Att göra en tavla

Nattens Väktare stod och beundrade solen som gick ner i havet. Under ett högt träd satt en liten kille och läste serietidningar. Allt var lugnt och den gigantiska katten som satt i en hög med bollar gäspade mysigt. En bit därifrån syntes ett regn av garnnystan och en flygande tekanna. Kung Markatta klättrade ner för trädet och bjöd upp till dans med en mutant med långa klor och en tornväktare. Allt var lugnt och skönt, men ändå så händelserikt att Den Svarta Riddaren inte kände att han behövde göra något annat än att stå och titta på. 

Som ni säkert förstår var det hela en aning för surrealistiskt för att det skulle kunna ske i verkligheten. Och det gjorde det inte heller. Det utspelade sig i två målningar som just blivit klara. Det var med en förnöjd suck som Batman drog det sista penseldraget i några av de, i hans tycke, bästa målningar han gjort. Då kom ett av hans inre jag in i rummet och slängde hastig en titt på hans två tavlor.

"För lite färg!", sa han drygt.

"Det är inte meningen att det ska vara mer färg än så här!", morrade han tillbaks till sig själv. Helt uppenbart hade han träffat en öm tå, vilket var något han verkligen hade en talang för.

"Jaså… öhm… Fin katt du ritat där, i alla fall…", stammade han fram lite nervöst när han insåg att han kan ha låtit lite otrevlig.

"Hmpf… tack", svarade Batman och önskade att han fick vara ifred. Men det hade i alla fall blivit bättre de senaste åren. Han hade tränat mycket på att inte döma sig själv så hårt jämt, och oftast funkade det bra. Men är man många personer i ett och samma huvud får man nästan räkna med att någon av dem kommer ha något otrevligt att säga ibland.  

Saknad - brev nr 4

Julafton var plötsligt ett vackert minne. Julklapparna var både utdelade och öppnade, julmaten var uppäten och Nattens Väktare satt ensam i sin lägenhet i en hög av inslagspapper. Han drack te ur en ny och förunderligt vacker mugg han fått i julklapp och avnjöt några avsnitt ur sin nya Professor Balthazar-box. Men faktumet att han var ensam förändrades inte, hur han än vände och vred på saken.  

Han satte sig i sitt badkar och lekte med lite badskum, men det muntrade inte upp honom. Han tittade upp på den tomma hyllan där Badankan brukade stå och titta ner på honom. Utan henne var det inte riktigt samma sak. Han plockade fram sin gitarr och sitt munspel och spelade en sång om längtan.

"Bara om min badanka väntar.

Om jag hör hennes gummihjärta slå.

Bara om hon låg här i mitt badkar

kan jag bli lika ren som igår."

Ett plötsligt "bing" från hans laptop avbröt honom i hans vemodiga ballad och han kastade sig upp för att se vad som fick hans dator att låta på det sättet! Det var ett nytt meddelande från batmansbadanka@hotmail.com som just trillat in!

"Nattens badanka är försenad!

Ett punkterat lastbilsdäck är inte lätt för en liten badanka att byta.

Men frukta ej!

Snart hörs qvackande ljud i badrummet igen!!!"

Det var som att värmen julen alltid skänkte återvände för en stund och han blev full med hopp och längtan. Snart var hon hemma igen. Snart skulle de få vara tillsammans. Snart skulle han inte känna sig ensam längre! Åh, han längtade så! 

Jul hos familjen Väktare

I en mysig fåtölj i sin mors julpyntade hem satt Nattens Väktare och jäste med sin laptop i knät. Han hade, precis som alla andra år, gjort misstaget att äta alldeles för mycket på det fantastiska julbordet de hade och hans mage hade jäst upp till storleken av en pilatesboll. Inte bara kände han sig obekväm med sin inte allt för klädsamma fetma, han kunde knappt inte se datorskärmen heller, då magen skymde. Det enda som gav lite tröst i den genanta situationen var att resten av familjen mådde ungefär lika bra. 

