Den oväntade svartsjukan

Han vågade nästan inte andas, och varenda tangent han tryckte ner tycktes braka som åskknallar. Kunde inte allt bara föra lite mindre väsen? Hur kunde en superhjälte smyga med något om datorn skulle börja surra så här för varje ny flik han öppnade. Som om den ville skvallra på honom.

Varannan sekund vände han sig om för att se att ingen såg honom och det han höll på med. Och visst var han en vuxen människa som bästa bestämde själv vad han skulle lägga sina surt förvärvade pengar på. Men en verkligt vuxen människa hade inte ens tänkt tanken på att spontanköpa ett nytt trumset istället för allt det pengarna skulle gå till. Vad nu det var för något? Och här var ju ett digitalt trumset med en high-hat som rörde sig upp och ner, precis som på ett akustiskt. Och här kunde han få dubbelpedaler till bastrumman för bara tvåtusen kronor extra.

Ett bekant pip hörde bakom honom. Han behövde inte vända sig om för att veta att han var avslöjad. Badankan hade han levt med så länge att han hörde undertoner av besvikelse i hennes pipande.

”Fast nu var det ju inte det här du skulle köpa”, sa hon.

Han klickade ner de femton flikarna med fantastiska erbjudanden på drömtrummor och suckade.

”Jag planerade lite bara …” sa Nattens Väktare och reste sig ur stolen.

En huggande smärta av dåligt samvete spred sig i kroppen. Nej, det var hans besvikelse över sig själv. Nej, inte det heller. Det var ryggen som smärtade. Som om någon tvingat in en istapp mellan ryggkotorna. Helst ville han skrika rakt ut, men Badankan satt på fönsterbrädet och avkodade vartenda ansiktsuttryck han gav ifrån sig. Han satte sig ner igen och gnölade så tyst han kunde.

”Har du ont någonstans”, pep den självgoda ankan.

”Nej …”

”Är du riktigt säker?”

”Kanske lite i ryggen. Har nog kommit åt en nerv.”

Badankan log med spelat medlidande.

”Stackarn”, sa hon. ”Det är inte så att du behöver köpa en ny säng?”

”Nja, jag har inte råd just nu.”

”Nej, men du. Du kan ju alltid sova ovanpå ditt trumset om du beställer det.”

Nattens Väktare reste sig från stolen i protest, och landade på golvet efter ännu ett hugg i ryggen. Där låg han med ansiktet begravet i vardagsrumsmattan och andades in fotsvett och damm. Hur hade det blivit så här? Varför hade han aldrig råd ett köpa en ny säng? Han jobbade ju konstant och borde ju ha varit rik som en hel trollfamilj för länge sedan. Varför kunde han inte hantera pengar så som det förväntades av någon som skulle fylla trettiotre?

När han inhalerat en fjärde dammråtta krälade han ifrån mattan och mot bäddsoffan han sov i. Han var trött och sur och ville bara sova bort ryggontet, men så länge ryggontet var bäddsoffans förtjänst skulle det förstås aldrig gå. Han avskydde att erkänna det, men Badankan hade rätt. Och dessutom, om han nu skulle råka på kärleken skulle han nog ha större glädje av en riktig säng att dela, än av ett trumset.

På Ikeas hemsida fanns en säng som skulle bli utmärkt, konstaterade han efter en snabb sökning på mobilen. Och så skulle han kunna köpa en ny kudde, och en ny bäddmadrass. Slå ett slag för hälsan.

”Men det är väl inte riktigt lika kul?” hördes en röst under honom.

Nattens Väktare såg ingen där. Bara den gamla slitna bäddsoffan.

”Vem sa det där, och vad menar du?”

”Jag menar bara att om du ska bli bra på trummor är det tid att investera i ett bra trumset. Du har ju redan mig att sova i.”

Nattens Väktare kom på sig själv med att tänka att det var en vettig tanke. Men så klart låg det väl i bäddsoffans intresse att det inte kom någon ny och fräsch dubbelsäng och tog hennes plats.

Lite mer diskret sökte han vidare på Ikeas sängutbud.

