Fulhetens högtid

Julen är fulhetens högtid, och det helt utan att skämmas. Det var något Nattens Väktare kommit fram till först de senaste åren. Överallt syntes juldekorationer som var så smaklöst fula att det var riktigt imponerande. Det fanns tydligen inte någon lag som sa vad man får eller inte får hänga upp i sin julgran. Hade det funnits stränga lagar om det så hade Batman varit tvungen att ingripa. Men som det såg ut nu verkade julen vara en skämtsam tävling om vem som kunde hitta det fulaste, glittrigaste och mest skamlösa pyntet. Och det vore ju inte Batman att vara sämst på något, så därför hade även han införskaffat lite julpynt. 

Hans hysteriska julgran såg mer ut som en samling metallpinnar inlindade i en hemsk fjäderboa. I den tänkte han hänga bland annat 14 glittra kulor, så små och söta att man fick diabetes bara av att kolla på dem. En ruskigt ful julstjärna som vittnade både om dålig smak och ekonomi. Dessutom en glittrig dinosaurie som kronan på verket. Det hela skulle kläs in med den vidrigaste julgransbelysningen han kunde hitta i butiken. Den lös i flera olika färger och var så påfrestande plastig att det nästan var brottsligt. (Att Crazy Catlady blev helt förälskad i den och ville använda den i ett av sina fotoprojekt är en historia som jag inte kommer kunna skriva om utan att det blir FÖR elakt, så jag låter bli.) 

Detta och mycket mer av samma obeskrivliga karaktär låg nu samlat i en liten hög, glittrig och vulgär. Den Svarta Riddaren stod framför högen och skattade högt och galet för sig själv. Hade man inte vetat bättre hade man trott att han just slutfört en ondskefull plan för att ta över världen. Men det skulle han verkligen inte kunna göra med den där granen. Han skrattade mest för att det skulle bli den fulaste granen han någonsin sett och att det på något bisarrt sätt (nästan perverst) gjorde honom lycklig. Var det detta som var sann julglädje? Fult julpynt? Badankan var orolig, hon hade sällan sätt Batman så här glad, och definitivt inte över en sådan sak som en julgran. Men så länge han inte började sjunga julsånger så var det nog lugnt. Då hade hon behövt ringa en doktor. Omedelbart. 

Att Knäcka Kärlekens Kod

"71 kronor, tack", sa hon och såg honom djupt in i ögonen. Något mer sa hon inte. Inte verbalt i alla fall. Hennes blick däremot, den sa betydligt mer. Den sa något i stil med: "Ta mig i din famn är bär hem mig! Låt oss älska varandra tills tidens ände och släpp mig inte förrän mitt hjärta slutat slå!" Nattens Väktare försökte hitta ett svar till henne, utöver de 71 kronorna som han gav henne i jämn växel. Det var som att allt liv runt omkring dem stannade upp och väntade på vad han skulle säga. Det var deras stund, världsalltet kretsade kring dem och den heta passion som utspelade sig mellan dem var gränslöst laddad.   

Mitt i det som med största sannolikhet skulle ha blivit en glödande het kyss blev de avbrutna. Mannen som stod efter Batman i kön trängde sig mellan dem och på en sekund var romansen och alla de rosa moln som för en stund omringat dem, de som bortblåsta. Mannen var i Batman´s ålder, men mycket fulare. Han ursäktade sitt dåliga uppförande med att han hade bråttom och därför fick avbryta deras konversation så han kunde få betala. Men det var uppenbart för Den Svarta Riddaren att han egentligen bara var ute efter HANS kassörska. Mannen log smörigt mot henne och försökte förföra henne med jämn växel och smålustiga fraser! Han kopierad bara allt det Batman själv brukade göra! Skulle han stöta på henne kunde han i alla fall hitta på några egna knep! 

Mannen packade ihop sina saker i en plastkasse och Batman önskade att kassen skulle gå sönder i bottnen och att allt skulle trilla ut, mitt framför kassörskan. Men det hände aldrig. Han sa "Hej då!", till henne, med en tillgjort vänlig röst och gick ut ur butiken. "Äntligen är han borta", tänkte Nattens Väktare och skulle just återgå till sin lilla romans med kassörskan då han upptäckte att det stod en ny man där och flirtade precis lika skamlöst som den förra. Vad värre var att kassörskan själv inte verkade märka hur dessa sliskiga typer stötte på henne. Batman var uppenbarligen tvungen att ta tag i saken på egen hand. Han knuffade bort sin nya rival, så att han själv stod framför kassörskan. Hon tittade upp och såg först förvånad ut över att se honom där igen, men sen log hon och sa lugnt:

"71 kronor, tack". Mannen som Batman knuffat bort flinade tyst för sig själv och tittade på när han, något förvirrad, betalde för även denna kundens varor. 

Hon var vackrast i världen, men ack så fåordig. "71 kr, tack", var tydligen allt hon sa. Hade det kanske en djupare betydelse som inte Den Svarta Riddaren inte såg? Var det ett kodord? Tämligen betänksam gick han hem och la sig i sitt badkar. 

"71 kronor, tack", upprepade han för sig själv gång på gång i ett försök att förstå vad kassörskan försökte säga honom. Badankan lyssnade frustrerat på honom när han smakade på orden, om och om igen. Hade han tappat förståndet helt nu? Hon visste bara att om han inte slutade tjata om sina 71 kronor snart, skulle hon själv förlora förståndet. Men vad vet väl en badanka om att knäcka koder? 