Ett evigt pratande hördes från det hörn av lägenheten där hans mor hade sin säng. Inte allt för märkligt nog var det ingen annan än hans mor som satt i den och berättade för sina grodor (som bodde i sängen) om hur julen var när hon var liten. Den Svarta Riddaren och hans samtliga syskon hade hört dessa redogörelser ganska många gånger tidigare och hade oförskämt nog slutat lyssna till dem. Därför hade hans mor börjat prata med sina grodor istället. Sorgligt skulle vissa säga, men sanningen var att det gjorde henne lycklig. Inte helt olikt Batmans relation till sin badanka, kan tyckas.

Hans äldre lillebror var på ett snabbt besök, vilket var tur då han inte ens på själva julafton kunde uppföra sig. Svärande över allt från sin arbetsplats till hantverkaren som snickrat ihop mors köksstolar, var han helt enkelt oumbärlig. Dessutom hade han en enorm ring i nästan som fastnade i julgransglittret när han gick förbi. Strax efter julklappsutdelningen gick han hemifrån för att förstöra någon annans jul.

Gömd under en hög av tömda spritflaskor och sönderslitna kretskort låg hans yngre och helt galna lillebror och försökte sova. Men hans paranoida undermedvetna sa honom att om han somnade skulle någon säkert komma och ta hans sprit. Så han höll sig vaken i sin hög med flaskor och morrade ilsket åt alla som kom i närheten. 

En högljudd suck hördes från köket. Där luktade det nagellack, vin och choklad, vilket det alltid gjorde när Den Svarta Riddarens äldsta lillasyster var i närheten. Men för henne var denna julafton en dag av vemodigt saknande och obeskrivlig ensamhet. Hennes nyvunna kärlek var bortrest till ett fjärran land. Hon var otröstlig och skulle fortsätta vara det i tre veckor framöver, för först då skulle han komma hem till henne igen.  

Nattens Väktare tyckte ändå att det var ganska trevligt att sitta i sin fåtölj och tänka på sin familj, vilken samling unika galningar de var och att de trots allt fungerade ganska bra tillsammans. Men hans gemytliga juldröm upplöstes snart av en välriktad spark på hans smalben. Det var hans ursinniga, yngsta syster som med dammsugaren i högsta hugg befallde honom att resa sig från sin fåtölj så hon kunde dammsuga i den för 15:e gången den dagen. Med skräck för att hon skulle sätta sig på honom annars, följde han lydigt hennes order och satte sig hos sin mor och lyssnade på när hon berättade om någonting som hänt på hennes arbetsplats, trots att han redan hört historien hundra gånger tidigare.

  

God Jul, önskar Nattens Väktare! 

Batman och den stora julsjukan

Han hade låst dörren med både lås och kedjor. Han hade spikat för sina fönster och pluggat igen ventilerna. Inte ett dammkorn borde ha kunnat ta sig in i hans lägenhet och ändå lyckades den! Precis som alla andra år spelade det ingen roll hur mycket Nattens Väktare kämpade emot. Julen hittade alltid fram till honom till sist. Den gjorde fruktansvärda saker med Den Svarta Riddaren, saker som hade fått vem som helst att skaka av skräck. Varje jul genomgick han en förfärlig förvandling. Hans vanliga bittra jag, som hatade folk, glitter och glad musik byttes ut mot en glad, glättig galning med ett förfärligt lyckligt leende på läpparna. Han var som en helt annan person. Han satt, dagen innan julafton, i en hög med tidningspapper (en budgetvariant av inslagspapper) och slog in julklappar till sina syskon, lyckligt sjungande på både "O, helga natt" och "Feliz Navidad". Hade någon spelat in hans anmärkningsvärda beteende och visat det för honom i efterhand hade han troligen börjat gråta av ren skam. 

I hörnet av hans lägenhet glittrade hans hemska julgran, hans egna lilla ögonsten. Utan att han visste om det var den det stora skälet till att ingen varit på besök hos honom på länge. Sanningen var att julgranen var så fruktansvärt ful att den med största sannolikhet hade haft en mer avskräckande effekt än en stor, farlig vakthund. Men detta var något som Den Svarta Riddaren själv inte kunde förstå. För honom var den himmelskt vacker och riktigt trevlig på alla sätt och vis. 