”Åh, älskade du”, sa bäddsoffan. ”Hur många år har vi känt varandra? Tänk alla minnen vi delar.”

”Minnen?”

”Ja, din första lägenhet. Alla filmer vi sett. Alla mackor du ätit i mig”, sa hon med en, för att vara bäddsoffa, oväntat nostalgisk röst.

Nattens Väktare kunde inte hålla sig ifrån att bli lite rörd. På många sätt var bäddsoffan hans närmsta vän, för hon var alltid där. Hon definierade hans hem, och all symbolik som låg i att det var där han började och avslutade sina dagar. Ja, denna bäddsoffa var en del av honom. Deras liv var hoptvinnade, de behövde varandra. Vad skulle han vara utan…

”Alla kärleksmöten vi delat”, sa bäddsoffan.

Den där snuskiga bäddsoffan. Hade hon tjuvtittat under alla hans … kärleksakter? Hade hon sett allt? ALLT? Nattens Väktare rös vid tanken. Det var så genant att han inte ens förmådde bli röd i ansiktet. Han stängde sovrumsdörren och la sig på mattan i vardagsrummet. Ignorerade bäddsoffans desperata rop efter honom.

Visste hon hur han såg ut naken?

Han kunde inte skaka av sig tanken. Ju förr han kunde kasta ut den svartsjuka bäddsoffan desto bättre. Och alla andra möbler med. Vem visste vad de hade sett? Han var tvungen att göra sig av med alla vittnen.

”Hörrö, jag har hört om ett ställe som säljer väldigt prisvärda trumset”, sa vardagsrumsmattan.

Dammkartellen och de stulna chipsen

Luften tjocknade i det redan kvava rummet. Dammråttorna runt det knappt upplysta bordet drog efter andan. Den yngsta och mest oerfarne la spelkorten på bordet och sträckte sig efter pistolen. Nattens Väktare var här, och i den mörka siluetten lyste ögonen ilsket vita. Den unga dammråttan kom på bättre tankar och la tassarna i knät.

”Är det här ni har gömt dem?” frågade Nattens Väktare.

”Vem är det som frågar?” frågade den äldste och mest arroganta dammråttan, Don Damm. ”Vi är mitt i en pokermatch.” Han vinklade den av rökångor gulnade taklampan mot vår hjältes ansikte. Inte för att han inte visste vem hämnare med fladdermusöronen var. Don Damm var en upptagen dammråtta med affärer att uträtta, spel att vinna, och ingen tid att lägga på läderklädda clowner.

”Ut med språket, dammråtta!” röt Nattens Väktare.

Hade dammråttorna haft något blod hade det frusit till is, sedan tinat av de kraftiga vibrationerna i luften, och smugit ut medan tillfälle fortfarande fanns. Men de hade inget blod, vilket syntes tydligast på Don Damm som log överlägset.

”Många ting flyter rakt i tassarna på mig, som du vet”, flinade han. ”Det är en fråga om att veta var man ska leta.”

”Don Damm, din usla hög av hudavlagringar”, väste Nattens Väktare. ”Var är mina chips?”

”Jaså, det är chipsen du vill ha”, svarade han och blinkade mot sina undersåtar. ”Glöm det. Det här är dammråttornas värld. Ingen plats för sådana som dig.” Han knäppte med fingrarna och ljudet av någon tung som vände på sig hördes från rummets mörka hörn. ”Men det är inte bara dammråttornas värld. Här bor smulor, strumpludd och …”

Nattens Väktare gillade inte det breda leendet i Don Damms ansikte.

”Och vaddå?”

”Ludde.”

Vår hjälte hann bara se de tio illröda ögonen som tändes i mörkret innan ägaren till dem, en enorm spindel med ludna ben och två enorma betar, kastade sig mot honom. Nattens Väktare slog vilt omkring sig medan Don Damm och hans kumpaner hånskrattade. Men det var inte över än, för ingen superhjälte med vett ger sig in i dammråttsterritorium utan en plan B.

