När en låda talar skånska

Det var dålig stämning i den stora trean i Dalby City. Alla visste vad det innebar när flyttlådorna stod där, inklämda mellan fåtöljen och väggen, och väntade. Flyttlådor hade inte mycket att glädjas över i livet. De var fula varelser som oftast gömdes i ett förråd, och så länge de inte innehöll julpynt som togs fram en gång om året, fick de ofta ägna sitt liv i förrådet. Aldrig hörde de någon säga ”Vill du se den nya flyttlådan jag köpte häromdagen?” Aldrig var det någon som dekorerade med en flyttlåda, eller använde dem som vardagsrumsmöbler. Vikas upp, fyllas, flyttas, tömmas, vikas ihop, gömmas. Det var en flyttlådas liv. Och kanske kunde man tro att det var synd om dem, men då trodde man fel.

De snackade oavbrutet och gjorde sitt bästa för att överrösta alla andra. Kommenterade allt de fick syn på. Visslade efter den snygga lampan i hallen, ropade ”Snygg sittdyna” efter soffan. Kastade förolämpningar efter tevebänken. ”Hur har den fula typen fått tag på en så tjusig teve?” De betedde sig som riktiga tölpar som aldrig träffat folk förut.

”För bövelen”, sa Nattens Väktare till lådorna. ”Ser ni inte att de blir obekväma när ni håller på så där?”

Och som varje gång man kommenterar en lådas ohövliga och oftast sexistiska hade de svar på tal. Inga vettiga svar förstås, men de dög till att överrösta Nattens Väktare när han försökte resonera med dem.

”Ah, var inte en sån kärring.”

”Du är ju kass.”

”Jag sa ju bara det ingen annan vågade säga.”

Nattens Väktare himlade med ögonen. Det är därför flyttlådor står hopvikta i förråd året runt, tänkte han och började fylla en av dem med sin skivsamling.

”Miles Davis, Pink Floyd. Joni Mitchell. Chopin…” sa flyttlådan. ”Lyssnar du bara på deprimerande musik?”

”Jag lyssnar bara på bra musik”, svarade Nattens Väktare.

”Var har du Hasse Andersson? Danne Stråhed?”

De andra lådorna började skråla ”När en låda talar skånska.”

Nattens Väktare svarade genom att sätta på sig hörlurar och försöka överrösta de ihåliga tondöva rösterna, men när lådorna tog i och sjöng ”De var guld och bruna lådor” fick han nog och bar ut dem till köket och stängde dörren. Sen sjönk han ner i sin fåtölj.

Ifrån alla hemliga rum och vrår kom nu de inneboende krypande tillbaka. Hunden Chaplin avskydde flyttlådor och gömde sig så fort han såg en. Papier-machégiraffen Juanita var på tok för fin och sofistikerad för att dela syre med dem. Hon hade marscherat, med näsan i vädret, till sovrummet när vår Nattens Väktare började vika upp dem. Till och med Badankan, som annars inte viker en tum för någon, tyckte att de var för mycket och la sig i badkaret en stund.

”Det är bara tillfälligt”, sa Nattens Väktare till alla djur, saker och möbler som blängde anklagande på honom. ”Så fort jag får möjlighet gömmer jag undan lådorna igen.”

Chaplin la huvudet i sin husses knä och försökte använda sina mind control-ögon. ”Flytta inte husse. Stanna här.” Men han var inte dummare än att han snart insåg att det inte skulle fungera hur länge han än satt och glodde.

Juanita viftade så sorgset hon kunde med sina långa ögonfransar, och Badankan pep en vemodig melodi för att fylla vår maskerade hjälte med skuldkänslor.

”Men tänk så fint det kommer bli i Lund”, sa Nattens Väktare. ”Där kanske det finns vackra tikar att lukta på. Och jag tyckte att jag såg minst en ståtlig giraff sticka ut huvudet genom ett fönster när jag tittade i området.”

”Finns där badankor med?” sa Badankan och lät mer uppspelt än badankor vanligen gör.

”Massvis! Lund är en riktig badankestad!”

Det snackades och diskuterades en stund, sen såg de alla mycket gladare ut och Nattens Väktare kunde ta fram flyttlådorna igen. De hade blivit på dåligt humör efter att diskmaskinen gett dem en rejäl utskällning, så nu var de tysta och medgörliga. Ett tag i alla fall.

