Choklad med bismak av förakt

Med ett stort, bländande leende la han kexchokladen på rullbandet och inväntade att få ett lika stort leende från den underbara kassörskan, men det kom aldrig. Istället tittade hon med avsmak, först på honom, sen på kexchokladen och sen på honom igen. Han förstod att dagens romans inte hade fått den bästa starten, men han förstod inte varför. Det var ju bara lite kexchoklad, inget alls att bli arg över. Då kände han blickar bakom sig, de regnade in över honom som brinnande pilar på ett slagfält. Han vände sig om och såg att hela kön bakom honom tittade på honom med samma äcklade blick.

"Ska han verkligen äta all den där kexchokladen själv?", hörde han någon som sa lite halvhögt. En annan röst svarade "Som om någon i hans storlek behövde mer att äta den närmsta månaden". Ett barn pekade elakt på hans kexchoklad varpå barnets föräldrar gav ifrån sig ett hånskratt som träffade Den Svarta Riddaren som en knytnäve i magen. I en eskalerande känsla av panik vände han sig tillbaks till kassörskan i hopp om hjälp, men allt hon sa var "71 kr, tack". Han tänkte inte ens på att priset för de tre förpackningarna kexchoklad var på tok för högt, han slängde fram jämna pengar och kastade sig ut från affären med de andra kundernas elaka skrattande i öronen.  

Där utanför sprang han nästan in i den lilla mannen som till en början hade en mycket vänlig blick, men sen fick han se kexchokladen han bar på. 

"Min vän, du har ett mycket allvarligt problem…", sa han uppfostrande. 

"Det är inget problem! Det är bara lite kexchoklad!", röt Nattens Väktare tillbaks och sprang iväg. Han var inte tjock. Inte påtagligt tjock i alla fall! Varför blev han attackerad av alla dessa människor? Han kände en stor klump växa fram i halsen när han sprang genom det lilla samhället, folk överallt tittade dömande på honom och hans harmlösa kexchoklad. 

"Värst vad han hade bråttom", sa en tant utanför ett kafé.

"Ja, med all den där kexchokladen måste han säkert skynda sig hem för att hinna äta upp allt innan det går ur datum", svarade en annan tant tillbaks innan de både återgick till sina små kaffekoppar. 

Andfådd av att springa genom hela Dalby Centrum beslöt han sig för att äntligen sätta sig ner. Han var äntligen ensam och kände att han faktiskt behövde kexchokladen, nu när han kände sig ledsen över att alla de elaka människorna hade skrattat åt honom. Han skulle just börja äta då han märkte att kexchokladen pratade med honom.

"Smaklig måltid, tjockis", sa den och blinkade elakt med ena ögat. 

"Jag är för fa-an inte tjock!", röt Den Svarta Riddaren tillbaks och kände hur han fått nog. Han trampade ilsket kexchokladen rakt i ansiktet, vilt skrikandes diverse svordomar. Det var då han återfick sin förmåga att se saker och ting utifrån och insåg att slagsmål med en bit godis kanske inte verkade helt friskt. Istället beslöt han sig för att han inte längre var sugen på kexchoklad. Han gick hem istället, trött och förvirrad. Hemma satt Badankan vid köksbordet och läste tidningen.

"Hej Batman! Wow, har du gått ner i vikt?", sa hon. Nattens Väktare svarade inte, utan satte sig i badkaret och knaprade på en bit selleri. 

Nedslagen och utslagen med termometer i munnen.

De var överallt, de där förbannade fåglarna som Astrid Lindgren skrev om. Det var samma sak varje gång han blev förkyld, vildvittror invaderade hans hem och skrek "Nu ska snoret flyta!!!" så att det ekade i både rummet och i hans huvud! Ibland satte de sig uppe på hans skivställ och blängde elakt på honom, väntade på att förkylningen skulle kväva honom till döds. Nattens Väktare blängde bara tillbaks på dem med sina rödsprängda ögon, snörvlade surt något åt dem som förmodligen hade låtit som en svordom om han inte varit för hes i halsen för att prata. Det fungerade mest som en bekräftelse för att han faktiskt var riktigt nära döden, så vildvittrorna satt kvar och väntade. Vildvittror har all tid i världen.

Givetvis fanns det inte några vildvittror där, de fanns inte på riktigt. Astrid Lindgren hade ovanan att ljuga ihop varelser och historier istället för att, som Batman och bloggen ni läser, hålla sig till sanningen. Men även om vildvittrorna inte fanns, såg han dem ändå. I vanliga fall hörde han bara röster och pratade med föremål utan egentlig förmåga att på något vis föra en konversation, som kökssoffor och kylskåp. Men nu låg han hemma i sin soffa med både feber och förkylningarnas förkylning, och då såg han naturligtvis syner också. Som till exempel den gigantiska semlan som stod i dörröppningen och ropade sexiga ord efter honom. Han hade för länge sedann lärt sig att saker aldrig är så bra som de verkar, så den hägringen genomskådade han lätt. Det var bara hans enorma hög med räkningar som låg där, ingen jättesemla med otrolig sex appeal. 

På sina kallsvettiga ben haltade han ut i köket för att leta efter något att dricka. På köksbordet satt Badankan och njöt av tillvaron i solskenet som sken in genom fönstret. Hon verkade dessutom njuta av att samma solsken snarare blev ett hån när det träffade Nattens Väktare i hans bleka och irriterade ansikte. 

"Du ser lite förkyld ut", pep hon i självgod ton till honom på badankespråk. Han svarade med ett kort grymtande, helt uppenbart ett sätt att undertrycka ilskan över att badankor orättvist nog aldrig blev förkylda som andra varelser. Men det var inte lönt att bli sur på henne, det skulle inte spela någon som helst om han så nös henne rakt i ansiktet. Hon hade haft kvar det där överlägsna leendet i alla fall. Hon såg alltid ut så, eländiga gummidjur! Inte så konstigt dock, vad vet väl en badanka om att vara förkyld? 

Drinkarkompis

Kall luft smög sakta in genom de öppna fönstren, endast en lampa var tänd i köket hos Nattens Väktare och i bakgrunden hördes långsam och melankolisk pianojazz med inslag av en enslig saxofon. Han satt vid köksbordet och förde glaset till sina läppar och drack ur, innan han på nytt fyllde det med den lugnande drycken. Proviva var det som gällde ikväll, inget annat, och detta för att lugna sin mage. Om det var stress eller om han ätit för många fjärilar de senaste dagarna, var svårt att säga. Förmodligen en blandning, för vem hade inte blivit stressad av ett tjugotal insekter, må de vara eleganta fjärilar eller ej, flaxandes i magen?  

I vanliga fall hade han dränkt dem med whisky, precis som vilken maskerad hämnare som helst (visst älskar vi stereotyper?), men det hade aldrig funkat förut. Morgonen efter, när han sovit ruset av sig, hade fjärilarna alltid gjort det samma. Sovit ruset av sig, alltså. Så i natt var det Proviva som gällde. 

Just i natt drack han inte ensam. Han hade fått rådet att skaffa sig en krukväxt, för att de sades ha lugnande inverkan på stressade människor. Nattens Väktare hade skaffat en fredskalla, ty de lät så fridfulla till namnet. Men redan från starten hade de kommit dåligt överens, den visade sig vara en snorkig och högfärdig växt. Dessutom föredrog Den Svarta Riddaren oftast att prata med sig själv, framför sina växter, som på sin höjd nickade till honom när han tilltalade dem. 

Det var när fredskallan slutligen gått in i en massiv depression och stod i fönstret med hängande blad och vissnande blommor, som växten och Nattens Väktare upptäckte ett gemensamt intresse - att dricka! Lite vatten och den arma plantan var pigg som en lärka igen. Samma sak gällde för Batman, även om han föredrog annat framför vatten.

Så även om han kväll, som de flesta kvällar den senaste tiden, kände sig utmattad och stressad, så var han i alla fall inte ensam med sina bekymmer. Det bästa med att ha krukväxter verkade dock vara att de inte kunde gå någonstans när de tröttnat på att lyssna. 