Ögonen i Luddes ansikte bleknade när Batdammsugaren kom vrålande genom dörren och slukade Don Damm som inte ens fick tid att sätta skrattet i halsen. De andra dammråttorna försvann in i gapet därefter, medan spindeln tog tillfället i akt och försvann så där fort som bara spindlar kan.

”Va sjutton gör du där under?” frågade Badankan. Hennes röst kom från ovan, som om hon var något gudomligt väsen som tröttnat på tramset.

”Stör mig icke! Jag letar efter mina chips”, svarade Nattens Väktare, ”men de där förbannade dammråttorna vill inte berätta var de gömt dem.”

”Det kan jag berätta med en gång var chipsen är”, sa Badankan. ”Och inte är de under soffan, så där behöver du inte ligga och kräla.”

Nattens Väktare ålade ut, täkt med damm, brödsmulor och gamla avlagda spindelben. Han borstade av det mesta och frågade sen med rosslig röst ”Var är de någonstans då?”

”De chipsen har du ätit upp för länge sedan.”

”Men jag är helt säker på att jag sparade lite i påsen.”

Badankan tittade på honom med ett föraktfullt höjt ögonbryn.

”Kanske några smulor bara …” mumlade vår modstulne hjälte.

”Det är nog dags att lägga om kosten lite”, sa hon. ”Det börja likna ett chipsberoende.”

Det blev tyst i några sekunder, under vilka Nattens Väktare kanske tänkte på om hans vän hade rätt i det hon sa, eller tänkte han kanske på hur mycket tid och energi det skulle ta att gå till Ica och köpa mer chips. Vi får aldrig veta, för utan ett ord gick han till köket och hämtade fram en morot ur kylskåpet. Sen gick han och la sig, förmodligen missnöjd med sin kostliga nedgradering, men åtminstone nöjd med att ha dammsugit under soffan.

Samtidigt på fönsterbrädet satt nu Badankan och spindeln Ludde och delade på de sista smulorna i en bortglömd chipspåse.

Konsten att INTE vänta på kärleken

Tricket var att inte vänta, utan sysselsätta sig. Det tänkte i alla fall Nattens Väktare som definitivt inte väntade på kärleken, utan sorterade sin boksamling. Kom han bara upp i ett tillräckligt högt tempo, och åtminstone på ytan verkade tycka att det var riktigt trevligt, så pass att han inte skulle byta syssla oavsett vad för alternativ som erbjöds, då skulle kärleken säkerligen tränga sig på. Den som är för desperat får ofta fortsätta vara det en väldigt lång tid framöver.

”Och inte är jag desperat”, sa Nattens Väktare med rösten full av övertygelse. ”Eller hur, Badankan?”

”Nej, inte är du desperat”, sa Badankan med rösten full av … något annat.

”För vi har det fint på egen hand, eller hur?”

”Absolut …”

”Och snart har vi en färdigsorterad boksamling.”

”Oh. Så bra.”

Nattens Väktare valde att inte prata mer med sin badanka. Han hade en känsla av att hon inte var helt uppriktig. Och uppriktighet var av största vikt när man väntade på kärle … Sorterade sin bokhylla.

Han sorterade böckerna i alfabetisk ordning, men kärleken hade fortfarande inte ringt på dörren när han var klar. Sen provade han att ställa böckerna i färg- och storleksordning, men det fungerade inte heller. Tematiskt blev ruskigt svårt då han inte läst mer än hälften av böckerna. Han var en långsam läsare och det skulle ta evigheter att få ett uppriktigt resultat, och han var en värdelös lögnare, så om hans framtida kärlek (den han definitivt inte väntade på, alltså) skulle fråga honom om hur han sorterat boksamlingen skulle han genast avslöjas.

Men mitt i det häftiga funderandet hörde han något. Hade han blivit så engagerad i sorterandet att kärleken redan trängde sig på? Han rusade till ytterdörren, men det var ingen där. Ljudet kom ifrån badrummet.

Där inne hade två gamla svettiga strumpor verkligen funnit varandra på badrumsmattan och kysstes som bäst när vår hjälte ryckte upp dörren.

