Aktioner av det här slaget görs bäst i skydd av nattens mörker,
tänkte Nattens Väktare för sig själv. Nu mitt under dagen kunde vem som helst
se honom, och inga bra superhjältar lät sig ertappas medan de letade ledtrådar.
Han hade gjort ett namn för sig, hjälten staden behövde men inte förtjänade,
men han var lika mycket detektiv och lösare av för vanligt folk omöjliga gåtor.
Om de såg honom nu, stående
vid cykelstället som en byfåne, skulle hela hans image förgöras. Innergården var
full av fönster, och i varje fönster stod familjerna och iakttog honom och
cykeln. Dömande. Vår hjälte fick arbeta fort.
Gåtan: Varför funkade inte
framljuset på cykeln? Bodde det en ond ande i den? Var lampan i själva verket
ett lömskt geni som inte ville något hellre än få Nattens Väktare ditsatt för
att cykla utan lyse. Det kunde bli dyra böter, till och med fängelse.
”Har du nyckel till den där
cykeln?” sa en röst bakom honom. ”Eller tänker du stjäla den?”
Nattens Väktare vände sig
snabbt om, bara för att finna att rösten var påhittad av hans egen ängslan. Ju
längre han stod här, desto mer misstänksamt verkade det. Dessutom ökade den
krypande oron att det var ett problem allt för stort för att han skulle kunna
prata sig till en lösning – det kunde vara dags att byta batteri i framljuset.
Batteribyte var inget att
skoja om. Han mindes särskilt en incident iför rockbandet han spelar trummor i.
Han skulle byta batterier i en liten ask dit han kopplade sina hörlurar. Fem
minuter senare började det lukta bränt och hela asken var på väg att smälta av
värmen. Han hade pressat ner batteriet på fel håll. Från den dagen var han inte
bara bandets trummis, han var deras batterist.
Den typen av förödmjukelse ville
han aldrig uppleva igen, så om han skulle byta batterier på framlyset så skulle
han inte göra det inför innergårdens hundratals ögon.
Hans tekniska färdigheter räckte
åtminstone till att låsa upp cykeln. Det kunde han till och med göra i mörkret,
så i fullt dagsljus var det en barnlek. Ändå var det med lätt neråtböjt huvud
han ledde cykeln ut från gården och upp på sin altan. Här var det bara förbipasserande
som kunde se honom från gatan medan han meckade. Och hur ofta ställde sig folk
och stirrade in på någons altan? Nej, han var relativt säker från dömande
blickar här. För säkerhets skull stängde han grinden.
Snart konstaterade vår
skarpsynta hjälte att enda sättet att byta batteri i framljuset var genom att
öppna hela lampan, och för det krävdes ett verktyg bara de verkliga specialisterna
hanterade – en stjärnskruvmejsel. Men om någon kunde klara utmaningen var det
han, Nattens Väktare, även känd som Teknikens Under. Det sades att han åt bitz
till frukost för att bli ett med tekniken. Det sades att han kunde löda kretsar
med bara blicken. En gång hade han bytt lampa i vardagsrummet. Legenderna om
Teknikens Under var många.
Berusad av ett plötsligt
självförtroende stormade han in i köket efter verktygslådan. Det hade kunnat
skrivas ett helt inlägg bara om den värld som gömde sig i detta teknikens
tempel. Bortglömda pluggar, lösa skruvar och annat som i en (riktig) hantverkares
ögon kunde kategoriseras som skräp rasade ut när Teknikens Under öppnade locket.
Och där, under gem, topz och muttrar, låg hans enda stjärnskruvmejsel. I hans
hand var det ett bredsvärd, ett hopp, ett ljus i denna mörka tidsålder.
”Men va tusan, den passar ju
inte”, sa Teknikens Under när mejseln bara glappade i skruven. ”Varför funkar
du inte?”
”Halloj”, sa en röst på andra
sidan grinden. ”Lagar du cykeln?”
En medelålderns gubbe stod där
och glodde fåraktigt på vår hjälte. Vad gjorde han här? Varför pratade han med
honom?
”Jo”, sa Teknikens Under med
en röst som hans själv tyckte förmedlade att samtalet nu var avslutat.
”Va är det för fel på´na då?”
fortsatte gubben.
Teknikens Under stod nu inför
en prövning. Denna gubbe hörde uppenbart till släktet av gubbar som i dessa
tider av corona-oro och isolering nu plötsligt blev väldigt intresserade av att
prata med grannar de aldrig tidigare yttrat ett ord inför. Detta innebar
förstås att gubben pratade med andra grannar än bara Teknikens Under. Om vår
hjälte inte ville att det skulle gå ett pinsamt rykte om att han inte visste
hur man lagar en cykel så gällde det att nu dra en helt fantastisk lögn.
”Ekrarna här har fått B12-brist,
men med en cylindertång och en ny vajer-mongel borde det lösas i en handvändning.
Kedjan behöver invecklas till ett bättre rull, men det har jag gjort många
gånger förut. Fjäderbyte, trimning av avgasaren och lite lödnösningar …”
”Oj, det låter avancerat.”
”Jupp”, sa Teknikens Under och
spottade tekniskt i marken. ”Batteriet i framljuset behöver bytas med. Rätt
standard.”
”Säg, skulle inte du kunna hjälpa
mig med en punktering?”
Resten av kvällen ägnade Teknikens Under åt att kolla på
youTube-klipp om hur man lagar punkteringar. ”Cykelslang” var ett bekant ord,
annars var det en värld av ny kunskap. Idag hade gubben nöjt sig när vår hjälte
hittade på att han satt i karantän med outhärdliga symptom och därför inte
kunde hjälpa till med cykeln. Men när han väl var frisk igen gällde det att han
visste allt om hur man lagar en slang.
Badankan flinade från ett
hörn.
”Vet du inte ens hur man lagar
en punktering?”
”Tig, gummianka”, sa Nattens
Väktare. ”Det vet jag visst. Jag är bara lite osäker på om det är i fram- eller
bakhjulet slangen sitter.”
