppleva. Bakom kassan gick en lång kö med stressade människor, irriterade människor och hungriga människor. Några med skrikande barn. Batman gick förbi hela kön, gick ner på kön framför kassan och började spela sin vackra sång för den förvånade kassörskan.

För en minut tystnade alla människor i kön och ett förunderligt leende spred sig på deras ansikten när de hörde den vackra sången. Alla i kön kände sig berörda av den fantastiska musiken, men Nattens Väktare sjöng endast för kassörskan som log förälskat mot honom. Sången funkade perfekt och han avslutade sitt fantastiska nummer med att trolla fram buketten med antagliga rosor. Det var då det hände.

In genom butikens dörrar kom han, ett av Batmans inre jag, väldigt svartsjuk och fullt beredd att ta till strid. Han var nämligen också förälskad i kassörskan. Det som skedde sedan kan ha sett väldigt olika ut, beroende på ur vems perspektiv man sett det ur. Ur Batman´s perspektiv utspelade sig en vild duell med svärd på liv och död, för kärlek och lycka. För övriga (riktiga) personer i lokalen såg det mer ut som en stackars man som plötsligt tappat förståndet, förlorat kärleken han nyss vunnit och nu jagade en osynlig fluga genom butiken. Att bevittna ett triangeldrama med endast två personer inblandade är en väldigt sorglig syn. 

När det plötsliga triangeldramat var över återgick han till kassörskan, men han såg snart att att han var tillbaka på ruta ett. Kassörskan såg ut att ha blivit illa berörd av hans strid med sitt inre jag. Hon var rädd och förmådde inte säga något annat än: "Det blir 71 kr, tack…"

Nattens Väktare suckade sorgset och gav henne 71 kr i jämna pengar, trots att han egentligen inte handlat något (vilket var något han inte kom på förrän timmar senare). Skamset lämnade han butiken och gick hem till ritbordet igen. "Nästa gång…", muttrade han. "Nästa gång, ska hon bli min!" 

Den vilda jakten på glassen!

Trött i hela kroppen la han sig på sin vardagsrumsmatta för att dö. Det var i alla fall vad han sa till badankan, men hon tog inte detta på allvar. Han sa alltid så när han var trött eller på sitt dramatiska humör. Nattens Väktare låg där på mattan och stönade som om han tänkte ta sitt livs sista andetag, när han plötsligt kom på att han har det perfekta botemedlet i frysen. Glass!

Det fanns två sidor på det myntet, den tråkiga sidan var att frysen inte stod i vardagsrummet och detta var sannerligen ett problem han svor att ta upp med sin hyresvärd följande morgon. Men det hjälpte inte honom nu, på något vis behövde han komma ut till köket med en gång, innan bitterheten hann slå ut alla hans sinnen och lämna honom liggandes där för all tänkbar framtid. Det var då tillfället kom och han tog det. En enorm dammråtta som kom rusande genom vardagsrummet blev hans räddning. Han greppade tag om ena benet på dammråttan som inte märkte någonting, ty dammråttor är inte alltför observanta eller smarta. Den skjutsade Nattens Väktare ända ut till köket, där tog färden slut då dammråttan hittade en förförisk brödsmula på golvet. "Tjena smulan!", sa han och följde med den hem, sorgligt ovetande om smulans pappas tämligen gammalmodiga syn på nattliga övernattare. 

Batman låg nu framför frysen, hans ögon lyste av förväntan på att äntligen få i sig lite glass. Med sina absolut sista krafter ryckte han upp dörren till frysen. Det var med fasa han insåg att glassen endast var en lycklig dröm han haft, innehållet i frysen bestod av fryst broccoli. Ingenting mer. Då dog Batman och vaknade inte förrän morgon efter.  

Om att stimulera sig själv

"Det känns som att sväva, allt som tynger ner i vardagen försvinner och man lättar från marken. Det är också som att simma i havet och då och då låta en våg skölja över en. Det känns som elektricitet som stöter genom kroppen från tårna och upp till huvudet, för att sedan vända tillbaks ner igen. Det är som att kyssas, sensuellt utan att nödvändigtvis bli snuskigt. Som att gå barfota genom blött gräs, det kittlas lätt under fötterna och balanserar på den hårfina gränsen mellan behagligt och obehagligt." 

Nattens Väktare satt i sitt badkar och diktade om hur det kändes att rensa öronen med topz, dessa ljuvliga plastpinnar med mjuk men ändå fast bomull påklistrat vid ändorna. Badankan försökte stänga ute Batman´s "poesi", för hon tyckte att det var ganska osmakligt att dikta om topz. Men å andra sidan var det inte mycket hon och Batman hade gemensamt. Dessutom kanske hon hade gillat topz om hon själv haft ett par öron. Vad vet väl en badanka egentligen om att stimulera sig själv? 

Dagens Väktare?

Det var en vacker höstdag och solen spelade mellan molnen. Bland vackra höstlöv vandrade Nattens Väktare och njöt av allt dagen hade att erbjuda. Han njöt av den friska, svala luften och av de blommor som fortfarande blommade. Det var tyst och lugnt, man kunde höra ett löv falla. Mitt i all harmoni slog det honom plötsligt en besvärande tanke. Varför i hela världen hade han valt att vara just Nattens Väktare? Varför arbetade han inte på dagen? Det var ju mycket trevligare och dessutom verkade det finnas betydligt fler fina saker att vakta under dagen. 

Fanns det egentligen någon som vaktade dagen? Vem var den lyckans ost som fått ett så ärofullt uppdrag? Efter en stunds funderande gav han ifrån sig en av de bittraste suckar vår planet någonsin skulle få bevittna. Batman kom fram till att det är förstås hans överskattade hjältekollegor Superman, Flash, Wonder Woman och hela det patrasket. De var ju "riktiga" superhjältar med "riktiga" superkrafter. 

"Skjuta laser med ögonen, flyga och springa fort", muttrade han för sig själv. "Vilka pajaskonster". Batman var mest bara gammal och bitter, det var väl därför han jobbade på natten. Så att folk inte behövde se hans sura tryne. 

Nattens Väktare hade nu retat upp sig ordentligt och förmådde inte njuta av dagen längre, så han gick hem. Han låste dörren och fällde sina persienner, släkte allt ljus och la sig i badkaret. Han var så sur att han glömde hälla upp vatten att bada i. 

"Inte för att jag är avundsjuk, men den där dagen är allt riktigt överskattad. Jag håller mig till natten, den är mycket bättre…", förklarade han för sin badanka.