Att göra en tavla

Nattens Väktare stod och beundrade solen som gick ner i havet. Under ett högt träd satt en liten kille och läste serietidningar. Allt var lugnt och den gigantiska katten som satt i en hög med bollar gäspade mysigt. En bit därifrån syntes ett regn av garnnystan och en flygande tekanna. Kung Markatta klättrade ner för trädet och bjöd upp till dans med en mutant med långa klor och en tornväktare. Allt var lugnt och skönt, men ändå så händelserikt att Den Svarta Riddaren inte kände att han behövde göra något annat än att stå och titta på. 

Som ni säkert förstår var det hela en aning för surrealistiskt för att det skulle kunna ske i verkligheten. Och det gjorde det inte heller. Det utspelade sig i två målningar som just blivit klara. Det var med en förnöjd suck som Batman drog det sista penseldraget i några av de, i hans tycke, bästa målningar han gjort. Då kom ett av hans inre jag in i rummet och slängde hastig en titt på hans två tavlor.

"För lite färg!", sa han drygt.

"Det är inte meningen att det ska vara mer färg än så här!", morrade han tillbaks till sig själv. Helt uppenbart hade han träffat en öm tå, vilket var något han verkligen hade en talang för.

"Jaså… öhm… Fin katt du ritat där, i alla fall…", stammade han fram lite nervöst när han insåg att han kan ha låtit lite otrevlig.

"Hmpf… tack", svarade Batman och önskade att han fick vara ifred. Men det hade i alla fall blivit bättre de senaste åren. Han hade tränat mycket på att inte döma sig själv så hårt jämt, och oftast funkade det bra. Men är man många personer i ett och samma huvud får man nästan räkna med att någon av dem kommer ha något otrevligt att säga ibland.  

Saknad - brev nr 4

Julafton var plötsligt ett vackert minne. Julklapparna var både utdelade och öppnade, julmaten var uppäten och Nattens Väktare satt ensam i sin lägenhet i en hög av inslagspapper. Han drack te ur en ny och förunderligt vacker mugg han fått i julklapp och avnjöt några avsnitt ur sin nya Professor Balthazar-box. Men faktumet att han var ensam förändrades inte, hur han än vände och vred på saken.  

Han satte sig i sitt badkar och lekte med lite badskum, men det muntrade inte upp honom. Han tittade upp på den tomma hyllan där Badankan brukade stå och titta ner på honom. Utan henne var det inte riktigt samma sak. Han plockade fram sin gitarr och sitt munspel och spelade en sång om längtan.

"Bara om min badanka väntar.

Om jag hör hennes gummihjärta slå.

Bara om hon låg här i mitt badkar

kan jag bli lika ren som igår."

Ett plötsligt "bing" från hans laptop avbröt honom i hans vemodiga ballad och han kastade sig upp för att se vad som fick hans dator att låta på det sättet! Det var ett nytt meddelande från batmansbadanka@hotmail.com som just trillat in!

"Nattens badanka är försenad!

Ett punkterat lastbilsdäck är inte lätt för en liten badanka att byta.

Men frukta ej!

Snart hörs qvackande ljud i badrummet igen!!!"

Det var som att värmen julen alltid skänkte återvände för en stund och han blev full med hopp och längtan. Snart var hon hemma igen. Snart skulle de få vara tillsammans. Snart skulle han inte känna sig ensam längre! Åh, han längtade så! 

Jul hos familjen Väktare

I en mysig fåtölj i sin mors julpyntade hem satt Nattens Väktare och jäste med sin laptop i knät. Han hade, precis som alla andra år, gjort misstaget att äta alldeles för mycket på det fantastiska julbordet de hade och hans mage hade jäst upp till storleken av en pilatesboll. Inte bara kände han sig obekväm med sin inte allt för klädsamma fetma, han kunde knappt inte se datorskärmen heller, då magen skymde. Det enda som gav lite tröst i den genanta situationen var att resten av familjen mådde ungefär lika bra. 

Ett evigt pratande hördes från det hörn av lägenheten där hans mor hade sin säng. Inte allt för märkligt nog var det ingen annan än hans mor som satt i den och berättade för sina grodor (som bodde i sängen) om hur julen var när hon var liten. Den Svarta Riddaren och hans samtliga syskon hade hört dessa redogörelser ganska många gånger tidigare och hade oförskämt nog slutat lyssna till dem. Därför hade hans mor börjat prata med sina grodor istället. Sorgligt skulle vissa säga, men sanningen var att det gjorde henne lycklig. Inte helt olikt Batmans relation till sin badanka, kan tyckas.

Hans äldre lillebror var på ett snabbt besök, vilket var tur då han inte ens på själva julafton kunde uppföra sig. Svärande över allt från sin arbetsplats till hantverkaren som snickrat ihop mors köksstolar, var han helt enkelt oumbärlig. Dessutom hade han en enorm ring i nästan som fastnade i julgransglittret när han gick förbi. Strax efter julklappsutdelningen gick han hemifrån för att förstöra någon annans jul.

Gömd under en hög av tömda spritflaskor och sönderslitna kretskort låg hans yngre och helt galna lillebror och försökte sova. Men hans paranoida undermedvetna sa honom att om han somnade skulle någon säkert komma och ta hans sprit. Så han höll sig vaken i sin hög med flaskor och morrade ilsket åt alla som kom i närheten. 

En högljudd suck hördes från köket. Där luktade det nagellack, vin och choklad, vilket det alltid gjorde när Den Svarta Riddarens äldsta lillasyster var i närheten. Men för henne var denna julafton en dag av vemodigt saknande och obeskrivlig ensamhet. Hennes nyvunna kärlek var bortrest till ett fjärran land. Hon var otröstlig och skulle fortsätta vara det i tre veckor framöver, för först då skulle han komma hem till henne igen.  

Nattens Väktare tyckte ändå att det var ganska trevligt att sitta i sin fåtölj och tänka på sin familj, vilken samling unika galningar de var och att de trots allt fungerade ganska bra tillsammans. Men hans gemytliga juldröm upplöstes snart av en välriktad spark på hans smalben. Det var hans ursinniga, yngsta syster som med dammsugaren i högsta hugg befallde honom att resa sig från sin fåtölj så hon kunde dammsuga i den för 15:e gången den dagen. Med skräck för att hon skulle sätta sig på honom annars, följde han lydigt hennes order och satte sig hos sin mor och lyssnade på när hon berättade om någonting som hänt på hennes arbetsplats, trots att han redan hört historien hundra gånger tidigare.

  

God Jul, önskar Nattens Väktare! 

Batman och den stora julsjukan

Han hade låst dörren med både lås och kedjor. Han hade spikat för sina fönster och pluggat igen ventilerna. Inte ett dammkorn borde ha kunnat ta sig in i hans lägenhet och ändå lyckades den! Precis som alla andra år spelade det ingen roll hur mycket Nattens Väktare kämpade emot. Julen hittade alltid fram till honom till sist. Den gjorde fruktansvärda saker med Den Svarta Riddaren, saker som hade fått vem som helst att skaka av skräck. Varje jul genomgick han en förfärlig förvandling. Hans vanliga bittra jag, som hatade folk, glitter och glad musik byttes ut mot en glad, glättig galning med ett förfärligt lyckligt leende på läpparna. Han var som en helt annan person. Han satt, dagen innan julafton, i en hög med tidningspapper (en budgetvariant av inslagspapper) och slog in julklappar till sina syskon, lyckligt sjungande på både "O, helga natt" och "Feliz Navidad". Hade någon spelat in hans anmärkningsvärda beteende och visat det för honom i efterhand hade han troligen börjat gråta av ren skam. 

