Kärlek på åtta ben

Nattens Väktare vaknade av känslan att någon promenerade i hans ansikte, någon med många små lätta fötter. Mycket riktig, när han öppnade ögonen såg han att det satt en liten spindel på hans näsa och tittade på honom. Det hade kanske varit sött om det varit en liten kattunge som satt och såg honom i ögonen. Det här var något mycket mer oönskat och han viftade snabbt bort den, men då hade den redan hunnit avlägsna sig från platsen, eller, ja… näsan då. Resten av natten låg han vaken med en obekväm känsla av att någon i mörkret tittade på honom, men varje gång hans tände lampan såg han att han var helt ensam i rummet. 

Men han var inte ensam, den nyfikna spindeln satt väl dold bakom ett ludd på andra sidan sängen. Den var väl egentligen inte bara nyfiken, den var rent av störtförälskad och kunde inte slita blicken från den maskerade hjälte som folk annars brukade ha svårt att titta på utan att få huvudvärk. Vad som attraherade den lilla spindeln var tämligen svårbegripligt, kanske hans gråa hårstrån eller så gillade den storväxta män. Hans utseende kanske generellt sågs som tilldragande i spindelkretsar. Oavsett hur det gått till så var spindeln närmast besatt av honom och började spinna på en kärleksförklaring så fort Batman somnat om.

Morgen efter klev Nattens Väktare rakt in i ett gigantiskt spindelnät som var utspänt över dörröppningen till badrummet. Han blev både rasande och livrädd då han hörde till de som på allvar trodde att det i Sverige fanns spindlar stora nog att äta en fullvuxen man. Han trasslade sig loss i panik och när han lugnat sig efter traumat spenderade han hela dagen med att dammsuga upp allt spindelnät han kunde hitta i badrummet.

Vad visste väl han om att nätet han fastade i var format som ett hjärta? 

Att äta frukost med jag

Det luktade nybryggt kaffe i hela lägenheten, vilket verkade bero på att Nattens Väktare just startat sin kaffebryggare. Inget vidare avancerat mysterium kan man tycka, men se då istället till mängden kaffe han producerade. Skulle han verkligen dricka en hel kanna själv? Visste han inte hur onyttigt det är att dricka så mycket kaffe? Det verkade onekligen inte så. Och inte var det enbart kaffet som spårat ut i kvantitet, han hade skivat upp bröd till ett halvt kompani och där fanns tillräckligt mycket pålägg för att man skulle kunna gömma sig i det! Väntade han frukostsällskap? Nej och ja, på samma gång!

Om en helt vanlig och fullt fungerande människa såg honom sätta sig ner helt ensam vid frukostbordet som i storlek påminde lite om frukostbufféerna på hotell, så hade de nog trott att han var väldigt väldigt hungrig eller överskattat sin aptit en aning rejält. Men hade man sett det ur Den Svarta Riddarens egna ögon så hade man sett att han var långt ifrån ensam. Runt bordet satt han i sällskap av sina många jag och alter-egon. 

”Skicka smöret, för bövelen”, sa hans inte allt för morgonpigga jag, varpå hans poetiska jag svarade ”Du är det underbara smöret på den torra brödbiten vi kallar livet”. Nattens Väktare satt själv ljudlöst vid bordets ände och tittade på när den hungriga av hans jag roffade åt sig en halv limpa surdegsbröd medan den kräsna av hans jag petade lite förstrött i en skål filmjölk.

”Är det någon som har något emot lite morgonmusik?”, frågade musik-entusiasten och sprang ut i vardagsrummet. Snart hördes ljuva toner av det isländska bandet Sigur Rós, vilket alla verkade gilla utom det morgontrötta jaget.

”MEN VAD ÄR DET FÖR OVÄSEN? DEN DÅNAR JU I HUVUDET!!!”, vrålade han så att kaffekopparna skakade! Lustigkurren av jagen skrattade hånfullt och härmade honom, varpå alla andra började skratta. En skagen-beklädd macka kastades av ilska och plötsligt var det fullt matkrig i köket. Det var alltid kaos när Nattens Väktare åt frukost med sig själv, aldrig någon matro. Han tog ett djupt andetag, ställde sig upp och gick ut på altanen. Där satt ett annat av hans många jag, ensamvargen.

”De blir lite jobbiga i längden, inte sant?”, frågade han Batman. 

”Jo… det kan man nog säga. Och det blir en dyr maträkning”

”Är det helt normalt att prata med sig själv på det här sättet?”

”Nä, säkert inte. Men vad vet väl jag om vad som är normalt längre?”

