Dödsfiende

Efter ett av hans hittills farligaste uppdrag hade Nattens Väktare jagat in sin svurne dödsfiende i en gammal lagerlokal. Där var alldeles mörkt och helt tyst, allt han kunde höra var sina egna andetag som var tunga och ansträngda. Blodiga spår ledde honom till en dörr som stod på glänt. Han stannade utanför dörren och samlade sina krafter. Just nu hade han kanske övertaget, men vad som väntade innanför dörren visste han inte. Hade han vetat det hade han förmodligen aldrig öppnat dörren alls.

Mitt på golvet i rummet fann han sin dödsfiende liggande i fosterställning, vaggandes som om han försökte lugna sig själv. Ansiktet hade han begravt i sina händer, som om det var jobbit att visa att han grät. Han bad om att få bli lämnad ifred men också om att inte bli lämnad alls. Nattens Väktare stod och tittade skräckslaget på honom, han visste inte vad han skulle göra. Han gick med skakiga rörelser fram till honom och satte sig på huk bredvid. 

"Jag finns här, gråt inte", sa Den Svarta Riddaren.  

"Du är också den enda som finns här…", fick han som svar. Batman la en hand på hans axel i ett försök att visa sitt fulla stöd. Då tog han sina händer från ansiktet och Batman kunde med fasa se att det var han själv som låg gråtandes på golvet. 

Med ett ryck vaknade han ur precis samma mardröm som han vaknat ur de senaste nätterna. Han skakade och var alldeles svettig. En mild röst i mörkret försökte lugna honom, men det hjälpte inte. Nattens Väktare visste att rösten var hans egen. 

En kopp i stillhet

Plötsligt slutade det blåsa och det fanns inte längre någon temperatur. Musiken slutade spela och så gjorde även all fågelsång, brummande bilmotorer och pratande människor. Det blev helt tyst. Alla rörelser stannade, fallande löv stod still, svävande en bit ovanför marken och cyklisten som kom längs vägen satt orörlig på sin cykel i perfekt ballans. Det fanns inte längre några dofter, mer än doften av ingenting och det doftar inte så mycket. Alla färger tonades ner, ljus och mörker blandades ut till ett gråaktigt mellanting. Mitt i allt stod Nattens Väktare, den enda på planeten, kanske i universum, som fortfarande agerade som normalt. 

Han höll en kopp i handen som det ångade om. Det var hans morgon-te, det luktade kardemumma och ingefära. Han rörde om i koppen och mer ånga kom upp ur den tillsammans med intensivare dofter. Han inte bara stod i händelsernas centrum, han VAR händelsernas centrum för en stund. Han förde koppen mot munnen och lutade den så att den varma drycken sköljde in i hans mun och fyllde den med välbehag och värme. 

"Mmm… te", sa han tillfredsställt och då återgick världen till det den höll på med. Jorden började åter snurra, fåglarna kvittrade och färgerna kom fram igen. Ingen mer än Batman hade bevittnat vad som hänt och han hade egentligen inte tänkt på det. En Maskerad Hämnare ska nämligen inte behöva störas av andra tankar när han njuter av sitt morgon-te. 

Obs... skulle vara tacksam om någon i fortsättningen kunde påminna mig om att 

inte rita händer i närbild... Det är fruktansvärt svårt och frustrerande :P

Kärleksförklaringen

Desperat hoppade han upp och ner och försökte nå solen! Den tillsammans med några små, vita moln hade blivit en bukett värdig hennes skönhet. Nattens Väktare hade helt förlorat sig i hennes ögon, stora och djupa som två öppna hav. 

Men om sanningen ska fram så spelade det ingen roll hur länge han än stod och hoppade, ingen kunde någonsin plocka solen som om den vore vilken blomma som helst. Man skulle åtminstone behöva ett par väldigt tjocka grythandskar. Men Nattens Väktare hade förlorat all kontakt med verkligheten den senaste gången hon såg på honom. 

Hon satt, som vanligt, i kassan och utstrålade allt det vackra man kunde säga om världen. Det var lika omöjligt att inte bli förhäxad, som det är för en hungrig man att inte äta när han plötsligt finner sig sittande vid ett stort buffébord. Den Svarta Riddaren´s hunger efter kärlek var omätbar och hon var det vackraste buffébord han någonsin sett. Bildligt talat. 

Hon hade givetvis inte menat någonting med att sitta i kassan och vara så där underbar och var egentligen lika trevlig mot Batman som hon var mot vem som helst. Men det kunde han inte alls förstå, för den som är kär blir alltid en smula dum. Han hade tränat hela morgonen på en riktigt fyndig och charmerande replik han skulle säga till henne. Men som alla fånigt förälskade romantiker säkert känner igen sig i, så tjocknar det lite i munnen när det är dags att förklara sin kärlek. Det blir liksom svårt att få ut alla stavelser i orden.

"Musch bloch shhoschh, shotch loschah!", lät det ifrån Den Svarta Riddaren som tyckte att han fått ut sitt budskap väldigt fint, medan det i själva verket lät mest som om han hade en stor och väldigt god bulle i munnen och ville förklara hur gott det faktiskt var. 

