Gårdagens Chips

”Hallå? Är du där ute?”

Nattens Väktare vaknade av att en okänd röst talade till honom. Han hade som vanligt inte somnat in någon annan sällskap än sitt eget, så där där rösten var ytterst oväntad. Men för att inte verka oförskämd svarade han.

”Ja, jag är här! Var är du?”

”Där du lämnade oss igår! Under bordet!”, ropade rösten tillbaks. Han hade inget minne alls av att ha lämnat någon under bordet, men av ren nyfikenhet tog han en titt.

”Här finns ju inget annat än en påse chips!”

”Ja, vi bor ju i den! Vi är gårdagens överblivna chips och vi börjar bli gamla och sega! Snälla, ät oss innan det är försent!”

Rösten från chipspåsen lät sorgsen och desperat, som om den blivit sviken av någon den trodde på. Nattens Väktare fylldes snabbt av svåra skuldkänslor. Vem var han att köpa en chipspåse, öppna den och bara äta ett eller två chips för att sedan låta de andra i påsen åldras och dö? Vem var han att ta ifrån dessa stackars chips deras enda mening med sitt korta liv? 

Han var inte alls sugen på chips, det var trots allt morgon och en kopp kaffe vore mer lämpligt. Men vad en superhjälte måste göra är vad en superhjälte måste göra. Inte kunde han lämna chipspåsen här och äta frukost med gott samvete. Det var en stor påse, så det var bara att sätta igång. 

”Vad håller du på med? Kom nu!”, ropade kaffekokaren frustrerat efter honom. Hon var kanske inte en kaffekokare med ett särskiljt fullspäckat schema, men hon tyckte ändå inte om att få sina dagliga rutiner rubbade. Speciellt inte av en påse chips, det var helt oacceptabelt! Är det dags för kaffe så är det dags för kaffe, därmed basta! Men Nattens Väktare brydde sig inte alls om detta, hela förmiddagen passerade med honom liggandes i soffan med den där chipspåsen. Det syntes tydligt att han inte mådde bra av den stora mängden chips så här tidigt på morgonen, men han kunde inte sluta äta nu. 

”Om alla människor gjorde uppoffringar av den här storleken, då skulle världen vara en vacker plats”, ropade han till kaffebryggaren med munnen full av chips. För kaffebryggaren lät detta som världens absolut sämsta ursäkt för att spendera hela dagen i en chipspåse, men vad visste väl hon om att göra uppoffringar? 

Den hårdaste av hårda

Hans säng var full av töntiga mjukisar, fluffiga fjantar och lösaktiga drägg! Det var uppenbart att Nattens Väktare hade ett lite tyngre huvud än andra människor, då han bar på så många tunga tankar och då behövs det faktiskt en kudde som är lite hårdare när man sover. Troligtvis var detta anledningen till att han den senaste tiden vaknat med en ofantlig värk i nacken. De mediokra textilklumparna han kallade kuddar var inget annat än mesar och det är ju knappast något att vila huvudet ovanpå!

Det var en regnig lönehelg och han visste att för att åka till IKEA och leta efter en bättre kudde den här dagen var han tvungen att leta fram ett extremt mod som han sällan visade annars. Varuhuset skulle vara fullt av otäcka kunder som inte brydde sig om någonting annat än sin egen framfart när de drog fram med sina stora kundvagnar. Barn skulle skrika, gubbar skulle gruffa och hälsenor skulle gå av när de träffades av de arga kundvagnarna, men någonstans där inne fanns det en kudde som var svaret på alla hans nackliga problem! Han stod framför portarna på denna borg av ångest och smärtfull trängsel! Med de fasansfullt gula bokstäverna som stavade namnet på detta helvete, ”IKEA”, såg detta ut som ändhållplatsen för allt som var gott och förnuftigt. Han visste vad han var tvungen att göra! Han tog ett djupt andetag och på skakiga ben stegade han in.

Efter att ha slagit sig fram genom folkmassor, korsat oceaner av billiga batterier och bestigit berg av bastanta burkar kom Nattens Väktare äntligen fram till sängavdelningen. Snabbt ryckte vår hjälte tag i någon som såg ut att vara personal!

”Du där! Kudde! Visa mig den hårdaste ni har!”, utropade han med hjärtat pumpande av ren adrenalin och viljan att så snart som möjligt ta sig ifrån varuhuset. Pojken i IKEA-skjortan såg skräckslaget på honom, som om han undrade om han verkligen hade hört rätt!