Tanterna anfaller

Det hade börjat som en helt vanlig dag, de var inte fler än vanligt och man kunde lätt undvika dem. Men snart var hela stan full av dem och ingen visste vart de kom ifrån. Tanterna. Vart man än tittade fanns där en tant som stod och beklagade sig över något som för vanliga, sunda människor var helt värdsligt. Tanter var en av de få saker Nattens Väktare var fullkomligt livrädd för. De bidrog till en allvarlig mental ohälsa för alla runt omkring. Med små, irriterande röster lyckades de suga ut all glädje och livslust som en människa innehåller och fylla dem med tomhet och dödslängtan. De använde sina små, skrynkliga tantfingrar för att greppa tag om sina offer, för att sedan inleda sin farliga klagomåls-ritual. 

Och nu var hela stan full av dem, små och skrynkliga varelser insvepta i lagervis med kläder. De sa alltid att de frös, men i själva verket var det för att deras hjärtan var så kalla att de pumpade ut inget annat än isvatten i de ådror vi andra människor har blod i. Han var tvungen att ta sig ut ur staden innan det var för sent. Kunde han bara ta sig till busstationen skulle han nog vara säker. Men det var extremt dimmigt i staden och det var svårt att se mer än en meter framför sig. Helt ovetande sprang han rakt i famnen på en tant av det värre slaget, då hon var den typen av tant som alltid hade med sig en folkilsken och bortskämd pudel. Och om pudeln blev upprörd (helt oundvikligt) så blev tanten det också. Det gällde att distrahera henne snabbt så han kunde fly, men han hade inga rabattkuponger på sig (de är helt galna i extrapriser och rabatter). Det såg verkligen mörk ut för Den Svarta Riddaren när han plötsligt fick syn på en liten blåmes som satt i ett träd en bit ifrån. Om det är någonting tanter tycker om så är det småfåglar. Han pekade på den och utropade: "Kolla, en blåmes!" och tantens uppmärksamhet var riktad åt den lilla fågeln fortare än vad en normalt fungerande människa hinner säga "sviskon". Batman tog till flykten och lyckades ta sig ända bort till busstationen utan att råka ut för fler incidenter. 

På busstationen stod en buss och väntade på honom. Han rusade upp till bussen och såg till sin stora lättnad att det inte fanns några tanter i den. Han satte sig ner och andades ut. Då plötsligt steg det ombord fruktansvärt obehaglig tant, med långa, otäcka naglar och en farliga löständer. Uppenbarligen letade tanten efter ett byte och hon såg ut att börja med busschauffören. Konstigt nog fick ingen mer än Batman panik, precis som om de inte såg tanten. Inte heller chauffören verkade speciellt stressad över den farliga situationen han hamnat i, han tog lugnt betalt av henne och välkomnade henne ombord. Ännu märkligare var det när det uppenbarligen fanns en kille på bussen som verkade känna henne. Hon satte sig ner bredvid honom och inledde en konversation med killen, precis som vanliga människor brukar göra. Killen verkade inte orolig och tanten verkade inte försöka mörda honom med gnäll om alla saker hon behövt utstå under dagen. Mycket, mycket märkligt och ytterst oroande, tänkte Batman för sig själv.

På vägen hem stötte han på flera människor som gick tillsammans med vars en tant, en del gick till och med armkrok med dem. Det var ju fullkomligt livsfarligt, när som helt kunde de ju plocka fram en burk med oätliga småkakor eller nypa dem skoningslöst i kinden. Hur vågade de? Han sprang sista biten hem och låste dörren bakom sig. Världen hade blivit galen och det var uppenbarligen bara han som såg det! "Men mig lurar de inte", utropade Den Svarta Riddaren för sig själv! Badankan tittade på honom när han gick i cirklar på badrumsgolvet och försökte lugna ner sig. Hon skakade på huvudet precis så mycket som ett badankehuvud kan skakas och tänkte för sig själv: "Du store tid, vilken dåre. Hoppas han somnar tidigt i natt". Men, vad vet väl en Badanka om tanter? 

Fint stadsfolk på besök

Kökssoffan morrade uppretat, det satt massor med folk på honom! Dessutom var de stadsfolk, snorkiga och bortskämda. Inte vana vid lantliga saker som gräsmattor, träd och fåglar som flyger fritt i himlen. Kökssoffan hade många fördomar om stadsfolk, och de flesta av dem stämde säkert. Problemet var att stadsfolket som satt på honom var Batman´s vänner, Crazy Catlady och The Mad Bro. Så kökssoffan hade inte någonting att säga till om, han fick snällt stå där i köket och vara mjuk och gästvänlig. 

Den Svarta Riddarens superhjälte-vänner var där på ett otroligt svårt uppdrag som han helt enkelt inte klarade på egen hand. Det var hans scanner som flyttade in för snart två veckor sen, den ville inte fungera på Batman´s dator. Till en början hade han trott att scannern var sjuk eller helt enkelt bara var olycklig över sitt liv som scanner. Men efter ett långt samtal med den visade det sig snart att scannern låg i konflikt med Den Svarta Riddarens MacBook. Mac:en vägrade helt enkelt samarbeta med scannern under några omständigheter. Den hade några år på nacken och var ganska vresig. Bara det att den grymtade irriterat varje gång man startade den sa ganska mycket om den.  

Därför hade Crazy Catlady tagit med sin PC för att se om scannern blev gladare av det. Hennes PC var en lite större dator än Mac:en och väldigt trygg i sig själv. Tillskillnad från små datorer som alltid skällde argsint på alla de ser, var stora datorer lugna, snälla och som mest viftade de lite förstrött med sladden. Och mycket riktigt, det fungerade det riktigt bra mellan hennes stora PC och Batman´s scanner, de blev snabbt vänner och scannade glatt in bilder på löpande band. 

