En inte så god fortsättning

Under det gula täcket av chipspåsar vaknade Nattens Väktare. Hade ännu en dag passerat utan att han gjort något annat än ätit chips? Sömnfumliga fingrar sökte sig till mobilen som låg en bit ifrån, och skärmen visade tid och datum.

En plötslig panik tog fyr i vår maskerade hjältes sinne, och han flög upp ur chipspåsehögen. Det var inte bara en dag som passerat! Han hade inte lagat någon vettig mat på snart en vecka! Hur hade det blivit så här fel?

Då mindes han. Den gurglande anden i köksvasken. Det var den som sa åt honom att gå och köpa mer chips varje gång han sneglade åt spisen. Nu fick det vara nog.

”Badankan!” utropade vår hjälte. ”Håll för näbben, för nu ska den där vasken rensas ordentligt. Och det kommer inte lukta lavendel, det säger jag det!”

Hon svarade något han inte brydde sig om att lyssna på. Om alla hjältar skulle hålla på och lyssna jämt och ständigt skulle det bli svårt att ha tid till att rädda världen.

Han stoppade öronen fulla med öronproppar, så att inte anden skulle ha en chans att prata honom ur det här. Skruvmejslar, såpa, topz och en gammal tandborste samlade han ihop och begav sig till köket. Där inne hade ingen städat på väldigt länge. Även här regerade de tomma chipspåsarna. Dammråttorna hade vallfärdat hit från fjärran delar av lägenheten, de levde på intorkade matrester i tallrikar och matlådor. Spindlarna hade byggt större bon där de satt och skrek när Nattens Väktare stegade in. Strumpludd och brödsmulor trakasserade hans nakna fötter.

Men vad nu? Diskhon var skinande ren! Den förfärliga kloakstanken var borta.

Återigen såg han att Badankan försökte prata med honom. Hon satt på diskbänken och såg upprörd ut, så han drog ur öronpropparna.

”Den har inte gurglat på över en vecka nu”, sa hon.

”Varför har du inte sagt något?” frågade Nattens Väktare.

Badankan fnös. ”Du har inte hört något för alla krasande chips du satt i dig.”

Han brydde sig inte om hennes överdrivna påhopp. Så länge det var under femtio påsar var det inget att prata om. Det irriterande var att den där vasken plötsligt fixat sig själv. För det första hade han sett fram emot att ta tag i problemet för att efteråt få känna sig lite duktig. Det var inte så ofta han fick göra det nämligen. För det andra hade han planerat åtminstone tre blogginlägg om den onda anden i vasken, och den klimatiska slutstriden skulle bli lika spännande som kladdig. Istället fick han denna antiklimax, detta ickeslut på den spännande historien.

”Har jag åtminstone några chips kvar?” frågade han Badankan.

Nej, chipsen var helt slut, och Badankan förbjöd honom att gå och köpa fler innan han städat upp alla chipspåsar och smulor. Dessutom var det på tiden att han lagade något vettigt att äta istället.

Mat var förstås det minsta av hans problem nu. Vad i hela friden skulle han skriva om? Så istället för att städa och laga mat skrev han ett blogginlägg om inget speciellt alls.

Anden i köksvasken

Det började vid tjugotre-tiden. Nattens Väktare stod i köket och kokade linsgryta. Det var ungefär vad pengarna räckte till just nu, men det var i alla fall otroligt nyttig mat och något mer spännande orkade han inte laga när det ändå bara var han som skulle äta. Ensamhet var en krydda utan smak. Det var då han hörde rösten igen.

Att det faktiskt var en röst hade han inte förstått förrän nu. Det där gurglande ljudet från köksvasken som alla andra sa åt honom förmodligen berodde på fel i avloppet, eller var kanske till och med dags för stambyte? Och åtgärdat det hade han försökt några gånger. Först kom vaktmästaren och fixade med starka fettlösande medel och sugproppar, men efter några dagar kom det gurglande ljudet tillbaka. Nu spottade den dessutom upp vatten och slagg. En avloppsspolare kom till undsättning och spolade bort stoppet med högtrycksslang. Naivt nog trodde Nattens Väktare att ljudet, vattnet och den hemska lukten skulle vara borta nu.

Kanske var det för att han var trött efter en tung arbetsdag i julhandeln, kanske var det cognacen och vinet som influerade hans sinnen, men i natt förstod han plötsligt varför problemen med vasken inte gick att lösa.

”Du skall icke äta linsgryta”, gurglade vasken.

”Men det är ju snart klart”, sa Nattens Väktare.

”Du skall bege dig till din närmsta ICA-handlare och köpa den största påsen chips du kan hitta.”

”Vem är du?”

”Jag är anden i vasken, men det spelar ingen roll. Du skall köpa chips.”

Det var som om den gurglande rösten i vasken kände Nattens Väktare, för han var ju mycket mer sugen på chips än linsgryta. Han lämnade spisen, gick till ICA och köpte chips. För säkerhets skull köpte han en flaska öl också, för hade vasken bara tänkt på det skulle den säkert sagt åt honom att göra det med.

Klockan var 2.30 när vår hjälte vaknade i vardagsrumssoffan med chipssmulor på magen och öl i mustaschen. Han smög ut till köket där linsgrytan fortfarande stod framme och lamporna var tända. Vasken var tyst. Nattens Väktare kikade ner i det svarta hålet. Det luktade förfärligt, men just nu var det i alla fall lugnt. Då öppnades två ögon där nere i dunklet och den maskerade hjälten hoppades till av rädsla.

Han måste ha sett i syner. Helt nyvaken, så det vore inte konstigt. Han släckte kvickt i köket och smög in i sovrummet. Han ville inte väcka…

”Var tusan har du varit”, pep Badankan irriterat.

”Öhm… I vardagsrummet.”

”Och vem var det du pratade med i köket?”

”Ingen”, sa han snabbt, för hur skulle han förklara för sin badanka att det bodde en ande i köksvasken, utan att framstå som galen?

Hon frågade inget mer och snart hördes snarkningar från den lilla gummikroppen.

Nästa morgon stod Nattens Väktare med telefonen i högsta hugg. Han skulle ringa och felanmäla vasken igen, och den här gången skulle det där gurglandet försvinna för gott!

En ohygglig stank kröp upp ur det svarta hålet tillsammans med en deciliter gråvatten.

”Vad gör du för nåt?” gurglade rösten.