Det är lite svårt att beskriva hur en svettig strumpa ser ut när den blir generad, så vi hoppar raskt över det. Nattens Väktare bestämde att i hans lägenhet var det bara han som fick ha ett kärleksliv, och om strumporna legat i tvättkorgen så länge att det klättrat ut och börjat vänslas var det dags att tvätta.

”Och när är det mer opassande att kärleken ringer på dörren än när man sorterar sina smutsiga underkläder?” sa Nattens Väktare och hoppades innerligt på att inte bli avbruten.

Men mitt i sorterandet av kläder hörde han återigen ett ljud. Det liksom bubblade av kärlek. Den heta sorten dessutom. Han snyggade till fladdermusöronen i spegeln och sprang åter till ytterdörren, men det var inte därifrån ljudet kom nu heller. Det inte bara bubblade nu, det lät som om något kokade över, och mycket riktigt, i köket stod den kvarglömda spagettin i en kokande gryta.

Vår hjälte hade tur i oturen. Det var inte kärleken som hade kommit på oväntat besök, trots att han varit upptagen med tvätten. Å andra sidan hade spagettin blivit al dente.

”Och jag som älskar att äta spagetti i ensamhet!” utropade Nattens Väktare med så mycket uppriktighet han kunde frambringa. Så mycket uppriktighet att det inte fanns någon uppriktighet över till att laga något gott att ha till spagettin. Istället klickade han i lite margarin och åt direkt ur grytan. Han var tydligen hungrig, för han satte sig direkt på golvet och slevade i sig. Hade han lagat en romantisk middag för två, med en helt magisk sås, tänt ljus och hällt upp rödvin i två glas, då hade han fått äta ensam. Men nu hade maten blivit så pinsamt ihopslängd att det vore ett under om inte kärleken plötsligt dök upp och ville bevisa att vägen till hennes hjärta gick via magen.

Och kan ni tro? När han satt där på golvet, slafsig av margarin och spagetti i hela ansiktet, då kände han plötsligt en närmast kittlande känsla i magen. Kärleken var så stark att det nästan gjorde ont, kände han när han gick mot ytterdörren. Riktigt ont, så nog var det väl kärleken?

Nej, det var maginfluensa.

”Se det från den ljusa sidan”, pep Badankan. ”Nu kommer kärleken definitivt dyka upp, för det kan ju bara inte vara mer opassande än nu.”

”För all del”, suckade vår sängliggande hjälte. ”Men då måste jag ju genast skicka hem henne igen.”

Hundlösheten

”Kan du inte ligga lite tyngre?`”

”Men snälla du”, sa Badankan. ”Jag innehåller bara luft, jag kan inte vara tyngre.”

”Men du kanske kan vrida och vända lite på dig?”

”Jag sitter nog hellre i fönstret än i ditt knä om du ska vara petig.”

Lika bra, tänkte Nattens Väktare. Badankan var inget substitut för hunden Chaplin. Hon kunde varken sucka eller snarka heller. La han henne i Chaplins korg såg hon bara liten och malplacerad ut. Chaplin var stor och lurvig, blev varm och go när han sov, och så luktade han Chaplin.

Badankor luktar bara gummi. De fäller inte ens hår, men det hade Nattens Väktare i alla fall tänkt på i förväg och därför sparat en liten tuss Chaplinhår.

Chaplin var bortrest. Ungefär 90 mil bort befann han sig, vår hjältes ögonsten. Först i mars skulle de träffas igen. Tills dess fick den lilla Chaplintussen duga, trots att den tappat lukten för flera veckor sedan, och den blev inte varm och mysig av att ligga i knät. Den sprang inte och mötte Nattens Väktare i dörren när han kom hem, och den hämtade inte Bert Karlsson (en liten rosa och tuggvänlig gris) för att leka. Sanningen att säga var den lilla tussen ganska personlighetslös, speciellt jämfört med Chaplin.

Som en av hans psykologer brukade fråga: ”Vad gör du idag för att förbättra din situation?”