Efter någon timmes intensivt scannande var både PC:n och Scannern väldigt trötta och kurrade ihop sig tillsammans i vardagsrumssoffan. De sov sött ett tag innan de tre superhjälte-vännerna skulle dra vidare till Malmö för nya äventyr och tog PC:n med sig. Scannern hade fått en ny vän och längtade redan efter att PC:n skulle komma på besök igen. Kökssoffan däremot var endast lättad för att äntligen få bli befriad från de dryga stadsborna, ty sådant folk tyckte han inte om. Men vad vet väl en aggressiv kökssoffa om riktiga vänner? 

Dagen till är har Nattens Väktare överlåtit ritandet till The Mad Bro. Han är ju faktiskt en riktig tecknare, så man får ju passa på när man har en sådan på besök. 

Batmans biologiska klocka

Det ringde i huvudet på Nattens Väktare, högt och monotont. Det ringde faktiskt så högt att ljudet kan ha läckt ut ur hans öron så människor i närheten hörde det. Det som ringde var hans biologiska klocka som ringde. Helt plötsligt fick han en väldigt stor längtan efter att bli pappa till ett eget liten barn. En egen liten superhjälte-unge. Det kan tyckas märkligt att en maskerad hämnare har en biologisk klocka, men i Batman´s fall fanns det tydligen en, och den var väldigt stor. Den hade bara varit tyst tills nu.

Det var vid anblicken av en liten flicka på ca fem år som klockan började slå. Hon och hennes pappa satt på en bänk en liten bit ifrån där Batman stod. Hon var liten och hade ett helt vansinnigt lockigt hår. Hennes pappa däremot såg trött och sliten ut, förmodligen hade hans genomgått en lång och inte alltför bra dag. Hans dotter såg detta, även om han gjorde sitt bästa för att le mot henne. Med sina små söta ögon tittade hon på sin far och frågade om han var ledsen. Nej, pappa förklarade att han bara var lite trött. Hon funderade en stund på hans svar och beslöt sig tillslut för att pappa nog, trots allt, ändå var lite ledsen. Hon la sin hand på hans kind och förklarade för honom, med ett barns sött naiva röst, att hon tänkte trösta honom lite grann. Detta genom att sjunga en sång som hon nästan kunde helt utantill. 

Att se hur den lilla flickan sken upp när hon fick en liten applåd och ett betydligt mer trovärdigt leende från sin far, var något som gjorde hela Batman varm inombords. Han kunde inte låta bli att föreställa sig hur det hade varit att själv ha en liten dotter. Lockigt hår skulle hon ha innanför sin Batman-huva, och hon skulle sjunga nästan oavbrutet. Hon skulle alltid le och tycka förfärligt mycket om sin stolta fars roliga ordvitsar. En perfekt lite unga skulle han ha. 

Men det fanns ett problem och det gick inte riktigt att komma förbi heller. Han hade inte någon att skaffa barnet tillsammans med än. Det berodde nog mest på att det inte fanns några vettiga människor av det motsatta könet som skulle kunna stå ut med att leva med honom, hans unika personlighet och sinne för humor. Men att drömma skadade inte honom (allt för mycket), det fanns säkert en kvinna där ute någonstans som skulle vilja ha en maskerad hämnare av hans sort. Tillsammans skulle de skaffa en underbar liten unge som skulle sjunga och spela gitarr tills all ondska i världen försvann. Det lät som en fin dröm, han kanske skulle prata med den vackra kassörskan om den? 

Var är Kärlekens Väktare?

"Borde jag kyssa henne nu?", tänkte han nervöst. Hon satt i bredvid honom i bussen och var det vackraste hans visste. Hon satt så där nära honom och såg på honom djupt i ögonen. De hade varit på en trevlig och lyckad fest och nu satt de på bussen hem och pratade inte så mycket just nu, de satt mest och såg på varandra. Båda skulle gå hem till sig själva och sova i sina egna sängar, trots att båda verkade vilja samma sak. Att den andra skulle ta första steget och bjuda hem sig till den andra. Det var i alla fall vad han tänkte i sitt huvud, även om han inte vågade tro på det fullt ut. Då hade han tagit tag i saken. 

Nattens Väktare satt i bussätet bredvid deras och observerade i smyg vad som hände och vad som sades. Visst var det kärlek och visst väntade hon på att han skulle kyssa henne, eller åtminstone ta hennes hand i sin. Men det skulle förmodligen inte hända något mellan dem, för den stackars killen var precis som honom själv. Blyg och rädd för att göra något fel. Han såg sig nervöst om i bussen, som om han trodde att ett svar svävade runt i luften någonstans. Batman kände igenom känslan, han hade själv känt den så många gånger. Det hade varit så enkelt att bara ta henne i handen, men det hade lika enkelt blivit helt fel. Därför hade han aldrig gjort något och av ren feghet ignorerat sina känslor. 

Plötsligt landade den förvirrade killens blick på Nattens Väktare och de fick ögonkontakt. En stund av förtroende infann sig, som om han frågade Batman om råd. Batman kände det också. Rent spontant gav han honom en uppmuntrande hickning. Det var allt som behövdes. Han bet sig hårt i läppen och lät sin skakande hand söka sig till hennes. Hon tog snabbt tag i den och kramade den hårt, som om det var det enda i hela världen hon någonsin önskat sig. Sen tog hon själv nästa steg och kysste honom kort och såg sedan rakt genom hans ögon och in i hans själv. De hade varandra nu, de var inte ensamma längre. De kysstes resten av bussresan. 

När Nattens Väktare steg av på sin station tittade killen på honom och log tacksamt. Batman log tillbaka och kände sig lite stolt. Men det fanns en andra sida på myntet. Det var enkelt att ge andra råd, men inte fullt lika enkelt att själv leva efter dem. Var är han som gör honom den tjänsten när han behöver den? När han ser sig om efter råd, när det känns så rätt men han inte är helt säker? När hon sitter i hans knä och ser in i hans ögon, kanske efter besvarade känslor? Var är Kärlekens Väktare när han själv behöver honom?  