En nytvättad romans

"Säg, får jag bjuda på lite mer vin?", frågade han henne med en artig, men charmerande ton. Hon nickade och och gav honom en sensuell blick som gjorde honom alldeles varm och pirrig. Nattens Väktare hade äntligen tagit mod till sig och bjudit ut sina drömmars tjej. De satt på en romantisk uteservering, nästan lite för vågad för att vara första dejten. Men vågar man inte så vinner man inte, hade han tänkt. Nu satt de där, på stans finaste restaurang, och beundrade varandra. Det var nyförälskelse i luften, hon var vacker som en vårdag och allt var perfekt.   

"Du har så vackra ögon, jag kan sitta och titta in i dem i timmar", fortsatte han, nästan överdrivet smörigt. Men det fungerade bra på henne, hon sög in komplimangen som om det vore en vätska. Problemet var att hon egentligen inte hade några ögon, så komplimangen var i själva verket ganska märklig. Inte heller var hon en hon, hon var en strumpa. En röd med svarta rutor, för att vara exakt. De drack inte vin och de åt inte fin middag, de drack fisljummen öl och åt pyttipanna. Hela scenen var tragisk, då det helt uppenbart endast var en fantasi, en desperat verklighetsflykt. Egentligen satt han ensam i sitt kök och pratade med sin strumpa. Han var tämligen uppklädd, för det är man ju när man är på fin middag. Egentligen hade han precis kommit hem från en slitsam dag och funnit att hans hem var precis lika ensamt som vanligt. Ingen famn som välkomnade honom hem eller som frågade hur hans dag varit. Han hade givetvis inte förväntat sig någonting annat, men drömmen om att komma hem och finna sin älskade i soffan fanns fortfarande. 

Så i ren frustration hade han klätt upp sig, plockat fram första bästa ting som kunde fungera som substitut för en dejt (i det här fallet en strumpa) och börjat laga till en romantiska middag. Det fungerade ganska bra än så länge, men han hade onekligen lite svårt att föreställa sig hur första kyssen skulle gå till. Det verkade lite märkligt att kyssa en strumpa. Den luktade i alla fall gott av sköljmedlet som han använde, så kanske räckte det att de luktade lite på varandra. Fast när han satt där och tittade på den lilla rutiga strumpan, som låg med sitt imaginära ansikte mitt i pyttipannan, blev han förvisso lite mer sugen på att bara gå och lägga sig istället. 

"Vad vet väl stumpor om kärlek", muttrade han för sig, med en bitter tanke om det där i alla fall var en sak han hade gemensamt med sin dejt. Han visste nämligen inte heller någonting om kärlek.

En paprikas sista önskan

Avslappnad och lycklig låg Nattens Väktare utsträckt över soffan, lyssnandes på atmosfärisk pianojazz. Han nynnade med i de vackra melodierna och kände hur han sakta sjönk in i musiken, flytandes i ljudvågornas stilla skvalp. Ingenting kunde vara bättre än så här, han var mitt i livet. Men ett litet störande ljud, ett som inte hörde hemma där, stal hans uppmärksamhet. Från början var det väldigt litet och nästan ohörbart, men allt eftersom att han blev mer medveten om att det fanns där, så växte det och blev allt mer omöjligt att stänga ute. Drömvärlden av rytmer och melodier tonade bort och snart låg han bara där på soffan och försökte sluta irritera sig på oljudet.  

Mycket ilsket klev Den Svarta Riddaren upp från soffan och gick mot ljudet, som visade sig komma ifrån köket. Ett snyftande ljud kom ifrån kylskåpet, som om någon satt där inne och grät. Med ett aggressivt ryck öppnade han kylskåpsdörren och skrek in: "Vem i helvete är det som sitter och gråter här inne! SLUTA UPP MED DET!", ty det hörde (enligt honom) till allmän vetskap att om någon gråter, ska man skälla på denne tills den slutar. Mycket förvånad över att hans metod inte fungerade, började Nattens Väktare gräva sig in i kylskåpet, mot ljudet. Och där inne, bakom ost och tomatpuré, satt en liten ledsen paprika och försökte hålla tillbaks tårarna. Men när den såg Batman´s otäcka och arga ansikte, började det gråta ännu mer. 

En inre röst förklarade för Batman att han kanske skulle testa att fråga, med vänlig röst, varför den grät och om det fanns något han kunde göra. Gråtande paprikor är, trots allt, väldigt ovanligt. Det fanns anledning att tro att det var något mycket allvarligt den grät över, så han beslöt sig för att följa sin inre röst och prata lite med den stackars grönsaken. 

"Nästan hela mitt liv har jag spenderat i det här kylskåpet", förklarade paprikan, "och jag ser varje dag hur du konsumerar ost, öl, smör, crème fraîche… men aldrig mig. Jag är dessutom den enda grönsaken här inne, så jag är helt ensam och har ingen att prata med! Varför hatar du mig så?"

Den Svarta Riddaren fylldes av mer skuldkänslor än vad någon annan paprika någonsin gett honom. 

"Allt jag vill är att du ger mitt liv en mening! Jag är gammal och skrynklig nu, och har  inte långt kvar i livet. Jag har bara en enda önskan jag vill få uppfylld, innan jag blir så gammal att du slänger mig i matavfallet!"

"Och det är?", frågade Nattens Väktare, som vid det här laget kände sådan skuld till den lilla paprikan, att han hade kunnat gå med på nästan vad som helst.

"Ät mig!" 

Några minuter senare sköljde han ner den sista biten paprika med en stor klunk öl. Den maskerade hämnaren återgick till sin soffa och sin pianojazz. Även denna sagan fick ett lyckligt slut, om så på ett lite makabert sätt. Och frånsett att han inte riktigt hittade tillbaks till sin drömvärld igen, den kvällen, på grund av  de sura rapar han fick av att äta den gamla paprikan. Fy fan för gammal paprika!

En mors galenskap - sagan om en giraffs födelse!

Det var en mörk och stormig natt, åskan röt ilsket i fjärran och regnet öste ner. En natt som var som skapat för illgärningar och ondska. Det lyste olycksbådande ur fönstren hos Den Svarta Riddaren´s familj, grön rök kröp ut genom om dörrspringorna och luften var full av skrik och panik. Batman´s mamma var ensam hemma och hade tagit fram sina böcker om anatomi, kemi och hur man skapar liv utifrån döda ting. Hon hade även tagit fram böcker om djurvärlden, speciellt om giraffer. Batmom var redo att skapa monstruösa ting, och det ur hönsnät, tidningspapper och målarfärg.

Nattens Väktare anade intet ont, det fanns inte en chans att han skulle kunna vara beredd på något sådant här. Hans mamma skrattade högt och elakt för sig själv, där hon stod i sitt kök och formade hönsnät till en skepnad liknande en häst med lång hals och antenner. Hon tänkte på hur hennes stackars son skulle komma hem från sin Paris-resa, trött och sliten, och finna denna varelse i sitt hem. Vilken fasa för honom. Stor och klumpig skulle den vara, fullkomligt i vägen vart han än ställde den. Hon hade så många planer för det arma djuret hon skapade. Hon funderade på att bygga in små hyllor i buken på det, så han kunde ha den i köket och ha kryddor i. Ett plaströr i baken skulle också ge ett spännande förvaringsutrymme. Radioantenner i huvudet, hjul under fötterna och blinkande lampor i halsen. Den galna kvinnans vanvett visste inga gränser, så det var tur att Den Svarta Riddarens syster, Fläbbet (dammråttornas fasa, pedanternas ärkeprofet), kom hem och talade vett med sin mor, innan det var för sent. 

När skapelsen fått lite färg på sig såg det faktiskt ut som en giraff, vilket var hela poängen. Uppfyllda av kreativ glöd och galenskap, tog Batmom och Fläbbet ut giraffen på en hög kulle i åskvädret och hoppades på att blixten skulle slå ner i den. Då skulle den nämligen få liv, precis som i den klassiska berättelsen om Frankensteins monster. Men någon blixt slog inte ner, hur länge de än väntade. Dock var det så förbannat kallt och blåsigt där uppe att giraffen till slut tröttnade och gick ner av sig själv ändå, så helt misslyckat var det inte.