”D-d-den hårdaste? Är du säker?”, stammade han till svar. 

”Ja! Det är bråttom!”

Han sträckte ut ett skakade pekfinger som visade kuddens position. Han visade tydligt med sitt kroppspråk att den där kudden var så hård att han inte vågade gå för nära den. Det stod klart att de hade att göra med en ofantligt hård kudde! Härifrån fick Nattens Väktare gå själv och på egen risk. Men det var en risk han var villig att ta och gick mot kudden med stegen av en modig riddare på färd att dräpa den farliga draken. Kudden blängde argsint på honom när han kommit fram, synade Den Svarta Riddaren från topp till tå. Han blängde tillbaks för att visa att han inte var vilken mesig svensson som helst, han lät sig inte skrämmas av en kudde, hur hård den än var. Det som utspelade sig sedan såg ut som ett slagsmål, fast med blickar istället för nävar. Det var en vild strid och varade i flera blodisande minuter. Hela IKEA höll andan tills den monstruösa kudden slutligen gav ut.  

”Du skall bära mitt huvud när jag sover!”, beordrade Nattens Väktare och lyfte upp kudden. 

”Sannerligen, jag är din nya skithårda kudde! Jag ska dräpa allt liv utom ditt, min herre!”, svarade kudden.

”Du skall icke döda alls, du skall ligga i min säng och intet mer!”

Kudden svarade med en nickning och så tågade hjälten och hans nya tjänare ut från IKEA. Kunderna bredde vägen i ren skräck då kudden skrek till dem att de skulle få stryk om de inte gjorde så. Det var en ny allians för bättre sovande, nya och bättre drömmar väntade och nackvärk var ett minne blott! 

När tankarna vandrar iväg

Hon satt på en bänk klädd i regnbågens alla färger och ett par solglasögon som fick henne att se skönare ut än den svala vårbrisen som sköljde in över den stekheta busshållplatsen. Som en kaxig färgklick på en annars…

"Men vad sitter du nu och skriver?”, utropade Badankan frustrerat. Nattens Väktare vaknade med ett ryck ur sin poetiska dimma och märkte att han inte alls satt på busshållplatsen och tittade på någon han tyckte var vacker. Han satt framför köksbordet och försökte skriva ett personligt brev till en folkhögskola i Uppsala, men han hade lite svårt att koncentrera sig idag. 

”Öhmm… Är det inte fint då?”, frågade han Badankan i ett försök att rädda sig.

”Absolut! Skitgulligt! Det finns säkert någon där ute som en dag kommer charmas av din drömmande stil, som kommer vilja vara den lilla söta prinsessan i dina drömmar!”, svarade hon så sarkastiskt att hon nästan fick ont i halsen. "Men just nu måste du få gjort din ansökan!”

”Men…”

”JÄVLA ROMANTIKER! Get to work!”

Hon hade rätt, Nattens Väktare visste det. De senaste timmarna hade han inte gjort något annat än skrivit kärleksförklaringar till kvinnor han aldrig mött, beskrivit vårsolen med flummiga ord och diktat om allt som gjorde morgonkaffe så fantastiskt. Inget av det gick att använda som personligt brev, även om det egentligen förklarade hans personlighet bättre än något personlig brev någonsin skulle kunna. Han suckade djupt, drack lite grann av sitt kaffe och började skriva på nytt.

”Jag heter Axel och är 28 år gammal…”

Då hände det igen! Tanken reste sig ur hans huvud och promenerade ut genom köket. Den vandrade iväg på egna äventyr. Den satte sig på en bänk i solen och tittade på en hund som försökte uppfostra sina tre valpar. Det var gräsligt sött, han kunde inte slita blicken från de små klumpiga valparna som traskade omkring på gräsmattan. Molnen var vita och fluffiga, som busigt sockervadd på den blå himlen. En vacker blomma bredvid bänken viskade några väldoftande ord i hans öra. Förmodligen om våren och kärleken, men han hörde inte riktigt då blommor viskar väldigt tyst. Han lutade sig mot blomman för att höra vad den hade att säga: 

”MEN KONCENTRERA DIG NU DÅ! PERSONLIGT BREV FÖR BÖVELEN!” 

Vad vet väl badankor om tankar som vandrar iväg? Nattens Väktare suckade ännu djupare än sist och satte på sig en hatt. Då kanske inte tanken skulle kunna rymma.

OBS: Bilden föreställer Nattens Väktare´s hjärna, så som han själv föreställer sig den. Och ja, jag är fullt medveten om att den är obehaglig och kommer förfölja er i era mardrömmar. Puss och kram! 