I hörnet av hans lägenhet glittrade hans hemska julgran, hans egna lilla ögonsten. Utan att han visste om det var den det stora skälet till att ingen varit på besök hos honom på länge. Sanningen var att julgranen var så fruktansvärt ful att den med största sannolikhet hade haft en mer avskräckande effekt än en stor, farlig vakthund. Men detta var något som Den Svarta Riddaren själv inte kunde förstå. För honom var den himmelskt vacker och riktigt trevlig på alla sätt och vis. 

Han var så lycklig över julen att han nästan glad. Det enda som saknades för honom var hans lilla badanka som fortfarande var ute och åkte i världen. Men det var förmodligen tur att hon inte var där, för hon hade troligtvis tyckt att Batman´s jul-lycka varit ganska obehaglig. Men å andra sidan, vad vet väl en badanka om julen? 

Nattens Badanka - Brev nr 3

Just som Nattens Väktare kände sig som mest trasig och ensam trillade det in ett nytt meddelande från hans kära och saknade vän Badankan, det första han hört av henne på länge. Som ett barn på julafton öppnade han meddelandet och läste med spänning om hennes äventyr: 

"Hemresan

Badankan pustade ut. så många äventyr, så mycket nya intryck, men något saknades.
Hon var nu påväg hem i en lastbil, hem till badrummet hon kände så väl. 
Från solsemester i BoraBora hade badankan åkt vidare till japan, vacker plats.
men hon kom inte ens ut ur flygterminalen eftersom hon inte kan läsa, ännu mindre förstå alla japanska tecken.
Badankan satte sig på ett flyg igen och denna gången hamnade hon i ett vackert vinterland. "var är detta?" tänkte ankan förvånat.
Hon hade hamnat i Vallåsen, på gränsen mellan skåne och halland "smidigt" tänkte hon, "då kan jag bara ta buss hem till BatByn sen."
Hotellrummet var stort fint och luftig, en jättestor säng med massa kuddar och en jättestor TV framför.
Inget av detta intresserade henne, väskorna släpptes med en duns i golvet när hon såg badkaret, "jacuzzi!" ropade hon.
aldrig hade den maskerade badankan sett sådan lyx.
Dom följande dagarna guppade hon runt i jacuzzin, fick bada lerbad och näbbmassage.
"jag är så lycklig, men samtidigt olycklig" sa hon högt för sig själv. Väldigt högt eftersom jacuzzin var så högljud.
Badankan saknade den hemska sången, dom dåliga skämten och framförallt nattens väktare.

Innan hon åkte hemifrån fick hon en "birdpad" av Alfred så hon kunde följa hjältens blogg. Det stod inte rakt ut, men hon känner att nattens väktare behöver henne just nu så hon bestämmer sig för att åka hem.
Ute på gatan med packad väska så liftar hon. Det var svårt att bli upphämtad för hon har ju ingen tumme. Som tur är så hade Alfred byggt in en tumme i hennes vingklocka och nästan direkt stannar en lastbil.
"var ska en sånhär liten anka då?" säger en mörk röst medans hon hoppar in i bilen"
"piiip piip"
"jasså det säger du? jag förstår inte vad du menar" Badankan suckade till, och tänkte  "nåja lika bra att vänja sig igen "  medans mannen fortsatte
"men jag antar att du vill söderut, jag ska till Dalby och lämna stenar i stenbrottet"
"pip pip pip pip pip!!!!!!"
"jasså det är dit du vill!?" då kör vi då!
Och så började resan hemmåt..
"snart ses vi igen" sa hon för sig själv medans hon lutade sig tillbaka i bilsätet och somnade."

Ombytta roller

Det var en regnig kväll på jobbet och inget verkade kunna förändra det förfärliga humör Nattens Väktare fann sig var på. Dessutom var det hans extrajobb, det han gjorde när han inte knegade som superhjälte och försvarare av de svaga (för ärligt talat, även Batman måste ta ledigt från ett så tungt ansvar ibland). Han jobbade extra i en liten ICA-butik, vilket var precis så pass okej att han kunde finna sig i det. Inte det roligaste han kunde föreställa sig, men långt ifrån det värsta. 

Det fanns inget han tyckte bättre om än att komma iväg och jobba när han var på dåligt humör. Det fungerade bra att hjälpa kunderna med sina små, värdsliga problem, för då kunde han släppa sina egna problem för en stund. Men idag var det en sällsynt dålig dag och vår maskerade hjälte var orubbligt arg samtidigt som han var tröstlöst ledsen. Hela dagen var ett eländigt moln som kastat sin obarmhärtigt mörka skugga över honom, lika så sitt vemodiga, ändlösa regn. Han satt i kassan med ett falskt leende och ett skratt han hoppades att ingen av kunderna skulle märka var på låtsas. Han var en bra skådespelare, men på insidan var han uppriven, förstörd och i extremt behov av en stor whisky.

Plötsligt, helt oväntat och från ingenstans kom hon, ljuset i hans mörka vardag. Han hade aldrig träffat henne förut, ändå kändes det som om de hade känt varandra hela livet. Hon log mot Den Svarta Riddaren som om hon älskade både honom och sitt eget liv av hela sitt hjärta. Han tänkte för sig själv att det var helt otroligt. Det fanns uppenbarligen fler än han själv som hade som favorithobby att flirta med folk som jobbade i butik. Det kändes som om de stod och pratade och skrattade med varandra i en halvtimme, även om det i själva verket inte varade längre än 1,5 minuter. Hennes ögon var oändligt vackra och hennes röst sköljde genom hans själ som om det vore ett lindrande balsam. Bara fem minuter kvar att jobba, och först nu dök hon upp. Så orättvist, men samtidigt, så oerhört skönt.  

På hemvägen var han som en helt ny man. En glad, dansande och sjungande Batman tog sig fram genom det envisa regnet som om det bestod av fjädrar och fjun. Han skulle förmodligen aldrig träffa henne igen, men i deras korta och, för utomstående, kanske till och med betydelselösa stund tillsammans hade hon förändrat hela hans dag till något vackert. Och att få en tjurig Nattens Väktare på gott humör är en konstform som få behärskar. 

Krig mot kylan

En plötslig kyla kröp upp och la sig bredvid Nattens Väktare när han låg och sov. Var i hela världen kom den ifrån? Han hade ju inte sovit med öppna fönster på en månad nu och var dessutom inte någon frusen människa. Han brukade äga förmågan att kunna sitta i en snödriva och svettas eller stå i tvärdrag och klaga på att det var varmt och kvavt. Nu plötsligt frös han som om all vinter hade koncentrerats på endast honom. Han skakade där han låg och kunde inte förstå hur det kunde vara så. 

En tanke landade mjukt och försiktigt på hans panna, som om det vore en vänlig snöflinga med ett litet, litet tips i vinterkylan. "Vad sägs om att sätta igång elementen?", tipsade den lilla tanken innan den graciöst flög iväg på nya äventyr. "Elementen?", tänkte Nattens Väktare, som om han aldrig hört talas om ett element någon gång. Men han hade förvisso hört sina vänner prata om de där sakerna, de skulle visst sprida värme. De brukade fråga varför han aldrig hade igång de där elementen och att det var iskallt i hans lägenhet. Förutom att det gick snabbare att kyla öl i en lägre temperatur, så var anledningen till att de var avstängda att han helt enkelt aldrig frös. Saker som vinter och kyla hade aldrig påverkat honom förut, då han alltid varit så varm på insidan. Nu var det uppenbarligen inte så längre. 