”Du ska ut ur mitt liv nu! Jag ska felanmäla dig.”

”Du skall icke göra något i den stilen. Du skall köpa mer chips.”

Nattens Väktare var nära att göra precis som han blev tillsagd, han var ju mycket mer sugen på chips än riktig frukost. Men nej, han kunde inte hålla på så här! Han tryckte in telefonnumret till LKFs felanmälan. Men precis när han skulle trycka på grön lur slog köksdörren igen och lamporna började blinka.

”Du skall icke felanmäla mig”, gurglade vasken. ”Du skall köpa mer chips.”

”Du gillar verkligen lättsaltade potatischips, du”, sa en kassörska.

Inte förrän nu märkte vår hjälte att han fallit för vaskens knep igen. Den här gången hade han lastat upp tre påsar på kassabandet. Fortsatte det på det här viset skulle han inte ha råd med julmat.

Han betalade och log generat när kassörskan berättade att hon var mer en popcorn-typ.

En sak var säkert, han var tvungen att konfrontera den där vasken, men hur? Skulle han ringa en exorcist? Skulle han bussa Badankan på den onda anden? Eller skulle han göra som vanligt folk och kolla hur det såg ut i vattenlåset?

Fortsättning följer …

Tapetklister, kärlekens doft

Det illvita arbetsljuset kastade sitt sterila sken över hallen. Det kändes som om han fick ett nytt hem, och de grönvitrandiga halltapeterna fyllde Nattens Väktare med lycka. Ett nytt, ljust och fräscht liv, det var precis vad en hjälte som han behövde.

Tyvärr kom den fräna lukten av nymålat till på köpet, men nu när han stod där på hallmattan och beundrade de kala väggarna, kände han att det luktade av något annat med. Nyförälskelse. Det luktade så starkt av knoppande kärlek att han nästan blev generad.

Men vem var nyförälskad? Nattens Väktare var van vid kärlekskänslor och kände till alla tecken. När hjärtat tog små hopplasteg och hjärnan kändes som ett litet vibrerande geléhallon. När benen kändes starkare än någonsin, men ändå insisterade på att vika sig som en illvillig klappstol. Men han kände inga av dessa tecken i sig själv den här gången. Skönt, då slapp han ringa chefen och sjukanmäla sig. Men lukten var där ändå.

Likt en arg hyresvärd som varit mycket tydlig med att rökning var förbjuden inomhus, stegade han in i lägenheten för att lokalisera källan till lukten. Vem hade kärat ner sig? Vem höll på med sånt utan att fråga honom om tillstånd? (Nattens Väktare hade lite svårt att stå ut med andras kärlek sen han själv blev singel.)

Och där stod hon, giraffen Juanita, ertappad med mer rodnad i ansiktet än man kan förvänta sig av en giraff.

Men det var ingen lycklig förälskelse. Ögon var inte hjärtformade ledljus, de var svarta hål. Nattens Väktare hade aldrig sett henne så ledsen förut, så han låtsades som ingenting.

Tragedin hade börjat onsdagen förra veckan, när Målaren hade kommit in i hennes liv. Egen nyckel till lägenheten hade han fått av Nattens Väktare, vilket i sig var ett tecken på en pålitlig och seriös man. Stilig var han, med ett charmigt rufsigt skägg. Ganska muskulös såg han ut att vara, men det var inga av dessa drag som fick vår papier maché-giraff att falla pladask för honom. Det var tapetklistret.

Så fort hinken med klister öppnades och den förföriska doften spred sig genom lägenheten kände hon att detta var mannen i hennes liv. En man som förstod vad hon var gjord av, och de kunde ha en så fin framtid ihop, med 18 små papiér maché-ungar, som han byggt åt dem, skuttande runt benen. Och de skulle bo på savannen där det inte fanns ett hus så långt ögat kunde nu. Då skulle han aldrig ha något att måla om och därför kunna stanna hemma från jobbet varje dag. Och om Målaren blev ledsen, för det blir de ibland, och hans vackra ögon fylldes med skimrande tårar, skulle hon vira sig hals om honom och skydda honom från världens hat och orättvisor. Och de skulle bli det vackraste paret jorden någonsin skådat. Och solen skulle lysa på en evigt blå himmel. Och …

”Va? Har snubben en giraff i vardagsrummet?”

Det var det första Målaren sa när han såg henne förra veckan. Som om hon inte var mer än ett udda föremål i någons hem. Hon ville protestera, men Målarens tonläge bestal henne på modet att göra det.

Och utan att skänka henne en blick till, började han riva ner gamla tapeter i hallen.

Många försök hade hon gjort under veckan. Ställt sig nära dörröppningen så han skulle se henne. Man han puttade henne bara längre in i sovrummet när han skulle måla dörrkarmen. Och hon slängde med sina långa ögonlock, men till vilken nytta när tapeter och målarfärg var allt han fäste sin uppmärksamhet vid?

Idag hade hon slutligen gett upp. Lukten av tapetklister hade blivit ett hån, och hon ville aldrig mer vara kär. Nu skulle även hon bli en folkskygg whiskyentusiast, precis som Nattens Väktare. Singellivet var faktiskt riktigt trevligt. Skönt att inte ha någon visslande målare i sitt liv som gick runt och dammade ner överallt, tänkte Juanita medan tårarna rann likt en aldrig sinande flod nerför ansiktet och halsen.

Nattens Väktare hade förstås ingen aning om varför hon grät, och inte hade han vett att fråga heller. Slagit sig ner i sin fåtölj hade han gjort, och plockat fram sin mobil. Juanita ville helst spotta på honom, okänsliga slas-has! Men det anstår inte en giraff i papier maché att spotta på nån, så hon fortsatte gråta och hoppas att det skulle kännas bättre snart.

Ett pling från Nattens Väktares telefon.

”Det är Målaren. Han skriver att han blir färdig imorn”, sa Nattens Väktare.

Skönt, tänkte Juanita. Jag vill bara ha den där fruktansvärda mannen ur mitt liv.

”Och så skriver han så här: Giraffen i sovrummet är för övrigt mycket tjusig.”

Så han såg henne ändå! Åh, lyckan! Men ack att vara en giraff utan händer, annars hade hon tagit över telefonen. Men den som är gjord av tidningspapper och tapetklister vänjer sig vid att glädjas över det lilla.