"Öhhmm… Det blir 71 kr tack", svarade den stackars kassörskan nervöst. Hade hon inte tyckt att hans storartade kärleksförklaring var bra nog? Batman var väldigt förvånad. Han gav henne betalt i jämna pengar och då hände det! Deras händer rörde varandra och hon såg på honom med sina stora, vackra ögon. Med en förföriskt röst sa hon följande: "Tack! Vill du ha kvitto?" Han hade blivit så överväldigad att han nästan svimmat.

Därför stod han nu och hoppade upp och ner i ett försök att fånga solen. Det var definitivt någonting på gång mellan dem, men hon ville säkert bara bli ytterligare övertygad om att han var rätt för henne. Ingen vanlig bukett skulle duga för henne. Han skulle plocka ner solen, månen och rymdens alla stjärnor. Vad som helst för kärleken.

Hur man lagar en dator (eller blandar en god White Russian)

Han hade inga problem med att erkänna det - han var verkligen inget geni när det kom till datorer och hur de fungerade. Den en gång så trogna och effektiva datorn hade på gamla dar blivit en oförskämd och rent av elak dator. Nattens Väktare hade stora problem med att använda den. Han hade givetvis redan försökt alla uppfostringsmetoder han kände till, både klappa den, klappa till den och till sist klappa ihop själv av trötthet. Det fanns bara en utväg, han var tvungen att ringa ett datageni han kände. Det var hans bror. 

Hans bror kan man väl lättast beskriva som en något överdriven och lite störigare version av Den Svarta Riddaren. I sin uppväxt hade han samlat på kartonger och, precis som sin maskerade bror, varit fullt övertygad om att dessa döda ting levde. Nu för tiden försökte han förtränga dessa tankar och ägnade istället dagarna åt navelludd och tv-serier. Det sades att han hade blivit lite galen de senaste åren, men om det var något han verkligen kunde så var det datorer. 

Han snubblade in genom dörren till Batman´s hem, hälsade med ett finger och vräkte ut den stackars datorn på golvet. "Hur fan får man upp den!?" vrålade han medan han letade efter en lucka i chassit och datorn bad till högre makter om att få sitt liv skonat. Det vilda datorgeniet tröttnade imponerande fort på letande av lucka och beslöt sig för att mordhota datorn istället, med hjälp av ett järnrör han praktiskt nog alltid bar med sig. Som genom magi öppnade sig chassit genast och blottade sina inre kretsar för datorgeniet som verkade förlora förståndet helt vid anblicken av sladdarnas många färger. För en sekund försökte han samla sig och bruka mer sofistikerade metoder. Han letade efter namn på kretskort i datorn och slog upp på en annan dator för att få information. Men det blev snabbt för tråkigt för honom och han bestämde sig för en annan strategi. Att slita ut alla kablar och kretskort han såg, hälla ner två olika spritsorter i fläkten, blanda med mjölk och is och skaka om ordentligt. Resultatet blev en fantastiskt White Russian-drink. På vilket sätt hjälpte det? Inte på något vis, datorn var fortfarande ur funktion. Det luktade lite sprit också, vilket påminde den vansinniga dåren om att det var roligare att dricka öl hos mamma. Innan Batman han säga "cocktailbär" var hans bror på väg ut genom dörren igen. 

Nattens Väktare satt ensam och helt lamslagen i sin soffa, han visste inte hur han skulle beskriva det han just bevittnat i sitt hem. Den stackars datorn låg utsträckt på mattan (så utsträckt en dator kan ligga på en matta) och kippade efter andan. En tår kunde ses rinna från startknappen och ner längs USB-portarna. Den fick vara glad att den fortfarande var vid liv. 

En vanlig kväll i huvudet på Nattens Väktare

"Det är ju Lill-Lördag idag! Ta en öl till, för böveln!", skrek det första av hans många jag. Men nattens väktare visste bättre än att lyssna på honom. För honom var varje dag en "Lill-Lördag", alltså en "supa-skallen-av-sig-dag". Det blev ganska snabbt ohälsosamt att följa hans råd. Dessutom var han alltid på lyset, så det var tämligen svårt att faktiskt höra vad han egentligen sa. Batmans andra jag var mer sympatiskt, i alla fall charmigare. Han var en riktig drömmare och satt, precis som vanligt, vid fönstret och var förälskad. Det var svårt att säga om han var lycklig eller djupt deprimerad, för när man är så kär som honom så kan det vara svårt att se någon skillnad. Tårarna var alltid salta, oavsett vilket. 

"Ska ni dricka så får ni gärna hälla upp ett litet glas till mig med" suckade han medan han plockade blombladen från en ros som satt i fönstret. "Älskar… älskar inte… älskar…", mummlade han tyst för sig själv. Han drömde om den där tjejen som hade tittat på honom i bussen här om dagen. En het blick, som om hon var beredd på att dra ner honom i bussätet för en djupare och mer fysisk konversation. Det var just det som störde honom. Trots att han var en romantiker, ständigt förälskad, var han dömd till evig blyghet. Vad han än kände vågade han aldrig ta det första steget. Den Svarta Riddaren tittade på honom från soffan och kände lite sorg för hans skull. 

I köket stod hans mest påfrestande jag och talade högt för sig själv. Egentligen höll han någon slags standup-show där han drog billiga ordvitsar om allt han kunde hitta i kylskåpet. "Livet är pest", tjöt han och höll upp en burk pesto. Kul. Det här jaget hade dessutom utvecklat egna små jag som alla skrattade högt och applåderade åt hans komiska geni. Batman föraktade honom.  