Ljuva blommor

Nattens Väktare skrattade belåtet för sig själv och vattnade sina växter som stod på hans fönsterbräde. Tvärt om vad folk brukar tro om slarviga maskerade hämnare och deras tveksamma kunskaper inom växtriket, mådde Batman´s krukväxter riktigt bra. De var närmare bestämt lyckliga över att stå i just hans hem. De hade en god relation till varandra och Den Svarta Riddaren pratade med dem ofta och länge. Växter var nämligen ett av de få ting här i världen som det ansågs vara okej att prata med, då det var allmänt känt att växter mådde bättre av det. 

Det var inte bara växter han pratade med. "Alla har väl någonting de vill prata om", brukade han tänka. Gitarrerna ville att man satt ner och sjöng för dem någon gång om dagen, disken behövde lite uppmuntran för att den skulle bli ren och hans köksbord borde man också prata med ibland. Det var väl egentligen bara toalettstolen som inte var så social, men Batman brukade skita i honom. Han var ändå alltid upptagen. Det var tur att Nattens Väktare oftast var mer än en person, annars han hade aldrig hunnit språkas vid med alla individer som bodde i lägenheten. För att spara tid brukade han dela upp sig, tre av han stod i vardagsrummet, två i köket och en i badrummet och samtalade med alla som hade något på hjärtat. Resten av honom stod i hallen och pratade med en lampa som gillade att stå i centrum. 

Men just växterna lag honom varmt om hjärtat, då det ju faktiskt växte när de mådde bra. Det gör exempelvis inte en fåtölj. Växterna stod i fönstret hela dagen och väntade på att Nattens Väktare skulle komma hem och berätta om vilka farliga och spännande uppdrag han utfört under dagen. Hade de haft fötter hade de säkert sprungit och mött honom i dörren, som hundar brukar göra. Sannerligen en vänskap i ständig blomning! 

Scanndal!

Bland alla de gråa moln och den nästan ogenomträngliga dimman som förmörkade solen idag, kom det med posten ett paket som blev till en ljuspunkt i vardagen. Ett stort paket med texten "A3-scanner" på sidan och den innehöll Den Svarta Riddaren´s nya leksak och vän. En A3-scanner var precis vad han önskat sig. Han skulle göra världens bästa serier och konstverk med hjälp av den. Med en A3-scanner var han nästan odödlig och nu stod det en sådan där, i hans vardagsrum. Men fortfarande nerpackad. Det var hemskt att se honom plåga sig med att inte packa upp paketet och börja scanna. Men han hade lovat sig själv att inte öppna det innan veckans programmeringsuppgifter var avklarade. 

Han hade så många storartade idéer, så många fantastiska bilder han ritat upp på A3-papper som bara väntade på att scannas in och redigeras i datorn. Det var så oändligt många möjligheter som öppnades för honom, det var nästan som att plötsligt upptäcka att man kunde flyga. Det kanske inte gjorde något om han öppnade lite i ena hörnet på paket för att se om det såg trevligt ut där inne.

"Nej!", röt han till sig själv. Han var en vuxen man. Han var tvungen att klara av det här. Först hemläxan, sen scanner. Efter en halv minuts programmering började han höra röster. Det kom ifrån paketet. Det var som om någon ropade efter honom. Någon i nöd, någon som inte kunde andas innanför paketets trånga väggar av pappkartong. Han försökte ignorera det, låtsas som att paketet inte stod där. Men den där rösten, den var otröstlig. Det lät nästan som en övergiven kattunge ute i regnet. Det var förfärligt!  

Varför måste alltid spännande paket komma just när man inte har tid med dem? Han hällde upp en stor whisky, men inte till sig själv. Det var till scannern, så kanske den skulle lugna sig lite. Sen tog han en lång promenad med sin syster, för han klarade inte av att stanna hemma längre. Elaka, elaka paket till att vara spännande! Skämmas borde det! 

En mystisk dimma

Det var dimmigt ute och det var svårt att se. Tusentals små vattenpartiklar svävade rastlöst omkring i luften och vägrade landa. De blev bara hängandes där, vilket egentligen inte var speciellt ovanligt. Det ovanliga var att det var precis lite dimmigt inomhus. Det var i alla fall så det verkade idag. Nattens Väktare såg sig omkring i rummet, allting var suddigt och verkade väldigt långt borta. Det var inte förrän femte gången han somnat vid frukostbordet som han kom fram till att han helt enkelt bara var riktigt, riktigt trött. Dimman han såg berodde mest på att han inte riktigt kunde öppna upp ögonen ordentligt.

Vart kom tröttheten ifrån och vad ville den honom? Hade han sovit dåligt? Nej, han hade sovit som en morfin-drogad stock i en vattensäng (riktigt gott), precis som vanligt. Tröttheten var ett mysterium som aldrig riktigt fick en förklaring. Hela dagen passerade sömnigt, som att sitta i en tråkigt belyst tågvagn i tunnelbanan, titta ut genom ett smutsigt fönster och försöka fästa blicken på någonting där ute. Oändliga koppar med te hade han insupit, utan att tröttheten för den sakens skull förstått vinken. Den hängde envist kvar, våldgästande i hans huvud.  

Nu hade det blivit kväll, det var fortfarande dimmigt runt om kring honom, fötterna kändes som gjutna i betong och han orkade inte ens prata med sig själv som han brukade göra. Badankan däremot var på ett strålande humör, men det var förmodligen bara för att Batman var helt tyst för en gångs skull. Hon var verkligen inte den som var glad annars, för vad vet väl en badanka om glädje? Men hon skrattade glatt i alla fall medan hon tittade på Batman som försökte borsta tänderna och sova samtidigt. Det var mycket komiskt, i hennes ögon i alla fall.  