”Nu luktar det så där nyförälskat igen”, sa Nattens Väktare. ”Ska det hålla på så här får vi vädra.”

"From the bottom of my heart ..."

Det började redan vid ytterdörren.

”Den som har skrivit den där förbannade vidriga julrapen måste ju för böfvelen vara psykopat!” röt Nattens Väktare, trots att klockan för länge sedan passerat tiden då det fortfarande kunde anses okej att ryta så där högt.

Badankan pep från sovrummet. ”Ska du hålla på så här hela december? Gasta och leva rövare så fort du kommer hem från jobbet!”

”Jag kan inte räkna på tio fingrar hur många gånger de har spelat det där fabricerade juleländet! Tacka tusan för att jag är upprörd! Och jag som skulle ut och rädda världen ikväll.”

”Du får väl försöka låta bli att lyssna på musiken då.”

Lätt för den självgoda badankan att säga, tänkte vår maskerade hjälte. En badanka som bara ligger i soffan och glor hela dagarna. Själv hade han hand om frysavdelningen på ett litet ICA någon mil eller två ifrån Lund. Och det var säkerligen bara för att jävlas med honom som de hade hängt upp butikens största högtalare ovanför hans frys. Hela sommaren och hösten hade den spytt ur sig Tomas Ledin, Gyllene Tider, och ibland även (URK!) dansbandsmusik.

Men nu var det december, och över två veckor sedan han hörde någon musik utan bjällror. Och var det inte JustDs julrap så var det Mariah Careys ”All I want for christmas is you” eller en av femtio tolkningar av ”Rudolf med röda mulen”. Huvudet kändes mer och mer som en torktumlare fullproppad med julgranskulor.

Den värsta låten villa han inte ens nämna, än mindre tänka på. När den spelades på radion (ungefär en gång i timmen) stängde han in sig i fryslagret och drömde om den där härliga tiden i hans liv då ”Sommaren är kort” var hans största bekymmer.

Dessvärre räckte det att höra en liten liten rad av texten för att den skulle lägga sig som ett klister på hjärnhinnan. Nattens Väktare hade försökt peta bort sången med en piggelin, men då frös han så otäckt i örat. Och tillskillnad mot vanlig arbetsstress gick den inte att hänga av sig tillsammans med jobbskjortan. Den hängde med honom i hans undermedvetna, en parasit som livnärde sig genom att tugga i sig hans delikata musiksmak och alla små smaskiga melodier han hade lagrat på minnet. Det var en inre demon som när som helst kunde börja sjunga där inne, så högt och repetitivt att han snart inte kunde tänka en klar tanka.

”Vad klurar du på?” frågade Badankan, och vips var Nattens Väktare tillbaka i nuet igen.

”Va?”

”Mår du inte bra? Du ser helt frånvarande ut.”

Han såg att Badankan pratade med honom, men han var upptagen med att försöka att inte tänka på sången han tänkte på.

”Öööööhh…”

”Har du druckit ordentligt? Du håller väl inte på att på en stroke eller nåt?”

”Nä. Låten. Får inte ut den”, viskade han.

Badankan var en väldigt klok badanka och visste att hemmets riktiga medicinskåp var skivställen i vardagsrummet. Hon letade rätt på Beatles-samlingen och spelade ”Here comes the sun” och ”Come together” några gånger tills Nattens Väktare fått tillbaka färgen i ansiktet och till och med kunde sjunga med lite grann. Efter nån timme kunde han inte minnas vad det var för nån låt han haft på hjärnan, bara att det handlade om julen.

”Tack, du är underbar”, sa han tills Badankan medan han satte på sig sin mantel inför kvällens superhjälte-pass.

”Jag vet”, sa hon och gav honom en blinkning. ”Gå nu ut och rädda världen, och kom tillbaka senast nio.”

Lund var en farlig stad, och Värpinge, som för honom var en ny stadsdel, var säkert inte lika gulligt och tryggt som det verkade på ytan. Men med vänner som Badankan var han inte allt för orolig över att stryka runt på hustaken i jakt på skurkar.

Från hustaken såg han allt som hände, och särskilt mycket var det inte. Ett par barn susade omkring på sparkcyklar. En gubbe med två överfulla matkassar. Och så två snubbar på kvällspromenad. Allt var så lugnt så.

”Usch va kallt det var”, sa den ena snubben plötsligt. ”Skulle tatt min flis.”

Flis. F lis. Fe lis.

”FELIZ NAVIDAD! FELIZ NAVIDAD!” vrålade Nattens Väktare från hustaken, och den natten fick ingen i Värpinge någon sömn. ”I wanna wish you a merry christmas!”

Fyra månader senare (Det positiva i livet)

En varm sommardag i Augusti försökte Nattens Väktare starta sin dator för att arbeta på nästa spännande episod av sitt superhjälteliv, men då hade datorn dött i sömnen. Fläktarna surrade sommarslött, men i övrigt gav den inte ifrån sig några tecken på liv. Efter timmar av räddningsarbete konstaterade vår arma hjälte att hans dator inte gick att rädda. Den var död.

”Va? Är det sant?” utropade Badankan när hon fick nyheten. ”Men den verkade så pigg, så full av lust och energi bara häromdagen.”

”Jo, men skenet från skärmen kan bedra, antar jag …”

Det blev tyst mellan de två vännerna, och Nattens Väktare övervägde om han borde ge Badankan en kram. Han hade aldrig varit bra på att bedöma huruvida situationen var sådan att en kram kunde göra saken bättre. Längre hann han inte innan Badankan ställde frågan som svävat i rummet som ett litet oroligt dammkorn, för osäkert för att våga närma sig golvet.

”Hur blir det med bloggen då?”

Fyra månader senare.

En hög av sorg, ensamhet och möbler låg i bäddsoffan och andades. Hade det inte varit en grå och blåsig decemberdag hade en solstråle nu landat på den del av högen som bestod av olästa böcker, för där började det minsann röra på sig. Först bara ett finger, sen en hel hand, sträckte sig upp ur högen och vidare mot pallen bredvid bäddsoffan. Med en van rörelse tog handen kartan med huvudvärkstabletter och vattenflaskan och försvann sedan ner i högen igen.

Efter en stund, ungefär så lång tid som det tar för en person att under ett täcke skölja ner minst en Ipren, tittade resten av kroppen fram. Det var vår Nattens Väktare, nyvaken, orakad och lite grinig.