En till tanke landade på Den Svarta Riddarens panna, den här gången inte lika mjukt och vänligt. "För helvete, Fan och hans äckliga bryllingbarn! Sätt igång elementet innan det börjar SNÖA här inne!", röt tanken åt honom, så högt att han nästan trillade ur soffan. Vår maskerade hjälte fann att det kanske var det smartaste han kunde göra för att rå på den elaka kölden som gjort intrång i hans hem. Han reste sig, mycket beslutsamt, från sin soffa, gick fram till det han hade för sig var ett element och vred upp värmen. Nu återstod det bara att se hur kylan skulle reagera på den oväntade krigföringen. Tänkte den svara tillbaka genom att bli ännu kallare eller skulle den inse att Nattens Väktare endast skulle dra upp temperaturen ännu ett steg i så fall? Det bästa kylan kunde göra i slaget mot honom och hans element var att ge upp och ge sig iväg, söka upp någon annan att frysa ner. Saker som kyla har aldrig, och kommer aldrig ha, något att hämta hos Den Svarta Riddaren. 

Sagan om... ja :P

Ni känner säkert till de där dagarna då man inte har något speciellt att berätta men gärna vill göra det ändå. Då hittar man på något att berätta. Detta är nog det dummaste som skrivits på bloggen och det är inte endast mitt fel. Jag sitter bredvid min vän Mad Bro och vi har diktat varannan mening i denna episka berättelse om... ja... 

"Pälsboll med senap åts av Sigvard. Sigvard var en gammal man med en svans i örat. Den kom från ett litet djur som bodde i örat för att hålla koll på stekeln. Sen flyttade han till paris, och där var alla svansar förbjudna och bakbundna. Då blev det lilla djuret som ledset att han glömde hålla koll på stekeln, så den rymde, vilket var en gammal barndommsdröm den haft sen han var vuxen. Nu fick Sigvard ta hand om det lilla djuret som inte hade något att göra och dessutom var hans svans nu bakbunden. De köpte en stor påse sockervadd och lite kaffe. Det fick resultatet att det lilla djuret fick en sån socker och koffein-kick att det sprang rundor i Sigvards huvud och han kunde därför inte sova på flera dagar. Men det gjorde inget, för Sigvard föredrog att sova på natten. 

När Sigvard låg och sov levde det lilla djuret rövare och kidnappade ett flertal baguetter från det lokala bageriet. Det lilla djuret skaffade sig på så vis en massa fiender, men även kontakter i Paris undre värld. Däribland kände han mästerskurken Sean Cluad, som var världsberömd för  sina obehagliga fötter. De var ovanligt stora och håriga och varje nagel hade nagelsvamp som i sin tur utvecklat egen nagelsvamp. Men det hindrade inte Sean Cluad från att utföra sina mästerliga brott. Faktum var att det underlättade hans karriär, då han inte behövde vapen under sina väpnade rån. Allt han behövde göra var att ta av sig skorna. När han gjorde det utsöndrade hans fötter ett dödligt mögelgift som var livsfarligt för alla utom sig själv. 

Det lilla djuret var så imponerat av sin nyvunne vän att han blev både blå och rutig. Med den nya färgen kom Sean Claud på att han äntligen kunde sno Mona Lisa, efter som det nya larmsystemet på Louvren inte kände igen mönstret på det lilla djuret. Men otur för Sean var att Sigvard var god vän till Batman och förvarnande honom om Sean´s planer. Med sin Batmmobil ringde han upp museet och sa åt dem att byta färgen från blå till grön och installera ett luktkänsligt system som skulle känna igen det speciella fotgiftet som Sean´s fötter utsöndrade. 

Sean gick ovetande till museet och skulle just slå till då larmet gick, en lucka i taket öppnades och tusentals, åter tusentals, grodor trollade ut över honom. Det var vida känt att Sean Claud´s största fobi var just grodor, och han var därför paralyserad av skräck. Med sin nya partner i striden mot brott hade Batman vunnit igen! Sen åt alla som överlevde en stor semla och sov gott om natten."  

Den vita hunden

Ett högt och flåsande ljud hördes från mörkret utanför Batman´s lägenhet. Han tittade ut genom sina fönstren och där låg en gigantisk hund. Den var vit och vacker, låg fint över gräsmattan och tittade in genom husets alla fönster där det såg varmt och skönt ut. Det var en hund som bara villa ha lite kärlek, men ingen släppte in den för att den var så fruktansvärt kall och blöt. Barnen brukade gå ut och leka med den så länge de kunde, tills deras föräldrar ropade på dem att de var tvungna att gå in igen. Dessutom fick de inte ta med sig hunden in. 

Någon gång i tiden hade man gett hunden namnet "Snö" och den kom flygande från skyn varje vinter. Många vuxna människor skällde på hunden och menade att den var i vägen när man försökte ta sig fram. Nattens Väktare tyckte däremot att den var mycket trevlig. Det var egentligen inte Snön som blivit mer otymplig med åren, det var bara de vuxna som hade slutat vara barn. Vilken hund blir inte sällskapssjuk om ingen leker med den och om folk har så bråttom överallt att de inte ens bryr sig om att hälsa på den?

Nattens Väktare suckade för sig själv över de arma människor som allt för sällan visste sitt eget bästa. Att ta en promenad med människans bästa vän är både uppfriskande och avslappnande, men om folk hade bestämt sig för att sitta instängda i sina hem hela vintern och stirra argsint på Snön så var det deras förlust. Snön hörde till hundarna som inte kom på besök mer än på vintern och det tänkte Den Svarta Riddaren minsann ta vara på. Korkade människor, men vad vet väl de om att leva? 

Borta!

En långa rad svordomar hördes ifrån köket. Det var Nattens Väktare som precis upptäckt att smöret försvunnit, precis som allt annat i hans hem. Tandkräm, viktiga papper och långkalsonger var bara några av de andra sakerna. Tanken slog honom som hastigast att smöret kanske också tagit semester, precis som hans badanka hade gjort. Men vem har någonsin hört talas om ett paket smör som tagit semester? Tanken var löjlig. Någon måste ha stulit det.

Tämligen irriterad bytte han sin tänkta måltid av varma mackor mot en skål filmmjölk. Han ryckte upp luckorna till skåpet där hans skålar fanns och möttes av något mycket överraskande. Där, gömd bakom en stapel tallrikar, låg smöretpaketet och tryckte. Det var, precis som allt annat smör i världen, medvetslöst, så det kunde inte berätta för honom hur länge det hade legat där. "Tillräckligt länge för att betraktas som flytande, icke förtärbart smör", konstaterade Den Svarta Riddaren när han öppnade locket. Han slängde smöret och började genast utreda vem som lagt smöret i tallrikskåpet. Vem i hans hem var så förbannat dum?

Det fanns ett litet problem med utredningen och det var att han var den enda som bodde hos honom. Den enda logiska förklaring var att han själv placerat smöret i det olämpliga skåpet och därmed förpassat det till dess olyckliga öde. Men även om förklaringen var den enda logiska, var det inte en förklaring som passade honom i smaken. En lång utredning i form av förhör med diverse möbler och dammråttor ledde till ingenting särskilt. (Dock hittade han sina långkalsonger på det mest otippade stället i lägenheten - i garderoben!) 