Kriterier för nya flickvänner

Det var tyst, mörkt och kallt. En för länge sedan frånflyttad spindelboning samlade damm ovan på hans eget damm. Hans luddiga armar längtade efter kärlek. Bara lite uppmärksamhet hade varit fint nog, men det var ingen som erbjöd varken eller. Startat konversationer hade han gjort hundra gånger, men lådorna ville inte prata. En råful tevebänk väntade på att hans dödsdom skulle verkliggöras, medan förrådets översittare, den stora lådan med juldekorationer, bara flinade åt hans tårar. Han var ju en av dem, en luddig och glittrig julgran, men de fina dekorationerna i lådan ville inte veta av honom. Då kanske de skulle gå samma öde till mötes. Om bara någon kunde förbarma sig över honom? Hänga en kula i en av hans grenar en sista gång, så han fick känna hur det kändes. Kanske kunde någon till och med montera hans fötter, så han slapp stå och luta sig mot påsen med gamla skor. Till och med de fula gråsuggorna var friare. De sprang runt på betonggolvet och såg ut att ha fasligt kul. De dansade runt honom, kanske för att göra sig lustiga.

Nattens Väktare satt och drömde sig ut genom fönstret. Suckade längtansfullt men vemodigt. Vem var den rätta för honom? Var det hon där nedanför fönstret som rastade hunden? Var det hon som mött han blick på bussen häromdagen? Var det någon han inte ens träffat än, eller kanske någon han känt sedan länge? Det var ovissa tider. Kärleken var en gåta, och någonstans därute fanns ett svar. Kärleken var en lek, men han var som barnet som fått hosta och fick stanna inne istället för att vara ute och leka. Kärleken var…

”Det viktiga är julgranen”, sa Superkissaren, hans lillasyster.

”Julgranen?”

”Om hon accepterar julgranen så lär hon acceptera dig!”

Den fula julgranen han i sitt tidigare singelliv brukade ställa fram till jul och klä lite ironiskt, hade sedan fyra år tillbaka fått stå i förrådet medan hans flickvän tog fram det julpynt hon tyckte var lämpligt. Hans gran hade inte längre varit välkommen i hemmet.

Men nu var han ju singel och kunde ta fram granen igen. Den var vit med fluffiga och glittriga grenar, såg lite ut som en fjäderboa som muterats till julgran.

”Det är ju bara en gran …” sa Nattens Väktare.

”Det är en symbol för vem du är!” utropade Superkissaren och hoppade upp på köksstolen. ”En störtful gran som du dekorerar med glittriga dinosaurier! Det är precis som du: ful, men charmig och ganska kul!”

”Tack …”

”När granen står bortglömd i förrådet, är det egentligen DU som står där. Din själ. Allt det som är du har du ställt bland annat skräp som ingen vill veta av! HUR KAN DU GÖRA SÅ MOT DIG SJÄLV???”

”Jaja, jag tar väl fram den då.”

”SÅ SKA DET LÅTA!” ropade hon och hoppade upp och ner. ”Ingen ska längre säga till dig att din fula gran inte får vara med!”

Det var fortfarande mörkt och kallt, men Superkissarens brandtal spred sig ände ner till förrådet. Lådorna tittade på varandra, pratat spred sig mellan gråsuggorna. Julpyntslådan fnös högtidligt, det var säkert bara snack. Men till och med påsen med skor visste att förändringens tid var kommen. Nästa jul skulle bli en jul att minnas, och den fula julgranen som stått ensam i ett hörn och gråtit för att ingen tyckte om honom, han var plötsligt hedersgästen.

Den olegendariskaste legenden

Klockan hade blivit mycket i den namnlösa puben på en bakgatas bakgata i utkanten av centrala Lund. På den lilla scenen sjöng en sedan länge bortglömd halvkändis i femtioårsåldern på sista refrängen, men det verkade vara en lång och utdragen sådan, för ingen av de hopsjunkna gästerna vid borden verkade ha bråttom att dricka upp sista drinken. Kanske var det för att just den drinken var det enda som höll kvar dem i denna kravlösa stund innan de gick hem för att lägga sig, bara för att kunna möta nästa grå arbetsdag morgonen därpå. Kanske var det för att de hela kvällen letat efter svaren på livets stora frågor i botten på varje glas, men fortfarande inte hittat det. Svaren finns ju alltid i det sista glaset man letar, sades det.