Som ni säkert förstår är det ganska jobbigt för en Maskerad Hämnare att ha alla dessa personligheter inspärrade i sitt huvud dygnet runt, men han hade lärt sig att stå ut. Detta på grund av det fjärde jaget som brukade komma fram ungefär vid den här tiden. Han var gigantisk och väldigt hårig. Såg lite ut som en björn, vilket säkert var anledningen till att alla andra jag alltid lyssnade och lydde honom när han talade. 

Det fanns egentligen bara en sak det fjärde jaget sa och det var "Nu går vi och lägger oss" vart efter de andra jagen blev helt tysta och la sig tillrätta i Batmans huvud och somnade. 

En show för tyst publik

Jongleringsshowen han hade härom dagen hade gått så alldeles otroligt bra. Applåder var bland det bästa Nattens Väktare visste, speciellt när de var menade till honom. Nu hade han ett applåd-abstinens, men han gjorde vanligtvis inte så mycket om dagarna som var värt en applåd. Visst, han räddar världen nån gång om dagen, men det kan ju vem som helt göra om man bara ger sig fan på det. Ibland äter han en glass också, men det är inte heller så imponerande. 

I ren desperation samlade han ihop alla saker han hade i hemmet som han var övertygad om hade ett eget liv. De verkade kanske som döda ting för vanliga människor , men det var bara för att vanliga människor var ganska lättlurade. Batman själv var långt ifrån lättlurad. Klart de hade eget liv, de smög bara med det. Han radade upp dem i sin soffa och satte igång lite stämningsfull musik och höll en storartad föreställning för dem. Han jonglerade med allt han kunde hitta, bollar, knivar, purjolökar. Ja, till och med några i publiken blev jonglerade med. Det är verkligen inte varje jonglör som bjuder på sådan underhållning! 

Efter en lång och utmattande show bugade Den Svarta Riddaren sig djupt för sin publik. TIll sin förvåning satt de helt tysta, inget jubel och inga applåder. De första sekunderna var han djupt besviken över det dåliga mottagandet tills det plötsligt gick upp för honom: De var ju helt stumma av beundran! Det fanns helt enkelt inga applåder eller hyllningar som skulle kunna matcha hans talang! Denna förklaring till publikens tystnad bestämde han sig för var en bra förklaring och var där med mycket nöjd. Detta bestämde han sig dessutom för väldigt fort, så han hann aldrig komma fram till hur dum den egentligen var. Och tur är väl det? 

När verkligheten tränger sig på

I en halvtimme stod Nattens Väktare och skällde ut disken, men utan tillfredsställande resultat. En tepåse hade blivit rädd och trillat ur sin kopp, men annars hände ingenting alls. Han tvingades inse en fakta som hoppade upp och slog honom hårt i ansiktet: Disk, liksom andra döda ting, har inte eget liv. Därför kan disken inte diska sig själv! Det var en obehaglig tanke som förändrade hela Batman´s livsåskådning. 

Detta förklarade varför golvet inte dammsög sig själv, varför inte maten lagade sig själv och varför många andra vardagsbekymmer som borde lösa sig själva inte gjorde det. Däremot förklarade det inte hur pengarna verkade kunna spendera sig själva varje månad… Detta var väldigt mycket fakta för en Maskerad Hämnare att bearbeta på så kort tid, så han tappade upp ett bad och talade ut med sin badanka om saken. 

"Tur det finns någon som lyssnar", tänkte han för sig själv.  

Med rytande mage

Det var sannerligen en olycksbådande natt, den natten då Nattens Väktare tog en titt i sitt kylskåp efter något att äta. Efter att noggrant letat igenom hela köket hade han endast hittat en burk pesto, samt några halvtomma flaskor whisky. Han matvanor var inte bara hemska, de var t.om. obefintliga. 

Det hade varit en typisk metafor för Den Svarte Riddaren att säga att vinden röt som ett hungrigt lejon. Men just i natt var det han själv som gjorde det. Smygandes genom genom skuggorna kom han, målmedvetet. Regnet tycktes oupphörligt och kölden bet i hans kind. Det brydde han sig inte om, målet var det enda han såg. Han var på väg dit där borden alltid var dukade med oändliga mängder av den mest fantastiska mat. Där fick man äta sig mätt och om man ville fick man fortsätta ändå. Maten tog aldrig slut. Där var varje dag en högtidsdag, glada skratt och skumman de öl. Ett paradis för en Maskerad Hämnare. Han var på väg hem till sin mor.

När han kom innanför dörren möttes han av en tragedi. Idag lagades ingen mat, ty familjen hade förslavats framför en televisionsapparat. Endast en mager stackars pojke satt kvarglömd ute i hemmets kök och värmde några sorgliga små pommes strips i ugnen. Det var den där typen av mardröm man inte vaknar ur, den bara fortsätter. Batman tog några pommes i en medioker porslinsskål med fruktmotiv målat på. Han öppnade en liten folköl också, men det var en klen tröst. 

Var är världen på väg när det inte ens finns mat hos mamma? Ack, dessa helvetes apparater som sprutar ut sina slätstrukna tv-program och för befolkningen att sakta somna ifrån världen och det som är viktigt. Dåliga nyheter och dåliga program varvat med reklam om allt man aldrig kommer vara intresserad av. Det gjorde honom arg! Sen glömde han allt ihop och såg några avsnitt "Vänner" med familjen och blev på bättre humör. Slutet gott, allting gott!

