"Pang!"

Nattens Väktare satt och blåste upp en ballong. Någon hade berättat för honom att man blir glad av ballonger. Utanför var himmeln mediokert grå och träden såg ut som att de väntade på att något roligt skulle hända. En knopp eller två, var det för mycket begärt? Våren lyste med sin frånvaro, men vintern hade åkt hem för länge sen. Mitt i detta limbo satt nu Nattens Väktare och blåste upp en ballong att muntra upp sig själv, men inte sjutton blev han glad! 

Det krävs enorm lungkapacitet för att blåsa upp en ballong, eller viss teknisk finess i alla fall. Han hade inget av det och blev alldeles röd i ansiktet av ilska när han sakta förstod att han höll på att bli slagen av en ballong i en kamp om uthållighet. När han kom på att att han lät sig själv bli arg över en så fånig grej så blev han förstås ännu argare. 

”Tjjuuuuuuuuuuuiiiiddd”, tjöt han illsket in i ballongens öppning. Badankan tittade skeptiskt på honom men insåg att just nu var det inte ett bra tillfälle att komma med några sarkastiska kommentarer. Den senaste tiden hade han varit så lättretlig, det var så himla svårt att veta vad han kunde gå loss på. En påse chips som inte gick att öppna, att skägget växte för fort och att fåglarna kvittrade för högt. Allt gjorde honom arg, och nu när han försökte muntra upp sig själv gick förstås inte det heller. 

”Tjuuuuuuuuiiiiuuiiuuiiiiddddooooooo”, blås-skrek Nattens Väktare medan han hoppade upp och ner av ilska med ballongen i munnen. ”Förbannade ballong-äckel, blås upp dig nu!”, tänkte han för sig själv, fast med fulare ord. Badankan skulle just avbryta honom då det plötsligt hände! Ballongen började växa, och fort dessutom! Upphetsningen lyste i hans ögon, som om någon satt eld på dem. Han blåste och blåste och ballongen växte sig enorm! Ett stort leende spred sig i hans ansikte, men det var inte ett leende av glädje. Det var snarare ett leende av hämnd, att äntligen få vinna över ballongen. 

”Den är ju uppblåst nu…”, försökte Badankan meddela honom, men han lyssnade på henne. Han fortsatte blåsa till det plötsligt sa PANG!!!

Det blev alldeles tyst. Nattens Väktare såg chockad ut, som om han inte visste att ballonger sprängs om man blåser upp dem för mycket. Han tittade på Badankan, som om han just kommit till insikt med något mycket allvarligt.

”Jag skulle inte ha blåst upp den så mycket, det är därför den exploderade. Jag måste hitta ett sätt att släppa ut allt som fyller mig innan jag också exploderar.” 

Det första ordet

”Hörde du?”, ropade Badankan i extas till sin pojkvän, en gigantisk giraff av papier-maché som passande nog bar namnet ”Giraffen”, men han svarade ingenting på detta på grund av sin blyghet utan skakade bara förvirrat på huvudet. ”Han pratade! Vår son pratade!” Deras son, en liten söt giraffunge log brett och verkade uppskatta den plötsliga uppmärksamheten han fått. Nattens Väktare klev in i köket.

”Vad är det för ett herrans rabalder och villervalla?”, frågade han med en röst som avslöjade att han just vaknat från en tupplur som gärna fått fortsätta en stund till om det inte vore för allt oväsen.

”Kåre sa just sitt första ord!”, fnittrade Badankan utan att släppa blicken från sitt från sitt älskade barn.

”Kåre?”

”Ja, alltså vår son”

Nattens Väktare gav henne och den lilla giraffungen en granskande blick som om han trodde att hon just skojat med honom. Snart förstod han att detta faktiskt var namnet de gett sitt barn. Med ett märkligt tonfall av medlidande och sarkasm blandat med vart annat frågade han:

”Jaså, vad sa lille Kåre för nått då?”

”Vet inte riktigt. Han försöker nog säga ’pappa’, tror jag”, svarade hon barnets far sken upp i någon så ovanligt för honom som stolthet. Det övergick snart till den vanliga blygheten när han såg hur Batman såg hånfullt på honom.

”Säg det igen! Paaaa-paaaaa”, uppmuntrade Badankan lilla Kåre och låtsades inte om de två andra och deras löjliga dispyt. 