Klart var att så länge den halvkända mannen på scenen, utan varken röst eller talang, fortsatte sjunga om bortsprungen kärlek, skulle puben fortsätta sväva i limbo mellan ”borde gå hem” och ”går hem”. Gästerna fortsatte drömma om ett annat liv som inte skulle bli av om inte de själva tog tag i det. Och låt oss vara fullkomlig ärliga, det var inte speciellt troligt att någon av dem skulle göra något annat än gå till jobbet nästa dag.

Något främmande gled in genom dörren. Det var frisk luft, och med luften kom även Nattens Väktare in. Han såg sig omkring, vilka var här idag? Vem stod på scenen? Vem jobbade i baren?

”Vi har redan serverat sista drinken”, sa den coola och mystiska pubägaren, han som alltid lyssnade men aldrig verkade bry sig. Håkan. Han hade hört alla typer av historier, inget livsöde var nytt för honom. Var han avtrubbad? Ja. Deppade han ihop för det? Jo, men han väntade tills han kom hem. Då grät han. Här var Håkan cool.

”Sista drinken är ju den bästa”, sa Nattens Väktare.

”Vad ska du ha?”

”Bowmore.”

Uppmärksamheten i rummet hade gått från dricksglasen till bardisken. Till och med han på scenen studerade mycket noga vad som sades. Speciellt var alla intresserade av Nattens Väktare. Legenden. Alla visste vem han var, alla visste var han varit och gjort. Alla kände den svarta riddaren, stadens beskyddare och vardagens betvingare. Han kände ingen, han gav upphov till uttryck så som ”Alla känner apan, apan äter banan.”

När han äntrade den lilla baren, där gästerna betalade med spruckna drömmar, var det som om livet fick en annan innebörd. En annan mening. För hur gjorde Nattens Väktare? Hur kunde han vara så otroligt legendarisk? Kunde de själva bli lika legendariska? Var de tvungna att anstränga sig?

Svaret var förstås ”Nej.”

”Så, räddat livet på nån idag?” frågade Håkan och hällde upp Bowmore i en sejdel.

Nattens Väktare tog emot sejdeln och drack tre snabba klunkar innan han svarade.

”Nej … men jag klädde på mig själv idag.”

Han gjorde det igen! Hur gick det till? Att klä på sig själv var förstås enkelt, men hur berättade han om det och fick det att låta så … legendariskt? Med en enda mening fick han vartenda dammkorn i rummet att dra efter andan.

”Vad hände sen?” ropade en av gästerna.

”Sen smög jag ut i köket och startade perkolatorn. Kaffet blev svart … och bittert.”

”Gå upp på scenen! Använd micken.”

”En stor applåd för Nattens Väktare”, sa mannen på scenen. ”En sann legend ska nu berätta om sin dag.”

Nattens Väktare log snett när han gick uppför trapporna med whiskysejdeln i ena handen. Han ställde sig bakom mikrofonstativet, såg ut i mörkret som omringade scenen. Han såg Håkan luta sig fram över bardisken, spänd på att få höra fortsättningen.

”Så var var jag …” sa Nattens Väktare och tog en sipp. ”Kaffet ja, och när jag under en timme insupit detta kolsvarta livselixir till tonerna av min nya favoritartist St Vincent …”

Minuterna blev till timmar när han berättade storslagna historier om sopsortering, disk och hur han under sin morgondusch nästan glömde tvätta sig bakom öronen, men kom på det i sista sekunden. Och åhörarna åhörde så noggrant att man kunde tro att berättelserna faktiskt var spännande.

Vad gjorde honom så legendarisk? Ingenting. Han var verkligen inte legendarisk alls egentligen. Han steg upp på morgonen, precis som du och jag. Åt frukost om han inte mådde för illa på grund av dålig sömn, men drack alltid kaffe. Tog en morgondusch, åkte till jobbet. Gjorde en helt okej arbetsinsats, men inte mer än han behövde. Åkte hem och la sig. Han slängde sopor, sorterade tvätt och pratade med sin mor ibland. Då och då träffade han en gammal kompis som nu gift sig, klippt sig, skaffat ett jobb och väntade sitt andra barn. Han gjorde ingenting utöver det vanliga, och då menar jag verkligen Ingenting.