"Och det var alltså så jag blev till", sa giraffen till badankan, som spänt suttit och lyssnat på hela berättelsen. "Batmom skapade mig dock utan någon som helst humor, inget mod och inget självförtroende. Jag är sannslöst blyg och nästan olagligt trög, vilket gör mig så ledsen", suckade den stackars giraffen. 

"Men du är ofattbart söt också", sa badankan med ett glatt leende och gav honom en mysig puss på kinden. Hans gula huvud bytte snabbt färg till rött och han fnittrade till okontrollerat. Det som började som en otäck monsterhistoria, hade gått över till att vara en fin kärlekshistoria. 

"Vem tusan behöver kärlek", muttrade Nattens Väktare från sitt badkar, där han satt ensam med en alldeles för stor öl. Men det är klart, vad vet väl en maskerad hämnare om kärlek? 

Den där giraffen

Nattens Väktare vaknade av ett försiktigt knackande ljud, som kom från hans garderob. Det var då han kom ihåg hans nya inneboende, en gigantisk giraff i paper mache, som han aldrig riktigt hälsade välkommen, utan bara stängde in i garderoben och gick och la sig. Han hade just kommit hem från en lång resa, så det blev helt enkelt bara lite mycket på en gång med en ny inneboende utan förvarning. Men nu var det en ny dag med nya krafttag. 

Den Svarta Riddaren gick upp och öppnade sin garderobsdörr, och där stod den. Giraffen. Den var hur stor som helst och såg anspråkslöst ner i golvet. Det var tyst, säkert en hel minut, innan den maskerade hämnaren sa "God Morgon". Det blev tyst en liten stund till, och sen gav giraffen honom en mycket modest nickning som svar. 

"förlåt om jag tränger mig på…", sa giraffen efter några fler tysta sekunder, med en röst som var, om möjligt, ännu ynkligare än vad Batman hade förväntat sig. Det var klart att det här inte var en kaxig och självsäker giraff, utan en otroligt blyg liten stackare. Det var väl egentligen en otroligt stor stackare, snarare än en liten, då den tog upp halva garderoben. 

"Det är verkligen ingen fara, du är så välkommen!", sa Batman med sin vänliga röst. "Men var vänlig och kom ut ur garderoben, jag behöver hämta ett par nya strumpor och du är lite i vägen"

Med ett par trevande steg smög giraffen ut ur garderoben och ställde sig i ett hörn i hallen istället. Och där stod den och tittade sig försiktigt omkring i de bitar av lägenheten som den såg från sitt hörn. Den såg ut som att den trivdes bra utanför garderoben, men inte riktigt vågade yttra sin glädje. Nattens Väktare själv, var inte fullt lika nöjd, då giraffen var otroligt i vägen på sin plats i hallen också. Men då giraffen inte hade någon egen handlingskraft, utan mest blev nervös när han såg att Batman försökte komma fram, spenderade han hela förmiddagen med att fösa omkring det stackars djuret genom lägenheten när han behövde komma fram. Han blev mer och mer irriterad över giraffens otympliga karaktär, medan giraffen blev allt mer och mer nervös. 

Tillslut var Nattens Väktare så trött på det hela att han röt åt giraffen, "Men ditt dumma djur! Kan du inte ställa dig någonstans där du inte är i vägen?"

"Jag vet inte", blev det avsnoppande dumma svaret han fick tillbaks. Den maskerade hämnaren kokade av ilska. Hur oumbärligt trög fick man egentligen lov att vara. Han skulle just till att lära giraffen några av de värsta svordomarna han kunde, då han hörde en upprörd och pipig röst bakom sig. Det var badankan, och hon var också arg, men på Batman. Hon var jättetrött på hans sätt att hantera den nya inneboende, då det uppenbarligen inte fungerade. Nu var det dags för henne att ta tag i saken.

Hon hoppade upp på hans gigantiska paper mache-huvud och tittade honom vänligt i ögonen. Sen viskade hon något i hans högra öra. Vad hon viskade är det ingen mer än de två som vet, men uppenbarligen fungerade det, för giraffen blev helt lugn och trippade snällt iväg och ställde sig på ett ställe i köket där han definitivt inte var i vägen för någon. Nattens Väktare bara gapade. Han beslutade sig för att det var dags för honom att ta en liten promenad för att försöka reda vad som just hade hänt. Mycket förvirrad lämnade han sitt hem, medan badankan och giraffen satt i köket och pratade och myste resten av dagen. Lägenheten fylldes av den speciella värme som uppstår när två personer han funnit varandra.

  

Viva la Batman del 7: Äventyrets slut... ?

Pulsen var låg, lika så aktiviteten. Nattens Väktare hade inför sin hemfärd, vilken innebor både tågbyten och flygplatser, spenderat hela morgonen med att lyssna på lugn musik med morfin-lik inverkan. Packat resväskan hade han gjort kvällen innan, och han hade stigit upp tidigt för att raka sig och ta en dusch. Han hade skapat sig en egen liten bubbla, där allt var lugnt och långsamt. Harmoniskt. Allt var färdigt och inget kunde gå fel i hemfärden. Förutom det att han delade hotellrum med sin yngre bror. Just precis! Han med de dåliga alkoholvanorna och som aldrig kunde uppföra sig som städat folk. 

Precis när det var dags att gå, Nattens Väktare var fullt påklädd och hade väskorna i händerna, redo för avfärd. Då får hans, plötsligt så skämtsamma lillebror för sig att det skulle vara kul att skaka en läsk-flaska av avfyra i ryggen på honom. Med ett ljud av plask och fräs slog en kraftig stråle av coca-cola emot honom och hela rummet täcktes med läsk. Den Svarta Riddarens trygga bubbla var spräckt och det gick inte att prata med honom på några timmar. 

Trots den plötsliga stressen och paniken, gick flygresan riktigt bra och Den Svarta Riddaren överlevde med god marginal. Det verkade som att äventyret hade fått ett slut och allt skulle återgå till det normala igen. Men den som känner Nattens Väktare, vet att hans liv är ett ständigt pågående äventyr och det inte finns något "normalt" i det. Han hade inte mer än kommit hem förrän han upptäckte att något inte stod rätt till. Skåpluckorna i hans kök hade rymt, lämnat skåpen nakna, och dessutom utan att lämna något meddelande till någon. Med en suck konstaterade vår slitna hjälte att det trots allt inte var något större problem, han fick leta efter dem nästa dag. Det enda han ville nu var att få på sig ett par rena strumor och sitta ner en stund innan han la sig. Han öppnade sin garderobsdörr och möttes av något mycket oväntat. I hans garderob stod en livs levande paper mache-giraff som stod och tittade förvånat på honom, som om den undrade vem Batman var och vad han gjorde där. 

Vår maskerade hjälte stängde garderobsdörren, utan att säga ett ord. Det fanns en gräns för vad en vardagshjälte kunde stå ut med, efter att just ha kommit hem från sin Paris-resa. Gränsen gick helt klart vid giraffer i garderoben.

Viva la Batman del 6: Min söta bror

Bland alla sevärdheter som Paris hade att erbjuda, stod givetvis alla vackra, franska tjejer tämligen högt upp på Den Svarta Riddarens lista. De var mystiska och intelligenta, samtidigt som de såg söta och snälla ut. Det var inte allt för sällan som han upptäckte sig själv med att sitta och drömma om något av de vackra ansiktena han såg på tunnelbanan, men desto mer sällan fick han några charmiga leenden tillbaks. Antingen såg de inte honom, eller så ignorerade de honom, vilket ju förstås sig var lika bra. Fransyskor var kända för att prata franska, ett språk som Nattens Väktare inte var speciellt lärd i. Han kunde de franska orden för "tack" och "ursäkta/förlåt", ganska typiska ord för en svensk att kunna, men längre än så sträckte sig inte kunskaperna.  