Han var så lycklig över julen att han nästan glad. Det enda som saknades för honom var hans lilla badanka som fortfarande var ute och åkte i världen. Men det var förmodligen tur att hon inte var där, för hon hade troligtvis tyckt att Batman´s jul-lycka varit ganska obehaglig. Men å andra sidan, vad vet väl en badanka om julen? 

Nattens Badanka - Brev nr 3

Just som Nattens Väktare kände sig som mest trasig och ensam trillade det in ett nytt meddelande från hans kära och saknade vän Badankan, det första han hört av henne på länge. Som ett barn på julafton öppnade han meddelandet och läste med spänning om hennes äventyr: 

"Hemresan

Badankan pustade ut. så många äventyr, så mycket nya intryck, men något saknades.
Hon var nu påväg hem i en lastbil, hem till badrummet hon kände så väl. 
Från solsemester i BoraBora hade badankan åkt vidare till japan, vacker plats.
men hon kom inte ens ut ur flygterminalen eftersom hon inte kan läsa, ännu mindre förstå alla japanska tecken.
Badankan satte sig på ett flyg igen och denna gången hamnade hon i ett vackert vinterland. "var är detta?" tänkte ankan förvånat.
Hon hade hamnat i Vallåsen, på gränsen mellan skåne och halland "smidigt" tänkte hon, "då kan jag bara ta buss hem till BatByn sen."
Hotellrummet var stort fint och luftig, en jättestor säng med massa kuddar och en jättestor TV framför.
Inget av detta intresserade henne, väskorna släpptes med en duns i golvet när hon såg badkaret, "jacuzzi!" ropade hon.
aldrig hade den maskerade badankan sett sådan lyx.
Dom följande dagarna guppade hon runt i jacuzzin, fick bada lerbad och näbbmassage.
"jag är så lycklig, men samtidigt olycklig" sa hon högt för sig själv. Väldigt högt eftersom jacuzzin var så högljud.
Badankan saknade den hemska sången, dom dåliga skämten och framförallt nattens väktare.

Innan hon åkte hemifrån fick hon en "birdpad" av Alfred så hon kunde följa hjältens blogg. Det stod inte rakt ut, men hon känner att nattens väktare behöver henne just nu så hon bestämmer sig för att åka hem.
Ute på gatan med packad väska så liftar hon. Det var svårt att bli upphämtad för hon har ju ingen tumme. Som tur är så hade Alfred byggt in en tumme i hennes vingklocka och nästan direkt stannar en lastbil.
"var ska en sånhär liten anka då?" säger en mörk röst medans hon hoppar in i bilen"
"piiip piip"
"jasså det säger du? jag förstår inte vad du menar" Badankan suckade till, och tänkte  "nåja lika bra att vänja sig igen "  medans mannen fortsatte
"men jag antar att du vill söderut, jag ska till Dalby och lämna stenar i stenbrottet"
"pip pip pip pip pip!!!!!!"
"jasså det är dit du vill!?" då kör vi då!
Och så började resan hemmåt..
"snart ses vi igen" sa hon för sig själv medans hon lutade sig tillbaka i bilsätet och somnade."

Ombytta roller

Det var en regnig kväll på jobbet och inget verkade kunna förändra det förfärliga humör Nattens Väktare fann sig var på. Dessutom var det hans extrajobb, det han gjorde när han inte knegade som superhjälte och försvarare av de svaga (för ärligt talat, även Batman måste ta ledigt från ett så tungt ansvar ibland). Han jobbade extra i en liten ICA-butik, vilket var precis så pass okej att han kunde finna sig i det. Inte det roligaste han kunde föreställa sig, men långt ifrån det värsta. 

Det fanns inget han tyckte bättre om än att komma iväg och jobba när han var på dåligt humör. Det fungerade bra att hjälpa kunderna med sina små, värdsliga problem, för då kunde han släppa sina egna problem för en stund. Men idag var det en sällsynt dålig dag och vår maskerade hjälte var orubbligt arg samtidigt som han var tröstlöst ledsen. Hela dagen var ett eländigt moln som kastat sin obarmhärtigt mörka skugga över honom, lika så sitt vemodiga, ändlösa regn. Han satt i kassan med ett falskt leende och ett skratt han hoppades att ingen av kunderna skulle märka var på låtsas. Han var en bra skådespelare, men på insidan var han uppriven, förstörd och i extremt behov av en stor whisky.