Bedragare! (Del 2: Någonting är fel här...)

En krypande och äcklig kår klättrade sakta upp längs ryggen på Den Svarta Riddaren och bet honom så hårt i nacken att han nästan skrek. Det hade skett något förargelseväckande och fel! Någon hade kommit hem till Batman, tappat upp ett bad i Batman´s badkar och lagt sig i det. Tillsammans med Batman´s badanka! Dessutom hade denna någon haft mage till att skriva ett helt inlägg på Batman´s egna blogg om det. Nåja, så mycket mage hade han inte (visade det sig), men han hade skrivit ett blogginlägg i alla fall. Och en ful bild hade han ritat också! "Hujedamig!", tänkte Den Svarta Riddaren.

Denna någon var en obehaglig figur, tillhörande ett folkslag man brukar kalla för vänner. Och det fanns inget så opålitligt som vänner, det visste Batman. Men den här var värst av alla. Han var ökänd landet över och gick under många namn, men de senaste åren mest känd som "Poetjäveln" (Men för enkelhetens skull ska vi bara kalla honom för Erik). När han hade skrivit klart sitt illasinnade blogginlägg och flirtat färdigt med badankan, hade han för avsikt att dricka upp all Batman´s whisky också. Fanns det inga gränser för vad Erik kunde hitta på? 

Banankaka. Det hade han aldrig hittat på, men annars nej. Det fanns inga gränser. Men Nattens Väktare var lugn, han hade förmodligen en bra salva mot sådana typer i badrumsskåpet. Så fort Erik somnade skulle han slå till. Ha ha. 

Bedragare!

Det var en stackars, förnedrad mask som låg hjälplös på marken en kall natt och tvingades lyssna på två galna män som stod och skrattade hysteriskt åt den. 

Masken var en väldigt känslig sådan och bakom dess något slemmiga yttre dolde sig en rädd, ensam och osäker mask. Men detta oroade de två galna männen föga. De stod i sina fula gummistövlar och förnedrade den stackars masken där den sakta gled fram över den våta asfalten. 

Den svarte riddaren stod med sitt läderbeklädda finger och pekade på masken och hånade den med vilda ögon. Han njöt av att förnedra den där slingrande typen, den där slemmiga fasaden där det inte fanns något bakom. Känslan av uppgivenhet inför sitt ansvar som väktare över staden där även masken försökte leva sitt ytliga liv i myllan. 

Batman tänkte på sitt badkar som stod och väntade på honom i hans nyskurade badrum, på badankan som stod på kanten och otåligt väntade på hans återkomst. Hon vaggar nog som bäst i saknad över mig, tänkte Batman och slängde ett sista glåpord på den stackars masken som sårad och tvekönad kröp ner i diket och grävde ner sig i den fuktiga jorden för att uppgå i sitt rätta element och bli ett med en högre rymd. Deltaga i jordens festligheter, skapta för dessa små kräl, maskerad.

Batman svepte över hustaken och kände sig lite lugnare med sig själv. Han hade fått rikta ut lite av sin ungkarlsilska på en äcklig mask. Det kändes bra. Capen fladdrade i vinden när han i skymd av skuggorna svepte sig in genom porten till trappuppgången till lägenheten. Han skulle just bestämma vilken skiva som skulle passa bäst efter ett hårt pass maskförnedring, när han upptäckte att dörren in till hans lägenhet var olåst. Ung, bitter, paranoid (men snäll och trevlig) som våran hjälte var(är), började paniken växa upp i hans ådror och han agerade blixtsnabbt med sina supperhjältereflexer. In genom dörren, låste den efter sig, in i garderoben, släcka ljuset och gömma sig bakom en tältsäng och ett par toalettborstar. Där satt han i mörkret, som en hare och lyssnade efter ljud som kunde avslöja en inkräktare. De enda som hördes var ett tyst och stilla kluckande, som om någon njöt av varmt vatten. 

Förklädd med en Fez smög batman ut ur garderoben, övertygad om att ingen skulle känna igen honom när han kom ut, smög han mot badrumsdörren. 

I badkaret låg en man, säkert fyra och en halv meter lång, mager som en sticka och med ett ex antal huvudbonader på huvudet och skrev tyst och deppig poesi.

"Varför är jag så mager när jag kommer hit?

Jo, för Batman har ätit upp varenda bit.

Ingen mat får jag i min mun.

Det är batmans fel att jag är så jävla tunn."

Badankan såg ömt och kärleksfullt på den långe, tunne, snygge mannens ansikte.    

Bild av Erik Bergsten, konstnärlig förebild åt... Ja...

Bilden föreställer en mask, batman och han själv i badkaret

Om höstdepression (och hur du botar den)

Under en mulen himmel, tyngd av allt regn den tvingades bära på, gick Nattens Väktare mot sitt hem. Han visslade glatt på en sång om kärlek och gjorde små skutt då och då. Det var en av de där gråa dagarna då allt kändes lite vemodigt och meningslöst, så de flesta människorna satt instängda i sina hem och var ledsna, trots att det egentligen inte fanns något speciellt att vara ledsen för. Vädret hade helt helt enkelt den inverkan på folk. Så fort regnmolnen kom blev alla sorgsna och ingen orkade göra något. Den Svarta Riddaren var en märkligt undantag. Men han visste också alla de bästa sätten för att hålla sig på gott humör. 

Långa bad och whisky är en bra lösning på de flesta problem. (Speciellt whisky. Fråga din läkare om du vill veta mer!) Men för att verkligen uppnå det där glada humöret som genomsyrade allt han gjorde (ännu en lögn… ber om ursäkt!) behövde han ta till andra knep. Men det var inte alls svårt, allt han behövde fanns på internet. 