Den där blicken!

Nattens Väktare möttes av en blick som verkade kunna ge svar på världens samtliga mysterium. För endast en kort sekund såg de på varandra. En sekund som sträcktes ut till en oändlighet genom vilken han föll handlöst. Det verkade som att han föll för alltid, att han aldrig skulle landa. När han väl gjorde det landade han i en stor, röd soffa med huvudet i hennes knä. Hon såg på honom och log. Batman var den lyckligaste mannen i hela världen och de skulle dela sina liv med varandra. De älskade varandra och ingenting i hela världen kunde ändra på det!

"Det blir 71 kr, tack", sa hon och i samma ögonblick försvann den röda soffan, kärleken och evigheten. "Öhhmm… Ja, just det…", svarade den Svarta Riddaren skakigt och letade redan på lite mynt i fickan som han gav till kassörskan. Hon var så vacker att han inte kunde tro att allt bara var en dröm. Men det var en vacker dröm. Med svävande steg, så som att gå på moln, gick han mot butikens utgång. En bekant röst åkallade hans uppmärksamhet. 

"Ursäkta! Du glömde dina varor", ropade kassörskans underbara röst medan hennes underbara hand vinkade efter honom. 

När Batman klev ut från butiken (med sina varor) var han fylld av en fantastisk känsla. Han var förälskad och det var underbart. Han gick hem, tappade upp ett bad och berättade allt för sin badanka, som lyssnade så hänfört en badanka kunde lyssna. Det var en fantastisk kväll! 

Om tomheten (i plånboken)

Hans plånbok var nu tom, det blev den alltid i slutet av månaden. Det enda som fanns att finna där i var några gamla, sorgliga kvitton som talade om dåliga matvanor, samt bussbiljetten han hade tvingats köpa när han glömt sitt busskort hemma (Batmobile? Nej, det är bara en gammal myt! Glöm den!) 

Hade Nattens Väktare lite svårt att hålla i sina pengar? Nej, det berodde på samma problem som alla superhjältar har. Batman´s identitet var tvungen att hållas hemlig och det fanns aldrig någon som orkade göra sig besväret att dela ut lön till någon med hemlig identitet. Han hade inte tjänat ett öre under sina år som superhjälte. 

Varför man jobbar som hjälte med en så usel, rent av icke existerande lön, var något den Svarta Riddaren ofta frågade sig. Någon var ju tvungen att göra det, brukade svaret bli. Hans förhoppningar låg på att någon en vacker dag skulle göra sig besväret att hylla honom med något slags monument. En staty av honom på Stortorget hade suttit fint.

"Man måste vara realistisk!", tänkte han för sig själv. Det är klart att något sådant aldrig skulle hända. Men kanske en enkel sak som att någon kom fram till honom, gav honom en kram och sa: "Tack för att du finns! Du gör ett fantastiskt jobb!" 

"Det skadar ju inte att drömma, så länge man inte börja tro på drömmarna…", mumlade han för sig själv innan han reste sig ur badet och gick ut på nattens farliga uppdrag. 

En skål för framtiden!

Restaurangen var förvisso osmakligt belyst och kunderna bestod till största del av berusade män i medelåldern, men det var för maten, ölen och den förtjusande personalens skull man besökte platsen. Nattens Väktare och hans gamla vän och kollega Robin satt i ett hörn av restaurangen och pratade gamla, goda minnen. Förr i tiden hade de tillsammans patrullerat längs stadens mörka gator och gränder, räddat människor i nöd och slagit skurkar där det gjort som mest ont. Alltid med ett leende på läpparna, för de älskade sitt jobb. 

I natt satt de där i restaurangen, med vars en pizza och vars en öl och diskuterade livets mystiska öden. Nostalgin som uppstod av att åter sitta med sin vän och prata om drömmar och verklighet som de alltid gjort förr gjorde den Svarta Riddaren både glad och hoppfull. Det var inte ofta det han blev det, så det var verkligen speciellt på det sättet. På vägen hem till Robin´s lya diskuterade de framtiden och allt de borde göra åt den. Gatlyktorna lyste och regnet väntade otåligt på att få hoppa ner från sina moln. Det var en spännande kväll, helt rätt typ av kväll för planer. 

Hemma hos Robin fanns allt en maskerad hämnare kunde önska sig - ett badkar och en flaska whisky. "Precis som hemma", tänkte Batman. De båda vännerna skålade för framtiden, liggandes i ett skummande bad. En skål för det samarbete som åter skulle tas upp. En skål för planer som skulle sättas i verket. En skål för Batman och Robin! 

Flygande knivar och paranoia

Kniven kom flygande från ingenstans, rakt mot honom. Knappt en sekund senare kom ännu en kniv farande med förödande hög hastighet. Nattens väktare använde sina hjälte-reflexer och fångade dem båda i händerna, precis innan de skulle träffat honom i ansiktet. Vem hade kastat knivarna? Vem ville mörda honom? Det var ju bara han där inne. Det var dessutom i hans hem mordförsöken hade ägt rum. Hade hans identitet blivit röjd? 