Snart skulle han och alla hans jag ut och springa. Det började verkligen bli dags att träffa någon att umgås med under dagarna, innan han drev sig själv till vansinne. 

Kaffe med insikt

”Vad tusan är det för mening med någonting?”

Nattens Väktare såg sig omkring i rummet, han tyckte just att någon pratat med honom. Han var ensam i köket, så han måste ha inbillat sig. Han tog en slurk av sitt kaffe och fick en chock! Vilket fruktansvärt bittert kaffe! Nästan odrickbart!

”Så varför fortsätter du dricka då?”, frågade kaffet. ”Varför stiger du upp överhuvudtaget om du aldrig är nöjd?”

Han stirrade ner i kaffet ungefär som man stirrar ner i ett slukhål som plötsligt uppenbarat sig i ens vardagsrum. Det här kaffet pratade med honom och han visste inte hur han skulle svara. Han hade aldrig pratat med ett kopp kaffe förut.

”Det bästa är om du inte säger något alls. Rent socialt är du en klumpig elefant och du kommer bara bli missförstådd! Bråk är vad det blir!”

Vad skulle han göra? Han hade bara precis börjat äta frukost och kände sig redan nedtryckt. Det brukar inte hända förrän han kommit till jobbet.

”Och vad tänker du göra åt saken? Du verkar ju vara helt värdelös på allt, förutom tomma ord och löften! Där är du en naturbegåvning! Gör dig själv en tjänst och glöm dina drömmar, du har ändå inte ork till dem! Du blir bara besviken!”

Han hade aldrig druckit ett så bittert kaffe! Vilket förbannat gnäll! Inget av det kaffet sa hade han lust att identifiera sig själv med! Han var ju full av lust och glädje att göra en massa saker!

”HA! Det tror jag när jag ser det! Än så länge sitter du ju bara vid köksbordet, pratar med dig själv och ångrar allt du inte gjorde igår! Lever du alls?”

Det hade kaffet faktiskt rätt i. Han gjorde ju inget åt saken. Sedan ställde han sig upp, spolade ner kaffet i vasken och la sig INTE i badkaret för att begrunda livets svårigheter. Han gick ut och hittade på något som han tyckte var kul! Kanske gick han och dansade?

Fortsättning följer!

En kväll till kärlekens ära

Att hans mage började kurra varje gång han såg henne berodde inte på att han plötsligt blivit glutenallergiker, och att hans ben plötsligt blev skakiga och väldigt svåra att stå på berodde inte på någon joggingtur han just varit ute på utan att själv veta om det. Han var förstås otroligt kär i henne och hon gjorde honom nervös över hur han skulle göra och föra sig för att få hennes uppmärksamhet. Nog för att han redan hade hennes uppmärksamhet, det är rätt svårt att utestänga en så märklig varelse som Nattens Väktare! Själv var han lite av en expert på att stänga ute saker och människor som gör honom nervös, det är ju mycket bekvämare att söka skydd i sin soffa och bara glömma bort hur man just svävat på moln med magen full av söta fjärilar. Hon här var däremot helt omöjlig att stänga ute, hon låg som ett litet rosa glitter över hans hjärna dygnet runt och kärleken för henne var omöjlig att släppa iväg så som han brukade göra med vanliga drömmar. 

Hann fann sig själv stå på en riktigt mysig klubb i Malmö med henne i sina armar. I alla fall när hon inte var upptagen med att hoppa upp och ner av glädje till musiken som hennes favoritband spelade på scenen. Det var Alla Hjärtans Dag, en dag full av kommersiella klyschor för de som såg dagen på fel sätt. För Nattens Väktare själv var detta dagen man firade kärleken. Den kunde se ut på många olika sätt, därför firas på många olika sätt! Hans flickvän tyckte att en konsert skulle vara det bästa, vilket var långt mycket mer än han hade vågat förväntat sig. Han hade nämligen varit en första klassens klant just den här dagen!

Av alla dagar man kan byta till sig extra arbetspass på ICA hade Nattens Väktare valt att jobba extra just den här dagen. Det blev inte mer än en liten snutt kväll över till honom och hans älskade, något som hans badanka hade skällt på honom över hela morgonen.

”Din fjant!”, hade hon vräkt ur sig så plötsligt att Nattens Väktare nästan satte frukostgröten i halsen. ”Du kan ju för bövelen inte jobba när du har någon att dela Alla Hjärtans Dag med!”

Han brydde sig inte om att svara, han visste att den där gummiankan hade alldeles rätt. Det här var ju högtiden då man ska flyga runt på en magisk matta med sin flickvän hela dagen, åka mellan romantiska restauranger och vackra stränder där det alltid är solnedgång. 