Att städa sitt dammiga inre

Genom de dammfyllda gångarna hördes plötsligt ett hungrigt kurrande. Nattens Väktare låg under ett berg av smutstvätt och obetalda räkningar och låtsades att han inte fanns, men det plötsliga kurrandet väckte hans nyfikenhet tillräckligt för att han skulle sticka ut ett huvud för att se vart det kom ifrån. Det var inte hans egen mage som kurrade, han hade just ätit snabbmakaroner med en skvätt senap i, vilket var den enda maträtt han orkat laga de senaste dagarna. Han såg sig om i rummet som uppenbarligen inte blivit städat på evigheter. Överallt låg kläder, papper, disk och skräp täckt av ett tjockt lager damm. Det såg ut som ren misär, men han hade ju inte längre någon att hålla rent inför. Varför skulle han städa om han ändå alltid var ensam? De senaste veckorna hade han bara vandra omkring i sin smuts och tyckt synd om sig själv. Tills nu!

Det främmande kurrandet var ett oväntat tecken på liv, att han inte var helt ensam i lägenheten trots allt. Men vart kom det ifrån? Vem var det som kurrade så där hungrigt? Var det någon som han kunde äta middag tillsammans med, eller var det någon som kunde äta honom till middag? Han letade sig fram genom lägenheten, fram genom veckor gammalt skräp. Dammråttorna hade börjat bygga upp små samhällen här och där på golvet med bostäder och butiker. 

”Jösses, var det så länge sen jag städade?”, sa han för sig själv. ”Det kanske är dags att dammsuga?”. Stämningen på torgmötet som några dammråttor höll strax bredvid hans fötter blev snabbt dålig när han sa så. Däremot blev det mystiska kurrandet plötsligt högre och ackompanjerat av ett våldsamt knackande, som om någon satt inlåst någonstans och försökte ta sig ut. Ljuden kom ifrån städskåpet! Satt det någon där inne?

Han hann inte ens ta i handtaget till dörren innan den flög upp av sig själv och ut hoppade dammsugaren! Den skuttade omkring och rullade runt på golvet, som en kissnödig hund som just fått frågan ”Vill du gå ut?”. Nattens Väktare hade faktiskt glömt bort att han hade en dammsugare, så det var ju inte så konstigt att den kurrade hungrigt. Den hade förstås inte blivit matad på evigheter! 

Dammråttorna hade blivit feta och lata, de hade inte minsta chans att fly när Nattens Väktare drog fram genom lägenheten på sin trogna dammsugare! Skräp slängdes, flaskor pantades och kläder tvättades! Det tog inte mer än en kvart så var lägenheten skinande ren! Dammsugaren bäddade han ner i en filt mitt på golvet, han hade inte hjärta att stänga in den i städskåpet med en gång! Den snarkade sött medan han själv vandrade omkring i lägenheten och njöt av sitt storverk! Dåliga minnen och sorg hade han städat bort tillsammans med dammet! Han kände sig lika renad på insidan som lägenheten själv, redo för nya minnen, vänskap och kärlek! Nu kunde han börja bjuda hem människor till sin lägenhet och sitt hjärta. Ibland är det inte svårare än att ta tag i sig själv och dammsuga lite grann! 

Mentalt Regn

Nattens Väktare satt ensam framför sitt fönster och räknade regndropparna som långsamt och vemodigt föll ner från den gråa himmeln. Det var lite skönt att det fanns saker här i världen som ingen behövde ta några beslut om, som väder exempelvis. Vad han än tyckte om regn så fortsatte det ändå regna. Det enda han kunde göra var att acceptera det och möjligen fälla upp ett paraply. På sitt sätt var det lite skönt.

Annat är det när det regnar inuti huvudet. Stora kalla droppar blir till mörka pölar, tynger ner ens tankar. Blöter ner och kyler ner ner det som en gång var lätt och varmt. De vita fluffiga molnen gjorda av vackra drömmar blir till nattsvarta mardrömmar som regnar spik. Det är inte som att vandra i ösregn men veta om att man har en varm filt och en kopp varm choklad som väntar där hemma. Det är som att komma hem och linda in sig i en kall och sur handduk. Ja, om man nu kommer hem, vad nu hem är för nått. Det handlar lite om att hitta ett mentalt paraply mot regnet, men de kan vara lite svåra att känna igen om man inte mår bra. Nattens Väktare suckade djupt och oinspirerat. Han delade med sig av sina trötta tankar för en liten krukväxt som sakta med säkert tappade färgen på sina blad, som att hans prat var så tomt på syre att det snarare kvävde växten. Det var ganska enkelt att se att han inte mådde speciellt bra idag. 