Ni måste försöka förstå den press som ständigt ligger på en superhjälte, att alltid vara alert och ha uppmärksamheten riktad åt fler håll än vad som finns mänskliga sinnen till. Faror lurar överallt. Faror för sig eget liv, faror för andras liv. Någon vill slå honom, någon vill ha ihjäl honom, någon vill lura honom och någon kanske vill kyssa honom. Den sistnämnda faran var dock ganska länge sen, men ni kan kanske ändå ha förståelse för att Batman´s tankar ständigt är flera steg framför, bakom eller mittemellan nuet. 

Med andra ord, när en Maskerad Hämnare står med sina jongleringsknivar och tränar inför en jongleringsföreställning är det inte helt ovanligt att han plötsligt glömmer bort vad han gör. Kommer det då en kniv farande mot hans ansikte så är det klart att han blir överraskad börjar leta efter ansvarig till dådet. 

Är man dessutom helt övertygad om att man är mer än en person kan man ju aldrig vara säker på vad de andra personerna försöker göra med en. Det som skedde var helt enkelt ett missförstånd mellan Batman och… ja, han själv. 

Efter en stunds utredning av händelseförloppet kom Nattens Väktare på hur det var, att det var han själv som kastat kniven i ett försök att jonglera med den. När han funnit lugnet igen återgick han till att repetera sin föreställning.

"Men vad i…! Det är någon som kastar bollar på mig!"

Vaken i midnattstimma.

Hur många av er (ni som kanske läser den här bloggen) kommer ihåg Viktor Rydbergs dikt "Tomten"? Den är mysig och fin, men kanske lite gammalmodig? Jag har dammat av första versen från dikten lite och bytt ut huvudkaraktären mot mig själv (superhjältarnas egna lilla tomte).    

"Nattens väktare är kall och hård,

när knogjärnen gnistra och glimma.

Aldrig han sover i enslig gård,

vaken i midnattstimma.

Riddaren vandrar sin tysta ban,

i Gotham, långt från fur och gran,

Månen lyser vit på taken.

Endast Batman är vaken."

Sov gott, medborgare! 

Uppror i kylskåpet

"Det här är mer än jag orkar med just nu!" vrålade Nattens Väktare till innevånarna i sitt kylskåp. Det var fullt uppror bland grönsakerna som börjat känna att deras liv var meningslösa. De ville ligga hemma hos en ambitiös och intresserad kock, någon som skulle bry sig om att göra något spännande av dem. Hemma hos en trött superhjälte som Batman var deras liv bortkastade.

Så här i frukosttid var han lättretlig och det borde grönsakerna veta. Han brukade morra åt dem för att de alltid låg i vägen när han skulle hämta sin filmjölk. Men idag verkade det som att samtliga boende i kylskåpet strunta blankt i hur vida den Svarta Riddaren hade ett trevligt morgonhumör eller inte. De hade fått nog nu och inte bara grönsakerna protesterade. Den dåliga stämningen hade smittat av sig på andra individer - grädden hade blivit sur, köttbullarna var så trötta att de fått gråa hår och äggen som vanligtvis var frigående och glada sittstrejkade nu i sin kartong. Klagomålen ekade mellan kylskåpens hyllor och fack.

Nattens Väktare röt efter tystnad men tvingades inse att detta var en situation som krävde diplomatiska metoder, vilket inte var hans starka sida så här tidigt på morgonen. Han slängde igen kylskåpsdörren och tog en kopp te med sig till vardagsrummet. Allt för sent insåg han att detta te var en lömsk torped, skickad av grönsakerna för att mörda Batman. I rätt valt tillfälle hoppade det upp ur koppen, vrålade ilsket om blod och bråd död för att slutligen landa i Batmans knä! Resultatet var förödande. Hans byxor var blöta och luktade kanel och ingefära. Humöret som redan var på botten uppfann en ny botten av vara på. Och allt te var slut. Hans tre inre jag skrek i mun på varandra efter hämnd. Han fick lugna dem med ett äpple som legat i vardagsrummet under natten och därför var neutralt i det krig som nu blommat upp. Det och ett par nya byxor.

"I natt", tänkte han, "ska jag göra pytt-i-panna av er allihop, era jävlar!"

En liten knuff bara!

Lite grann som den där strimman sol som skiner genom alla regnmoln. Som en sval bris i den kvava sommarvärmen eller en varm famn i vinterkylan. Som en blomma som växt upp genom en kompakt och ogenomtränglig asfaltsöken. Som 20-lappen man hittar längs ner i fickan när man tror att man är pank. Som ett varmt leende från en gammal vän man inte pratat med på år på grund av något hemskt som hände för länge sen. Som att ta kontroll över en dröm eller andas ren luft.

Va fånigt det är när man kommer på hur kul det är att prata och vara glad. Hur kul det är att sjunga och dansa. Va fånig man känner sig när man kommer på att man spenderat en månad av sitt liv åt att bara gå runt och deppa över saker som inte hänt och inte kommer hända. Åt saker som är omöjliga istället för att vara glad för allt som är möjligt. Åt saker som inte är medan det finns en massa andra saker som definitivt är. Ibland är allt som behövs för att förstå det fåniga i det en liten knuff, precis som den jag fick idag. Nu är jag knuffad upp på fötter igen och det känns lite grann som… ja, ni vet. Det känns bra. 