Små socker-söta ögon tittade fram under en rosa och blommig filt i en gullig liten korg. En hand sträckte sig fram och petade lite på filten och fram kom en fantastiskt och helt underbart näpen liten kattunge. Den jamade, eller snarare pep, precis som kattungar brukar göra. Då visade det sig att den inte var ensam i korgen, där låg fem lika bedårande små kisse-missar som nu glatt och nyfiket hoppade fram. Fröjden och livslusten som strålade ut på Den Svarta Riddaren genom hans datorskärm visste inga gränser och hans ögon fylldes snart av små, lyckliga glädjetårar. Molnen på himmelen var ett minne blott, allt som fanns nu var små ulliga, nätta kattungar. Det var lycka definierad, även för en maskerad hämnare.  

En farlig bussresa

Han satt i en mörk och tyst buss fylld till bredden med passagerare som satt och svettades tillsammans. Temperaturen var otroligt hög och det fanns knappt syre nog till alla. Nattens väktare var på väg in mot innerstan för att utföra ett uppdrag. Frågan var bara om han skulle komma fram dit levande. Stämningen på bussen var mycket spänd, alla passagers satt tysta utom en av dem. En galen man som satt och grät och skrattade nervöst om vartannat. Han mumlade för sig själv om att hade fått nog. De andra passagerarna vågade inte säga ett ljud, kanske skulle han göra något farlig då? Nattens Väktare satt två säten bakom honom och försökte vara beredd på vad som helst, för i hans ögon var den galna mannen en tidsinställd bomb som när som helst kunde explodera. Mest var han rädd, för att visste ingenting om mannen och vad som gjort honom så galen. Det enda han visste var att luften i bussen nu var så tjock av spänning att man hade kunnat skära genom den med en kniv. 

Med ett hastigt ryck ställde sig den galna mannen upp. Från hans panna rann floder av svett och hans ögon stirrade vansinnigt omkring sig. Stämningen i bussen gick från spänd till skräckslagen. 

"Här finns ingen luft! Jag måste ha luft!", skrek mannen ursinnigt och det märktes att han hade tappat förståndet helt. Han började riva sitt hår och klia sig okontrollerat över hela kroppen. Det var nu Nattens Väktare gjorde sin hjältemodiga insats, han ställde sig upp och öppnade takluckan. Frisk, underbar luft sköljde in genom takluckan och fyllde bussen med allt sitt härliga syre. Den galna mannen tog ett djupt andetag och sjönk lycklig ihop i sitt säte. Snart somnade han och resten av passagerarna kunde andas ut igen. 

Batman klev av bussen vid ändstationen, stolt över att ha agerat som en riktig hjälte. Men han visste att så länge alla bussarna envisades om att skruva upp värmen till ofattbara temperaturer varje vinter, skulle fler falla offer för syrebrist och nervsammanbrott. Så länge bussarnas värmeaggregat träget arbetade fick Den Svarta Riddaren aldrig vila. 

En mjuk, sittvänlig kärlek

Kökssoffan var ganska ny i Batman´s hem men hade redan från början visat att han var en argsint kökssoffa. Han tyckte inte om människor som alltid satte sig på honom. Han morrade ilsket mot alla i sin närhet, förutom vardagsrumssoffan. Hon var en mild och ömsint soffa som älskade människor. Hon älskade att lyssna på Batman när han berättade för sig själv om sin dag och hon älskade när det kom hem folk som satt i henne och tittade på film eller bara umgicks. 

De båda sofforna på något vis utvecklat känslor för varandra, trots att de stod i olika rum. Deras lilla flirt hade pågått i några veckor nu och hade börjat redan när kökssoffan flyttade in. Vardagsrumssoffan hade sett honom när han blev inburen i lägenheten och på något vis hade hon sett förbi hans hårda, arga yttre och rakt in i hans varma mjuka inre där ett stort, vackert hjärta i rött textil bultade fluffigt. Hon blev omedelbart förälskad och redan dagen efter sände hon honom en kärleksförklaring via en dammråtta som jobbade extra som budbärare. Därefter hade även kökssoffans känslor blommat ut och nu skickade de meddelanden till varandra hela dagarna. De glada dammråttorna sprang som galningar mellan köket och vardagsrummet med kärlekens vackra budskap.  

När Nattens Väktare kom hem efter en lång dag på jobbet och skulle lägga sig i ett varmt bad, satt badankan på badkarskanten och tittade strängt på honom. Hon hade fått i uppdrag av sofforna att övertala Batman om att flytta ut kökssoffan till vardagsrummet så att de äntligen kunde få vara tillsammans. De faktiskt krävde det! Batman försökte först ignorera henne, men hennes argument blev bara tyngre och tyngre. När hon sa att han bara var bitter för att han själv aldrig fick till det och att han inte kunde låta det gå ut över sofforna, tvingades han slutligen lova henne att han i alla fall skulle prata med sina soffor om saken. Vad gör inte en maskerad hämnare för att få lite det lite lugnt och tyst när han ska bada?

Det hela var givetvis bisarrt, han kunde ju inte möblera om sitt hem varje gång någon av hans möbler blev förälskad i någon annan! Vad skulle hända härnäst? Skulle köksgardinerna fatta tycke för vardagsrumsmattan? Nej, så dumt! Gardiner har ju inga känslor, det vet ju vem som helst! 

Med rätt att döda

I en snygg kostym och med en liten men dödlig pistol smög Nattens Väktare runt i mörkret. Hans ärkefiende gömde sig bland skuggorna och väntade på att Batman skulle tappa koncentrationen för blott en sekund. Det var något som förvisso var väldigt ovanligt, då Batman var världens farligaste MI6-agent med rätt att döda. James Batman, kodnamn 007, tappade som gott som aldrig koncentrationen. 