”Daaa...”, hördes från den lilla giraffungen. 

”Nu kommer det!”, utropade den stolta modern. Hennes pojkvän och Batman vände sin uppmärksamhet mot barnet. ”Paaa…”, började Badankan varpå Kåre svarade:

”Daaabaaa…”

”Paaaaaa”

”Daaaassbaaa”, envisades ungen och det började bli uppenbart att om det inte bara var slumpmässigt utvalda ljud, vilket Nattens Väktare egentligen var helt övertygad om, så hade Kåre något helt annat än ordet ”pappa” på hjärtat.

”Daaaasbaaa… Daaansbaaan… DANSBAND!” Han såg lyckligt på sina föräldrar som bara gapade. ”Dansband! Dansband! Dansband!”

Tystnaden hade gått att skära med kniv, den låg i luften som en fet och illaluktande ost. Kåre själv såg så stolt ut över resultatet att man kunnat tro att han just vunnit tre nobelpris, men resten av sällskapet verkade inte fullt lika säkra på vad de skulle tycka. Till slut bröt Batman tystnaden.

”Ja, det verkar som att lille Kåre valt ’Dansband’ som sitt första ord”

”DANSBAND!”, ropade giraffungen lyckligt och Batman gav de båda föräldrarna ett elakt leende. 

Badankan tittade surt på sin pojkvän. Sådana här influenser hade hennes älskade lilla Kåre inte fått från henne, hon lyssnade nämligen på klassisk musik och skulle inte drömma om att plåga sina känsliga öron med omusikaliskt skräp som dansband! Nattens Väktare var om möjligt ännu snobbigare, så det kunde ju bara vara Giraffen´s fel att hennes barn fått intresse för dansband! När allt kom omkring, vad vet vän giraffer av papier-maché om musik?

”Säg efter mig: Chooooopääään”, försökte hon varpå Kåre svarade:

”Aaaaarviiingarna"

Trötta blad

Fredsliljan var känd för sina kraftiga humörsvängningar, ena dagen stod den där i all sin prakt och sträckte på bladen som i ett försök att utropa ”Se på mig, jag är vacker!”. Nästa dag såg den ut som om den gett upp hoppet om livet och lät sina stora blad hänga ner som huvudet på en skamsen hund. Just den här dagen kom humörsvängningen mycket mer plötsligt, helt utan förvarning kastade sig den lilla fredsliljan ut från fönsterbrädet och ner mot marken. 

Det blev kaos! Nattens Väktare hoppade snabbt upp ur soffan där han just suttit och räknat dammråttor i lugn och ro. Han rusade fram mot växten som låg utslagen på marken, det var vatten och lecakulor överallt och själva krukan låg en meter bord. De andra växterna skrek förskräckt vid åsynen, men Nattens Väktare visste att om han ville kunna kalla sig för en hjälte så var han tvungen att hålla sig lugn nu.

”Dö inte! Jag vägrar låta dig dö!”, skrek han till fredsliljan medan han samlade ihop jorden i krukan igen. De hade haft sina meningsskiljaktigheter under åren, om sanningen ska fram var det sällan de drog jämt. Men det var för att de var så fruktansvärt lika varandra, vilket Nattens Väktare visste väldigt väl. De hade samma sätt att både älska och avsky världen från dag till dag, samma sätt att växla från ett humör till ett annat på nolltid. Därför gjorde det väl så mycket extra ont att just den här krukväxten hade bestämt sig för att avsluta sitt liv på det här sättet. 

Tio minuters räddningsarbete senare var den sista lecakulan på plats. Fredsliljan var räddad! Han satte ner den på fönsterbrädet igen och såg den djupt i… ja, om den hade haft ögon så hade han sett den djupt i dem. 

”Livet är svårt, jag vet. Jag känner lika dant som du! Men vi måste fokusera på det som är bra! Om vi bara håller ihop så kommer det bli mycket lättare! Lova mig att aldrig hoppa från fönsterbrädet så där igen! Du skrämde mig verkligen!”

Det var svårt att veta vem som fick ut mest av samtalet, fredsliljan för allt extra koldioxid det tillförde eller Nattens Väktare för att det fyllde hans behov av att känna sig behövd. De andra växterna hade också hunnit lugna sig från chocken nu, ingen mer jord skulle behöva spillas. Nattens Väktare hade återigen räddat dagen! Vilken hjälte!