Han var fullkomligt olegendarisk, vilket han var stolt över och gärna berättade om. De olegendariska gärningarna blev legendariska i samma sekund som de tog plats i hans historier, för ingen annan skulle bry sig om att berätta om dem.

Nattens Väktare, så olegendarisk att han blev legendarisk.

Potatisbullar igen

”Potatisbullar? Igen?”

Nattens Väktare stod i köket och tittade besviket in i ugnen. Tio potatisbullar låg i en form och svettades i ugnens brungula sken.

”Vad ska vi ha till dem? Eller du tänkte att vi skulle ha bara lingonsylt, som vanligt?”

”Nåt fel med det?” frågade Nattens Väktare. Han satt vid köksbordet och räknade gröna blad på en döende växt. De var inte fler än åtta, men då han gång på gång blev avbruten av den meningslösa känslan livet ibland bar med sig, kom han inte längre än halvvägs.

”Skulle inte du göra nån linsgryta?” frågade Nattens Väktare.

Nattens Väktare ryckte på axlarna som svar. Kanske behövde växten lite vatten? Kanske behövde den kärlek? Eller räckte det med lingonsylt?

”Jaja, det är ju inte äckligt”, sa Nattens Väktare och slog sig ner mittemot sig själv.

”Om inte annat säger du fruktansvärt sällan något trevligt om maten”, svarade han. ”Det är liksom inte så motiverande att göra något utöver potatisbullar.”

Han visste att det var sant, men det var ju inte för att han tyckte att hans egen mat var äcklig. Tvärtom var han en utomordentlig kock med flera otroliga maträtter i sin repertoar. Det var bara det att lägenheten redan stank av eget beröm, han hade inte så många andra att prata med.

”Kan du öppna och kolla hur potatisbullarna ser ut?”

Han nickade, vände sig om och kikade in i ugnen. ”Gulbruna …”

”Är de klara?”

”Spelar det nån roll?”

Han satte sig i vardagsrumssoffan tillsammans med sig själv och letade efter något på Netflix som skulle hjälpa honom att glömma hela potatisbulls-slentrianen. Det fick inte heller vara några filmer eller serier om relationer, för då skulle han försvinna ner i sin ensamhet. Inte heller program om natur och rymd, för då skulle han bli för liten för att ens kunna lyfta gaffeln. Komedier påminde honom om hur roligt allt borde vara, och sorgliga filmer påminde honom om hur lite han kände överhuvudtaget numera.

”Hur länge sedan var det vi pratade med nån?” frågade han.

”Du var ju på jobbet igår, så en dag sedan”, svarade han.

”Håller vi på att bli nervvrak?”

”Tala för dig själv. Jag har aldrig mått bättre.”

Det gladde honom att han åtminstone hade sin känsla för sarkasm i behåll. De åt under tystnad och tittade på ett program om folk som gjorde bort sig i köket.

När det bara var en potatisbulle kvar frågade han sig själv: ”Vad vill du göra nu?”

”Ska vi hångla upp varandra mot en vägg och gå och lägga oss tidigt?”

Han gav sig själv en inte alltför oskyldig blinkning, men möttes inte av något annat än en trött blick.

”Nej, jag orkar inte ikväll.”

Han suckade. ”Jaja, grannarna lär ju ändå undra snart vad vi håller på med så här dags om kvällarna.”

”Och jag måste väl vattna växterna …”

”Vill du ha sista potatisbullen?”

”Nej, ta den du. Jag var ändå inte hungrig.”

Han reste sig ur soffan och gick för att fylla på vattenkannan. Stängde av teven i farten.

Han satt kvar och tittade in i den svarta skärmen. En dunkel spegelbild av han själv tittade tillbaka innan den sträckte sig efter den sista potatisbullen.