Med andra ord, hade någon faktiskt gått fram och pratat med honom, så hade han framstått som ännu dummare än vad han redan gjorde, genom att sitta och glo på dem som ett fån. Men någon typ av uppmärksamhet borde han ju ha fått ändå, kunde han tycka. Var det något fel på honom? Fel skjorta? Fult skägg? Nattens Väktare kontrollerade sin spegelbild i tunnelbanevagnens fönster. Nej, han var fantastiskt vacker, precis som vanligt. Men då såg han vad som hade fördärvat för honom genom hela resan. Bredvid honom satt Metall-Pojken, som trots allt skrot i ansiktet, var riktigt söt. Det var på honom alla tjejerna tittade. Han själv gjorde inga som helst försök att dra till sig uppmärksamheten, då han inte var i alls lika patetiskt stort behov av uppmärksamhet från det kvinnliga könet, som Den Svarta Riddaren var. Dessutom hade han en käresta i Sverige som han chattade med på sin telefon. Trots detta fick han all uppmärksamhet som Batman egentligen skulle ha fått! Orättvist!   

Med avundsjuka, observerade han sin charmiga bror. Visst var han lite söt, men så förbannat vacker var han inte. Vad såg tjejerna i honom egentligen? Jämfört med honom själv, var Metall-Pojken ganska ful faktiskt! Om man tänkte efter. Noga, alltså. "Jag ska ge dig en puckel och lämna dig i Notre Dame, din lille fjant", muttrade han för sig själv om sin bror som som var helt ovetande. Tur var nog det, för då hade han skrattat ut Batman ordentligt. Och självkänslan var låg nog som det var! 

Viva la Batman del 5: Dramatik i Eiffeltornet

De stod längst nere och tittade upp. Den var otroligt hög, mycket högre än vad den såg ut på alla bilder. Nattens Väktare tittade på sina två bröder, båda två såg lugna ut. Sen tittade han på sin farbror som gav honom ett helt annat intryck. Han hade precis slagit sig fram genom horderna av försäljare som försökt sälja allt från miniatyrer av byggnaden de nu stod framför, till snörstumpar och rena samveten. Han tyckte mycket illa om denna typen av kvacksalvare och var ganska sönderstressad som det var. Nu fick han brottas med en annan av sina stora fobier, nämligen höjdskräcken, nu när de skulle ta sig upp i Eiffeltornet. 

Det var inte förrän de redan köpt biljetten och gått in, som de upptäckte att de inte köpt biljett för att ta hissen upp i tornet, utan för att ta trapporna. Farbrorn bleknade snabbt när han insåg vad han gett sig in på, nämligen den farliga blandningen av motion och extrem höjd. Men då varken Den Svarta Riddaren eller hans två bröder verkade tänka två gånger på om de verkligen skulle ta trapporna upp, utan började med glädje traska på, fick han snällt följa efter och försöka att inte titta ner. 

Väl uppe på tornets första nivå, hade Batman´s farbror upptäckt helt nya saker med sig själv, nämligen att han hade mycket mer kondition än vad han trodde, och dessutom var han relativt lugn över att befinna sig så högt ovan markhöjd. Nattens Väktare stod vid stängslet och njöt av utsikten, samt tanken på hur mycket enklare det hade varit att vaka över en stad om man hade haft ett torn med den här höjden att se ut ifrån. Men lugnet skulle inte vara länge. På väg upp till nästa nivå märkte vår maskerade hjälte hur utrymmet att röra sig på blev mindre och mindre, tillskillnad mot antalet turister som nästan verkade dubbleras ju högre upp de kom. Och om det var någonting som han inte klarade av så var det stora folksamlingar i trånga utrymmen. 

Som om det inte var nog, drog ett spontant och oväntat oväder in över tornet. Kraftiga vindar blåste i Den Svarta Riddarens små öron och folket som fanns i tornet blev mer om mer påfrestande. Hans farbror och hans två bröder fortsatte att bekymmerslöst promenera omkring och titta på utsikten och souvenirer, men i Batmans huvud började det svartna och hjärtslagen hade ökat till det dubbla av ren stress. Ingenstans fanns det lä från folk och väder och hans många inre jag började komma med obehagliga förslag på vad han skulle ta sig till. Att kasta sig ut från tornet var en lösning, att kasta ut folket från tornet var en annan, men båda hade ganska tråkiga konsekvenser. Då hörde han en röst som inte var hans egen, som pep ifrån hans ryggsäck. Det var badankan som föreslog att han skulle ta ett djupt andetag och gå ner för trapporna igen, vilket ju faktiskt verkade som en riktigt bra lösning. Och aldrig förr har man sett någon springa ner för ett par trappor i den hastigheten, det var förmodligen något slags hastighetsrekord. De turister som råkade stå i trappan, fick kasta sig åt sidan när Den Svarta Riddaren kom susandes! 

Väl nere på marken letade han upp en liten, lugn och folktom gräsplätt där några sympatiska änder höll till, vilka fick all hans uppmärksamhet tills han fått ner sin puls. Det gick inte att prata med honom på flera minuter, och om någon försäljare försökte sälja honom ett litet Eiffeltorn, fick de en utskällning innehållandes en uppsjö av alla de svenska svordomar de aldrig hört förr. 

"Ankor är fina, det blåser inte så mycket, jag är lugn", upprepade han för sig själv, tills han var redo att kommunicera med sina reskamrater igen. Något skakiga vandrade de då vidare mot nästa äventyr. 

Viva la Batman del 4: Uppvaknandet

Solen steg upp över ett sömnigt Paris, och den sken in genom fönstren i Den Svarta Riddarens hotellrum. I brist på tupp fick badankan gala, eller snarare pipa in morgonen. Sen han kom till Paris hade han sovit bättre än på väldigt länge, det var precis som om det var något magiskt över sängen (eller kanske under sängen, han hade inte kollat så noga). Vad det där magiska än var för något, hade det tydligen spridit sig till andra platser på hotellet. 

8.30 skulle ressällskapet mötas i korridoren för att gå ner och äta frukost, men hans äldsta bror, han med metallföremålen fastnaglade i ansiktet (vi kallar honom hädanefter för "Metall-Pojken"), hade lite svårt att hålla tiden. Nattens Väktare vandrade ner till hans rum, som låg lite längre ner i korridoren, och började knacka lite försiktigt på dörren. Metall-Pojkens morgonhumör kunde variera från allt mellan dåligt till uruselt, så det var bäst att vara försiktig. Efter en kvart hade både Batman, hans farbror och även hans yngsta bror (som för ovanlighetens skull var helt nykter) försökt åkalla hans uppmärksamhet genom att banka på dörren. Dörrklockan som fanns till befogade hade nästan tappat rösten, och samtliga knogar var blå/röd-lila och fullkomligt sönderknackade. Inte ett ljud hördes från Metall-Pojkens rum, men han var känd för att sova djupt. För några år sedan hade han sålt en moped över telefon, i sömnen, vilket säger mycket om honom och hans talang för djupsömn. Att få honom att vakna från andra sidan rumsdörren, kunde med andra ord bli väldigt svårt.

De visste dock att om det var något som alltid fick honom att vakna, så var det telefoner. Metall-Pojken avskydde telefonförsäljare, och varje gång det ringde kunde det ju mycket väl vara en sådan i luren. Ringde man upp honom när han sov, slog hans utskällngings-reflexer ingång automatiskt. Det var det bästa sättet att få upp honom ur sängen, för ett så fint tillfälle att börja dagen med att skälla ut en försäljare, det vore helt enkelt inte likt honom att missa. Så när Nattens Väktare fick idén att ringa upp hans rumstelefon, fick det en omedelbar effekt. Med ett ryck vaknade han ur sina vackra drömmar och slängde sig, argt som ett bi, efter telefonen. När den argsinta brodern insett att det inte var en telefonförsäljare han pratade med, lugnade han ner sig och gick ner till frukostbuffén. 

Morgonen fick ett lyckligt slut, men hur resten av dagen fortskred får ni inte veta riktigt än. Fortsättning följer! 