Alla möbler som för några dagar en stod i vardagsrummet, den del av hans nya lägenhet där han faktiskt trivdes, stod nu inklämda i sovrummet. På grund av en tapetsering, så kaoset var åtminstone inte permanent.

Giraffen Juanita hängde över honom från bäddsoffans kortsida.

”Jajaja, du ska få mat. Titta inte på mig så där.”

Då kom han på att det ju inte var papier maché-giraffen han brukade mata. Det var hans älskade hund Chaplin. Vidare kom han nu ihåg att Chaplin flyttat till Hälsingland, och det skulle dröja ändå till Mars innan vår hjälte skulle få vakna igen med den lilla hundkroppen sovande vid fotändan. Och några månader senare skulle han flytta till Hälsingland permanent. Livet som husse var slut.

Nej, nu fick det vara slut på negativa tankar. Till det positiva i livet. Han vände sig till sin sambo som låg bredvid. Hans nya kärlek i livet, kvinnan som fick hans hjärta att fortsätta slå. Då kom han på att hon ju faktiskt inte flyttat in än. Troligtvis visste hon inte ens att de var ihop. Ännu troligare var att hon inte existerade, för där låg hon inte.

Nej, NU fick det vara slut på negativa tankar. Till det positiva i livet. Hans livliga fantasi. Om han tänkte att han hade en sambo så var det så. Middag för två, fast hon var lite petig med maten, den osynliga damen. Och om en liten osynlig hund kom rusade genom lägenheten för att hälsa så fort han kom hem från jobbet, var det fortfarande bättre än ingen hund alls. Det. Positiva. I. Livet. Fokus!

Den riktigt goda nyheten, den som faktiskt var god på riktigt och inte bara på sedvanligt ironiskt vis, var att han lagt vantarna på en ny dator. Och det bästa med att känna sig deppig och ensam var att han blev mycket mer kreativ då. Och det bästa med att skriva och rita när han mådde dåligt var att han mådde lite bättre då. Även om livet den senaste tiden blivit till något annat än han önskat, så kunde han åtminstone starta datorn och skriva om det nu.

När en låda talar skånska

Det var dålig stämning i den stora trean i Dalby City. Alla visste vad det innebar när flyttlådorna stod där, inklämda mellan fåtöljen och väggen, och väntade. Flyttlådor hade inte mycket att glädjas över i livet. De var fula varelser som oftast gömdes i ett förråd, och så länge de inte innehöll julpynt som togs fram en gång om året, fick de ofta ägna sitt liv i förrådet. Aldrig hörde de någon säga ”Vill du se den nya flyttlådan jag köpte häromdagen?” Aldrig var det någon som dekorerade med en flyttlåda, eller använde dem som vardagsrumsmöbler. Vikas upp, fyllas, flyttas, tömmas, vikas ihop, gömmas. Det var en flyttlådas liv. Och kanske kunde man tro att det var synd om dem, men då trodde man fel.

De snackade oavbrutet och gjorde sitt bästa för att överrösta alla andra. Kommenterade allt de fick syn på. Visslade efter den snygga lampan i hallen, ropade ”Snygg sittdyna” efter soffan. Kastade förolämpningar efter tevebänken. ”Hur har den fula typen fått tag på en så tjusig teve?” De betedde sig som riktiga tölpar som aldrig träffat folk förut.

”För bövelen”, sa Nattens Väktare till lådorna. ”Ser ni inte att de blir obekväma när ni håller på så där?”

Och som varje gång man kommenterar en lådas ohövliga och oftast sexistiska hade de svar på tal. Inga vettiga svar förstås, men de dög till att överrösta Nattens Väktare när han försökte resonera med dem.

”Ah, var inte en sån kärring.”

”Du är ju kass.”

”Jag sa ju bara det ingen annan vågade säga.”

Nattens Väktare himlade med ögonen. Det är därför flyttlådor står hopvikta i förråd året runt, tänkte han och började fylla en av dem med sin skivsamling.

”Miles Davis, Pink Floyd. Joni Mitchell. Chopin…” sa flyttlådan. ”Lyssnar du bara på deprimerande musik?”

”Jag lyssnar bara på bra musik”, svarade Nattens Väktare.

”Var har du Hasse Andersson? Danne Stråhed?”

De andra lådorna började skråla ”När en låda talar skånska.”

Nattens Väktare svarade genom att sätta på sig hörlurar och försöka överrösta de ihåliga tondöva rösterna, men när lådorna tog i och sjöng ”De var guld och bruna lådor” fick han nog och bar ut dem till köket och stängde dörren. Sen sjönk han ner i sin fåtölj.

Ifrån alla hemliga rum och vrår kom nu de inneboende krypande tillbaka. Hunden Chaplin avskydde flyttlådor och gömde sig så fort han såg en. Papier-machégiraffen Juanita var på tok för fin och sofistikerad för att dela syre med dem. Hon hade marscherat, med näsan i vädret, till sovrummet när vår Nattens Väktare började vika upp dem. Till och med Badankan, som annars inte viker en tum för någon, tyckte att de var för mycket och la sig i badkaret en stund.

”Det är bara tillfälligt”, sa Nattens Väktare till alla djur, saker och möbler som blängde anklagande på honom. ”Så fort jag får möjlighet gömmer jag undan lådorna igen.”

Chaplin la huvudet i sin husses knä och försökte använda sina mind control-ögon. ”Flytta inte husse. Stanna här.” Men han var inte dummare än att han snart insåg att det inte skulle fungera hur länge han än satt och glodde.

Juanita viftade så sorgset hon kunde med sina långa ögonfransar, och Badankan pep en vemodig melodi för att fylla vår maskerade hjälte med skuldkänslor.

”Men tänk så fint det kommer bli i Lund”, sa Nattens Väktare. ”Där kanske det finns vackra tikar att lukta på. Och jag tyckte att jag såg minst en ståtlig giraff sticka ut huvudet genom ett fönster när jag tittade i området.”

”Finns där badankor med?” sa Badankan och lät mer uppspelt än badankor vanligen gör.

”Massvis! Lund är en riktig badankestad!”

Det snackades och diskuterades en stund, sen såg de alla mycket gladare ut och Nattens Väktare kunde ta fram flyttlådorna igen. De hade blivit på dåligt humör efter att diskmaskinen gett dem en rejäl utskällning, så nu var de tysta och medgörliga. Ett tag i alla fall.