En lampa tändes plötsligt bakom honom och siluetten av en vacker, halvnaken kvinna dansade fram i ljuset. Hennes två förföriska ögon lyste inbjudande mot honom. Agent 007 tappade hakan, pistolen och värst av allt - koncentrationen. Konsekvensen lät sig inte vänta. Ett skott från skuggorna där hans ärkefiende stod gömd, träffade honom i ryggen. Han gav ifrån sig ett högt skrik, men märkte snart att han mot all logisk förklaring varken blödde eller dog. Ett till skott träffade honom och Batman märkte nu att det inte var pistolkulor, det var små radergummin.

Med ett ryck vaknade Den Svarta Riddaren från sin dröm, sittandes i en biosalong med en massa andra människor. Intill honom satt hans gamla vän, den ökände superhjälten Mad Bro*, vars specialitet var att kasta radergummin på särskilt snärtiga och tillrättavisande sätt. Han förklarade för Batman att han borde koncentrera sig på filmen istället för att sitta och drömma. Sen vände han åter blicken mot den vita duken där den senaste Bond-filmen visades. Med en suck återgick även Batman till filmen. Han önskade att han var 007 på riktigt. Vem vill vara en tråkig superhjälte när man kan vara en häftig MI6-agent? 

*The Mad Bro, alla kramgoa nallebjörnars svar på Stålmannen. Han kunde förvisso inte skjuta laser med ögonen som Stålmannen och han kunde inte flyga. Och alldeles säkert var han inte okrossbar heller. Den enda likheten mellan Mad Bro och Stålmannen var egentligen, och i all enkelhet, att han var AWSOME! (eller som Batman själv skulle sagt, en ganska häftig kille) Dessutom var han ruskigt duktig på att tillreda lemonad. 

Havsodjuret

Vågorna på havet slog mot skrovet på skeppet, stora och farliga. I fören stod Nattens Väktare, kaptenen på skeppet som skulle till andra sidan havet. Det var ett farligt uppdrag att utföra en stormig natt som denna, för på havets botten låg ett blodtörstigt monster på lur. Ett monster så stort och fruktansvärt att Den Svarta Riddaren skakade av skräck bara han tänkte på alla de historier han hört andra berätta. Det sades att odjuret ibland varit så hungrigt att det svalt hela fartyg, med både besättning och last. 

De fåtal personer som kommit levande ifrån en attack hade beskrivit odjuret som gigantiskt och att det bestod helt av gult gummi. Det hade en stor, röd näbb och vingar som den kunde slå stora vågor med. Det farligaste var när den blev arg, ty då skrek den öronbedövande högt. Det var just i stormiga nätter som denna natten odjuret brukade jaga efter fartyg. Men Nattens Väktare var en av de modigaste sjökaptener som någonsin seglat de sju haven, så han fortsatta tappert sin segling. Plötsligt skakade hela skeppet till och Nattens Väktare trillade överbord och ner i det iskalla havet. Hans skepp kört in i något, och det var långt ifrån ett litet fånigt isberg. Kämpandes för att hålla huvudet över vattenytan fick han syn på besten. 

"Pip!" röt monstret lite fånigt. Monstret var i själva verket badankan som nu börjat tröttna på Batman´s fåniga lek. Han var inte en modig sjökapten, han hade inte ett skepp och han var inte ute på ett stort och farligt hav. Han var en knubbig fåntratt i 25års-åldern, han hade en tom schampoflaska och han satt hemma i sitt trygga badkar och lekte med den. Men nu hade badankan förstört hela illusionen som för en stund varit riktigt spännande. Hur som helst hade han väl ändå snart upptäckt att det kalla havet i själva verket var ganska behagligt tempererat och fullt av badskum med lavendeldoft. Och sådant är minsann ovanligt om man är ute på de sju haven.   

Uppklädd/Avklädd

Det sista som överger människan är hoppet. Eller dumheten, som det var i Batman´s fall. Vissa kanske tyckte att det var romantiskt, andra tyckte att det var lite charmigt. Egentligen var det endast dumhet som fick honom att försöka väcka en romans hos kassörskan, att gång på gång gå till butiken i hopp om att förföra henne och väcka de känslor han var så säker på fanns gömda under hennes vackra yttre. I själva verket fanns det inte minsta tillstymmelse till gnista mellan dem, det kunde vem som helst se.

Idag kom Nattens Väktare på att kassörskan kanske inte var riktigt inne i den här "läder-grejjen" och att han kanske borde ta av sig sin superhjälte-uniform och klä upp sig lite istället. Han letade upp en gammal kavaj som hängde långt in i garderoben, bortglömd och ensam. TIll kavajen fanns ett par kostymbyxor som inte heller hade används på många år. Otroligt många år sedan, märkte han när han försökte sätta på sig dem. De hade blivit mindre och han fick knappt igen knappen till byxorna, även om han drog in magen. Badankan flinade elakt, men Batman sa strängt till henne att det inte var något att skratta åt. Uppenbarligen hade både kavajen och byxorna krympt i tvätten. Så var det och definitivt inte på något annat sätt. 