Viva la Batman del 3: Därför snurrar jorden!

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Nattens Väktare var inte känd för att vara vansinnigt smart, vilken han inte heller hävdade att han var. Just denna tidpunkt, på just denna plats, skulle det vara alldeles särskilt dumt att hävda något i den stilen. Han stod i kyrkan Panthéon och observerade ett litet metallklot som någon hade hängt i ett snöre ifrån kyrkans höga tak. Denna lilla klump pendlade, fram och tillbaka, över ett litet bord som någon hade gjort sig besväret att skriva dit små siffror på. På något vis fungerade detta som ett bevis på att jorden var rund och att den faktiskt snurrade. (för den som vill veta va tusan jag pratar om: http://sv.wikipedia.org/wiki/Foucaults_pendel )   

Nattens Väktare var också rund, och dessutom snurrade det i hans huvud när han försökte förstå resonemanget, som provocerande nog verkade helt solklart för hans farbror och hans bröder. Klotet pendlar ovanför ett bord, därför är jorden rund och snurrar. Som om han någonsin hade tvivlat! Denna simpla fakta var något som länge varit självklart för honom. Varje morgon, innan han hittat ut ur morgon-tröttheten, hade han svårt att hålla ballansen. Det hade uppenbarligen att göra med att han behövde ha några minuter varje morgon till att vänja sig vid jordens form och rotation. Därför: hade jorden varit platt och helt stilla, hade det varit lättare att stiga upp på morgonen. 

En snabb tanke slog honom. Var det på grund av att någon hängt upp ett pendlande klot i taket som jorden snurrade? Det var helt klart något av yttersta vikt, det här att klotet fortsatte pendla, annars hade ju inte staketet mellan klumpen och de som tittade på den varit där. Om han bara tog ett steg innanför avspärrningen och stannade klotet, vad skulle hända då? Skulle jorden sluta snurra då? Han gillade inte karuseller, klockor, frisbies och annat som snurrade, ty det var obehagligt. Nu när chansen fanns där, borde han kanske testa om han han kunde få jorden att sluta snurra.   

Han hejdade sig när han kom på att det fortfarande var vinterklimat hemma i Sverige. Skulle han stanna klotet, vore det kanske smartare att göra det när sommaren kommit dit! (Han hade läst att årstiderna hade med jordens rotation att göra). Dessutom kom han att tänka på att det faktiskt fanns saker som snurrade som han tyckte mycket om, exempelvis cd-skivor. Det enda rätta och helt klart mest mogna beslutet var att låta klumpen pendla och låta jorden fortsätta snurra! 

Viva la snurr! 

Viva la Batman del 2: Flygplatsen

Med sin resväska i ena handen och badankan i den andra, vandrade vår maskerade hjälte in på flygplatsen. Det fanns få platser han tyckte så illa om som flygplatser, då alla som befann sig där hade bråttom till terminaler, bråttom till automater, bråttom till utgångar, ingångar, trånga gångar och andra gångar. De som inte hade bråttom var det synd om, ty de satt i små hörn och grät för att de inte klarade av den extrema stress som fanns där. Det var, kort sagt, ett fruktansvärt ställe att befinna sig på. Tur var det att Nattens Väktare inte reste ensam, utan hade ett pålitligt (kan ju förvisso diskuteras) ressällskap att vända sig till när han behövde någon att lugna honom. 

Ressällskapet bestod utav hans två bröder och hans farbror. Den första brodern hade ansiktet fullt av metallföremål ("piercings", som man brukar kalla dem) som fick alla metallsensorerna på flygplatsen att skrika i full panik. Han var känd för att sprida kaos omkring sig, och flygplatsen var en utmärkt plats för detta. 

Den andra brodern, som ni känner vid det här laget, var arg för att han inte fick ha sin hembryggda sprit med sig i handbagaget. Inte heller fick han dricka upp den innan resan, då det förmodligen skulle leda till problem att vara allt för berusad innan resan. Men förutseende som vår maskerade hjälte alltid var, hade han packat ner en bok om avancerad mattematik till sin lillebror som snabbt blev hög på siffror och fick lugnet av ett harmlöst lamm. 

Hans farbror var en oftast civiliserad människa, inte svår att föra en diskussion med och framförallt var han mycket trevlig. Men om han utsattes för grönsaker, höga höjder och, det värsta tänkbara, inställda flygresor, tappade han alla sina lugna och trevliga sidor och förvandlades snabbt till en rosa-blek version av Hulken, helt utan självbehärskning. 

Oturligt nog var det snökaos i Paris och deras plan hade blivit inställt. Förvandlingen från liten snäll farbror, till stor bärsärk gick så fort att de som såg det på avstånd förmodligen hade blivit lite imponerade. De som inte såg det på avstånd, däremot, skakade av skräck när han gick loss på flygplatsen. Nattens Väktare, tillsammans med sina två bröder, fick göra sitt bästa för att hålla sig ur vägen medan deras ursinniga farbror slog sig fram genom folkmassorna. De som var dumma nog att ställa sig i vägen för honom när han kom ångandes genom korridorerna, skickades i en jämn båge genom luften och landade några meter därifrån. (Inga tanter eller barn skadades allvarligt, men en och annan slö hipp-hoppare kan ha brutit några mindre betydelsefulla ben i kroppen.)    

Det var en lättnad för samtliga som befann sig på flygplatsen den dagen, när de äntligen hittade ett flygplan som kunde ta dem till deras destination. Äntligen var de på väg mot Paris! 

Viva la Batman del 1: Återkomsten

Tystnaden, som varat så länge nu, verkade nå sitt slut. Några av vårsolens ensamma strålar sökte sig in mellan persiennerna och landade i hörnet där han satt, för att erbjuda honom ny energi och en väg tillbaks till livet. Nattens Väktare lyte sitt ansikte, som inte blivit rakat på flera veckor. Hans ögon var trötta, som om de sovit i en evighet, utan att ha sovit alls egentligen. Någonting hade väckt honom från sin djupa dvala. Nu var det äntligen dags och ett listigt leende tog form i hans ansikte. 

Många trodde kanske att han försvunnit för gott. Många trodde att stressen och ensamheten tillslut hade besegrat Nattens Väktare, att han blivit så trött och bitter att han helt enkelt hade gett upp. För varje dag som gick utan att han visade sig, blev det allt mer troligt att Den Svarta Riddaren inte längre existerade. Men han existerade i allra högsta grad, han hade bara samlat energi till sin storslagna återkomst. Som den vardagshjälte han var, hade det alltid varit Vardagen, tillsammans med sina underhuggare Stressen och Slentrianen, som varit hans värsta fiender. Fiender som periodvis kunde vara väldigt påträngande och suga ut all form av motivation ur vilken vardagshjälte som helst. För att i sådana strider komma ut som segrare, krävdes det drastiska åtgärder. Det krävdes något ovanligt, något så roligt och oväntat att Vardagen inte skulle kunna försvara sig. Det krävdes inget mindre än en resa till Paris! 

Det var den ultimata återkomsten! Nattens Väktare reste sig ur sitt hörn och överraskade Vardagen med att hämta sin resväska och packa den full med kläder. Han tog sin badanka under armen och gick mot ytterdörren. Vardagen stod i dörrhålet och sa: "Men, du måste ju jobba! Du måste ju gå i skolan! Du måste tvätta, laga mat, åka buss…" 

Nattens Väktare avbröt honom: "Ibland, kära Vardag, är du så tjatig att du blir en parodi på dig själv. Jag åker nu, var vänlig och vattna mina växter medan jag är borta." Och så gick han ut i verkligheten och åkte till Paris.

På jakt efter kärleken

Mörkret hade lagt sig över det lilla samhället, som ett täcke, fast kallt och fruset. Någonstans där uppe, bakom alla tjocka moln, lyste månen ner på Nattens Väktare. Han satt på ett hustak och sökte med blicken efter någon. Det var ett allvarligt uppdrag han var ute på, och ändå visste han i stort sätt ingenting om det eller ens hur det skulle utföras. Denna någon var avgörande för hans framtid och skulle förändra hela hans liv. Men han visste inte hur personen såg ut alls. Det var som att leta efter en nål i en höstack, utan att veta hur en nål såg ut. 