Efter ett skamset arbetspass fick han lov att åka till Malmö och träffa henne och några av hennes vänner på en klubb, en chans att göra en bortkastad dag till en magisk kväll. Och nog blev den magisk och varade till långt efter midnatt, full av bra musik, goda drinkar, glada skratt och galen dans. Han såg på henne, sjövilt dansandes och sjungandes varje refräng som bandet Astromike Gordon spelade. Hans mage började kurra av välbehag och han dansade på sina mjuka ben, handikappade av kärleken han kände för henne! 

Sent på natten kom han hem med färska kyssar på läpparna och en vacker ros hon hade gett honom. Badankan satt uppe och väntade på hans hemkomst.

”Nå, skötte du dig bra?”, sa hon med en röst som avslöjade att hon redan dömt honom innan han hunnit svara.

”Hyfsat, antar jag”, svarande han drömskt. ”Men om hon vill ge mig en till chans om ett år kommer det bli ännu bättre!" 

Befläckad och besegrad!

De hatade honom! Nattens Väktare visste inte varför, men de hatade honom verkligen. De där förbannade kaffekopparna var som småsinta, bittra människor som enbart fann glädje i andras olycka!

Det var tvättdag, hans favoritdag på veckan. Han tyckte det mesta med tvättandet var mycket avkopplande, den rena tävttstuge-miljön, doften av sköljmedel och känslan av nytvättade textiler. Men den senaste tiden hade det varit väldigt svårt för den där tvättglädjen att infinna sig. Han visste att medan han var i tvättstugan satt kaffekopparna och smidde planer i Batman´s kök. De väntade nämligen på veckans höjdpunkt, en nytvättad bordsduk att spilla kaffe på! Och inte väntade de någon dag eller två innan de påbörjade det vilda spillandet, de började så fort duken var utlagd på bordet. 

Bordsduken själv, en fis-blå försynt liten varelse, var livrädd! Den hade blivit bränd många gånger tidigare, men det gjorde lika ont att få det skållheta kaffet över sig för det. Bordsdukar gråter sällan, än mindre skriker, men Nattens Väktare tyckte sig ändå höra den flämta tyst varje gång. Kaffekopparna däremot skrattade högt och ljudligt för varje svordom som lämnade Batman´s mun när den nytvättade duken återigen blivit befläckad och som att det inte var nog poängsatte de fläckarnas omfattning med små poängskyltar de höll upp åt varandra. De viftades glatt med de små skyltarna och koppen som åstadkommit fläcken tackade och bockade för applåderna. Det var så det brukade gå till och det retade Nattens Väktare så pass mycket att det helt tog glädjen ur att tvätta. 

Men vad är väl en Nattens Väktare utan en plan? Idag tänkte han lura kaffekopparna genom att dricka kaffet ute på altanen istället, där det inte fanns någon bordsduk att spilla på. Det var mitt i vintern och fruktansvärt kallt, men kölden skulle nog få de elaka kaffekopparna att tänka efter innan de bråkade med honom nästa gång, lära dem att är man elak så åker man ut i kylan! 

När han kom hem la han ut den nytvättade duken över köksbordet och hällde upp en kopp kaffe. Kaffekopparna väste upprört när de insåg att han inte tänkte dricka sitt kaffe i köket! Den utvalda koppen nästan skrek av ilska, men så kom den på en plan! Ett slugt leende hade yppat sig på koppens mun om den hade haft en mun! Den tog i för mugg och fosterland och skvalpade upp en enorm våg av skållhett kaffe på Batman´s hand! Han brände sig förfärligt och tappade koppen rakt ner i kassen med nytvättade kläder som stod lägligt i hallen. 

Skratten haglade, poängskyltarna viftades våldsamt och Batman´s hand var alldeles skållad! Han fångade snabbt in koppen och ställde den på köksbordet innan han gick och sköljde av handen i iskallt vatten. Han kom tillbaks till köket bara för att upptäcka att koppen lyckats välta och skapat en enorm fläck med det lilla kaffet som inte hamnat i tvättkassen. Batman gick ut och tog en kopp kaffe på stan. Kopparna firade.

Den klädsamma förnedringen

Frågan var om någon skulle upptäcka något om han låtsades som ingenting… Syntes det alls? Han såg sig i spegeln. Jodå, nog syntes det och han kände sig mycket löjlig. Det skulle bli väldigt svårt att låtsas som ingenting, ungefär som att försöka gömma en blåval på en fotbollsplan. Hans superhjälte-dräkt hade krympt i tvätten och det såg tillräckligt anmärkningsvärt ut att nå kvällstidningarnas nyhetsrubriker. Tur att han inte var känd, då hade ”bildbevisen" redan varit till försäljning i skvallerpressen. (Eller nej, han var ju man. Då får man tydligen ha på sig lite vad man vill utan att bli uthängd i pressen.) 