”Men va tusan pratar du om egentligen? Bara ryck upp dig!”, ropade Badankan som lyssnat på allt han sagt den senaste halvtimmen och nu kände sig tvungen att avbryta honom innan tapeterna på väggarna gulnade av sorg och trillade ner. 

”Jag mår nog inte så bra egentligen”, svarade han stilla utan att vända sig om.

”Men du mådde ju bra bara härom dagen?”

”Ja, jag är väl som ett aprilväder, ena dagen solsken, andra dagen regn… Jag är väl bara inte så bra på det här…”

”På vad?”

”Är det inte uppenbart?”, frågade Nattens Väktare sin lilla badanka och vände sig mot henne. ”Jag sitter ju och pratar med en badanka för att jag inte har någon annan att prata med! Jag fixar bara inte att vara ensam!”

Det blev alldeles tyst, som att det här med att prata med döda ting inte längre var någonting roligt. När det regnar kan man alltid fälla upp ett paraply, men när det regnar på insidan kan det ibland kännas som att paraplyet är lite extra tungt. Hans eget paraply hade blåst iväg, han stod nu med vatten upp till knäna och försökte påminna sig själv om att han faktiskt var en duktig simmare om vattnet skulle stiga mycket mer. Men det var ett typ av bad som krävde lite mer än en badanka för att det skulle bli trevligt. 

Försvinnande Fokus

Charlie Brown kunde inte släppa den lilla rödhåriga tjejen med ögonen, han dyrkade henne som en gudinna och blotta tanken på att gå fram och prata med henne gjorde honom alldeles skakig. Men till skillnad mot Charlie Brown som bara är en påhittad karaktär från serien ”Peanuts”, var Nattens Väktare och hans överväldigande känslor på riktigt! Den rödhåriga tjejen han träffat i skogen tidigare idag var nog också verklig, både hans syster och hans mor hade sett henne precis lika klart som han själv.

Som en vacker älva hade hon uppenbarat sig i Skrylle-skogen, svävat fram över stigarna med elegansen av en svans när den flyter fram på vattenytan. Hon log mystiskt när hon gled förbi honom och med ens kände han att hans fokus lämnade honom och svävade iväg med den vackra varelsen. Hans promenadsällskap försökte prata med honom, men gav snabbt upp när de insåg att han inte riktigt befann sig på samma plats som han såg ut att vara. Mentalt i alla fall. 

Sen försvann hon, de gör ofta det. Dessvärre återkom aldrig hans fokus igen, förvirrad vandrade han hem. Det var tur att hans ömma moder och hans fluffiga syster var med och såg till att han kom hem igen. Men bilden av henne, ytlig som den må ha varit, satt fastnålad på hans näthinna. Klockan var nästan hur mycket som helst när vår maskerade hjälte insåg att han glömt skriva dagens blogginlägg. Vad i all världen skulle han skriva om? Kanske om kaffet han drack i morse? Kanske om de retsamma vindpustarna som gång på gång stal hans käglor när han försökte jonglera? Kanske något om hans systers roliga frisyr som verkade ha ett eget liv? 

Hur han än försökte kunde han inte fokusera. Det blev inget blogginlägg. Allt var den där rödhåriga tjejens fel! 

På farliga vatten

Det luktade nybryggt kaffe ombord på fartyget Nattens Väktare, men inte den där typen av kaffe som man avnjuter i morgonsolens härliga strålar. Det luktade av ett fullständigt nödvändig kaffe, ett ”jag tänker inte göra någonting av den här skiten innan jag fått kaffe”. Kapten Edward Smith satte sig på en stol i kaptensrummet så som någon som verkligen inte sett fram emot den här dagen sätter sig på en stol. Hade han inte varit i stort sett ensam på skeppet så hade någon säkert frågat honom ”Jaså, det gick lite vilt till igår?”. Så sliten såg han ut. 

Vilt var bara förnamnet, det syntes på skeppet. Nattens Väktare hade väl aldrig varit ett vackert skepp, men nu var det näst intill tillintetgjort efter nattens storm. Vågor höga som skyskrapor, vattenvirvlar och isberg som dök upp från ingenstans. Om det är sådant man anser som festligt så gick alla som inte befann sig på Nattens Väktare verkligen miste om något igår. Havet däremot låg helt tyst och snällt idag, som om det förnekade att alls ha varit inblandat i förödelsen. 