Det var ett frustrerande uppdrag, då ingen annan kunde hjälpa honom med det. Det var något han var tvungen att klara av helt själv. Och han hade suttit på det där hustaket väldigt många nätter och letat. Han hade suttit på många andra hustak också, men med samma resultat. Hans vänner hade föreslagit att han skulle komma ner från taken och söka efter vem det än var han sökte på närmare håll. Men det var otäckt där nere och han blev väldigt lätt förvirrad och bortkommen. 

Denna natten var egentligen lika händelselös som alla andra dagar, men ändå kändes det lite extra frustrerande just i natt. Någonstans var hon, men hur skulle han känna igen henne? Hur visste han ifall han letade på rätt ställe alls? Han tänkte för sig själv att det var kanske dags att gå hem nu. Det skulle ändå inte dyka upp något annorlunda idag.

Då plötsligt såg han henne. Hon gick där nere, på riktigt! Kärleken var där nere. Den rätta för honom! Hon som han alltid letat efter! Det gällde att handla snabbt! Han kastade sig ner för huset och landade mitt framför henne.

"Där är du ju! Var i hela världen har du varit! Du är jättesen! Älska mig! Jag älskar dig!", skrek han i en blandning av panik och ohämmad lycka. Hennes små söta ögon spärrades upp i ren skräck! Ett fyllo i fladdermusdräkt! Hon sprang ifrån platsen och lämnade Nattens Väktare på gatan, ensam och snopen. Kanske hade han varit för framfusig. Kanske skulle han haft en bukett blommor att ge henne… "Nej!", sa han högt för sig själv. Det hade bara varit fel tjej. Rätt tjej hade kastat sig i hans armar och stannat där resten av livet. Den här tjejen fattade ju ingenting! 

Någonstans ,ovan de tjocka molnen, lyste månen ner på Den Svarta Riddaren som envist satt kvar på sitt hustak resten av natten. "Vissa är helt enkelt för hopplösa för sig eget bästa", tänkte månen och skakade på sitt stora huvud. 

"Hjälpa till", sa fyllot

DET SKA VARA FLUFFIGT! VISPA MER! AAOOUURG!!! 

Det äckliga dregel-skriket kom från Den Svarta Riddarens lillebror. Han var klart missnöjd med smörkrämen som skulle förgylla chokladbiskvierna de med gemensamma krafter försökte tillverka. Det var lättare sagt än gjort, då hans lillebror aldrig hade några lediga händer. I ena handen hade han en flaska Vermouth och i andra handen höll han ett glas som han hade druckit ur, om han inte hade haft för bortom med sitt drickande för att faktiskt hälla spriten i glaset. Det förblev tomt, och Vermouth-flaskan skulle sannolikt vara lika tomt om bara några minuter. 

Resultatet var att Nattens Väktare fick göra det mesta arbetet själv. Rättare sagt, han insisterade på att få göra det själv. Men det hindrade inte hans lillebror från att komma med invändningar i bakande. Vad Nattens Väktare än gjorde så var det fel, enligt det lilla fyllot. Och när det var fel ställde han sig på bordet (efter bästa förmåga och balanssinne) och försökte illustrera med häftiga armrörelser hur det skulle gå till. Det slutade alltid med att han, av misstag, slog sig själv medvetslös med sin flaska och trillade ihop på bordet. 

Det var under dessa korta pauser som Den Svarta Riddaren äntligen fick lite kvalitetstid med sina biskvier. Och sannerligen blev det några av de godaste chokladbiskvier som världen någonsin skådat. Det var förstås något som inte hans lillebror insåg. Han tyckte de var "okej, men inget speciellt", men det berodde helt på att han supit bort alla sina smaklökar. 

Att gå efter magkänslan

Klockan hade slagit tolv och lektionen avbröts abrupt av ett högljutt vrål. Det riktigt ekade i öronen på samtliga som satt i klassrummet, när det fruktansvärda ljudet studsade, som en vansinnig gummiboll, mellan väggarna. Nattens Väktare märkte till sin stora fasa att alla hans klasskamrater tittade skräckslaget på honom. Uppenbarligen kom vrålet från honom. För att vara riktigt exakt kom vrålet från hans mage som, i ett tämligen upprört tillstånd, ville uppmärksamma sin ägare på att det var tid för lunch. 

I ett försök att lugna sin mage, klappade Den Svarta Riddaren den med en öm hand. Men detta gjorde bara magen ännu mer aggressiv. Med ett kraftigt ryck. åkallandes varje magmusikel Nattens Väktare inte visste att han hade, lyfte magen resten av kroppen från stolen där den just suttit. Vår maskerade hjälte kunde inte kämpa emot, utan tvingades följa med. Den tog med sig Batman´s matlåda och släpade honom mot rummet där mikrovågsugnarna fanns. Men utanför rummet slingrade sig en lång kö ner längs korridoren, full av hungriga studenter. Inte lika hungriga som magen, dock. Några argsinta vrål, samt lite utlovat våld, fick alla studenterna i kön att släppa förbi Den Svarta Riddaren och hans stridslystna mage. 

Maten förtärdes så snabbt att han nästan svalde besticken i bara farten. Allt för att tillfredsställa magen innan den ställde till med fler obehagligheter. Men efter att ha fått i sig lite mat beslöt sig den upproriska magen för att bli en liten och snäll mage istället. Den somnade sött och lugnet var återställt. Men stämningen i klassrummet blev sig aldrig lik. Kanske hade det att göra med allt oväsen när matsmältningssystemet kickade igång. Förmodligen. 

Nytt blogg-inlägg!

- Du kommer aldrig klara det, ropade han elakt. 

- Det kommer jag visst det göra, skrek han ilsket tillbaka.

Vilda argumentationer har utbrutit mellan Nattens Väktare och honom själv. Det stora problemet med att skriva en blogg är att man sällan tror på sina egna idéer. Och just i kväll tvivlade han nästan omåttligt mycket på sin egen förmåga. Samtidigt visste han att det brukade ordna sig, bara han började skriva på någonting. 

- Du kommer aldrig få ihop ett helt inlägg! Du är kass, ropade han, om möjligt ännu mer retfullt än sist. Han stod i köket och letade efter någonting alkoholhaltigt att dricka. För det var det enda den självkritiska delen av Nattens Väktare var bra på (förutom att hacka på sig själv). Att dricka. Och det var inte särskilt kreativ. 

- Jag kommer visst få ihop ett helt inlägg! Och vet du vad? Det kommer bli så jävla bra också, skrek han tillbaks med en röst som avslöjade att han egentligen inte trodde på det och egentligen bara ville lägga sig och gråta i fosterställning.

- Jaha, vad ska du skriva om då? Olycklig kärlek? Att du pratar med din badanka? För du tänker väl inte försöka skriva om något nytt, va?, sa han sarkastiskt när han satte sig bredvid sig själv med en löjligt stor whisky i handen. Han tittade skeptiskt ner i datorn som han satt och skrev i. Han flinade åt det han såg och återgick till sin whisky. Nattens Väktare låtsades inte om sig själv, utan fortsatte skriva på inlägget som han tvingade sig själv att tro på.  

Efter en timme var det färdigskrivet och upplagt på bloggen tillsammans med en skrattretande bild på Batman som satt och skrev bredvid Batman som satt och drack. Men Nattens Väktare var ändå lite stolt!

- Det var det jag sa! Ett helt inlägg! Dessutom blev det värsta meta-humorn, sa han till sig själv.

- Nej, det är bara meta. För att få kallas "meta-HUMOR" måste det vara humor 

- Jag tycker att det var kul!

- Nej, det tycker du inte

- Jo, ganska. Faktiskt

Den ljuva kärlek!

Det är alla hjärtans dag idag. Och efter som att min blogg ofta handlar om kärlek kände jag att jag borde göra något på just Alla Hjärtans Dag-temat. Jag har för en gångs skull valt att skriva om lycklig kärlek, istället för den där sorgliga, tragiska och patetiska kärleken jag brukar skriva om. 