Kriterier för nya flickvänner

Det var tyst, mörkt och kallt. En för länge sedan frånflyttad spindelboning samlade damm ovan på hans eget damm. Hans luddiga armar längtade efter kärlek. Bara lite uppmärksamhet hade varit fint nog, men det var ingen som erbjöd varken eller. Startat konversationer hade han gjort hundra gånger, men lådorna ville inte prata. En råful tevebänk väntade på att hans dödsdom skulle verkliggöras, medan förrådets översittare, den stora lådan med juldekorationer, bara flinade åt hans tårar. Han var ju en av dem, en luddig och glittrig julgran, men de fina dekorationerna i lådan ville inte veta av honom. Då kanske de skulle gå samma öde till mötes. Om bara någon kunde förbarma sig över honom? Hänga en kula i en av hans grenar en sista gång, så han fick känna hur det kändes. Kanske kunde någon till och med montera hans fötter, så han slapp stå och luta sig mot påsen med gamla skor. Till och med de fula gråsuggorna var friare. De sprang runt på betonggolvet och såg ut att ha fasligt kul. De dansade runt honom, kanske för att göra sig lustiga.

Nattens Väktare satt och drömde sig ut genom fönstret. Suckade längtansfullt men vemodigt. Vem var den rätta för honom? Var det hon där nedanför fönstret som rastade hunden? Var det hon som mött han blick på bussen häromdagen? Var det någon han inte ens träffat än, eller kanske någon han känt sedan länge? Det var ovissa tider. Kärleken var en gåta, och någonstans därute fanns ett svar. Kärleken var en lek, men han var som barnet som fått hosta och fick stanna inne istället för att vara ute och leka. Kärleken var…

”Det viktiga är julgranen”, sa Superkissaren, hans lillasyster.

”Julgranen?”

”Om hon accepterar julgranen så lär hon acceptera dig!”

Den fula julgranen han i sitt tidigare singelliv brukade ställa fram till jul och klä lite ironiskt, hade sedan fyra år tillbaka fått stå i förrådet medan hans flickvän tog fram det julpynt hon tyckte var lämpligt. Hans gran hade inte längre varit välkommen i hemmet.

Men nu var han ju singel och kunde ta fram granen igen. Den var vit med fluffiga och glittriga grenar, såg lite ut som en fjäderboa som muterats till julgran.

”Det är ju bara en gran …” sa Nattens Väktare.

”Det är en symbol för vem du är!” utropade Superkissaren och hoppade upp på köksstolen. ”En störtful gran som du dekorerar med glittriga dinosaurier! Det är precis som du: ful, men charmig och ganska kul!”

”Tack …”

”När granen står bortglömd i förrådet, är det egentligen DU som står där. Din själ. Allt det som är du har du ställt bland annat skräp som ingen vill veta av! HUR KAN DU GÖRA SÅ MOT DIG SJÄLV???”

”Jaja, jag tar väl fram den då.”

”SÅ SKA DET LÅTA!” ropade hon och hoppade upp och ner. ”Ingen ska längre säga till dig att din fula gran inte får vara med!”

Det var fortfarande mörkt och kallt, men Superkissarens brandtal spred sig ände ner till förrådet. Lådorna tittade på varandra, pratat spred sig mellan gråsuggorna. Julpyntslådan fnös högtidligt, det var säkert bara snack. Men till och med påsen med skor visste att förändringens tid var kommen. Nästa jul skulle bli en jul att minnas, och den fula julgranen som stått ensam i ett hörn och gråtit för att ingen tyckte om honom, han var plötsligt hedersgästen.

Den olegendariskaste legenden

Klockan hade blivit mycket i den namnlösa puben på en bakgatas bakgata i utkanten av centrala Lund. På den lilla scenen sjöng en sedan länge bortglömd halvkändis i femtioårsåldern på sista refrängen, men det verkade vara en lång och utdragen sådan, för ingen av de hopsjunkna gästerna vid borden verkade ha bråttom att dricka upp sista drinken. Kanske var det för att just den drinken var det enda som höll kvar dem i denna kravlösa stund innan de gick hem för att lägga sig, bara för att kunna möta nästa grå arbetsdag morgonen därpå. Kanske var det för att de hela kvällen letat efter svaren på livets stora frågor i botten på varje glas, men fortfarande inte hittat det. Svaren finns ju alltid i det sista glaset man letar, sades det.

Klart var att så länge den halvkända mannen på scenen, utan varken röst eller talang, fortsatte sjunga om bortsprungen kärlek, skulle puben fortsätta sväva i limbo mellan ”borde gå hem” och ”går hem”. Gästerna fortsatte drömma om ett annat liv som inte skulle bli av om inte de själva tog tag i det. Och låt oss vara fullkomlig ärliga, det var inte speciellt troligt att någon av dem skulle göra något annat än gå till jobbet nästa dag.

Något främmande gled in genom dörren. Det var frisk luft, och med luften kom även Nattens Väktare in. Han såg sig omkring, vilka var här idag? Vem stod på scenen? Vem jobbade i baren?

”Vi har redan serverat sista drinken”, sa den coola och mystiska pubägaren, han som alltid lyssnade men aldrig verkade bry sig. Håkan. Han hade hört alla typer av historier, inget livsöde var nytt för honom. Var han avtrubbad? Ja. Deppade han ihop för det? Jo, men han väntade tills han kom hem. Då grät han. Här var Håkan cool.

”Sista drinken är ju den bästa”, sa Nattens Väktare.

”Vad ska du ha?”

”Bowmore.”

Uppmärksamheten i rummet hade gått från dricksglasen till bardisken. Till och med han på scenen studerade mycket noga vad som sades. Speciellt var alla intresserade av Nattens Väktare. Legenden. Alla visste vem han var, alla visste var han varit och gjort. Alla kände den svarta riddaren, stadens beskyddare och vardagens betvingare. Han kände ingen, han gav upphov till uttryck så som ”Alla känner apan, apan äter banan.”

När han äntrade den lilla baren, där gästerna betalade med spruckna drömmar, var det som om livet fick en annan innebörd. En annan mening. För hur gjorde Nattens Väktare? Hur kunde han vara så otroligt legendarisk? Kunde de själva bli lika legendariska? Var de tvungna att anstränga sig?

Svaret var förstås ”Nej.”