”Försök inte spela oskyldig, förbannade hav”, muttrade Edward och hytte uppgivet med handen mot havet. ”Jag vet nog bättre än att lita på dig”

Nattens Väktare hade två motorer, den ena drevs av kärlek, den andra av lite vanlig hederlig jädrar anamma. Dessvärre hade Edward fallit för lockelsen att driva båten med enbart kärleks-motorn, då den var mer än dubbelt så effektiv som den andra. Den fick hela fartyget att flyga fram över havet med en häpnadsväckande hastighet och elegans... Ja, när den funkade i alla fall. Nattens Väktare´s kärleks-motor hade använts lite för flitigt och utan varken regelbunden tillsyn eller underhåll. Nu hade den fallit i så många bitar att det krävdes bra mycket mer tålamod och silvertejp för att laga den än vad man vanligtvis hittar ute till havs. 

Edward vände blicken till den andra motorn. Till skillnad mot vad kärleksmotorn var i sitt intakta och ståtliga skick, var jädrar anamma-motorn en liten patetisk plåtburk som inte sa varken bu eller bä om man ens bad den snällt. Kort sagt var detta en tvär och bitter liten motor och var trött på livet, med Edward visste att om man bara använder sig av rätt teknik så skulle det gå att få igång den. Han röt argsint och gav den lilla motorn en så rejäl spark att den inte vågade annat än att starta och vips så var fartyget återigen i rörelse, även om det inte höll någon anmärkningsvärt hög hastighet.

Edward var helt ensam på sitt gigantiska fartyg, bortsett från den blyga lilla poeten som satt i en hytt under däck och försökte skriva stor litteratur. Allt han fick ihop när det stormade så här var dock tafatta texter om att snubbla över väskor och hur svårt det var att knäcka ägg. Han hade bara behövt komma bort ett tag och fick följa med på skeppet mot löftet att han inte skulle vara i vägen. Lite visste han då om att Nattens Väktare var ett riktigt fuskbygge till skepp och nu var det ju lite försent att ångra sig. De var långt ute till havs, fler stormar väntade, fler havsmonster och mer motorhaveri. Det var långt till land, men vad land nu än var så skulle han säkert få ro till sitt skrivande där. Edward såg också fram emot att komma någonstans där han i lugn och ro kunde reparera sitt skepp för att sedan ge sig ut fler äventyr.

”Menar du att du ska ut i det där igen?”, frågade poeten häpet och pekade på havet.

”Klart jag ska! Havet är mitt liv och mitt liv är havet! Ett liv utan stormar och orkaner är inget liv värt att berätta om”, svarade han. ”Inte precis något att skriva om heller”, la han till och sneglade på poetens skrivböcker. Poeten nickade som om någon sagt något som inte gick att ifrågasätta. Han beslöt sig för att sätta sig vid skrivbordet och skriva en mörk text full av metaforer om hur han mår just nu, men avsluta den med en hoppfull ton. Han kommer ta sig igenom detta också, men först behövde han en fullständigt nödvändig kopp kaffe. 

En kladdig morgon

Det var påskaftons morgon och Nattens Väktare var arg, kladdig och förnedrad utöver det vanliga. Han försökte göra frukost till sig själv, dessutom under viss tidspress då han snart skulle ta sig till jobbet (han extraknäckte i en liten ICA-butik då superhjälte-kneget inte betalade sig så bra av sig själv). Praktisk som han var hade han bestämt sig för att göra äggröra då det var så ”snabbt och smidigt”.

”I helvete heller”, fräste han för sig själv där han stod och sorterade bort skal från det övriga innehållet av ägget han just försökt knäcka nog kanten av en bunke. Han skulle just till att sakligt konstatera att han använt lite för mycket kraft i knäckandet då han plötsligt hörde små fniss komma från äggkartongen. Det verkade inte bättre än att de andra äggen såg något lustigt i att Nattens Väktare inte kunde knäcka ägg ordentligt.

”Ja, fnissa ni”, sa han förnärmat och plockade ut ett av dem som genast slutade fnissa. Han samlade sig och med betydligt mindre kraft än sist försökte han knäcka ägget mot bunken. Det resulterade i en skrattretande liten spricka i skalet och de andra äggen i kartonen började återigen fnissa. I takt med att vår maskerade hjälte försökte knäcka med lite mer och ytterligare lite mer kraft, men med samma resultat, eskalerade skratten ut till ohämmade skratt! Det blev snabbt kladdigt och han fick använda båda händerna för att försöka få till en öppning stor nog för innehållet att kunna rinna ut. Självklart blev det bara smulor av skalet, Nattens Väktare blev ännu argare och äggen skrattade så de fick ont i magen!