Plötsligt, helt oväntat och från ingenstans kom hon, ljuset i hans mörka vardag. Han hade aldrig träffat henne förut, ändå kändes det som om de hade känt varandra hela livet. Hon log mot Den Svarta Riddaren som om hon älskade både honom och sitt eget liv av hela sitt hjärta. Han tänkte för sig själv att det var helt otroligt. Det fanns uppenbarligen fler än han själv som hade som favorithobby att flirta med folk som jobbade i butik. Det kändes som om de stod och pratade och skrattade med varandra i en halvtimme, även om det i själva verket inte varade längre än 1,5 minuter. Hennes ögon var oändligt vackra och hennes röst sköljde genom hans själ som om det vore ett lindrande balsam. Bara fem minuter kvar att jobba, och först nu dök hon upp. Så orättvist, men samtidigt, så oerhört skönt.  

På hemvägen var han som en helt ny man. En glad, dansande och sjungande Batman tog sig fram genom det envisa regnet som om det bestod av fjädrar och fjun. Han skulle förmodligen aldrig träffa henne igen, men i deras korta och, för utomstående, kanske till och med betydelselösa stund tillsammans hade hon förändrat hela hans dag till något vackert. Och att få en tjurig Nattens Väktare på gott humör är en konstform som få behärskar. 

Krig mot kylan

En plötslig kyla kröp upp och la sig bredvid Nattens Väktare när han låg och sov. Var i hela världen kom den ifrån? Han hade ju inte sovit med öppna fönster på en månad nu och var dessutom inte någon frusen människa. Han brukade äga förmågan att kunna sitta i en snödriva och svettas eller stå i tvärdrag och klaga på att det var varmt och kvavt. Nu plötsligt frös han som om all vinter hade koncentrerats på endast honom. Han skakade där han låg och kunde inte förstå hur det kunde vara så. 

En tanke landade mjukt och försiktigt på hans panna, som om det vore en vänlig snöflinga med ett litet, litet tips i vinterkylan. "Vad sägs om att sätta igång elementen?", tipsade den lilla tanken innan den graciöst flög iväg på nya äventyr. "Elementen?", tänkte Nattens Väktare, som om han aldrig hört talas om ett element någon gång. Men han hade förvisso hört sina vänner prata om de där sakerna, de skulle visst sprida värme. De brukade fråga varför han aldrig hade igång de där elementen och att det var iskallt i hans lägenhet. Förutom att det gick snabbare att kyla öl i en lägre temperatur, så var anledningen till att de var avstängda att han helt enkelt aldrig frös. Saker som vinter och kyla hade aldrig påverkat honom förut, då han alltid varit så varm på insidan. Nu var det uppenbarligen inte så längre. 

En till tanke landade på Den Svarta Riddarens panna, den här gången inte lika mjukt och vänligt. "För helvete, Fan och hans äckliga bryllingbarn! Sätt igång elementet innan det börjar SNÖA här inne!", röt tanken åt honom, så högt att han nästan trillade ur soffan. Vår maskerade hjälte fann att det kanske var det smartaste han kunde göra för att rå på den elaka kölden som gjort intrång i hans hem. Han reste sig, mycket beslutsamt, från sin soffa, gick fram till det han hade för sig var ett element och vred upp värmen. Nu återstod det bara att se hur kylan skulle reagera på den oväntade krigföringen. Tänkte den svara tillbaka genom att bli ännu kallare eller skulle den inse att Nattens Väktare endast skulle dra upp temperaturen ännu ett steg i så fall? Det bästa kylan kunde göra i slaget mot honom och hans element var att ge upp och ge sig iväg, söka upp någon annan att frysa ner. Saker som kyla har aldrig, och kommer aldrig ha, något att hämta hos Den Svarta Riddaren. 