Framtiden var snart här och fler saker skulle säkerligen försvinna om inte omfattande åtgärder togs. Så som Nattens Väktare såg det fanns enbart två alternativ för att försäkra sig om att saker inte försvann fler gånger. Antingen satte han upp övervakningskameror (vilket han inte ville, ty då skulle han tvingas inse att det var han själv som slarvade bort alla saker) eller så skaffar han en livskamrat. Lycka är nämligen att ha någon att leva med. Då har man alltid någon annan att skylla på!

Nattens Badanka - brev nr 2

Hakan slog ner i knät på Nattens Väktare med en duns. Detta för att han ljust tappat den i ren förundran. Hans badanka hade skicka ännu ett mail för att uppdatera honom om sin resa. 

"Nattens badanka kände en värmande vind mot ansiktet. ljudet av vågorna som kom upp på stranden lät nästan overkligt vackert.

"Detta är livet för en badanka" tänkte hon medans hon mumsade på en vattenmelon. Men hon var fylld av en saknad eftersom hon lämnat sin bästa vän hemma utan att säga något dagen innan. Nu satt hon på en helt tom strand för sig själv och njöt av solen.

Gårdagen hade börjat med att hon smög ut ur lägenheten när nattens väktare inte var hemma för att ta taxi till Sturups flygplats.

"En banan är alltid gott och bra" sade hon högt för sig själv när hon såg en trevlig men dyr butik. Där, bakom berget av bananer stod en otroligt vacker kassör som för tillfället staplade bananer. 

"vad ska jag säga? hur ska jag betée mig?" tänkte hon. Hon tog sig försiktigt fram och tog en banan, tittade kassören i ögonen med en kamera i handen och sa "piip?"

"Va? vill du ta foto tillsammans med mig? det ska vi absolut ordna" sa han och fixade så en kollega kunde ta en bild.

Flygresan var skakig och läskig. Aldrig förr hade badankan flygit i ett flygplan, hon fick många blickar på sig som tolkades som

"varför flyger du inte själv din latmask" men hon tänkte bara "nä, jag är ju en badanka, inte kan badankor flyga". Nä detta var hon värd. När hon steg av planet kände hon direkt en värmeskillnad på många grader, hon hörde ett främmande men vackert språk. 

Hotellet var av finaste sort med ett JÄTTESTORT badkar "detta skulle nattens väktare fått se, nåja nästa gång får han följa med" Hon slängde av all sin packning och gav sig ner mot stranden. 

"Snart bär vi av mot nya äventyr" sade hon, innan hon somnade in på solstolen med vattenmelon på magen."

Hur gör man när man får mail från sin semestrande badanka? Svarar man, och i så fall hur? Många tankar gick, eller snarare, tog långa promenads genom Den Svarta Riddarens tröga huvud. Till sist beslöt han sig för att göra ett försök:

"Kära Badanka. 

Det glädjer mig att du har det bra, du behöver inte ha dåligt samvete för att du åkte utan att först säga något. Visst, jag var till en början orolig att det hänt dig något hemskt, men när det första meddelandet kom blev jag lugn. Förvånad, men lugn. 

Jag har de senaste dagarna tänkt över vår relation och kommit fram till att jag pratar för sällan med dig om något annat än mig själv. Framför allt har jag varit en dålig lyssnare och inte hört att dina små pip varit ett försök till kommunikation. Jag ska bättra mig, jag lovar. Så res och upptäck världen, men lova att du kommer tillbaka när du känner dig redo. Du kommer bemötas av en förnyad Batman och en ny, djupare vänskap! 

MVH// Din maskerade hämnare" 

Öppet brev till Batman

Obs. Detta är en uppföljare till gårdagens inlägg! Läs och skratta för att läsa och skratta ännu mer av det här inlägget! 

Nattens Väktare satt vid sin laptop och gapade. Konfunderad var det bästa sättet att beskriva känslan som nu infann sig hans huvud, ändå var det en underdrift. I hans mailbox hade det landat ett mail från ingen mindre än Batman´s egen badanka. Från hennes egen mailadress, som om det inte vore nog.   

"Öppet brev till Batman

Som du kanske märkt är jag inte vid din sida under badandet längre.

Det är inget personligt, men även en Badanka behöver semester ibland.

Ibland blir det för mycket med att behöva lyssna ofrivilligt om allt som rör ditt liv, dina förälskelser och 

hur ensam du ibland känner dig. jag har sagt åt dig åtskilliga gånger att ta dig i kragen och även länge försökt 

ansöka om en semester, men du tittar bara mig i ögonen och säger "pip pip? varför piper du?".

Missförstå mig inte, det finns ingen annanstans jag hellre vill vara än i ditt badrum,

men just nu vill jag själv iväg i jakten på mina egna kassörer och kanske en egen badanka att bada med.

jag kommer att höra av mig snart igen för att berätta hur min resa går. mitt plan går om en timme.

Var inte ledsen, jag är snart vid din sida igen.

-Badankan"

Efter en halvtimme av stirrande in i skärmen valde Batman att acceptera situationen och rycka på axlarna. Hon fick komma hem igen när hon var redo, men hon skulle vara mycket saknad tills dess. Det fanns bara ett enda problem - för vem i hela världen skulle han kunna berätta om det här? Hade han inte blivit stämplad som galen förr så skulle han definitivt bli det nu. 

Bild som följde med i mailet. Det hela är mycket mystiskt...

Var är badankan?

Det var nu några dagar sen Nattens Väktare och hans kumpan The Dancing Fool (tidigare känd som "Robin", "Ninja" eller "Tony den opålitlige") hade haft sin storslagna föreställning mitt i Dalby City. Den hade mottagits med jubel och applåder, precis det resultat de hade hoppats på. Föreställningen var till för att stärka Dalbys innevånare och tron på värme och gemenskap i en tid av kyla och mörker. Ett viktigt uppdrag de båda hjältarna hade tränat på länge, och nu var det plötsligt över. Nattens Väktare satt i sin vardagsrumssoffa och drömde sig tillbaks till publikhavet och alla vänner som gratulerade för en fantastisk show. 

Han bar sin stolthet som en medalj när han gick genom sin lägenhet. Han visade upp den för sina inre jag (de som inte deltog i själva showen), för sina soffor och för dammråttorna som sprang över golvet. Han gick till badrummet och tappade upp en varmt bad att värma sin kropp med. Han sjöng på sången de hade haft i showens öppningsnummer och log mot sig själv i spegeln, precis som han alltid gjorde när han var glad. Men det var nått som inte stämde. Det var något som saknades. Brukade det inte vara någon som kommenterade elakt när han stod och sjöng i badrummet? 

Var var badankan? Hon hade varit tyst i flera dagar nu, men Nattens Väktare hade varit för upptagen med att glädja sig åt sina framgångar för att tänka på det. Hon satt inte där hon brukade sitta. Inte heller hade hon trillat ner på golvet eller gömt sig i badrumsskåpet. Plötsligt såg han faktumet lika klart som om det hade antagit en mänsklig skepnad och ställt sig mitt framför honom - Badankan hade rymt medan han var upptagen med sin show. Ett dåligt samvete kom flygande genom luften och träffade honom hårt i huvudet. Hade han verkligen varit så självupptagen den senaste tiden att hon rymt? Varför hade hon inte sagt något? Givetvis för att hon var gjord av gummi och därför inte kunde säga något. Men det tänkte inte Nattens Väktare på. I full panik sprang han ut och började ropa efter henne. Han letade hela natten, med gråten i halsen. Hade grannarna inte vetat bättre hade de trott att han hade tappat förståndet. Å andra sidan var det ju precis så det var. Å andra sidan igen, vad vet väl Den Svarta Riddarens grannar om förstånd? 