”Så, räddat livet på nån idag?” frågade Håkan och hällde upp Bowmore i en sejdel.

Nattens Väktare tog emot sejdeln och drack tre snabba klunkar innan han svarade.

”Nej … men jag klädde på mig själv idag.”

Han gjorde det igen! Hur gick det till? Att klä på sig själv var förstås enkelt, men hur berättade han om det och fick det att låta så … legendariskt? Med en enda mening fick han vartenda dammkorn i rummet att dra efter andan.

”Vad hände sen?” ropade en av gästerna.

”Sen smög jag ut i köket och startade perkolatorn. Kaffet blev svart … och bittert.”

”Gå upp på scenen! Använd micken.”

”En stor applåd för Nattens Väktare”, sa mannen på scenen. ”En sann legend ska nu berätta om sin dag.”

Nattens Väktare log snett när han gick uppför trapporna med whiskysejdeln i ena handen. Han ställde sig bakom mikrofonstativet, såg ut i mörkret som omringade scenen. Han såg Håkan luta sig fram över bardisken, spänd på att få höra fortsättningen.

”Så var var jag …” sa Nattens Väktare och tog en sipp. ”Kaffet ja, och när jag under en timme insupit detta kolsvarta livselixir till tonerna av min nya favoritartist St Vincent …”

Minuterna blev till timmar när han berättade storslagna historier om sopsortering, disk och hur han under sin morgondusch nästan glömde tvätta sig bakom öronen, men kom på det i sista sekunden. Och åhörarna åhörde så noggrant att man kunde tro att berättelserna faktiskt var spännande.

Vad gjorde honom så legendarisk? Ingenting. Han var verkligen inte legendarisk alls egentligen. Han steg upp på morgonen, precis som du och jag. Åt frukost om han inte mådde för illa på grund av dålig sömn, men drack alltid kaffe. Tog en morgondusch, åkte till jobbet. Gjorde en helt okej arbetsinsats, men inte mer än han behövde. Åkte hem och la sig. Han slängde sopor, sorterade tvätt och pratade med sin mor ibland. Då och då träffade han en gammal kompis som nu gift sig, klippt sig, skaffat ett jobb och väntade sitt andra barn. Han gjorde ingenting utöver det vanliga, och då menar jag verkligen Ingenting.

Han var fullkomligt olegendarisk, vilket han var stolt över och gärna berättade om. De olegendariska gärningarna blev legendariska i samma sekund som de tog plats i hans historier, för ingen annan skulle bry sig om att berätta om dem.

Nattens Väktare, så olegendarisk att han blev legendarisk.

Potatisbullar igen

”Potatisbullar? Igen?”

Nattens Väktare stod i köket och tittade besviket in i ugnen. Tio potatisbullar låg i en form och svettades i ugnens brungula sken.

”Vad ska vi ha till dem? Eller du tänkte att vi skulle ha bara lingonsylt, som vanligt?”

”Nåt fel med det?” frågade Nattens Väktare. Han satt vid köksbordet och räknade gröna blad på en döende växt. De var inte fler än åtta, men då han gång på gång blev avbruten av den meningslösa känslan livet ibland bar med sig, kom han inte längre än halvvägs.

”Skulle inte du göra nån linsgryta?” frågade Nattens Väktare.

Nattens Väktare ryckte på axlarna som svar. Kanske behövde växten lite vatten? Kanske behövde den kärlek? Eller räckte det med lingonsylt?

”Jaja, det är ju inte äckligt”, sa Nattens Väktare och slog sig ner mittemot sig själv.

”Om inte annat säger du fruktansvärt sällan något trevligt om maten”, svarade han. ”Det är liksom inte så motiverande att göra något utöver potatisbullar.”

Han visste att det var sant, men det var ju inte för att han tyckte att hans egen mat var äcklig. Tvärtom var han en utomordentlig kock med flera otroliga maträtter i sin repertoar. Det var bara det att lägenheten redan stank av eget beröm, han hade inte så många andra att prata med.

”Kan du öppna och kolla hur potatisbullarna ser ut?”

Han nickade, vände sig om och kikade in i ugnen. ”Gulbruna …”

”Är de klara?”

”Spelar det nån roll?”

Han satte sig i vardagsrumssoffan tillsammans med sig själv och letade efter något på Netflix som skulle hjälpa honom att glömma hela potatisbulls-slentrianen. Det fick inte heller vara några filmer eller serier om relationer, för då skulle han försvinna ner i sin ensamhet. Inte heller program om natur och rymd, för då skulle han bli för liten för att ens kunna lyfta gaffeln. Komedier påminde honom om hur roligt allt borde vara, och sorgliga filmer påminde honom om hur lite han kände överhuvudtaget numera.

”Hur länge sedan var det vi pratade med nån?” frågade han.

”Du var ju på jobbet igår, så en dag sedan”, svarade han.

”Håller vi på att bli nervvrak?”

”Tala för dig själv. Jag har aldrig mått bättre.”

Det gladde honom att han åtminstone hade sin känsla för sarkasm i behåll. De åt under tystnad och tittade på ett program om folk som gjorde bort sig i köket.

När det bara var en potatisbulle kvar frågade han sig själv: ”Vad vill du göra nu?”

”Ska vi hångla upp varandra mot en vägg och gå och lägga oss tidigt?”

Han gav sig själv en inte alltför oskyldig blinkning, men möttes inte av något annat än en trött blick.

”Nej, jag orkar inte ikväll.”

Han suckade. ”Jaja, grannarna lär ju ändå undra snart vad vi håller på med så här dags om kvällarna.”

”Och jag måste väl vattna växterna …”

”Vill du ha sista potatisbullen?”

”Nej, ta den du. Jag var ändå inte hungrig.”

Han reste sig ur soffan och gick för att fylla på vattenkannan. Stängde av teven i farten.

Han satt kvar och tittade in i den svarta skärmen. En dunkel spegelbild av han själv tittade tillbaka innan den sträckte sig efter den sista potatisbullen.

Morgon hos odjuret

Morgonsolen slet upp en reva i gardinen och klöv midnattsmörkret innanför på mitten. Odjuret vräktes ur sin slummer, fäktade efter solljuset och röt åt det att hålla sig borta. Det var försent. För lite sömn, för lite vätska, och en smärta som krälade längs hela ryggraden strålade ut antiharmoni till huvudet. Migrän.