Kärt barn har många jag

Badankan drog en lång suck och önskade att den kunde drunkna. Helt förgäves, självklart. En anka i gummi kan ju inte drunkna. Anledningen till denna plötsliga dödslängtan hos den stackars badankan var att Nattens Väktare åter igen låg tillsammans med henne i badkaret och diktade fritt från huvudet. En deprimerande historia. Helt på rim, som om det inte var illa nog. Hon försökte hålla för sina öron så gott det gick, men en badankas vingar går ju inte riktigt att röra på, då de också är av gummi. Hon blev lite gladare när hon kom på att också öronen var av gummi (om hon nu egentligen hade några öron). Med andra ord kunde hon egentligen inte höra Den Svarta Riddarens tragiska poesi. Här kommer den del av dikten som badankan hörde trots att hennes öron var av gummi:

Jag säger att jag är en fisk

som simmar djupt ner i det blå.

Men du menar att jag är en råtta

för att mig kan du inte lita på.

De andra tror jag är en fågel

för min glada, vackra sång.

Egentligen är jag en vildkatt

som lever alla nio liv, på samma gång.

Jag kan va vänskaplig och ge stöd

eller ligga och spela död.

En vardagsfilosof i nöd.

Va full av livsgnista och glöd.

Jag kan va trollbunden och kär

eller så förbannad att jag svär.

Men det är sällan jag vet när

jag är precis den som jag är.

Med en stilla suck sjönk Nattens Väktare ner under vattenytan och bubblade lite förnöjsamt. I tystnad önskade sig badankan en livskamrat som förstod henne och hennes lidande i badkaret. Inte var det Batman i alla fall, för det var uppenbart att han knappt förstod sig själv.

Den värsta av fiender!

Med en suck gav han upp. Nattens väktare hade denna mörka och ödesdigra natt mött sin överman. Bland alla de skojare, gåtor och pingviner han slagits med genom sin långa karriär hade ingen fiende varit så skräckinjagande som denna. Andfådd satt han på marken, intrasslad bland sladdar och möss, vilket verkade vara de främsta vapen denna fiende hade. Den ondskefulla strategin gick ut på att, steg för steg, bryta ner den maskerade hämnarens tålamod tills han inte längre visste vad han gjorde. Denna fruktansvärda varelse som Batman haft oturen att möta denna natt var ingen mindre än DATORN! 

Datorn går under många namn, "Helvetes jävlar-maskin", "Fasansfulla pucko-apparat" och "Långsamma infantil" är bara några av dem. Alla som hörde dessa namn visste med en gång vad det handlade om och drabbades omgående av en sorts migrän. Många har genom tiderna försökt tämja detta odjur, men förgäves. Datorn var den värsta psykopat som någonsin vandrat på vår jord. I natt var det Batman´s tur att smaka dess vrede, eller vad man nu skulle kalla det. 

I den naiva tron (en tämligen ovanlig tro för att vara hans) att han skulle kunna lägga upp första delen i en internet-serie om sig själv under kvällen, försökte han skapa hela serien i sin dator. Han hade utrustning i form av en ritplatta att enkelt rita upp karaktärer och miljöer med, en mus att enkelt navigera genom datorns gränssnitt med och ett glas whisky. Det enda han hade någon som helst nytta av visade sig vara den senare.

En vild duell senare grät den mörka riddaren. Han grät över sina många försök att skapa rutmönstret  till serien i Photoshop. Han grät över att försökt modifiera ett teckensnitt som saknade Å, Ä och Ö. Han grät över att någonsin ha startat Datorn. Den var för stark! Eller så var det det att Datorn var svag och långsam som fick honom att ge upp. Vem vet? 

Nattens väktare stängde av Datorn (därmed hade han förlorat och Datorn hade vunnit). Han tog sitt whiskyglas och beslöt sig för att vaka över staden från sitt badkar i natt. Ovanligt höga mängder badskum förbrukades den kvällen och Batman somnade, luktandes ljuvlig lavendel. 

Om jakten på kärlek

"Vem vet egentligen hur kärleken ser ut? Hur den rör sig? Hur den luktar? Hur den smakar?
Så varför letar vi?

Ville kärleken ha mig skulle den nog dyka upp av sig själv.
Det gjorde den aldrig."

Så lyder de första, men inte allt för glada raderna i serien jag arbetar på. I jakten på kärleken är det lätt att känna sig vilsen och meningslösheten gör sig gärna påmind. Men när kärleken väl visar sig är det svårt att ta ögonen ifrån den och man följer den vart som helst. Över höga berg och genom mörka skogar. När man sett kärleken på nära håll är man beredd att följa den till världens ände och kasta sig över kanten om det så behövs.

Det här historien handlar inte om den där miserabla typen av kärlek med problem som väntar runt varje hörn. Det här handlar om att vara riktigt, riktigt förälskad och viljan att övervinna alla de där problemen (som faktiskt väntar runt varje hörn). Kosta vad det kosta vill!

Batman är inte med i historien, även om han är en som säkerligen skulle känna igen sig och framför allt mysa lite vid tanken. Men är man nattens väktare är man dömd att ensam vandra längs mörka gator för att skydda det goda från det onda. Han behöver ensamheten och sorgen för att kunna vara den han är och måste vara. Fast även en mörk riddare har rätten att drömma sig bort i någon gång ibland. Den omöjliga kärleken är ljuvlig att tänka på, men tanken på att möta den i en mörk gränd en natt gör honom  mycket mer nervös är stadens superbovar tillsammans. Men av kärleken blir man nervös på ett annat sätt liksom. Den mörka riddaren låg i sitt badkar och drömde. "Ja, se kärleken", suckade han.