PS: Om någon träffar på Batmans kära badanka, lämna tillbaka henne snarast möjligt. Hittelön av okänt slag utlovas! 

Clementinernas tid är kommen

"Han är ett monster! Han kommer äta våra barn! Han kommer ta våra liv!" Clementin-folket hade krismöte i köket, om deras framtid och vad de måste göra för att försäkra sig om den. Batman måste bort, det var de alla överens om. De hade kommit till den nya världen i hopp om ett nytt liv, i fred och jämlikhet. Här skulle finnas jobb åt alla, de skulle kunna ha någonstans att bo och bilda familj. Det nya landet var köket hemma hos Nattens Väktare och det var vackert och utlovade många saker. Men egentligen var det ingen som visste så mycket om köket och vad som egentligen hände där. Historierna de hört om välgång och lycka var baserade på lögner. I köket delade alla clementiner samma öde - de skulle alla bli uppätna. En sanning som blev klarare för för clementinerna för var dag som gick.

På deras krismöte togs många våldsamma förslag upp, allt för många blodiga detaljer för att skrivas på en trevlig blogg som denna. Om bara Den Svarta Riddaren hade hört allt som sades om honom hade han varit mycket oroad. Men faktum var att Batman faktiskt visste precis vad som sades om honom och han var definitivt inte oroad. Samma sak skedde varje år, under clementinsäsongen. Så fort clementiner började försvinna eller blev uppätna fick de panik. Men de var bara små, runda bollar och kunde egentligen inte göra så mycket, mer än att, i bästa fall, smaka väldigt dåligt. 

Frågan var bara, varför hade inte Den Svarta Riddaren dåligt samvete för sitt årliga massmord om han nu visste hur plågsamt det var för dem? Sanningen var den att clementinerna förtjänade det. Clementiner var ena riktiga svin. De såg sig som så mycket mer än alla andra frukter, då de var både klyftiga och söta. De mobbade bananer för att de var krokiga, äpplen var lättstötta typer och päron var pinsamma. Hallonen var ena riktiga blåbär och blomkålen var inte ens en frukt. Det fanns inga gränser för vad clementinerna kunde hitta på att retas om. De var fruktansvärda, kort sagt. 

Så när clementinernas ångestfulla skrik ekade mellan väggarna hemma hos Nattens Väktare, var det i själva verket ett tecken på att rättvisa äntligen skipats. Frukterna var hans vänner och ingen, inte ens en clementin, skulle få bråka med dem! Han var försvarare av de svaga, även om de så var frukter.

Fulhetens högtid

Julen är fulhetens högtid, och det helt utan att skämmas. Det var något Nattens Väktare kommit fram till först de senaste åren. Överallt syntes juldekorationer som var så smaklöst fula att det var riktigt imponerande. Det fanns tydligen inte någon lag som sa vad man får eller inte får hänga upp i sin julgran. Hade det funnits stränga lagar om det så hade Batman varit tvungen att ingripa. Men som det såg ut nu verkade julen vara en skämtsam tävling om vem som kunde hitta det fulaste, glittrigaste och mest skamlösa pyntet. Och det vore ju inte Batman att vara sämst på något, så därför hade även han införskaffat lite julpynt. 

Hans hysteriska julgran såg mer ut som en samling metallpinnar inlindade i en hemsk fjäderboa. I den tänkte han hänga bland annat 14 glittra kulor, så små och söta att man fick diabetes bara av att kolla på dem. En ruskigt ful julstjärna som vittnade både om dålig smak och ekonomi. Dessutom en glittrig dinosaurie som kronan på verket. Det hela skulle kläs in med den vidrigaste julgransbelysningen han kunde hitta i butiken. Den lös i flera olika färger och var så påfrestande plastig att det nästan var brottsligt. (Att Crazy Catlady blev helt förälskad i den och ville använda den i ett av sina fotoprojekt är en historia som jag inte kommer kunna skriva om utan att det blir FÖR elakt, så jag låter bli.) 

Detta och mycket mer av samma obeskrivliga karaktär låg nu samlat i en liten hög, glittrig och vulgär. Den Svarta Riddaren stod framför högen och skattade högt och galet för sig själv. Hade man inte vetat bättre hade man trott att han just slutfört en ondskefull plan för att ta över världen. Men det skulle han verkligen inte kunna göra med den där granen. Han skrattade mest för att det skulle bli den fulaste granen han någonsin sett och att det på något bisarrt sätt (nästan perverst) gjorde honom lycklig. Var det detta som var sann julglädje? Fult julpynt? Badankan var orolig, hon hade sällan sätt Batman så här glad, och definitivt inte över en sådan sak som en julgran. Men så länge han inte började sjunga julsånger så var det nog lugnt. Då hade hon behövt ringa en doktor. Omedelbart. 

Att Knäcka Kärlekens Kod

"71 kronor, tack", sa hon och såg honom djupt in i ögonen. Något mer sa hon inte. Inte verbalt i alla fall. Hennes blick däremot, den sa betydligt mer. Den sa något i stil med: "Ta mig i din famn är bär hem mig! Låt oss älska varandra tills tidens ände och släpp mig inte förrän mitt hjärta slutat slå!" Nattens Väktare försökte hitta ett svar till henne, utöver de 71 kronorna som han gav henne i jämn växel. Det var som att allt liv runt omkring dem stannade upp och väntade på vad han skulle säga. Det var deras stund, världsalltet kretsade kring dem och den heta passion som utspelade sig mellan dem var gränslöst laddad.   

Mitt i det som med största sannolikhet skulle ha blivit en glödande het kyss blev de avbrutna. Mannen som stod efter Batman i kön trängde sig mellan dem och på en sekund var romansen och alla de rosa moln som för en stund omringat dem, de som bortblåsta. Mannen var i Batman´s ålder, men mycket fulare. Han ursäktade sitt dåliga uppförande med att han hade bråttom och därför fick avbryta deras konversation så han kunde få betala. Men det var uppenbart för Den Svarta Riddaren att han egentligen bara var ute efter HANS kassörska. Mannen log smörigt mot henne och försökte förföra henne med jämn växel och smålustiga fraser! Han kopierad bara allt det Batman själv brukade göra! Skulle han stöta på henne kunde han i alla fall hitta på några egna knep! 

Mannen packade ihop sina saker i en plastkasse och Batman önskade att kassen skulle gå sönder i bottnen och att allt skulle trilla ut, mitt framför kassörskan. Men det hände aldrig. Han sa "Hej då!", till henne, med en tillgjort vänlig röst och gick ut ur butiken. "Äntligen är han borta", tänkte Nattens Väktare och skulle just återgå till sin lilla romans med kassörskan då han upptäckte att det stod en ny man där och flirtade precis lika skamlöst som den förra. Vad värre var att kassörskan själv inte verkade märka hur dessa sliskiga typer stötte på henne. Batman var uppenbarligen tvungen att ta tag i saken på egen hand. Han knuffade bort sin nya rival, så att han själv stod framför kassörskan. Hon tittade upp och såg först förvånad ut över att se honom där igen, men sen log hon och sa lugnt:

"71 kronor, tack". Mannen som Batman knuffat bort flinade tyst för sig själv och tittade på när han, något förvirrad, betalde för även denna kundens varor. 

Hon var vackrast i världen, men ack så fåordig. "71 kr, tack", var tydligen allt hon sa. Hade det kanske en djupare betydelse som inte Den Svarta Riddaren inte såg? Var det ett kodord? Tämligen betänksam gick han hem och la sig i sitt badkar. 