Odjuret rullade runt bland svettiga sängkläder, gömde huvudet i en kudde men fick inte luft. Öppnade fönstret för att få nytt syre, men fågelskrål och argsint biltrafik slog ut den ack så nödvändiga tystnaden. Han kände hjärnan vrida sig i sveda, som en snigel i en hink med salt. För ont överallt för att stiga upp, men kroppen kunde inte ligga kvar i sängen dränk i syra och spasmiska myror. Han röt igen, utan att ha en mottagare för meddelandet. Röt så att varje blodkärl i kroppen exploderade som ett litet fyrverkeri och ingenting blev det minsta bättre.

En väldig skugga kastade sig över en grupp dammråttor på morgonpromenad. De skingrades i hast precis innan den ohyggliga foten slog ner. Dödsblek och ganska hårig, och snart kom en till. Dammråttorna väntade skräckslaget på vad som skulle ske härnäst, men fötterna bara stod där vid sidan av sängen. Kanske ägaren till dem behövde en stund innan de kunde lämna sovrummet. Den äldsta dammråttan, den med både hundhår och strumpludd i pälsen, sa till de minsta att inte titta upp på odjuret, ty det var för läskigt. Istället beskrev han det han såg för dem. Två illröda ögon som skannade rummet efter något att hata. Genom den halvöppna käften kunde man ana huggtänderna, och en andedräkt som hörde till bestarna från underjorden trängde ut mellan de såriga läpparna. I övrigt bestod ansiktet av svettiga rynkor. ”Se inte på honom, vi går härifrån.”

Så hände det.

”Oooooaaaaaahhhhhhjhjjjjajajfgugugugrrrrrgle…” väste odjuret, och det som lät som stridstrummor i en arme av arga orcher, var i själva verket odjurets ryggrad. Leder och kotor som lade sig tillrätta när han reste sig ur sängen. Fötterna lyfte knappt när han långsamt förflyttade sig mot sovrumsdörren. I hallen satte han händerna runt huvudet och kramade, som om han försökte trycka ut huvudvärken. Det gick inte, och luften var svalare precis vid golvet så han la sig ner och ålade ut till köket.

Varje rörelse var en ny sensation av omänsklig plåga. Kaffepulvret stod på en så hög hylla, det knakade och brakade när han sträckte sig efter det. Delarna till perkolatorn gnisslade och knarrade när han satte ihop den, och hur tyst han än räknade kaffemåtten för sig själv var det inte tyst nog. Först när perkolatorns hesa andetag gurglade från diskbänken och odjuret sjönk ihop på en stol kände han hur det faktiskt fanns hopp om dagen.

Perkolatorn var bland det bästa han köpt. En vanlig kaffebryggare var så snabb och entusiastisk, den lät nästan lycklig när vattnet kokade upp och hälldes ner i kaffefiltret. Det gick inte att stå ut med en så morgonpigg maskin. Kaffepress hade han också prövat till stor frustration. Den var så tyst, så harmonisk att han blev irriterad och alltid pressade för hårt. Och så allt det glada vattnet som spratt och dansade i vattenkokaren. Det var för mycket.

En perkolator däremot lät som någon som hade svårt att andas. Om det var för en dödlig sjukdom, eller om luftrören var fulla med segt snor och damm, det spelade inte odjuret någon roll. Perkolatorns tunga andetag fick honom alltid att tänka ”Så där dåligt mår jag i alla fall inte”, vilket var en tröstrik tanke. Och så satt han och lyssnade till det rytmiska gurglandet och inväntade dagens första kopp kaffe.

Svart som natten var vätskan. Skållhet och stark rann de första dropparna ner i strupen. På väg ner i magen tog varje droppe med sig en liten bit odjur. När kaffet svalnat lite hällde han i sig kaffet, och för var klunk såg han lite mindre ut som ett odjur och lite mer som en människa. Håren längs armarna la sig till ro, musklerna i ryggen slappnade av och huvudet tycktes snart ha glömt bort vad det var så arg för tidigare.

Uttittad i Karlshamn

Under de senaste åren hade Superkissaren bott i Karlshamn, en stad hon för Nattens Väktare skrutit oupphörligt. Och jo, det var en fin stad. Gatorna verkade ha fått liv och krängde hit och dit och upp och ner. Husen stod placerade som om någon bara hade kastat dit dem och låtit dem stå där de landade. De var gamla och sneda, men ändå ståtliga på något vis. Det var en trevlig stad, och enligt Superkissaren var innevånarna minst lika trevliga.

Det var det som störde vår maskerade hjälte. Hans syster tyckte nämligen sällan om folk, så något var fel. Med månen som vittne och stjärnorna som påhejare gav han sig ut på hustaken och spejade. Det första hustaket han gav sig ut på trillade han ner för, då det var snedare än det hade sett ut att vara. Månen skrattade och stjärnorna såg generat bort.

Några som inte såg bort när vår hjälte magplaskade ner i gatstenen var barnfamiljen som var ute på promenad. De flesta familjer man magplaskade framför reagerade, enligt hans egen erfarenhet, med skräck. Den här tittade mer avvaktande än med rädsla, som en trött tiger som försökte avgöra om den var tvungen att gå in i en ointressant fight den visste att den ändå skulle vinna, eller om den kunde fortsätta gå.

”Vilka snea tak ni har här!” sa Nattens Väktare, för i stunden tyckte han att det verkade som en bra öppningsreplik.

Det tyckte inte barnfamiljen. De fnös så samstämmigt att det måste ha varit inövat, och så gick de vidare.

Det var ingen trevlig familj, tänkte han för sig själv. Men så var det kanske inte den smidigaste introduktionen av honom heller. Säkerligen skulle resten av Karlshamn kärleksfullt öppna sina armar för honom.

Det vore lögn att kalla nattlivet i staden för vilt. Entusiastiskt var inte heller rätt. När han gick längs raderna av söta hus strök han även muntert, lättsamt och fridfullt från sin lista av adjektiv att beskriva staden med. Han vore inte en superhjälte om han inte höll sig till sanningen, och sanningen var att inte ens hans sexliv var riktigt så här dött. Det fåtal människor han träffade på väg ner mot bryggorna undvek ögonkontakt till varje pris, och om han ropade ”Hej!” efter någon hoppade de till och skyndade på stegen.