Det var länge sedan han var hos psykologen, men han hade svarat att han sparade pengar till en större ryggsäck, så han med enkelhet kunde ta en hund som gick förbi. Det fanns trots allt rätt många som gick lösa i området. Dessvärre var de flesta väldresserade och gick inte fram till främmande superhjältar utan att fråga matte eller husse först.

Att råka få med sig en kopplad hund hem skulle ju kunna vara en intressant isbrytare. Tänk vilken konversation han skulle få ha med hundägaren, och så hade han ju aldrig åkt polisbil heller.

Det var nog ingen bra idé att kidnappa hundar, för även om han skulle lyckas hade han inte kunnat leva med vetskapen om att det någonstans satt en hundägare som blivit av med sin hund och nu var otröstlig. Han visste allt för väl hur det kändes att plötsligt och olustigt försöka finna sig i att livet som hundägare var över.

Singellivet var kanske inget han skulle välja självmant, men han kunde faktiskt leva med det. Hundlösheten däremot var som ett ämne i luften han var allergisk mot. Han blev slö och nedstämd, ögon rann konstant och huden kliade. Ibland försökte han klicker-träna giraffen, vilket så klart inte gick, och det i sin tur ledde till frustration. Och även om promenader med sig själv var givande och nyttiga på sitt sätt, kändes det mycket bättre att ha en Chaplin att prata med.

Men det var inte helt hopplöst. Med varje promenad han tog ökade han chansen att utsättas för hundtricket, och om inte det fungerade hade han bara trettiotre år kvar till pensionen. Då skulle han bli en av de där älskvärda pensionärerna som jättegärna vaktade hundar under dagarna utan att ta något betalt.

Girafftricket

Mest liknade 2019 ett slabbigt dansbandshak. Det vill säga: han hade sett fram emot att lämna året och glömma bort så mycket av det som möjligt. Fördelen med ett dåligt år var att nästa troligtvis skulle vara bättre.

”Säg inte för mycket nu”, sa Badankan. ”Du blir bara besviken.”

Maskerade hämnare behövde inte lyssna på sådana negativa kommentarer. Det gällde att tro på sig själv. Och visst, han hade många gånger sagt att han skulle gå ut och ta över världen, för att i slutet av kvällen konstatera att han på sin höjd bestämde i sin egen soffa.

Kärlekslivet var inte bättre. Tänkte han tillbaka på den där kassörskan han brukade flirta med för några år sedan, eller alla kortvariga romanser han haft under livets bussfärder, då verkade ju onekligen misslyckandena ligga honom naturligt. Hur mycket han än funderat och förberett de bästa replikerna, när han väl stod inför sin (senaste) livs kärlek försvann orden ner i halsen. ”Jaha, brukar det vara mycket snö uppe hos dig på vintern?” kunde han höra sig själv fråga. Mitt i sommaren. Och inte brydde han sig om snö, eller vädret alls. Men det var allt som kom ut när superhjältar var kära, nervösa och livrädda för tystnad.

Men nu var det snart slut på singellivet, för Nattens Väktare hade en plan.

”Säg inte för mycket nu”, upprepade den tjatiga gummiankan. ”Du gör bara bort dig.”

Han svarade inte, gick bara fram till fönstret och tittade ut. Hon fanns, han kände det på sig. Nära dessutom, och han hade betet.

När han öppnat fönstret så mycket det gick, och den råa januarikölden gjorde sig påmind, ställde han dit giraffen Juanita. Han ställde henne så att huvudet stack långt ut på innergården.

”Så där ja”, sa Nattens Väktare. ”Nu är det bara en tidsfråga.”

”Va gör du?”, frågade Badankan.

Juanita undrade samma sak, men hon var som vanligt inte så pratsam.

”Girafftricket.”

Badankan skakade sitt lilla ovettiga gummihuvud. Vad visste väl badankor om girafftricket? tänkte Nattens Väktare. Så länge kvinnan i hans liv hade vett att gå förbi fönstret skulle det fungera förträffligt. Hon skulle se giraffen och tänka ”JA! Där bor han! Sista biten i mitt livs pussel! Vem skulle annars äga en giraff? Bara de mest charmerande superhjältar äger ju en sån!”