"71 kronor, tack", upprepade han för sig själv gång på gång i ett försök att förstå vad kassörskan försökte säga honom. Badankan lyssnade frustrerat på honom när han smakade på orden, om och om igen. Hade han tappat förståndet helt nu? Hon visste bara att om han inte slutade tjata om sina 71 kronor snart, skulle hon själv förlora förståndet. Men vad vet väl en badanka om att knäcka koder? 

Tanterna anfaller

Det hade börjat som en helt vanlig dag, de var inte fler än vanligt och man kunde lätt undvika dem. Men snart var hela stan full av dem och ingen visste vart de kom ifrån. Tanterna. Vart man än tittade fanns där en tant som stod och beklagade sig över något som för vanliga, sunda människor var helt värdsligt. Tanter var en av de få saker Nattens Väktare var fullkomligt livrädd för. De bidrog till en allvarlig mental ohälsa för alla runt omkring. Med små, irriterande röster lyckades de suga ut all glädje och livslust som en människa innehåller och fylla dem med tomhet och dödslängtan. De använde sina små, skrynkliga tantfingrar för att greppa tag om sina offer, för att sedan inleda sin farliga klagomåls-ritual. 

Och nu var hela stan full av dem, små och skrynkliga varelser insvepta i lagervis med kläder. De sa alltid att de frös, men i själva verket var det för att deras hjärtan var så kalla att de pumpade ut inget annat än isvatten i de ådror vi andra människor har blod i. Han var tvungen att ta sig ut ur staden innan det var för sent. Kunde han bara ta sig till busstationen skulle han nog vara säker. Men det var extremt dimmigt i staden och det var svårt att se mer än en meter framför sig. Helt ovetande sprang han rakt i famnen på en tant av det värre slaget, då hon var den typen av tant som alltid hade med sig en folkilsken och bortskämd pudel. Och om pudeln blev upprörd (helt oundvikligt) så blev tanten det också. Det gällde att distrahera henne snabbt så han kunde fly, men han hade inga rabattkuponger på sig (de är helt galna i extrapriser och rabatter). Det såg verkligen mörk ut för Den Svarta Riddaren när han plötsligt fick syn på en liten blåmes som satt i ett träd en bit ifrån. Om det är någonting tanter tycker om så är det småfåglar. Han pekade på den och utropade: "Kolla, en blåmes!" och tantens uppmärksamhet var riktad åt den lilla fågeln fortare än vad en normalt fungerande människa hinner säga "sviskon". Batman tog till flykten och lyckades ta sig ända bort till busstationen utan att råka ut för fler incidenter. 

På busstationen stod en buss och väntade på honom. Han rusade upp till bussen och såg till sin stora lättnad att det inte fanns några tanter i den. Han satte sig ner och andades ut. Då plötsligt steg det ombord fruktansvärt obehaglig tant, med långa, otäcka naglar och en farliga löständer. Uppenbarligen letade tanten efter ett byte och hon såg ut att börja med busschauffören. Konstigt nog fick ingen mer än Batman panik, precis som om de inte såg tanten. Inte heller chauffören verkade speciellt stressad över den farliga situationen han hamnat i, han tog lugnt betalt av henne och välkomnade henne ombord. Ännu märkligare var det när det uppenbarligen fanns en kille på bussen som verkade känna henne. Hon satte sig ner bredvid honom och inledde en konversation med killen, precis som vanliga människor brukar göra. Killen verkade inte orolig och tanten verkade inte försöka mörda honom med gnäll om alla saker hon behövt utstå under dagen. Mycket, mycket märkligt och ytterst oroande, tänkte Batman för sig själv.

På vägen hem stötte han på flera människor som gick tillsammans med vars en tant, en del gick till och med armkrok med dem. Det var ju fullkomligt livsfarligt, när som helt kunde de ju plocka fram en burk med oätliga småkakor eller nypa dem skoningslöst i kinden. Hur vågade de? Han sprang sista biten hem och låste dörren bakom sig. Världen hade blivit galen och det var uppenbarligen bara han som såg det! "Men mig lurar de inte", utropade Den Svarta Riddaren för sig själv! Badankan tittade på honom när han gick i cirklar på badrumsgolvet och försökte lugna ner sig. Hon skakade på huvudet precis så mycket som ett badankehuvud kan skakas och tänkte för sig själv: "Du store tid, vilken dåre. Hoppas han somnar tidigt i natt". Men, vad vet väl en Badanka om tanter? 

Fint stadsfolk på besök

Kökssoffan morrade uppretat, det satt massor med folk på honom! Dessutom var de stadsfolk, snorkiga och bortskämda. Inte vana vid lantliga saker som gräsmattor, träd och fåglar som flyger fritt i himlen. Kökssoffan hade många fördomar om stadsfolk, och de flesta av dem stämde säkert. Problemet var att stadsfolket som satt på honom var Batman´s vänner, Crazy Catlady och The Mad Bro. Så kökssoffan hade inte någonting att säga till om, han fick snällt stå där i köket och vara mjuk och gästvänlig. 

Den Svarta Riddarens superhjälte-vänner var där på ett otroligt svårt uppdrag som han helt enkelt inte klarade på egen hand. Det var hans scanner som flyttade in för snart två veckor sen, den ville inte fungera på Batman´s dator. Till en början hade han trott att scannern var sjuk eller helt enkelt bara var olycklig över sitt liv som scanner. Men efter ett långt samtal med den visade det sig snart att scannern låg i konflikt med Den Svarta Riddarens MacBook. Mac:en vägrade helt enkelt samarbeta med scannern under några omständigheter. Den hade några år på nacken och var ganska vresig. Bara det att den grymtade irriterat varje gång man startade den sa ganska mycket om den.  

Därför hade Crazy Catlady tagit med sin PC för att se om scannern blev gladare av det. Hennes PC var en lite större dator än Mac:en och väldigt trygg i sig själv. Tillskillnad från små datorer som alltid skällde argsint på alla de ser, var stora datorer lugna, snälla och som mest viftade de lite förstrött med sladden. Och mycket riktigt, det fungerade det riktigt bra mellan hennes stora PC och Batman´s scanner, de blev snabbt vänner och scannade glatt in bilder på löpande band. 

Efter någon timmes intensivt scannande var både PC:n och Scannern väldigt trötta och kurrade ihop sig tillsammans i vardagsrumssoffan. De sov sött ett tag innan de tre superhjälte-vännerna skulle dra vidare till Malmö för nya äventyr och tog PC:n med sig. Scannern hade fått en ny vän och längtade redan efter att PC:n skulle komma på besök igen. Kökssoffan däremot var endast lättad för att äntligen få bli befriad från de dryga stadsborna, ty sådant folk tyckte han inte om. Men vad vet väl en aggressiv kökssoffa om riktiga vänner? 

Dagen till är har Nattens Väktare överlåtit ritandet till The Mad Bro. Han är ju faktiskt en riktig tecknare, så man får ju passa på när man har en sådan på besök. 

Batmans biologiska klocka

Det ringde i huvudet på Nattens Väktare, högt och monotont. Det ringde faktiskt så högt att ljudet kan ha läckt ut ur hans öron så människor i närheten hörde det. Det som ringde var hans biologiska klocka som ringde. Helt plötsligt fick han en väldigt stor längtan efter att bli pappa till ett eget liten barn. En egen liten superhjälte-unge. Det kan tyckas märkligt att en maskerad hämnare har en biologisk klocka, men i Batman´s fall fanns det tydligen en, och den var väldigt stor. Den hade bara varit tyst tills nu.