Kanten på tröjan hade krupit upp ovanför naveln och fick honom att se ut som en ängslig mellanstadieelev på väg till ett diskotek. Byxbenen såg ut som om de var rädda för någonting på marken och sökt skydd uppe hos knäna. Allt satt tajt och avslöjade de flesta av hans mer genanta former och delar. Det skulle bli väldigt svårt att vaka över natten på ett värdigt sätt i den här dräkten... Men vem vet? Kanske förstorade han bara upp det här problemet för sig själv. Kanske såg det inte alls så illa ut som han tyckte. Han såg sig i spegeln och spände sin magmuskel. Nä, han såg ju både snygg och farlig ut! Nästan mer än vanligt! Stolt marscherade han ut till köket där Badankan satt och njöt av att vara en bekymmerslös badanka.

Badankor som håller sig för skratt är en minst sagt rolig syn, hur deras små kindpåsar fylls till bristningsgränsen av tystade skratt. Hur de byter ansiktsfärg från gummi-gult till rosen-rött samtidigt som de försöker dölja det där fåniga leendet. Det är väldigt kul att se, förutom när man får känslan av att det är en själv de försöker låta bli att skratta åt. Den kvävda och pinsamma tystnaden låg som en tjock dimma i köket, den hade gått att dela med en kniv. Blickarna han fick från Badankan kunde lika gärna varit en lång pinne hon petade i hans mage. Ord var överflödiga och Batman väntade inte på att hans så kallade vän skulle yttra några.

”Jaha, men tack så HEMSKT mycket för det!”, halvskrek han så förnärmat att det var riktigt komiskt för de med lite distans till själva situationen. Badankan var en av dem, hon brast ut i ett enormt asgarv. Hon tyckte han var så löjligt söt där han stod i sin dräkt i barnstorlek, var jättearg och ville bli tagen på allvar. Nattens Väktare däremot tyckte inte att det var det minsta roligt och lämnade rummet med så arga steg man kan ta med de där små byxbenen.

”Förbannade pipdjur!”, sa han vresigt för sig själv och tappade upp ett bad. Om han hade varit en badanka och kunnat gå runt naken hela dagarna utan att det vore något konstigt med det, inte hade han suttit och skrattat åt de med för små kläder! Han hade varit en snäll och söt badanka!
Men vad vet väl superhjältar om att vara badanka? Han låg i badet tills vattnet blivit svart av hans bitterhet.

Berusade tankar

Kvällen hade blivit lite för sen och fötterna hade blivit lite för runda. Med kinder bitna av den kalla vinden stapplade en trött och småfull Nattens Väktare in i sin lägenhet så tyst han kunde, där fanns de som försökte sova och han hade inte för avsikt att störa dem. Han ville inte väcka någon som skulle drabba honom med dåligt samvete, döma honom för hans onyktra tillstånd eller se snett på hans marinerade livsstil. Eller frågar honom hur dagen varit och tvinga honom att inse att även denna dagen varit tämligen medioker. Han ville bara gå och lägga sig, få ta tag i allt nästa dag. 

Fulla och trötta människor smyger inte så bra, Nattens Väktare var inget undantag. Det han upplevde som att smyga igen dörren efter sig och försiktigt ställa ner skorna lät snarare som någon som slagit upp ett hål i väggen och försökt täcka igen det genom att välta en hylla mot det, därefter släppt två bowlingklot i marken. Det är nästan för självklart för att sägas, men jo, någon vaknade av ljudet. Ljuset tändes och i andra sidan hallen stod en sömnig badanka och tittade på honom. 

”God kväll…”, sluddrade han och såg ut som om ansåg att det var ett bra sätt att be om ursäkt för den klumpiga entrén. Till sin förvåning såg inte Badankan arg ut, inte ens lite besviken. 

”Ska vi dricka lite vatten och prata om livet”, frågade hon vänligt och hänvisade honom till vardagsrummet med sina små vingar av gummi. 