Sagan om... ja :P

Ni känner säkert till de där dagarna då man inte har något speciellt att berätta men gärna vill göra det ändå. Då hittar man på något att berätta. Detta är nog det dummaste som skrivits på bloggen och det är inte endast mitt fel. Jag sitter bredvid min vän Mad Bro och vi har diktat varannan mening i denna episka berättelse om... ja... 

"Pälsboll med senap åts av Sigvard. Sigvard var en gammal man med en svans i örat. Den kom från ett litet djur som bodde i örat för att hålla koll på stekeln. Sen flyttade han till paris, och där var alla svansar förbjudna och bakbundna. Då blev det lilla djuret som ledset att han glömde hålla koll på stekeln, så den rymde, vilket var en gammal barndommsdröm den haft sen han var vuxen. Nu fick Sigvard ta hand om det lilla djuret som inte hade något att göra och dessutom var hans svans nu bakbunden. De köpte en stor påse sockervadd och lite kaffe. Det fick resultatet att det lilla djuret fick en sån socker och koffein-kick att det sprang rundor i Sigvards huvud och han kunde därför inte sova på flera dagar. Men det gjorde inget, för Sigvard föredrog att sova på natten. 

När Sigvard låg och sov levde det lilla djuret rövare och kidnappade ett flertal baguetter från det lokala bageriet. Det lilla djuret skaffade sig på så vis en massa fiender, men även kontakter i Paris undre värld. Däribland kände han mästerskurken Sean Cluad, som var världsberömd för  sina obehagliga fötter. De var ovanligt stora och håriga och varje nagel hade nagelsvamp som i sin tur utvecklat egen nagelsvamp. Men det hindrade inte Sean Cluad från att utföra sina mästerliga brott. Faktum var att det underlättade hans karriär, då han inte behövde vapen under sina väpnade rån. Allt han behövde göra var att ta av sig skorna. När han gjorde det utsöndrade hans fötter ett dödligt mögelgift som var livsfarligt för alla utom sig själv. 

Det lilla djuret var så imponerat av sin nyvunne vän att han blev både blå och rutig. Med den nya färgen kom Sean Claud på att han äntligen kunde sno Mona Lisa, efter som det nya larmsystemet på Louvren inte kände igen mönstret på det lilla djuret. Men otur för Sean var att Sigvard var god vän till Batman och förvarnande honom om Sean´s planer. Med sin Batmmobil ringde han upp museet och sa åt dem att byta färgen från blå till grön och installera ett luktkänsligt system som skulle känna igen det speciella fotgiftet som Sean´s fötter utsöndrade. 

Sean gick ovetande till museet och skulle just slå till då larmet gick, en lucka i taket öppnades och tusentals, åter tusentals, grodor trollade ut över honom. Det var vida känt att Sean Claud´s största fobi var just grodor, och han var därför paralyserad av skräck. Med sin nya partner i striden mot brott hade Batman vunnit igen! Sen åt alla som överlevde en stor semla och sov gott om natten."  

Den vita hunden

Ett högt och flåsande ljud hördes från mörkret utanför Batman´s lägenhet. Han tittade ut genom sina fönstren och där låg en gigantisk hund. Den var vit och vacker, låg fint över gräsmattan och tittade in genom husets alla fönster där det såg varmt och skönt ut. Det var en hund som bara villa ha lite kärlek, men ingen släppte in den för att den var så fruktansvärt kall och blöt. Barnen brukade gå ut och leka med den så länge de kunde, tills deras föräldrar ropade på dem att de var tvungna att gå in igen. Dessutom fick de inte ta med sig hunden in. 

Någon gång i tiden hade man gett hunden namnet "Snö" och den kom flygande från skyn varje vinter. Många vuxna människor skällde på hunden och menade att den var i vägen när man försökte ta sig fram. Nattens Väktare tyckte däremot att den var mycket trevlig. Det var egentligen inte Snön som blivit mer otymplig med åren, det var bara de vuxna som hade slutat vara barn. Vilken hund blir inte sällskapssjuk om ingen leker med den och om folk har så bråttom överallt att de inte ens bryr sig om att hälsa på den?