Det var vid anblicken av en liten flicka på ca fem år som klockan började slå. Hon och hennes pappa satt på en bänk en liten bit ifrån där Batman stod. Hon var liten och hade ett helt vansinnigt lockigt hår. Hennes pappa däremot såg trött och sliten ut, förmodligen hade hans genomgått en lång och inte alltför bra dag. Hans dotter såg detta, även om han gjorde sitt bästa för att le mot henne. Med sina små söta ögon tittade hon på sin far och frågade om han var ledsen. Nej, pappa förklarade att han bara var lite trött. Hon funderade en stund på hans svar och beslöt sig tillslut för att pappa nog, trots allt, ändå var lite ledsen. Hon la sin hand på hans kind och förklarade för honom, med ett barns sött naiva röst, att hon tänkte trösta honom lite grann. Detta genom att sjunga en sång som hon nästan kunde helt utantill. 

Att se hur den lilla flickan sken upp när hon fick en liten applåd och ett betydligt mer trovärdigt leende från sin far, var något som gjorde hela Batman varm inombords. Han kunde inte låta bli att föreställa sig hur det hade varit att själv ha en liten dotter. Lockigt hår skulle hon ha innanför sin Batman-huva, och hon skulle sjunga nästan oavbrutet. Hon skulle alltid le och tycka förfärligt mycket om sin stolta fars roliga ordvitsar. En perfekt lite unga skulle han ha. 

Men det fanns ett problem och det gick inte riktigt att komma förbi heller. Han hade inte någon att skaffa barnet tillsammans med än. Det berodde nog mest på att det inte fanns några vettiga människor av det motsatta könet som skulle kunna stå ut med att leva med honom, hans unika personlighet och sinne för humor. Men att drömma skadade inte honom (allt för mycket), det fanns säkert en kvinna där ute någonstans som skulle vilja ha en maskerad hämnare av hans sort. Tillsammans skulle de skaffa en underbar liten unge som skulle sjunga och spela gitarr tills all ondska i världen försvann. Det lät som en fin dröm, han kanske skulle prata med den vackra kassörskan om den? 

Var är Kärlekens Väktare?

"Borde jag kyssa henne nu?", tänkte han nervöst. Hon satt i bredvid honom i bussen och var det vackraste hans visste. Hon satt så där nära honom och såg på honom djupt i ögonen. De hade varit på en trevlig och lyckad fest och nu satt de på bussen hem och pratade inte så mycket just nu, de satt mest och såg på varandra. Båda skulle gå hem till sig själva och sova i sina egna sängar, trots att båda verkade vilja samma sak. Att den andra skulle ta första steget och bjuda hem sig till den andra. Det var i alla fall vad han tänkte i sitt huvud, även om han inte vågade tro på det fullt ut. Då hade han tagit tag i saken. 

Nattens Väktare satt i bussätet bredvid deras och observerade i smyg vad som hände och vad som sades. Visst var det kärlek och visst väntade hon på att han skulle kyssa henne, eller åtminstone ta hennes hand i sin. Men det skulle förmodligen inte hända något mellan dem, för den stackars killen var precis som honom själv. Blyg och rädd för att göra något fel. Han såg sig nervöst om i bussen, som om han trodde att ett svar svävade runt i luften någonstans. Batman kände igenom känslan, han hade själv känt den så många gånger. Det hade varit så enkelt att bara ta henne i handen, men det hade lika enkelt blivit helt fel. Därför hade han aldrig gjort något och av ren feghet ignorerat sina känslor. 

Plötsligt landade den förvirrade killens blick på Nattens Väktare och de fick ögonkontakt. En stund av förtroende infann sig, som om han frågade Batman om råd. Batman kände det också. Rent spontant gav han honom en uppmuntrande hickning. Det var allt som behövdes. Han bet sig hårt i läppen och lät sin skakande hand söka sig till hennes. Hon tog snabbt tag i den och kramade den hårt, som om det var det enda i hela världen hon någonsin önskat sig. Sen tog hon själv nästa steg och kysste honom kort och såg sedan rakt genom hans ögon och in i hans själv. De hade varandra nu, de var inte ensamma längre. De kysstes resten av bussresan. 

När Nattens Väktare steg av på sin station tittade killen på honom och log tacksamt. Batman log tillbaka och kände sig lite stolt. Men det fanns en andra sida på myntet. Det var enkelt att ge andra råd, men inte fullt lika enkelt att själv leva efter dem. Var är han som gör honom den tjänsten när han behöver den? När han ser sig om efter råd, när det känns så rätt men han inte är helt säker? När hon sitter i hans knä och ser in i hans ögon, kanske efter besvarade känslor? Var är Kärlekens Väktare när han själv behöver honom?  

Ljuva blommor

Nattens Väktare skrattade belåtet för sig själv och vattnade sina växter som stod på hans fönsterbräde. Tvärt om vad folk brukar tro om slarviga maskerade hämnare och deras tveksamma kunskaper inom växtriket, mådde Batman´s krukväxter riktigt bra. De var närmare bestämt lyckliga över att stå i just hans hem. De hade en god relation till varandra och Den Svarta Riddaren pratade med dem ofta och länge. Växter var nämligen ett av de få ting här i världen som det ansågs vara okej att prata med, då det var allmänt känt att växter mådde bättre av det. 

Det var inte bara växter han pratade med. "Alla har väl någonting de vill prata om", brukade han tänka. Gitarrerna ville att man satt ner och sjöng för dem någon gång om dagen, disken behövde lite uppmuntran för att den skulle bli ren och hans köksbord borde man också prata med ibland. Det var väl egentligen bara toalettstolen som inte var så social, men Batman brukade skita i honom. Han var ändå alltid upptagen. Det var tur att Nattens Väktare oftast var mer än en person, annars han hade aldrig hunnit språkas vid med alla individer som bodde i lägenheten. För att spara tid brukade han dela upp sig, tre av han stod i vardagsrummet, två i köket och en i badrummet och samtalade med alla som hade något på hjärtat. Resten av honom stod i hallen och pratade med en lampa som gillade att stå i centrum. 

Men just växterna lag honom varmt om hjärtat, då det ju faktiskt växte när de mådde bra. Det gör exempelvis inte en fåtölj. Växterna stod i fönstret hela dagen och väntade på att Nattens Väktare skulle komma hem och berätta om vilka farliga och spännande uppdrag han utfört under dagen. Hade de haft fötter hade de säkert sprungit och mött honom i dörren, som hundar brukar göra. Sannerligen en vänskap i ständig blomning! 

Scanndal!

Bland alla de gråa moln och den nästan ogenomträngliga dimman som förmörkade solen idag, kom det med posten ett paket som blev till en ljuspunkt i vardagen. Ett stort paket med texten "A3-scanner" på sidan och den innehöll Den Svarta Riddaren´s nya leksak och vän. En A3-scanner var precis vad han önskat sig. Han skulle göra världens bästa serier och konstverk med hjälp av den. Med en A3-scanner var han nästan odödlig och nu stod det en sådan där, i hans vardagsrum. Men fortfarande nerpackad. Det var hemskt att se honom plåga sig med att inte packa upp paketet och börja scanna. Men han hade lovat sig själv att inte öppna det innan veckans programmeringsuppgifter var avklarade. 