Det är ganska kul med badankor, för de verkar liksom kunna läsa ens tankar. Kanske var Badankan riktigt smart, kanske var hennes röst bara ännu en röst i Batman´s huvud. Kanske spelar det ingen roll när man sitter i en soffa, dricker vatten och har ett väldigt förtroligt samtal med sin badanka. De pratade om människor, deras förväntningar på honom och hans förväntningar på dem. Att försöka passa in men ändå vara sig själv. Att stirra upp i stjärnorna och komma fram till att man inte spelar så stor roll trots allt, och att ingen annan gör det heller. Relationer till andra är svåra, man måste ha tillräckligt med distans för att inte bli knäckt men tillräckligt intimitet för att få ut något alls av det. Många djupa saker kom ur Batman´s mun, det mesta betydde inte någonting alls egentligen. Badankan lyssnade i alla fall, nickade och hummade. Efter en timme avbröt hon honom och sa:

”Jag gillar dig, men du borde sluta oroa dig hela tiden. Jag oroar mig aldrig, du ser ju hur bra jag mår”. Nattens Väktare tittade skeptiskt på henne.

”Du är ju en badanka, badankor oroar sig väl aldrig över nått?”

”Nej, just det! Var lite mer som en badanka!” 

Med detta obegripliga råd i åtanke tappade han upp ett bad till sig själv. Han visste inte hur han skulle kunna vara som en badanka, men badkaret var säkert ett bra ställe att börja.

”Pip”, muttrade han för sig själv. 

Badanke-drömmen som gick i kras

Skillnaden mellan att köpa en badanka och att adoptera en må verka liten för någon som inte är en superhjälte, men Nattens Väktare visste precis hur stor denna dagen var. Inte minst för Badankan som nu var redo att bli mamma. Hon satt på Batman´s axel och log ett nervöst men förväntansfullt leende. Hur skulle hennes barn se ut? Vad skulle hen heta? Skulle hen vara blyg som deras far eller framåt och tuff som henne själv? Hon fnittrade vid tanken på att ha en liten badanke-unge i knät.

Nattens Väktare kunde inte undvika att fälla en liten sentimental tår när han tänkte på vilken stor dag detta var för henne. Han kom också att tänka på hur han själv hade känt när han träffat Badankan för första gången och ärligt talat hade han väl inte känt så där förfärligt mycket just då. Han hade fått henne i present, mest som en rolig grej, och hon hade hamnat i en bokhylla någonstans och inte fått speciellt mycket uppmärksamhet under några år. Det var inte förrän en sorglig dag när Batman hade känt sig lite mer ensam och värdelös än vanligt som han plötsligt hörde att Badankan pratade med honom. Tröstade honom, till och med. Först hade han trott att han blivit galen i sin ensamhet, men sen beslöt han sig för att det var Badankan som blivit galen. Det var ju trots allt hon som börjat prata, inte han. Hur som helst var de från den dagen mycket nära vänner.

Och nu, flera år senare, satt hon på hans axel och gjorde sig redo för det stora klivet in i livet som förälder! Nattens Väktare fällde ännu en tår och klev in på Lagerhaus där det brukar säljas badankor i alla tänkbara färger och former. De gick fram till en stor låda där någon okänslig själ bara hällt ner badankorna som om de vore konservburkar till stormförsäljning. De såg ut som små olyckliga gummistycken där de låg, själlösa och obetydliga. Badankan försökte hälsa på en av dem, men fick inget svar. Inte minsta tecken på liv ens när hon rörde vid dem! Chockad tittade hon på Batman i ett sökande efter förklaring. Då fick hon syn på en stor hylla med badankor av ”finare kvalitet”, badankor som såg ut som små sjömän, djävlar, änglar och så vidare. Hon fick också syn på en EXAKT kopia av sig själv, vilket roade henne något, men inte heller här visade badankorna några livstecken! Sålde Lagerhaus DÖDA BADANKOR?

”Vad är det här för en förfärlig plats?”, utbrast Badankan med en stor klump gråt i halsen. ”Vems är den sjuka hjärnan bakom det här?”

”Jag vet inte...”, svarade Nattens Väktare, ”men vi kanske får leta någon annan stans…” Nu såg han att hans vän grät. Allt hade gått helt fel! Hennes drömmar gick i kras, och hennes hjärta lika så. Hon var tröstlös. Det var då det hände!

”Mamma!”, ropade en liten, glad röst precis bakom dem. Med tårfyllda ögon vände sig Badankan om för att se vem som ropat de magiska orden. Rösten tillhörde inte en liten söt badanke-unge, utan en liten och relativt småful giraffunge, men Badankan var helt övertygad vid första ögonkastet!

”Mitt barn!”, ropade hon och omfamnade det lilla knyttet, som förvisso var lite större än henne själv. Men vad vet väl badankor om hur stora giraffungar är? Och vad spelar för roll när man just blivit mamma till en?