”Skratta ni! Ja, gör det! HAHA!!! Kul.”, röt han åt äggen och råkade mosa ett av dem i handen av ren ilska. Han fick ägg på skjortan och blev nu riktigt uppretad! Äggen vred sig av skratt trots att det nu var tämligen klart för dem alla att de skulle gå samma knäckande öde till mötes snart!

”FÖRBANNADE ÄGGSKAL! DÖÖÖÖÖ!!!”, vrålade han som om han tappat förståndet, vilket han troligen hade också! Han slog ägg efter ägg rakt ner i bunken som blev mer och mer full av enbart skal. Själva äggen landade överallt förutom i bunken och Den Svarta Riddaren blev bara argare och kladdigare. Rätt som det var halkade han på ett av äggen och landade med ett smärtsamt magplask på golvet. Som skjuten ur en ursinnig kanon flög han upp från golvet, ryckte åt sig bunken och kastade ut den genom fönstret. 

När han insett vad han just gjort tog han några mycket djupa andetag och tog fram en morot och började knapra på. "Morot är också gott”, intalade han sig själv mycket irriterat. Sen gick han till jobbet och gjorde sitt bästa för att inte tänka på ägg under dagen. Det är inte så lätt när man jobbar i en ICA-butik på påskafton.

På fall

Nattens Väktare kom flygande genom luften! Dammråttorna såg så små ut därifrån, de lekte lekar på marken under honom. Tavlorna på väggarna passerade snabbt när han svischade förbi och vårens första flugor slog mot hans ansikte. Men han var egentligen ingen flygare och hade ett minst sagt panikslaget uttryck i ansiktet! Det var en ofrivillig flygtur och den slutade med hans vackra superhjälte-ansikte mosat mot kanten på diskbänken i köket. När hans huvud slutat snurra och han återfått kontrollen över sina sinnen kunde han höra ett elakt skratt från hallen. Han hade hört det där skrattet ganska ofta den senaste tiden och var fullt medveten om att den tillhörde sin ärkenemesis, Ryggsäcken. 

Nattens Väktare hade mött många fiender som på olika vis försökte göra livet surt på honom, men oftast genom mental och intellektuell terror - Kaffekopparna bröt ner honom genom att sätta stora kaffefläckar på hans nytvättade bordsdukar. Hans lillasyster terroriserade honom genom att envist vinna i alla brädspel och missunna honom glädjen i att vinna nån gång ibland. Mannen som stod i badrumsspegeln varje morgon och talade om för honom att han blivit både gråhårig och fet var särskilt svår att övermanna. 

Ryggsäcken däremot använde sig av en fysisk och betydligt mer osofistikerad teknik - den slängde sig framför Batman´s fötter när han kom gående för att på så vis få honom att snubbla mot vad som skulle kunna vara en direkt död beroende på vilken plats Ryggsäcken valt för sin kriminella handling. Att han inte redan trillat över ett set med knivar i ett diskställ eller de vassa skåpsluckorna i badrummet var ett under som nog bara kunder förklaras med att ryggsäcken inte ville att han skulle dö. Inte direkt i alla fall, den ville först leka med honom. Detta var något den gjorde nästan dagligen, på något vis lyckades den alltid överraska vår hjälte.

Den här gången hade Ryggsäcken stått helt lugnt på hatthyllan, inte visat några som helst tecken på illvilja eller ens ett litet bus. Nyduschad och fröjdfull hade Nattens Väktare vandrat ut från badrummet och mot en kopp kaffe som väntade i köket. En skugga kastade sig över honom och med ens visste han att hans liv var i fara. Han hann inte reagera på att Ryggsäcken landade precis framför fötterna på honom, så han snubblade. Hans stilla promenad byttes mot en dramatisk flygtur och nu låg han utslagen på köksgolvet. Ryggsäcken skrattade elakt ute i hallen, oförskämt lycklig över sitt fula spratt! 

Några timmar senare hämnades han genom att lägga övermogna bananer i botten på ryggsäcken.

”Man får inte vara dum! Skratta bäst som skrattar sist!”, tänkte han för sig själv. Vem behöver fiender när man har en stor och klumpig ryggsäck?