Han hade så många storartade idéer, så många fantastiska bilder han ritat upp på A3-papper som bara väntade på att scannas in och redigeras i datorn. Det var så oändligt många möjligheter som öppnades för honom, det var nästan som att plötsligt upptäcka att man kunde flyga. Det kanske inte gjorde något om han öppnade lite i ena hörnet på paket för att se om det såg trevligt ut där inne.

"Nej!", röt han till sig själv. Han var en vuxen man. Han var tvungen att klara av det här. Först hemläxan, sen scanner. Efter en halv minuts programmering började han höra röster. Det kom ifrån paketet. Det var som om någon ropade efter honom. Någon i nöd, någon som inte kunde andas innanför paketets trånga väggar av pappkartong. Han försökte ignorera det, låtsas som att paketet inte stod där. Men den där rösten, den var otröstlig. Det lät nästan som en övergiven kattunge ute i regnet. Det var förfärligt!  

Varför måste alltid spännande paket komma just när man inte har tid med dem? Han hällde upp en stor whisky, men inte till sig själv. Det var till scannern, så kanske den skulle lugna sig lite. Sen tog han en lång promenad med sin syster, för han klarade inte av att stanna hemma längre. Elaka, elaka paket till att vara spännande! Skämmas borde det! 

En mystisk dimma

Det var dimmigt ute och det var svårt att se. Tusentals små vattenpartiklar svävade rastlöst omkring i luften och vägrade landa. De blev bara hängandes där, vilket egentligen inte var speciellt ovanligt. Det ovanliga var att det var precis lite dimmigt inomhus. Det var i alla fall så det verkade idag. Nattens Väktare såg sig omkring i rummet, allting var suddigt och verkade väldigt långt borta. Det var inte förrän femte gången han somnat vid frukostbordet som han kom fram till att han helt enkelt bara var riktigt, riktigt trött. Dimman han såg berodde mest på att han inte riktigt kunde öppna upp ögonen ordentligt.

Vart kom tröttheten ifrån och vad ville den honom? Hade han sovit dåligt? Nej, han hade sovit som en morfin-drogad stock i en vattensäng (riktigt gott), precis som vanligt. Tröttheten var ett mysterium som aldrig riktigt fick en förklaring. Hela dagen passerade sömnigt, som att sitta i en tråkigt belyst tågvagn i tunnelbanan, titta ut genom ett smutsigt fönster och försöka fästa blicken på någonting där ute. Oändliga koppar med te hade han insupit, utan att tröttheten för den sakens skull förstått vinken. Den hängde envist kvar, våldgästande i hans huvud.  

Nu hade det blivit kväll, det var fortfarande dimmigt runt om kring honom, fötterna kändes som gjutna i betong och han orkade inte ens prata med sig själv som han brukade göra. Badankan däremot var på ett strålande humör, men det var förmodligen bara för att Batman var helt tyst för en gångs skull. Hon var verkligen inte den som var glad annars, för vad vet väl en badanka om glädje? Men hon skrattade glatt i alla fall medan hon tittade på Batman som försökte borsta tänderna och sova samtidigt. Det var mycket komiskt, i hennes ögon i alla fall.  

Bedragare! (Del 2: Någonting är fel här...)

En krypande och äcklig kår klättrade sakta upp längs ryggen på Den Svarta Riddaren och bet honom så hårt i nacken att han nästan skrek. Det hade skett något förargelseväckande och fel! Någon hade kommit hem till Batman, tappat upp ett bad i Batman´s badkar och lagt sig i det. Tillsammans med Batman´s badanka! Dessutom hade denna någon haft mage till att skriva ett helt inlägg på Batman´s egna blogg om det. Nåja, så mycket mage hade han inte (visade det sig), men han hade skrivit ett blogginlägg i alla fall. Och en ful bild hade han ritat också! "Hujedamig!", tänkte Den Svarta Riddaren.

Denna någon var en obehaglig figur, tillhörande ett folkslag man brukar kalla för vänner. Och det fanns inget så opålitligt som vänner, det visste Batman. Men den här var värst av alla. Han var ökänd landet över och gick under många namn, men de senaste åren mest känd som "Poetjäveln" (Men för enkelhetens skull ska vi bara kalla honom för Erik). När han hade skrivit klart sitt illasinnade blogginlägg och flirtat färdigt med badankan, hade han för avsikt att dricka upp all Batman´s whisky också. Fanns det inga gränser för vad Erik kunde hitta på? 

Banankaka. Det hade han aldrig hittat på, men annars nej. Det fanns inga gränser. Men Nattens Väktare var lugn, han hade förmodligen en bra salva mot sådana typer i badrumsskåpet. Så fort Erik somnade skulle han slå till. Ha ha. 

Bedragare!

Det var en stackars, förnedrad mask som låg hjälplös på marken en kall natt och tvingades lyssna på två galna män som stod och skrattade hysteriskt åt den. 

Masken var en väldigt känslig sådan och bakom dess något slemmiga yttre dolde sig en rädd, ensam och osäker mask. Men detta oroade de två galna männen föga. De stod i sina fula gummistövlar och förnedrade den stackars masken där den sakta gled fram över den våta asfalten. 

Den svarte riddaren stod med sitt läderbeklädda finger och pekade på masken och hånade den med vilda ögon. Han njöt av att förnedra den där slingrande typen, den där slemmiga fasaden där det inte fanns något bakom. Känslan av uppgivenhet inför sitt ansvar som väktare över staden där även masken försökte leva sitt ytliga liv i myllan. 

Batman tänkte på sitt badkar som stod och väntade på honom i hans nyskurade badrum, på badankan som stod på kanten och otåligt väntade på hans återkomst. Hon vaggar nog som bäst i saknad över mig, tänkte Batman och slängde ett sista glåpord på den stackars masken som sårad och tvekönad kröp ner i diket och grävde ner sig i den fuktiga jorden för att uppgå i sitt rätta element och bli ett med en högre rymd. Deltaga i jordens festligheter, skapta för dessa små kräl, maskerad.

Batman svepte över hustaken och kände sig lite lugnare med sig själv. Han hade fått rikta ut lite av sin ungkarlsilska på en äcklig mask. Det kändes bra. Capen fladdrade i vinden när han i skymd av skuggorna svepte sig in genom porten till trappuppgången till lägenheten. Han skulle just bestämma vilken skiva som skulle passa bäst efter ett hårt pass maskförnedring, när han upptäckte att dörren in till hans lägenhet var olåst. Ung, bitter, paranoid (men snäll och trevlig) som våran hjälte var(är), började paniken växa upp i hans ådror och han agerade blixtsnabbt med sina supperhjältereflexer. In genom dörren, låste den efter sig, in i garderoben, släcka ljuset och gömma sig bakom en tältsäng och ett par toalettborstar. Där satt han i mörkret, som en hare och lyssnade efter ljud som kunde avslöja en inkräktare. De enda som hördes var ett tyst och stilla kluckande, som om någon njöt av varmt vatten. 

Förklädd med en Fez smög batman ut ur garderoben, övertygad om att ingen skulle känna igen honom när han kom ut, smög han mot badrumsdörren. 

I badkaret låg en man, säkert fyra och en halv meter lång, mager som en sticka och med ett ex antal huvudbonader på huvudet och skrev tyst och deppig poesi.

"Varför är jag så mager när jag kommer hit?

Jo, för Batman har ätit upp varenda bit.

Ingen mat får jag i min mun.

Det är batmans fel att jag är så jävla tunn."

Badankan såg ömt och kärleksfullt på den långe, tunne, snygge mannens ansikte.    

Bild av Erik Bergsten, konstnärlig förebild åt... Ja...

Bilden föreställer en mask, batman och han själv i badkaret