Därför är dagens inlägg extra kort. Dessutom är detta det absolut första inlägg som helt bygger på lögner och påhitt. Inte en enda liten sanning går att finna. Allt är påhittat för att inlägget ska bli precis så fint och vackert som det ska vara på Alla Hjärtans Dag! Var så goda! :) 

Hon såg på honom från andra sidan rummet och han såg tillbaka. Nattens Väktare, mannen med så mycket sexuell utstrålning och charm att han hade kunnat få vilken tjej som helst på festen. Men det var just henne han ville ha. Utan att tveka, ty han var en väldigt självsäker superhjälte, gick han fram och kysste henne så passionerat att hon, utan att ens ha fått fråga, tackade ja till att gifta sig med honom. 

Så flyttade de till ett vackert slott, skaffade fjorton underbara barn och levde lyckliga i alla sina dagar. 

Slut! 

I nästa inlägg återgår vi till bloggens vanliga teman: Dåliga alkoholvanor, paranoia, den växande fettringen runt midjan och att vara evigt ensam. Välkomna åter :) 

Att bli bränd av en vän

Vattenkokare, stavmixer, mikrovågsugn… Bland alla köksredskap i Batman´s kök räknades just smörgåsgrillen till hans favoriter och den hade varit en lojal vän till honom i många år nu. Tillsammans hade de många underbara mackor att tänka tillbaka till. Och mackorna som Den Svarta Riddarn hade förberett idag skulle inte bli ett undantag. Underbart onyttigt vittbröd, tomatpuré, kryddor och massor, massor av ost! 

På samma ömsinta sätt som när en riktig vän ger en vänskaplig klapp på axeln, öppnade han smörgåsgrillen försiktigt för att stoppa in sina mackor. Men någonting gick plötsligt, hastigt och helt oväntat fel när smörgåsgrillen plötsligt stängde igen sitt enorma gap när vår maskerad hjälte fortfarande hade sina händer där inne. Katastrofen var fatal. Med ett högt skrik, så fullt av panik och ångest att man hade kunnat vrida ur det som en trasa och fylla en hel hink med lidande, ryckte han ut sin hand. I farten följde smörgåsgrillen med och flög i en hög båge från diskbänken och landade på köksbordet. Smärtan var olidlig och deras gamla vänskap hade blivit satt i ett kritiskt läge. Den satt kvar på köksbordet och tittade skamset på Nattens Väktare medan han sköljde sin hand i iskallt vatten. Det var som om smörgåsgrillen kände ånger för vad den just hade gjort. Kanske hade det varit ett plötsligt och dumt infall eller rent av ett fruktansvärt misstag att slå igen sig själv. Det spelade inte Batman någon som helst roll. Han vägrade ens se på den.

Längtan efter varma mackor var som bortblåst nu och han beslöt sig för att ta ett bad istället. Vad är det för vänner som försöker bita en på det där sättet? Badankan pep och fnittrade förtjust. "Akta dig, så inte jag också biter dig!", pep hon retfullt. Hade hon någonsin blivit sviken av en nära vän? Hon visste förmodligen ingenting om att bli bränd på det där sättet, för då hade hon inte varit lika skämtsam. 

Dagens Batman-prognos

I norra delarna av Nattens Väktare såg vi under natten antydan till känslostorm, men som till morgonen avtagit och lämnat oss med en vanlig feber. Runt omkring nacken upplevde vi en allvarlig stelhet medan övriga delar av Den Svarta Riddaren täcktes av allmän orkeslöshet.  

Vid middagstid dominerade en lokal hunger i mellersta delarna, trots fortsatt stormighet i de norra delarna. Ett påklistrat leende rörde sig sakta genom Den Svarta Riddarens ansikte då han tvingats inse att han var tvungen att lämna sin lägenhet och leta mat. 

Hungern försvagades kraftigt efter en rejäl måltid hos sin mor. Framåt kvällen hade temperaturen sjunkit från 39.1 grader till 37.2 grader. Stormarna hade avtagit och humöret kunde snarare beskrivas som friskt. 

Imorgon väntas ett klarare väder, med mer solsken och färre mörka moln. Och med det önskar vi er en God Natt och en trevlig maskerad hämnare. 

Rena lakan

Doften av rena lakan svävade som en frisk sommarbris genom hans hem. Det var som att all ro i världen fanns samlat i de där lakanen, då han fylldes av värme och hopp om ett långt och underbart liv när han såg dem ligga utsträckta över hans bäddsoffa. Som att bli lovad att få sova som ett barn och vakna nästa dag som en ny människa. Nattens Väktare var, kort sagt, förhäxad av dess mjuka och rena utseende. Vad visste väl han om att lakanet på hans bädd var en ondskefull varelse från ett parallellt universum där lakan härskade och bäddade sina sängar med människor. Den var utsänd för att ta över människornas värld.

Lakanet var special-tränat och hade högsta betyg i både doft, mjukhet och andra tekniker som användes för att förslava människor i evig sömn. Nattens Väktare var känd för att sitta uppe hela nätterna och vaka. Och när han väl gick och la sig, sov han så oroligt att det var ett i stort sätt omöjligt uppdrag att få honom att ligga kvar. Men med sina toppbetyg från diverse träningsläger för stridslakan, var det här lakanet otroligt säkert på en triumferande seger. Nattens Väktare skulle gå och lägga sig i det och aldrig kunna stiga upp igen. 

Lika lite som Den Svarta Riddaren visste om att lakanet låg inne med otäcka planer, hade lakanet självt inte räknat med flera saker. Det visade sig att den maskerade hämnarens snarkningar var så högljudda att de, med största sannolikhet, kunde väcka de döda. Dammråttor sprang för livet när de massiva ljudvågorna kom flygande. Sen hade vi problemet med hans skyhöga kroppstemperatur. Om han på ett skämtsamt sätt skröt om hur "het" han var, så var det i själva verket inte något skämt alls. Nattens Väktare hade fått Nordpolen att smälta om han lagt sig att sova där (men på grund av sin enorma kärlek för isbjörnar, lät han snällt bli). Däremot blev lakanet snabbt plaskvått av all svett och det blev svårare och svårare att arbeta ostört. Men tappert kämpade det vidare. Allt för att lakanen, den ulitmata rasen, skulle kunna ta över även denna värld. 

Men lakanets patriotiska kämparglöd, som nu genomlidit oväsen, dregel, extrem värme och svett, nådde till sist en sin gräns. Till sin stora fasa upptäckte det att när Nattens Väktare nått djupsömn började han dra de otroligt dåliga ordvitsarna han var ökänd för, fast i sömnen och fullkomligt nonstop. Gränsen var passerad och i full panik ryckte lakanet sig bort från bädden och rusade, så fort det kunde, mot närmsta portal till sin egen värld. Erövringen blev abrupt avbruten och portalen till lakanens värld var för evigt stängd.   

Den Svarta Riddaren själv blev väldigt förvånad när han, mitt i natten, upptäckte att hans lakan var borta. Hade han glömt att bädda innan han gick och la sig? Självklart inte! Det fanns säkert en logisk förklaring till det hela, tänkte han för sig själv. Det fanns det nämligen alltid. I det här fallet var ett parallellt universum, styrt av ondskefulla lakan, den mest logiska förklaringen. 

Dagarna som varit

Mörkret sänkte sig sakta över det lilla samhället och ännu en dag hade gjort sitt för världen. Vad skulle den betyda i morgon? Vem skulle komma ihåg den? Det var en bekymmersam känsla som varje dag gick hem med. I morgon skulle en ny dag ta över jobbet och den gamla dagen var, på sin höjd, ett minne blott. Det var en dags sorgliga öde att passera och aldrig komma tillbaka igen.  

Kanske dagarna träffas i en, för oss, okänd del av världen och berättar för varandra vad de fått uträttat. En del av dem skryter kanske om allt bra som hänt under deras tid på jorden, medan andra kanske får skämmas över något förfärligt som hänt. Några gråa dagar har inget alls att berätta för de andra, medan andra har varit så händelserika att man i rättvisans namn borde skriva något kul om dem. 