Hans trogna badanka betraktade honom skeptiskt från andra sidan badkaret. Var hans mästare kär? Kanske. Vad vet väl en badanka egentligen, den är ju endast gjord av gummi. "För den delen", muttrade badankan, "är kärlek lite fjolligt!" 

Nytt Badrum!

I hans förra badrum fanns det inte rum för bad. Inte hans bad i alla fall. Så ny har Nattens Väktare bytt till ett badrum på blogspot.se! Här luktar det fräscht och har alldeles nytt kakel! Fina badrumsskåp där han kan ha doftljus och badskum. Lagom ljust är det och det är helt öppet för honom om han vill bygga om lite i framtiden! Med andra ord är det ett fantastiskt badrum för en bitter och sliten hjälte att dela med sig av poetiska alster och vardagsfilosofi, samt diskutera med sig själv, er och sin badanka om livets mening eller meningslöshet. Det beror på vilket humör han är på!

Batman hällde upp ett bad, tände sina doftljus och förberedde en torr handduk till sig själv. Han tittade sig kort i spegeln. Nej, han såg fortfarande inte ut som Christian Bale... Man kan inte få allt!

Nattens väktare skapar i solsken

När han inte räddar världen, badar eller sover kan det hända att Batman tecknar serier. Detta kan ni säkert tycka förefaller lustigt, då Batman själv är en seriefigur. Men då har ni ju inte lyssnat på ett ord av vad jag sagt! Jag är Batman. Jag är ingen seriefigur. Alltså är inte Batman någon seriefigur! 

Något annat som det också finns fördomar om är att Batman endast jobbar på natten. I alla fall när det är mörkt och kusligt! Fel igen! Är det mörkt vill han ha sin mysbelysning på, annars föredrar han, precis som de flesta, när solen skiner och fåglarna kvittrar. Idag var en sådan dag, så jag tog mina skissböcker och förflyttade mig hela vägen ut till min altan där jag sedan arbetade med manuset till min nya serie! 

 

 

Det blir ett episkt äventyr om kärlek, ugglor och att tro på sig själv. Manuset är snart klart och det börjar sakta men säkert bli dags att rita hela äventyret! Det ska bli utmanande och roligt! Jag kommer på ett eller annat vis att dela med mig av resultatet av mitt arbete! 

Som jag nämnde tidigare så gillar Batman fågelkvitter, speciellt när han jobbar på något. På grund av de våldsamma vindarna som härjat i Dalby de senaste dagarna fanns det inte några kvittrande fåglar kvar, de hade blåst bort. Därför följer här nedan dagens bästa tips på musik som skapar en kreativ stämning och arbetsglädje när fåglar saknas:

 

 

"Blue Train" av John Coltrane är peppig och lite maffig jazz. Till det här sitter man inte och somnar och när man 

inte kommer någon stans i arbetet ställer man sig bara upp och dansar en stund.

"Somethin' Else" av Cannonball Adderley är lite mer av mysjazz-hållet och är egentligen ganska höstig. Men med medverkande artister som Miles Davis förblir det alltid intressant att lyssna på. Den bästa versionen av klassikern "Autumn Leaves" ligger på skivan. 

Sista skivan "Highway Rider" av Brad Mehldau är ett fantastiskt vackert och episkt jazzalbum. Det mesta är pianomusik av ett väldigt lugnt slag, ackompanjerat av ljuvligt saxofonspel. Det är en händelserik skiva, men mycket långsam och avslappnande! Helt klart en favorit! 

 

Lyssnar Batman på Jazz? Jepp, det stämmer! Det är fantastisk musik och speciellt när man skriver eller ritar. Helst ska det vara instrumentalt och inte allt för stökigt.

Men nu känner ni säkert som jag, det börjar ju nästan verka som att den mörka riddaren har haft en riktigt fin dag, med härlig musik och skapandet går bra. Solsken för hela slanten. Det får ni inte alls tro! Jag är fortfarande ensam, det är mörkt omkring mig och jag har ont i ryggen! Dessutom ser jag ut så här:    

                                                                                                              

 

Så god natt där ute! Ni lyckligt lottade människor! 

Det mystiska meddelandet

I en soffa så röd att det lyste om den satt hans söta syster i ett annars mörkt vardagsrum. Det luktade nagellack och jordnötter, tv-apparaten stod på och sände ut sitt innehåll av reklam och slentrian. Med en plötslig vibration lät Batman´s telefon informera att ett meddelande hade mottagits. Hon som skickat meddelandet undrade var hans hemadress var, samtidigt som hon beklagade sig över att inte ha hittat honom på Eniro. 

"Det är klart att du inte finns på Eniro", sa hans syster med en lurig röst när hon fått vetskap om vad som stod i det mystiska meddelandet. Han vred sitt huvud åt hennes håll där hon satt i soffan och såg ut som om hade ett svar till allt. Hon öppnade sin mun på nytt: "När man är Batman måste man skydda sin identitet och sitt hem från andra. Det finns farliga personer där ute. Man måste akta sig för skojarna - The Jokers". Med ett listigt leende vände hon åter blicken på tv-skärmen.

Det stod nu klart för honom att hans syster var både smart och lustig. Det stod även klart för honom hur han skulle svara på halva meddelandet, men skulle han verkligen våga ge ut sin hemadress till den här kvinnan? Vad skulle hon använda den till? Skulle hon skicka någon av hans ärkefiender för att mörda honom? Skulle hon åka dit på egen hand medan han tryggt och ovetande låg och sov under nattet? 