Nattens Väktare suckade för sig själv över de arma människor som allt för sällan visste sitt eget bästa. Att ta en promenad med människans bästa vän är både uppfriskande och avslappnande, men om folk hade bestämt sig för att sitta instängda i sina hem hela vintern och stirra argsint på Snön så var det deras förlust. Snön hörde till hundarna som inte kom på besök mer än på vintern och det tänkte Den Svarta Riddaren minsann ta vara på. Korkade människor, men vad vet väl de om att leva? 

Borta!

En långa rad svordomar hördes ifrån köket. Det var Nattens Väktare som precis upptäckt att smöret försvunnit, precis som allt annat i hans hem. Tandkräm, viktiga papper och långkalsonger var bara några av de andra sakerna. Tanken slog honom som hastigast att smöret kanske också tagit semester, precis som hans badanka hade gjort. Men vem har någonsin hört talas om ett paket smör som tagit semester? Tanken var löjlig. Någon måste ha stulit det.

Tämligen irriterad bytte han sin tänkta måltid av varma mackor mot en skål filmmjölk. Han ryckte upp luckorna till skåpet där hans skålar fanns och möttes av något mycket överraskande. Där, gömd bakom en stapel tallrikar, låg smöretpaketet och tryckte. Det var, precis som allt annat smör i världen, medvetslöst, så det kunde inte berätta för honom hur länge det hade legat där. "Tillräckligt länge för att betraktas som flytande, icke förtärbart smör", konstaterade Den Svarta Riddaren när han öppnade locket. Han slängde smöret och började genast utreda vem som lagt smöret i tallrikskåpet. Vem i hans hem var så förbannat dum?

Det fanns ett litet problem med utredningen och det var att han var den enda som bodde hos honom. Den enda logiska förklaring var att han själv placerat smöret i det olämpliga skåpet och därmed förpassat det till dess olyckliga öde. Men även om förklaringen var den enda logiska, var det inte en förklaring som passade honom i smaken. En lång utredning i form av förhör med diverse möbler och dammråttor ledde till ingenting särskilt. (Dock hittade han sina långkalsonger på det mest otippade stället i lägenheten - i garderoben!) 

Framtiden var snart här och fler saker skulle säkerligen försvinna om inte omfattande åtgärder togs. Så som Nattens Väktare såg det fanns enbart två alternativ för att försäkra sig om att saker inte försvann fler gånger. Antingen satte han upp övervakningskameror (vilket han inte ville, ty då skulle han tvingas inse att det var han själv som slarvade bort alla saker) eller så skaffar han en livskamrat. Lycka är nämligen att ha någon att leva med. Då har man alltid någon annan att skylla på!

Nattens Badanka - brev nr 2

Hakan slog ner i knät på Nattens Väktare med en duns. Detta för att han ljust tappat den i ren förundran. Hans badanka hade skicka ännu ett mail för att uppdatera honom om sin resa. 

"Nattens badanka kände en värmande vind mot ansiktet. ljudet av vågorna som kom upp på stranden lät nästan overkligt vackert.

"Detta är livet för en badanka" tänkte hon medans hon mumsade på en vattenmelon. Men hon var fylld av en saknad eftersom hon lämnat sin bästa vän hemma utan att säga något dagen innan. Nu satt hon på en helt tom strand för sig själv och njöt av solen.

Gårdagen hade börjat med att hon smög ut ur lägenheten när nattens väktare inte var hemma för att ta taxi till Sturups flygplats.

"En banan är alltid gott och bra" sade hon högt för sig själv när hon såg en trevlig men dyr butik. Där, bakom berget av bananer stod en otroligt vacker kassör som för tillfället staplade bananer. 

"vad ska jag säga? hur ska jag betée mig?" tänkte hon. Hon tog sig försiktigt fram och tog en banan, tittade kassören i ögonen med en kamera i handen och sa "piip?"

"Va? vill du ta foto tillsammans med mig? det ska vi absolut ordna" sa han och fixade så en kollega kunde ta en bild.

Flygresan var skakig och läskig. Aldrig förr hade badankan flygit i ett flygplan, hon fick många blickar på sig som tolkades som

"varför flyger du inte själv din latmask" men hon tänkte bara "nä, jag är ju en badanka, inte kan badankor flyga". Nä detta var hon värd. När hon steg av planet kände hon direkt en värmeskillnad på många grader, hon hörde ett främmande men vackert språk. 