Morgon hos odjuret

Morgonsolen slet upp en reva i gardinen och klöv midnattsmörkret innanför på mitten. Odjuret vräktes ur sin slummer, fäktade efter solljuset och röt åt det att hålla sig borta. Det var försent. För lite sömn, för lite vätska, och en smärta som krälade längs hela ryggraden strålade ut antiharmoni till huvudet. Migrän.

Odjuret rullade runt bland svettiga sängkläder, gömde huvudet i en kudde men fick inte luft. Öppnade fönstret för att få nytt syre, men fågelskrål och argsint biltrafik slog ut den ack så nödvändiga tystnaden. Han kände hjärnan vrida sig i sveda, som en snigel i en hink med salt. För ont överallt för att stiga upp, men kroppen kunde inte ligga kvar i sängen dränk i syra och spasmiska myror. Han röt igen, utan att ha en mottagare för meddelandet. Röt så att varje blodkärl i kroppen exploderade som ett litet fyrverkeri och ingenting blev det minsta bättre.

En väldig skugga kastade sig över en grupp dammråttor på morgonpromenad. De skingrades i hast precis innan den ohyggliga foten slog ner. Dödsblek och ganska hårig, och snart kom en till. Dammråttorna väntade skräckslaget på vad som skulle ske härnäst, men fötterna bara stod där vid sidan av sängen. Kanske ägaren till dem behövde en stund innan de kunde lämna sovrummet. Den äldsta dammråttan, den med både hundhår och strumpludd i pälsen, sa till de minsta att inte titta upp på odjuret, ty det var för läskigt. Istället beskrev han det han såg för dem. Två illröda ögon som skannade rummet efter något att hata. Genom den halvöppna käften kunde man ana huggtänderna, och en andedräkt som hörde till bestarna från underjorden trängde ut mellan de såriga läpparna. I övrigt bestod ansiktet av svettiga rynkor. ”Se inte på honom, vi går härifrån.”

Så hände det.

”Oooooaaaaaahhhhhhjhjjjjajajfgugugugrrrrrgle…” väste odjuret, och det som lät som stridstrummor i en arme av arga orcher, var i själva verket odjurets ryggrad. Leder och kotor som lade sig tillrätta när han reste sig ur sängen. Fötterna lyfte knappt när han långsamt förflyttade sig mot sovrumsdörren. I hallen satte han händerna runt huvudet och kramade, som om han försökte trycka ut huvudvärken. Det gick inte, och luften var svalare precis vid golvet så han la sig ner och ålade ut till köket.

Varje rörelse var en ny sensation av omänsklig plåga. Kaffepulvret stod på en så hög hylla, det knakade och brakade när han sträckte sig efter det. Delarna till perkolatorn gnisslade och knarrade när han satte ihop den, och hur tyst han än räknade kaffemåtten för sig själv var det inte tyst nog. Först när perkolatorns hesa andetag gurglade från diskbänken och odjuret sjönk ihop på en stol kände han hur det faktiskt fanns hopp om dagen.

Perkolatorn var bland det bästa han köpt. En vanlig kaffebryggare var så snabb och entusiastisk, den lät nästan lycklig när vattnet kokade upp och hälldes ner i kaffefiltret. Det gick inte att stå ut med en så morgonpigg maskin. Kaffepress hade han också prövat till stor frustration. Den var så tyst, så harmonisk att han blev irriterad och alltid pressade för hårt. Och så allt det glada vattnet som spratt och dansade i vattenkokaren. Det var för mycket.

En perkolator däremot lät som någon som hade svårt att andas. Om det var för en dödlig sjukdom, eller om luftrören var fulla med segt snor och damm, det spelade inte odjuret någon roll. Perkolatorns tunga andetag fick honom alltid att tänka ”Så där dåligt mår jag i alla fall inte”, vilket var en tröstrik tanke. Och så satt han och lyssnade till det rytmiska gurglandet och inväntade dagens första kopp kaffe.

Svart som natten var vätskan. Skållhet och stark rann de första dropparna ner i strupen. På väg ner i magen tog varje droppe med sig en liten bit odjur. När kaffet svalnat lite hällde han i sig kaffet, och för var klunk såg han lite mindre ut som ett odjur och lite mer som en människa. Håren längs armarna la sig till ro, musklerna i ryggen slappnade av och huvudet tycktes snart ha glömt bort vad det var så arg för tidigare.