En vällagrad fasa

Ett skräckinjagande ylande hördes i den stjärnprydda midnatten, ett ylande som fick vinden att tystna och träden att stanna upp i sitt vajande. Ett ylande som fick blodet i samtliga dammråttor att frysa till is. Ett ylande som fick den bittra Nattens Väktare att vakna ur sin slummer. Han spärrade upp ögonen och såg sig om i rummet. Oljudet var rent av bedövande, som en kör bestående av enbart trasiga dammsugare, men klockan var två på natten och hans granne brukade inte börja dammsuga förrän sju på morgonen. Det var något annat som ylade och när hans känsliga superhjälte-öron vant sig vid ljudnivån kunde han uttyda att det kom ifrån köket. 

I köket inte bara lät det hemskt, det luktade som om någon grävt ner en kropp under heltäckningsmattan. Men det fanns inga förruttnade kroppar i hans kök, det var långt värre än så. Efter ett hastigt detektivarbete lyckades han lokalisera att oljudets och stankens gemensamma härkomst var kylskåpet. När han öppnade dörren möttes han av en paprika, ett paket mjölk och en tub tomatpuré som försökte fly från någonting där inne. Deras plågade ansiktsuttryck vittnade om en terror så fruktansvärd att ord inte fanns för att beskriva det. 

Nattens Väktare kände hur hans liv svävade i fara, men fattade mod och sträckte in sin hand i sökandet efter vad för monster som nu än gömde sig där inne. Snart kände han något hårigt som högg honom i fingret och han ryckte snabbt tillbaka handen. Längst där inne, gömd bakom kvargburkar och ett kålhuvud satt en bortglömd ost-skalk och morrade argsint. Han hade inte en vild gissning om hur gammal den var, men tillräckligt för att börja mutera till vad som såg ut att vara en korsning av en åttaarmad nakenhund och en platt, mossig gråsten. 

En vanlig ockult demonjägare hade använt sig av en flaska vigvatten och ett silverkors i den typ av kamp som just brutit ut i Batman´s kylskåp, men något sådant hade han inte i sin ägo. Inte heller ville han kasta sin whisky i ögonen på osten, även om det säkert hade fått den lite lullig och långsam. Nattens Väktare fick istället använda sig av sin list och kvickhet. 

Med hjälp av några gamla flugvingar han hittade utspridda i sin säng för någon vecka sen (se inlägget 7 mars, men fråga mig inte varför han sparat flugvingarna…) lyckades han locka ner osten i en glasslåda och snabbt slänga på locket. Det blev alldeles tyst, troligtvis för att lådan var full av de smaskiga vingarna som osten verkade tycka mycket om. Nattens Väktare själv hade ju blivit biten i fingret och lämnade lådan på köksbordet för att gå och desinfektera sitt finger. För vem som helst som någon gång sett en skräckfilm är det väl inte helt överraskande att lådan var tom när vår hjälte kom tillbaks… Beväpnad med en stekpanna satt han klarvaken resten av natten. Det blev ingen sömn för Nattens Väktare. 

Kontaktannonsen

”Så där ja, får jag se vad du har skrivit nu?”, frågade Badankan varpå Spindeln räckte henne en liten bit papper med något skrivet på.

”Passionerad kvinna med åtta ben söker kärlek!

Jag söker någon som älskar långa takpromenader och romantiska middagar i dammiga hörn lika mycket som jag. En hårig karl vill jag ha, helst med många ben! Oseriösa kryp får hitta någon annan att spinna sina nät med, jag letar efter ett långsiktigt förhållande med mycket kärlek och flugor på menyn. Det är att föredra om du inte har något emot att bli uppäten efter parningsakten!

Är du mannen i mitt liv, tveka inte att kontakta mig! Jag bor under Batman´s säng och kommer vänta otåligt på ditt besök!

PS: Om du råkar vara en maskerad hämnare är detta ett stort plus!”

Badankan stirrade på pappret som om hon förväntat sig något helt annat än det hon just läst. Hon hade förvisso aldrig läst en kontaktannons från en kärlekssökande spindel tidigare, det var förstås mycket möjligt att de såg ut så här. Och det var ju bra att hon slutat dregla efter Batman, det hade blivit ett mycket komplicerat förhållande. Kanske skulle hon se den här smaklösa insändaren som ett steg i rätt riktning, även om den troligtvis inte skulle locka speciellt många hanar. 