Efter några minuters intensivt funderande mindes han plötsligt att den mystiska kvinnan som skickat meddelandet var en mycket nära vän och inte alls någon att vara rädd för. Den enda han hade att vara rädd för var sig själv, hans undermedvetna och den paranoia som varje dag följde honom som en mörk skugga. Samtidigt som han hatade den, var paranoian det som höll honom i liv. Han behövde den. 

Odjuret från underjorden (under soffan?)

Nattens väktare stirrade på det enorma odjuret som stirrade tillbaks på honom. Han vågade knappt andas, då skulle det kanske gå till attack. Vad exakt en damråtta gör när den går till attack var för Batman osäkert, men varför ta risken? Den kom från under soffan och huruvida det fanns fler där under var för otäckt att ens tänka på. Det hade kanske blivit dags att dammsuga…

I filmerna hade han en betjänt som såg till att allt i hemmet gick rätt till, men i verkligheten var Batman inget annat än en vanlig, bitter ungkarl. Så det här med att dammsuga kom sig inte naturligt för honom, men det fick han nu bittert ångra.

Som tur är insåg damråttan att, även om den faktiskt var ovanligt stor för en damråtta, så var den fortfarande inte mer än just en damråtta. Den tog till reträtt och störde inte den svarta riddaren något mer den natten. Han kunde lugnt lägga sig i sitt badkar, lite bitterljuv jazz i bakgrunden och ett stort glas whisky i handen. Sen tänkte han över sin dag som inte innehållit något utöver det vanliga.

Kanske, tänkte han för sig själv, var det därför han skrivit en så lång och utdragen historia om sitt möte med en dammråtta? Kanske var inte dagen roligare än vad han gjorde den? Kanske spelade det ingen roll? Kanske borde han gå och lägga sig istället för att ligga i badet och grubbla?  

Batman goes poesi...

Jag vill inte att ni ska tro att jag är en poet, såvida ni inte tycker att det är bra att vara poet. Då får ni gärna tro att jag är en! Inte heller vill jag att ni ska tro att jag är varken kär eller bitter, trots att det i själva verket stämmer vansinnigt bra. Men trots allt ni inte får tro om mig publicerar jag här följande stycke poesi, direkt hämtat från en skäggig och bitter superhjältes mörka vardag! Håll tid godo eller nått annat ni gärna håller. 

 

"Funderingar vid midnatt, vad ska jag med dem till?
För hur jag en funderar blir dagen aldrig som jag vill.
Jag är trött på att ensam grubbla på allting som känns fel,
att av allt i denna världen är du det som gör mig hel.
Jag tar stjärnorna och månen och all bitter poesi,
gräver ner djupt under marken. Du och jag blir aldrig vi.
Jag ger fan i morgondagen, den får bliva som den blir.
Allt hopp om att du ska se mig, det blir alltid ond satir.
Jag kommer vara ensam, men kommer alltid önska mer.
Att när du tittar på mig, vad är det då du ser?
När du råkar röra vid mig, då står hela världen still.
När du talar till mig, finns det då något mer du vill?
Funderingar vid midnatt, ni kommer aldrig ge er av.

Ni följer med mig genom livet, ni följer med mig i min grav."

 

 

Skrubb, skrubb, skrubb och skölj. Nattens väktare var extremt smutsig den här kvällen. Men efter en stund i sitt badkar var han åter ren. Han reste sig, likt en fågel fenix reser sig från askan och på nytt flyger i det fria. Han drog på sin morgonrock och smög ut i köket där han hällde upp en stor whisky. Inte för att skölja ner några sorger, endast för att behålla sin fantastiska whiskyröst. Sen gick han och la sig och sov 100 år på en natt. 

Välkommen till Batmans Badkar

Batman är mest känd för att rädda liv, bekämpa stans värsta skurkar och skänka Gothams innevånare trygghet för natten. Även för att han redan i tidigt 40-tal gått ut starkt med att han tycker om att klä sig i åtsittande läder och på så vis banat vägen för dagens gay-kultur (Det är inte meningen att ni ska fråga om referenser eller ens någon trovärdighet här, så tänkt inte tanken!) 

Förutom den enorma mediapersonlighet han är idag, är han precis som alla andra, människa. Jag kommer aldrig att helt påstå att det är jag som är Batman, men så är det faktiskt. Det här är min blogg, det här är mina tankar. En hjälte som, efter en lång natt av hjältedåd och mysterier, lägger sig i sitt badkar och sköljer av allt det hemska som han sett, som blandat sig med minnen, drömmar och tankar han haft i huvudet den senaste tiden. Det är i Batmans Badkar som han till fullo kan slappna av och vara sig (prata för sig själv). Med ett skummande bad läker han sina sår, tvättar av sig vardagens smuts och avskum och reser sig därifrån redo för en ny fight med världen och allt vad den innebär.

Det ni kommer se är en superhjälte som badar och tvättar sig.

Kanske inte låter som en dröm om ni vet hur jag ser ut egentligen, men ni kan ju låtsas att jag ser ut som Christian Bale om det gör saken lättare...

Sov gott, innevånare! När jag badat klart ska jag gå ut och vaka över er sovande stad!