Iklädd detta, en skjorta (även den för liten) och en ganska ful slips började han sin vandring mot butiken. Då kläderna var så väldigt, väldigt mycket för små begränsades hans rörelseförmåga oerhört och det såg mycket roligt ut när han kom gående med sina små, stela steg. I butiken var det, tack och lov, inte särskilt mycket kunder att göra bort sig inför. Men kassörskan var där och det var huvudsaken. Hon tittade nyfiken på honom när han vacklade in genom entrén. Han plockade till sig ett par ekologiska bananer (mest som ursäkt för att vara där) och gick till kassan. Kavajen satt så hårt att han bara precis lyckades lägga upp bananerna på kassabandet. Det knakade oroväckande i kavajärmen. Men han dolde det ganska bra (tyckte han själv) med ett bländande leende. Kassörskan vägde bananerna, sen tittade hon upp på honom med sina underbart mörka, sensuella ögon och sa med en vacker röst:

"Det blir 71 kr, tack", varpå hon blinkade förföriskt mot honom. Den Svarta Riddaren blev helt varm inombords och hjärtat slog hårt innanför bröstet på honom. Det slog till och med lite för hårt, så att det tog emot i den trånga skjortan. Han hörde hur det började knaka i sömmarna som uppenbarligen inte höll för hans hårda hjärtslag. Han var tvungen att lugna ner sig och ge henne betalt, och det väldigt fort. Han höjde lite stelt på armen och sträckte in handen innanför kavajen för att hitta plånboken och då hände det.    

PANG! Det ekade i butiken när hela Batman´s kostym exploderade av belastningen och förvandlades till ett moln av kostym-konfetti. Endast slipsen klarade av explosionen, annars stod han nu helt naken framför kassörskan och försökte lugnt hitta jämn växel. Han var fullt medveten om vad som hade hänt, men han tänkte att om han inte låtsades om det skulle ingen annan märka det. Det fungerade givetvis inte, det var förmodligen chocken som fick honom att tänka så dumt. Han önskade kassörskan en fortsatt trevlig dag, tog sina bananer och gick hem. Iklädd endast en slips knuten som ett skynke runt de genanta delarna av kroppen, kunde han inte låta bli att le för sig själv. Det kunde i alla fall inte bli värre nu!  

Den ondskefulla rösten i mörkret

Det var alldeles mörkt och kallt i rummet där han satt, skräckslagen och med hjärtat i halsgropen. Nattens Väktare kände med handen efter lampknappen, men kunde inte hitta den. Han försökte hålla för öronen, men rösten, den hemska rösten, fortsatta hota honom. Den kom från någonstans i rummet, han kunde inte höra varifrån. Det kom kanske från under soffan, eller bakom gardinerna. Han tyckte att han såg en skugga röra sig utanför fönstret, men det var förhoppningsvis bara ett träd som vajade i vinden. Förhoppningsvis. Röstens tonfall var fullt av isande kall ondska och den fortsatte morra åt Batman hela natten utan uppehåll:

"Om inte programmerings-läxan är klar innan du somnar i natt kommer du kvävas i sömnen". Det blev en lång natt.  

Födelsedag i vänners sällskap

Det hade blivit mörkt och vinden blåste ödesdigert genom en tyst stad. En Maskerad Hämnare gick genom de folktomma gatorna med ett stort paket i händerna, målmedvetet och med hastiga steg. Det hängde dramatik och förväntan i luften (det såg inte klokt ut) och Den Svarta Riddaren hade ett sällsynt stort leende i ansiktet. Dels för att han visste att paketet han bar på var fyllt med semlor, men främst för att han var på väg mot sitt 25års-kalas som några av hans absolut finaste vänner hade anordnat. 

Crazy Catlady hette egentligen något helt annat, men hennes superhjälte-namn beskrev henne väldigt bra. Hon var nämligen helt galen och i ständigt sällskap av sin apokalyptiska katt Tristan Förgöraren. De två tillsammans var livsfarliga i strid. Men hon visade sig snabbt vara en varm och fin människa på insidan så fort man lärt känna henne, samt lärt sig parera hennes dödliga slag. En fantastisk vän och kollega med ett hjärta stort som Småland och en stubin kort som Danny DeVito. 

The Mad Bro hade tillskillnad mot Crazy Catlady valt ett namn som var ganska långt ifrån sanningen för att skrämma bort fiender. Han var stor och stark som en björn, men rent mentalt var han en liten fluffig nalle som inte ville annat än kramas och mysa med sina fiender. Men världen är ingen kramvärld, det hade han bittert varit tvungen att inse och hade därför skaffat sig ett vapen. När situationerna tvingade honom till strid var han en mästare på att kasta radergummin och dessutom tränad i stridstekniken "Can´t do". 

Yllet var en rolig liten prick. Hon såg ut som en liten smile-figur, alltid glad och nöjd med situationen. Just detta var hennes specialitet som superhjälte, ty när fienden såg henne sitta och le och skratta åt ingenting speciellt mer än livet, kom de av sig och glömde helt bort att de skulle vara elaka. Specialutbildning i roliga ljud hade hon och kunde få vilken torrboll som helst att börja skratta. Ingen hade någonsin sett henne på dåligt humör, men legenden sade att när hon väl röt ifrån kunde hon få stora landmassor att flytta på sig. Det var t.ex. så Australien hade kommit till. 

Även Crazy Catladys pojkvän/man/gubbe var också där. Han hade bett om att få kallas The Muffinman, men Batman själv tyckte att "Lilla Mazarinen" passade bättre på honom. Hans specialitet var att supa sina fiender under bordet. Problemet var att man inte alltid hade en drink (eller ett bord för den delen) med sig i striderna. 

Med andra ord var lokalen full av galna kollegor som för en kväll lagt ifrån sig sitt ansvar som brottsbekämpare för att fira Nattens Väktare. Det hade dukats med tårta och öl och i ingången öste hans vänner presenter över honom. Det var en underdrift att säga att han var rörd av arrangemanget, men det var det bästa sättet att beskriva det. Rörd på ett sätt som fick hans bottenfrusna hjärta tina upp och för en kväll slå för livet och vänskapen. Att semlorna sedan visade sig vara onda och lägga sig som cementklumpar i magen på kalasets deltagare så att de knappt orkade röra sig, var en helt annan sak. De blev i alla fall slagna av värdiga motståndare. 

Tack så hemsk mycket för uppvaktningen! Det var underbart, roligt och riktigt fint av er!