”Wow, den är verkligen… rakt på sak”, sa Badankan och såg ut som om hon inte visste ifall det var en bra sak att säga eller inte. Spindeln själv verkade väldigt nöjd, hon hade suttit och skrivit på den där kontaktannonsen ganska länge nu efter Badankans ivriga uppmuntringar. Stolt över resultatet klättrade hon ut till köket och satte upp lappen på kylskåpsdörren. Nu skulle hon bara vänta in kärleken.

Senare på kvällen kom Nattens Väktare hem från jobbet, trött och lite irriterad. Lite nattmat, sen tänkte han gå och lägga sig. Det var då han såg den lilla papperslappen som satt uppsatt på kylskåpsdörren. Spindlar skriver väldigt smått och för det mänskliga ögat ser det knappt ut som text alls. 

”Vad är nu detta för skräp? Vem har satt upp detta?”, muttrade han bittert för sig själv och slängde den i en papperskorg. Sen gjorde han sig en nattmacka och tänkte inte mer på lappen. Inte på något annat heller, för den delen.

Lappen i sig hamnade inte riktigt i papperskorgen som Batman hade tänkt, utan snarare lite snett bakom, på en plats där det inte städades särskilt ofta. 

Fortsättning följer...

Dansstegen av förkyld olydnad

Nattens Väktare låg utsträckt som en björnfäll med ansiktet i golvet. Han kunde inte röra sig därifrån, trots att han skulle behöva gå ut till köket och äta frukost. Magen klagade lite på bristen på mat, men inte ens den orkade ge några högre ljud ifrån sig. Egentligen var det dessutom städdag och lägenheten såg ut som en sanitär naturkatastrof. Dammråttorna som tidigare gömt sig under soffan i hopp om att överleva det annalkande dammsugar-anfallet hade nu börjat titta fram för att se vad som stod på där ute. Några modiga ynglingar i dammflocken vågade sig till och med fram till kroppen för att se om den levde. De petade försiktigt på den men fick inte mer än en lätt suck som svar från Nattens Väktare. Dammråttorna pekade och skrattade, sen gick de ut och härjade i lägenheten.

Vad hade hänt? Hur kunde vår maskerade hjälte acceptera den här förnedringen? Varför låg han bara där? Var han djupt deprimerad? Väntade han faktiskt på att dö?

Nej, faktum är att hur svårt döende han än verkade så låg han där på golvet med ett stort leende på läpparna. Anledningen till att han log så där stort berodde på en makalös förkylning som aldrig verkade gå över, vilket kan tyckas som en galen sak att glädjas åt. Men det handlade väl snarare om hur han på måndagkvällen hade bestämt sig för att gå ut och dansa, vilket inte enbart trotsade förkylningen utan även hans sociala fobi och töntiga blyghet. Det var långt mer än ett år sen han stod på ett dansgolv och dansstegen var väl minst sagt rostiga, men han hade roligare än på väldigt länge! Ingen förkylning i världen skulle få bestämma om hans vardag från och med nu! 

Förkylningen däremot blev rasande som en liten Nordkoreansk diktator som just blivit förolämpad i ett offentligt sammanhang! I Batman´s stora näsa var det minsann förkylningen som bestämde och denna hänsynslösa olydnad (att han gick ut och roade sig istället för att ligga hemma och snörvla) skulle inte gå ostraffad! 

"Man ska inte dansa när man är förkyld, då blir det bara värre! Så det så”, fräste förkylningen!

Nu låg Nattens Väktare där på golvet och orkade inte röra ett finger. Han såg i ögonvrån hur ett gäng dammråttor välte ner en blomkruka. Så fort han återfått krafterna skulle han ge igen, men just nu var han nöjd med att bara ligga där och tänka på kvällen innan. Han var snuvigare än någonsin nu, men det var det lätt värt! Förkylningar ska trotsas, det tänkte han göra nästa måndag också! Han låg med ansiktet i golvet och skrattade högt för sig själv! 

Badankan tittade skeptiskt på honom och trodde att han hade tappat förståndet helt. I själva verket hade han just börjat återfå det, men vad vet väl badankor om förstånd? 