Hotellet var av finaste sort med ett JÄTTESTORT badkar "detta skulle nattens väktare fått se, nåja nästa gång får han följa med" Hon slängde av all sin packning och gav sig ner mot stranden. 

"Snart bär vi av mot nya äventyr" sade hon, innan hon somnade in på solstolen med vattenmelon på magen."

Hur gör man när man får mail från sin semestrande badanka? Svarar man, och i så fall hur? Många tankar gick, eller snarare, tog långa promenads genom Den Svarta Riddarens tröga huvud. Till sist beslöt han sig för att göra ett försök:

"Kära Badanka. 

Det glädjer mig att du har det bra, du behöver inte ha dåligt samvete för att du åkte utan att först säga något. Visst, jag var till en början orolig att det hänt dig något hemskt, men när det första meddelandet kom blev jag lugn. Förvånad, men lugn. 

Jag har de senaste dagarna tänkt över vår relation och kommit fram till att jag pratar för sällan med dig om något annat än mig själv. Framför allt har jag varit en dålig lyssnare och inte hört att dina små pip varit ett försök till kommunikation. Jag ska bättra mig, jag lovar. Så res och upptäck världen, men lova att du kommer tillbaka när du känner dig redo. Du kommer bemötas av en förnyad Batman och en ny, djupare vänskap! 

MVH// Din maskerade hämnare" 

Öppet brev till Batman

Obs. Detta är en uppföljare till gårdagens inlägg! Läs och skratta för att läsa och skratta ännu mer av det här inlägget! 

Nattens Väktare satt vid sin laptop och gapade. Konfunderad var det bästa sättet att beskriva känslan som nu infann sig hans huvud, ändå var det en underdrift. I hans mailbox hade det landat ett mail från ingen mindre än Batman´s egen badanka. Från hennes egen mailadress, som om det inte vore nog.   

"Öppet brev till Batman

Som du kanske märkt är jag inte vid din sida under badandet längre.

Det är inget personligt, men även en Badanka behöver semester ibland.

Ibland blir det för mycket med att behöva lyssna ofrivilligt om allt som rör ditt liv, dina förälskelser och 

hur ensam du ibland känner dig. jag har sagt åt dig åtskilliga gånger att ta dig i kragen och även länge försökt 

ansöka om en semester, men du tittar bara mig i ögonen och säger "pip pip? varför piper du?".

Missförstå mig inte, det finns ingen annanstans jag hellre vill vara än i ditt badrum,

men just nu vill jag själv iväg i jakten på mina egna kassörer och kanske en egen badanka att bada med.

jag kommer att höra av mig snart igen för att berätta hur min resa går. mitt plan går om en timme.

Var inte ledsen, jag är snart vid din sida igen.

-Badankan"

Efter en halvtimme av stirrande in i skärmen valde Batman att acceptera situationen och rycka på axlarna. Hon fick komma hem igen när hon var redo, men hon skulle vara mycket saknad tills dess. Det fanns bara ett enda problem - för vem i hela världen skulle han kunna berätta om det här? Hade han inte blivit stämplad som galen förr så skulle han definitivt bli det nu. 

Bild som följde med i mailet. Det hela är mycket mystiskt...

Var är badankan?

Det var nu några dagar sen Nattens Väktare och hans kumpan The Dancing Fool (tidigare känd som "Robin", "Ninja" eller "Tony den opålitlige") hade haft sin storslagna föreställning mitt i Dalby City. Den hade mottagits med jubel och applåder, precis det resultat de hade hoppats på. Föreställningen var till för att stärka Dalbys innevånare och tron på värme och gemenskap i en tid av kyla och mörker. Ett viktigt uppdrag de båda hjältarna hade tränat på länge, och nu var det plötsligt över. Nattens Väktare satt i sin vardagsrumssoffa och drömde sig tillbaks till publikhavet och alla vänner som gratulerade för en fantastisk show. 