Det gick inte mer än fem minuter, sen var det hutlöst kallt i vardagsrummet. Och fortfarande hade ingen gått förbi och charmats omkull av 32åringen som ställt sin enorma papier maché-giraff i fönstret. Vår kärlekshungrande hjälte gick och hämtade en filt.

Efter en halvtimme hade krukväxten dött av köldskador och Nattens Väktare satt inrullad i femton filtar och dubbla strumpor med tofflar utanpå. Han huttrade så charmerande han kunde.

”S-s-s-s-n-aaaarrrrrr-t”, viskade han.

”Säg inte för mycket nu. Du blir bara …”

”Håll näbb, anka!”

Men för att giraffen skulle få bästa möjliga exponering kanske han fick tänka större än sin innergård. Resten av lägenhetens krukväxter drog ett lättnadens andetag när han äntligen stängde fönstret. Med Juanita under armen tågade han ut till busshållplatsen som låg nära. Tänk så många som åker förbi här dagligen, tänkte han. En av dem måste ju vara kvinnan i mitt liv.

Juanita tyckte att det var lite tråkigt att stå på busshållplatsen och bara se på buss efter buss som passerade. En chaufför stannade bara för att tala om att Nattens Väktare inte fick ta med sig henne på bussen. Hade hon varit en talande giraff hade hon sagt gubben ett och annat. Nu fick det duga att himla med ögonen.

Nattens Väktare började också tappa tålamodet. Kanske skulle han testa att gå till naturområdet? Där fanns en liten gullig ravin och en massa träd och grejer. Då skulle kanske inte Juanita se så malplacerad ut heller. Ja, det skulle garanterat funka.

”Säg inte för mycket nu”, tyckte han sig höra Badankan säga, men så kom han på att hon stannat hemma. Och det kunde hon gott fortsätta med, för nu gällde det att frambringa de positiva energierna.

Väl vid ravinen ställde de sig under ett träd invid gångstigen. Första personen som gick förbi var en liten söt tant. Han vinkade och hälsade artigt, men den lilla tanten stirrade förskräckt på honom, som om han var en galning på vift, och vände helt om.

”Vad var det för sätt? Hälsar man inte på varandra i Lund”, frågade han Juanita. ”Eller har hon aldrig sett en giraff förut?”

Två unga kvinnor kom joggande längre bort. Perfekt, tänkte vår hjälte. Nu gällde det att komma på något trevligt sätt att hälsa, så det inte blev som med tanten. ”God dag” var gulligt lillgammalt, men lite töntigt. ”Tjena” krävde en speciell personlighetstyp, han var helt enkelt inte cool och självsäker nog. Joggarna kom närmare. ”Tjolahopp” var lite konstigt. De var otroligt snabba joggare, han var tvungen att komma på något snart. ”Hoj” hade varit roligare om de cyklat, och ”Hallå” lät som om han pratade i telefon. De var nästan framme nu. De hade i alla fall sett Juanita. Bra, då kunde han säkert improvisera. Något som väcker uppmärksamhet. Något minnesvärt.

”HEJ!!!” vrålade han när joggarna var precis vid honom.

De hoppade skrämt till, ökade på takten och försvann fortare än ögat kunde uppfatta.

Varför hade han skrikit så där? Och varför hjälpte inte Juanita till?

Det fanns två svar. 1: Hon var gjord av papier maché. 2: Hon var upptagen med att, på insidan, skratta åt vår hjälte. Lika så bra att han inte visste om det.

Fler människor passerade honom. Han nöjde sig med att nicka och le lite försiktigt, men de flesta tittade bara konstigt på honom. Efter någon timme gav han upp, tog Juanita under armen och gick hem igen. Där väntade Badankan i hallen.

”Äsch, det är ju bara första januari än så längre”, sa hon. ”Du har hela året på dig.”

”Säg inte för mycket nu …” sa Nattens Väktare och gick i sängs igen.