Istället för rosenblad

Den kärlekshungrande spindeln fick ta till snabb flykt, den blev påkommen av Badankan med att sprida flugvingar över Batmans bädd. Det var en kärleksförklaring som han säkert hade uppskattat om han själv varit en spindel, men så var inte fallet, vilket var en ganska uppenbar fakta som underligt nog verkat undgå den åttabenta romantiksökaren. Badankan hade aldrig sett en spindel uppföra sig så här och var till en början mycket äcklad av flugvingarna, men när hon såg att de var utspridda i formen av ett hjärta förstod hon vad det handlade om. Vilket gjorde henne ännu mer äcklad, förvisso.

Det var tur att Batman själv inte var hemma, det gav henne tid att fundera på om hon skulle berätta för honom att han hade en inneboende spindel som fattat tycke för honom, eller hur han skulle ta det om hon berättade. Hade han krossat hennes hjärta genom att… ja, krossa hela spindeln? Och vad skulle hans flickvän säga? Hon avskydde ju spindlar redan som det var! Visste spindeln ens om henne? Badankan hade väldigt svårt att se något svartsjukedrama komma ur det här, men nog skulle hon tycka att det var lite äckligt med nån spindel som klättrade runt i lägenheten och dreglade efter hennes kille! Är spindeldregel kletigt? Dreglar spindlar?

Många frågor susade genom Badankans huvud av gummi. Klart var i alla fall att spindel inte visste vad den hade gett sig in på. Badankan beslutade sig för att ta ett förtroligt snack med den, innan den lilla förälskelsen gick över styr. Hon själv hade inget emot spindlar alls, sympatiska små djur. Alla blir väl förälskade i fel person nån gång ibland, men hon ville väldigt ogärna se något blodsutgjutelse på grund av det.
”Vad vet väl spindlar om kärlek?”, sa hon för sig själv. ”Vad vet väl någon i det här hemmet om kärlek?” En badanka får aldrig ro.

Bollar i luften och jag i garderoben

Det var ett fruktansvärt oväsen hos Nattens Väktare, det lät som en grupp barn i 7års-åldern som fått äta inget annat än socker en vecka och nu fått vars ett trumset. Oljuden kom från garderoben som för övrigt var stängd och förseglad med spik och grova plank, som om Batman försökt förhindra sina skjortor från att rymma. Men inte var det skjortorna som bultade på garderobsdörren för att komma ut, det var Batman´s alla jag och alteregon som blivit inlåsta där. Han själv satt i lugn och ro på altanen och åt frukost med ett ansiktsintryck av så avspända proportioner att det var imponerande. 

Vanligtvis avskydde han att äta frukost med sig själv, men det blev avsevärt mycket lättare när han kom på att han kunde låsa in de av sina jag han tyckte minst om och på så vis utesluta dem från frukoststunden. En mycket märklig form av självkontroll för att skapa en ännu märkligare form av inre frid. Instängd i garderoben stod delar av hans personlighet som exempelvis Den Morgontrötta, Den Stressade, Den Glupska, Den Överdrivet Glättiga, osv. De skulle förstås hoppa på honom så fort han öppnade dörren för att ta fram kläder. Hade han tänkt på det tidigare hade han stängt in även Den Generade och Den Prydda av sina jag, för att sedan gå naken till jobbet. 

Saken var den att han inte brydde sig det minsta om detta nu. Han hade sällskap av enbart ett av sina jag den här morgonen, Jonglören. Detta var ett jag som Batman inte sett på ett bra tag, det hade flyttat hemifrån för många år sen då han började jobba. Jonglören fick inte tillräckligt med utrymme i Batman´s liv och kände sig inte längre behövd när allt han gjorde var att jobba och sova. Nu när Batman hade tagit fram sina bollar och dammat av käglorna för att börja träna igen på riktigt hade jonglören i honom hittat hem igen. Nu satt de två på altanen, åt frukost och pratade om alla tricks och galna idéer de skulle testa så fort de ätit klart, precis som på den gamla goda tiden. 

Runt hörnet smög ett jag som lyckat rymma från garderoben, Självtvivlen. Men Självtvivlen började tvivla på sig själv när den såg hur trevligt Nattens Väktare hade, så den krympte ihop till ett litet damm och försvann i vinden.