Han bar sin stolthet som en medalj när han gick genom sin lägenhet. Han visade upp den för sina inre jag (de som inte deltog i själva showen), för sina soffor och för dammråttorna som sprang över golvet. Han gick till badrummet och tappade upp en varmt bad att värma sin kropp med. Han sjöng på sången de hade haft i showens öppningsnummer och log mot sig själv i spegeln, precis som han alltid gjorde när han var glad. Men det var nått som inte stämde. Det var något som saknades. Brukade det inte vara någon som kommenterade elakt när han stod och sjöng i badrummet? 

Var var badankan? Hon hade varit tyst i flera dagar nu, men Nattens Väktare hade varit för upptagen med att glädja sig åt sina framgångar för att tänka på det. Hon satt inte där hon brukade sitta. Inte heller hade hon trillat ner på golvet eller gömt sig i badrumsskåpet. Plötsligt såg han faktumet lika klart som om det hade antagit en mänsklig skepnad och ställt sig mitt framför honom - Badankan hade rymt medan han var upptagen med sin show. Ett dåligt samvete kom flygande genom luften och träffade honom hårt i huvudet. Hade han verkligen varit så självupptagen den senaste tiden att hon rymt? Varför hade hon inte sagt något? Givetvis för att hon var gjord av gummi och därför inte kunde säga något. Men det tänkte inte Nattens Väktare på. I full panik sprang han ut och började ropa efter henne. Han letade hela natten, med gråten i halsen. Hade grannarna inte vetat bättre hade de trott att han hade tappat förståndet. Å andra sidan var det ju precis så det var. Å andra sidan igen, vad vet väl Den Svarta Riddarens grannar om förstånd? 

PS: Om någon träffar på Batmans kära badanka, lämna tillbaka henne snarast möjligt. Hittelön av okänt slag utlovas! 

Clementinernas tid är kommen

"Han är ett monster! Han kommer äta våra barn! Han kommer ta våra liv!" Clementin-folket hade krismöte i köket, om deras framtid och vad de måste göra för att försäkra sig om den. Batman måste bort, det var de alla överens om. De hade kommit till den nya världen i hopp om ett nytt liv, i fred och jämlikhet. Här skulle finnas jobb åt alla, de skulle kunna ha någonstans att bo och bilda familj. Det nya landet var köket hemma hos Nattens Väktare och det var vackert och utlovade många saker. Men egentligen var det ingen som visste så mycket om köket och vad som egentligen hände där. Historierna de hört om välgång och lycka var baserade på lögner. I köket delade alla clementiner samma öde - de skulle alla bli uppätna. En sanning som blev klarare för för clementinerna för var dag som gick.

På deras krismöte togs många våldsamma förslag upp, allt för många blodiga detaljer för att skrivas på en trevlig blogg som denna. Om bara Den Svarta Riddaren hade hört allt som sades om honom hade han varit mycket oroad. Men faktum var att Batman faktiskt visste precis vad som sades om honom och han var definitivt inte oroad. Samma sak skedde varje år, under clementinsäsongen. Så fort clementiner började försvinna eller blev uppätna fick de panik. Men de var bara små, runda bollar och kunde egentligen inte göra så mycket, mer än att, i bästa fall, smaka väldigt dåligt. 

Frågan var bara, varför hade inte Den Svarta Riddaren dåligt samvete för sitt årliga massmord om han nu visste hur plågsamt det var för dem? Sanningen var den att clementinerna förtjänade det. Clementiner var ena riktiga svin. De såg sig som så mycket mer än alla andra frukter, då de var både klyftiga och söta. De mobbade bananer för att de var krokiga, äpplen var lättstötta typer och päron var pinsamma. Hallonen var ena riktiga blåbär och blomkålen var inte ens en frukt. Det fanns inga gränser för vad clementinerna kunde hitta på att retas om. De var fruktansvärda, kort sagt. 

Så när clementinernas ångestfulla skrik ekade mellan väggarna hemma hos Nattens Väktare, var det i själva verket ett tecken på att rättvisa äntligen skipats. Frukterna var hans vänner och ingen, inte ens en clementin, skulle få bråka med dem! Han var försvarare av de svaga, även om de så var frukter.