En restaurang var öppen med ett litet sällskap som satt i uteserveringen, pratade och hade trevligt. Men så fort han närmade sig upphörde samtalet, och i ögonvrån anade han att de följde honom med blicken. Såg han direkt på dem tittade samtliga vid bordet åt ett annat håll. Att få ögonkontakt med någon i den här staden var som att försöka fånga sin egen skugga.

”Men det är ju det som gör dem så trevliga!” sa hans syster Superkissaren morgonen efter. ”I Lund vill alla hälsa och prata hela tiden. Aldrig får jag vara ifred. JAG FÅR ÅNGEST!!!”

”Men jag tycker ju att det är trevligt att prata med folk”, sa Nattens Väktare.

”ÄR DU HELT GALEN? De är smutsiga och luktar illa, för oväsen och tar en massa plats. Och så stökar de ner överallt. DE SLEMMAR NER!”

Plötsligt förstod han alltihop. Han borde ha anat att en människa som hans syster, med ständig huvudvärk, skyhög vilopuls, och en generell skräck för smuts, kladd och bakterier, inte valde att bo i en stad där det någonsin hände något. Karlshamn var perfekt, alla behandlade varandra som luft, och om någon hälsade på en främling på stan var det tvärsäkert en turist. Eller en galning som rymt från sjukhuset.

Hon bodde på en kyrkogård med fina gamla hus istället för gravstenar.

”Jag är glad för dig”, sa Nattens Väktare till sin syster, medan hon organiserade sina teskedar i storleksordning. ”Jag är glad att du funnit din plats.”

Superkissaren och det härliga nuet

Mitt i den omsorgsfullt klippta gräsmattan, eller den kungliga fotbollsplanen som det egentligen var, låg Nattens Väktare och lyssnade på en jublande fågel. Han visste inte mycket om fåglar, än mindre såg han skymten av någon, men han kände igen ett jubel när han hörde det. Och han höll med fågeln när dess ”Whoooo!” ljöd över Sofieros slottsträdgård, för här var det skönt att vara. En svag bris från havet svalkade i solens svettiga strålar, och till och med hans ömma moder såg ut att vara på gott humör. Han lutade sitt hjältemodiga huvud mot ryggsäcken han lagt på marken, blundade och …

”Nuet!” fräste hans syster Superkissaren. ”Du måste vara i nuet! Är du i nuet nu?”

”Jag ligger på en gräsmatta. Räcker inte det?”

”Nej! Är du inte i nuet så kan du inte njuta av livet. Och så far nuet iväg och blir ett enda stora grått förr som du går och ångrar att du inte njöt av medan det fortfarande var nu!”

Superkissaren gick i cirklar runt honom och inspekterade, som en gam som väntade på att bytet skulle dö. Eller en elak syster som väntade på att sandslottet skulle bli klart så hon kunde sparka sönder det.

Nattens Väktare kände inte att han riktigt fick möjlighet att njuta av nuet, livet eller något alls. Han stängde ögonen igen. Lyssnade efter havet och vinden, försökte ignorera det aggressiva frasandet i gräset när Superkissaren marscherade förbi.

Nu kära läsare undrar du så att du nästan går sönder. Hur hade Nattens Väktares syster fått namnet Superkissaren? Då ska jag berätta att trots hennes fantastiska förmåga att leva i nuet mer intensivt än någon annan han kände, så var hon hysteriskt långsam. Skulle hon koka makaroner tog det fyrtio minuter, och att gå till bussen tog hela förmiddagen. Knyta skor, prata i telefon, städa lägenheten. Allt tog minst dubbelt så lång tid som för någon annan, förutom när hon gick för att tömma blåsan.

”Jag ska bara gå och kissa”, sa hon, och hennes vänner förundrades över hur snabbt det gick.

Gjorde hon det supersnabbt? I en övermänsklig hastighet, kanske? Var det så att ingen ens märkte att hon gick på toaletten förrän hon var tillbaka? Nej, hon gjorde det i fullkomligt normal hastighet, men relativt till hur snabb hon var annars framstod detta nästan som en superkraft. Därav namnet.

”Whooooo!” jublade fågeln igen.

”DÄR! Hörde du? Hörde du?” ropade Superkissaren. ”Njöt du av fågelsången?”

”Det lät mer som ett jubel…” sa Nattens Väktare.

”Tror ni det finns nånstans man kan smyga iväg och röka?” viskade deras ömma moder.

”Men mamma! Njut nu av den friska luften! Och nuet! Njuter du?”

”Jag hade gärna njutit av ett bloss en stund …”

”Nu ska vi gå och njuta av Orangeriet!” utropade Superkissaren och slet upp Nattens Väktare från gräsmattan. ”Och totempålen! Och rododendronravinen! Skynda er så vi hinner njuta!”

Det var verkligen vackert i slottsträdgården, det var vår maskerade hjälte tvungen att erkänna. Egentligen var han inte mycket för varken kungar, slott eller pråliga trädgårdar, men inte kunde väl de stackars växterna hjälpa att de stod just här? Så han unnade sig, trots att överhetligheten hängde tung i luften. Hans ömma moder pekade inte bara ut buskar där hon skulle kunna stå och tjuvröka lite om hennes barn inte hade haft sån moralpanik, utan hon kunde också fasligt mycket om växter.

Hur mån om att njuta av varje sekund av nuet Superkissaren än var, så rörde hon sig inte fortare för det. Hon var alltid flera meter bakom Nattens Väktare och deras ömma moder, medan hon kastade blickar omkring sig för att hinna se varje liten blomma och njuta i så fulla drag hon kunde.

”Njuter nu där framme? Är ni i nuet?” ropade hon till dem när de nästan hunnit uppför kullen som hon precis nått fram till.

Kanske var det på grund av hennes långsamhet som hon verkade så stressad över att stanna i nuet? Dammsög hon en matta så hann den bli smutsig medan hon dammsög. Maten blev dålig medan hon lagade den. Och ironiskt nog hade alla rododendronbuskar redan blommat över när de kom till parken. I hennes hastighet skulle trädan redan ha tappat sina löv innan de åkte hem, och han kunde inte låta bli att bekymra sig lite för henne.

”Behöver du gå på toaletten?” frågade Nattens Väktare sin syster och kollade på kartan över parken.

”Ja, det är nog dags”, svarade hon.

”För det ska finnas en toalett på andra sidan kullen.”

En plötslig storm blåste förbi honom, och han log för sig själv när han insåg att det var hans kära syster som gick till toaletten.