Nattens Väktare satt i sitt kök och filosoferade över vad just den här dagen skulle bli ihågkommen för. Vad skulle den ha att berätta? Någonstans i världen hade två människor kanske träffats för första gången, tagit en fika och blivit bästa vänner för resten av livet. Någon annan stans hade någon blivit förälder för första gången. På en helt annan plats hade någon mist sitt barn i en trafikolycka. Någon hade gjort bort sig inför någon han älskade. Någon låg hemma med hög feber. Överallt skedde så mycket olika saker på en och samma gång. Hur skulle en dag veta om den gjort bra ifrån sig? Kanske var dagar egentligen rätt avtrubbade typer, som framåt slutet inte brydde sig särskilt mycket alls. 

Nattens Väktare visste inte alls hur han skulle minnas dagen. Kanske som dagen då han steg upp, åt frukost och handlade lite kaffe. Det var inte mycket att skryta om. Å andra sidan, vilka dagar är egentligen tillräckligt intressanta för att, exempelvis, skriva ett helt blogg-inlägg om? 

Kärlek i badkaret

Vacker sång hördes från Batman´s badkar. Det var så mycket kärlek i luften att kaklet i badrummet nästan bytande färg till rosa. Det lustiga med hela situationen var att det inte var badkarets ägare, Nattens Väktare, som sjöng så ljuvligt och spred den rosendoftande atmosfären omkring sig. Han låg på sin soffa och sov, bitter och ensam, precis som vanligt. Men vem hade tappat upp ett bad och lagt sig i det för att sjunga ljuva sånger om kärlek och lycka? Vem hade tänt små värmeljus och lagt rosenblad i vattnet? Vem i Batman´s lägenhet var så optimistisk att den faktiskt trodde på kärleken? Svaret var både oväntat och surrealistiskt. Svaret var Badankan! 

Den Svarta Riddaren drömde en sagolikt vacker dröm. Han drömde att han hittat sitt livs kärlek, att hon älskade jazz och var duktig på att göra både semlor och smörgåstårta. Och så plötsligt hade han trillat ur soffan och vaknat med ett otäckt ryck. Tillbaks i sin gråa vardag, på golvet bredvid sin soffa med ansiktet begravt i en hög dammråttor. Deprimerad över hela situationen gick han ut till badrummet för att besöka toaletten. När han öppnade dörren vällde det ut dofter av nyligen utblåsta värmeljus. På badkarskanten satt Badankan och försökte låta bli att titta på de rosenblad hon inte hunnit få upp ur vattnet innan Batman kommit in. Nu flöt de omkring och skyltade med att det hade hänt något särskilt här för bara en sekund sen. Känslan som hängde i luften på ungefär samma påträngande sätt som när en person hängt sig i en takbjälke, var generande och påkommen. 

"Värst va här luktade mysigt" sa Den Svarta Riddaren sömnigt. "Firar vi något?" Han fick inget svar, dock blev tystnaden i badrummet lite pinsammare för var sekund det fortsatte vara tyst. "Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att du träffat någon", sa han lite slött. Då hörde han hur Badankan hostade till, och när han vände huvudet mot henne såg han hur hon hade bytt färg från badanke-gult till vansinnes-rött. Han förstod med en gång att en rodnande badanka definitivt var ett tecken. 

"Du HAR träffat någon! Eller hur!", utbrast han retfullt och petade till henne så hon nästan pep. Hon nästan lyste rött nu. Så generad var hon. Att bli kär var något som hon inte var van vid och det passade inte heller hennes image som taggig och bitter. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.  

"Jaaahaaaa", fortsatte Den Svarta Riddaren med samma dryga röst, "Är det en badanke-kille? Hur har du fått kontakt med honom?". Hon förstod att han skulle fortsätta vara dryg och nyfiken tills han fått reda på alla detaljer, så hon hade inget annat val än att berätta om honom.

Över en varm kopp te och lite mysig musik berättade Badankan för Den Svarta Riddaren om världens mest fantastiska badanke-kille. Han var vackert röd och hade stora, underbara ögon som såg på henne som ingen annan gjort tidigare. Med sin underbara humor och sina små fyndiga komplimanger hade han fått hennes en gång så iskalla hjärta att tina upp och slå som aldrig förr. Dessvärre var han inlåst i en plastlåda i en butik som hette "Lagerhouse". Ingen visste när någon skulle komma och köpa honom, och då skulle de kanske aldrig någonsin träffas igen. 

Med en beslutsam blick ställde Nattens Väktare ner sin tekopp och sa "Jag ska köpa honom!" 

Banan-paranoia

Var det ett hemligt kodord? Var det en uppmaning? Var det en varning? Meddelandet som han fått av sin kollega Mad Bro var lika kryptiskt som det var mystiskt. "Bananer" stod det i meddelandet och kunde betyda vad som helst. Efter några timmars funderande blev han trött på att spekulera i saken mer. Så han glömde helt enkelt bort det, precis som maskerade hämnare brukar göra om det är någonting de inte förstår med en gång. Det var först när Nattens Väktare satt på bussen in till den farliga staden Malmö som han plötsligt kom att tänka på det igen.

Malmö var känt för sitt farliga nattliv, och det bästa sättet att överleva var att försöka smälta in. Utan förvarning plockade en av passagerarna på bussen fram en banan och började äta, ljudligt och obehagligt. En hotfull stämning började ta form. Han insåg snart att alla de andra passagerarna i bussen också åt på vars en banan. Det var bananer överallt. Alla åt och hela bussen luktade banan. Men själv hade han ingen. Hans liv svävade i fara och han var tvungen att få tag på en banan så fort som möjligt. Helst en hel klase. 

En röst i sätet bakom honom väste plötsligt:

"Du har väl bananer med dig när du åker in till stan?"

Förskräckt vände han sig om och tittade vart rösten kom ifrån. Men när han vände sig om fanns det ingen där, bara ett tomt säte. Han kände en nervös svettdroppe rinna ner från pannan och paniken spred sig i hans kropp. Han vände tillbaks huvudet och upptäckte att alla de andra passagerarna förvandlats till gigantiska bananer. De stirrade på honom, så där livlöst som bara bananer kan. En av dem sa med död röst:

"Var är dina bananer, Batman?", varpå de andra bananerna började bete sig hotfullt. Den Svarta Riddaren satte sig förskräckt upp i sitt säte och fingrade efter sin telefon, i hopp om att han kanske kunde ringa efter förstärkning. Men när han tog upp telefonen hade den också förvandlats, till en liten banan med ett elakt leende. 

"Det är kört för dig, lilla fladdermus! Utan bananer är du ingenting i den här staden!" 

Han kastade sig av bussen och sprang mot första bästa matbutik. Överallt i staden stod förvuxna bananer och tittade på honom. Fruktansvärda röster skrek "Bananer! Bananer! Bananer!" i hans huvud. Han var helt ensam i en stad full av dessa hotfullt gula frukter. Han rusade in genom dörrarna till matbutiken och vrålade i full panik: "GE MIG EN BANAN!!!"

Det blev helt tyst. När han tittade sig omkring var alla bananerna borta, där stod bara en samling förvirrade Malmöbor som undrade varför han skrek och förde oväsen. En nervös butiksarbetare kom fram och sa försiktigt "Bananerna hittar du i frukt och grönt-avdelningen, till höger där borta." Nattens Väktare förstod ingenting mer än att han kanske just hade gjort bort sig en aning. Han köpte sina bananer och gick ut ur butiken. Ett sms från Mad Bro plingade till i hans telefon, som nu blivit normal igen. Det var en påminnelse om bananerna han skulle köpa med sig till marängsvissen de skulle kalasa på under kvällen. 

Vad finns att lära av den här historien, undrar ni? Om du är en paranoid superhjälte med svaga nerver är det en bra idé att alltid ha med en klase bananer när du åker till stan. Du vet aldrig när behovet kan bli som värst.