Lugnet före strid

Det var helt tyst, ändå kunde den som lyssnade noga och på rätt sätt höra hur körsbärsträdens rosa blad föll mot marken och landade med ett mjukt prassel. Vinden som blåste långsamt över de gröna grässlätterna lät som en flöjt som spelade i fjärran, spelade för inre frid och för krafter som bara kan brukas av den som sitter ner och med medveten omedvetenhet samlar in dem. Runt omkring det vackra grönområdet syntes snötäckta bergstoppar och bortom dem det stora blåa havet. Under ett av körsbärsträden satt Nattens Väktare och samlade vilja och ork, lyssnade på vad tystnaden hade att säga. Växte sig stark. 

Hovar mot marken avbröt tystnaden och siluetten av en vän närmade sig. Hans ödmjuke väpnare Badankan kom i full galopp med ett något panikslaget uttryck i sitt ansikte av gummi. Hon hade fått order om att inte störa honom om det inte var absolut nödvändigt, vilket det uppenbarligen var nu!

”Batman, kom fort!”, ropade hon så det ekade över hela dalen. ”Byn är under attack! Du måste hjälpa oss, utan dig kommer vi gå under!”.

”Är de många?”, frågade han utan att resa sig, som om han fortfarande övervägde att stanna under körsbärsträdet och låta byn försvara sig själv.

”Hur många som helst! Det är glasen och besticken som gör revolt mot oss! Dra din diskborste och sadla din dammsugare!”

Under köksbordet, i en hög av brödsmulor och damm, vaknade Nattens Väktare av att Badankan pep ilsket åt honom ”Se som här ser ut! Det är en riktig svinstia! Upp med dig din gamla get och få städat här inne!”

”Men jag ligger hellre här och luktar på brödsmulorna”, svarade han yrvaket. Allt efter som att synen blev klarare kunde han se hur de höga diskbergen tornade upp sig i horisonten och hur tvätt och skräp låg slängt runt omkring honom. Det såg ut som om en brutal strid hade ägt rum i hans lägenhet och att det var han som fick städa efter den.

”Kan jag åtminstone få samla ihop mig lite innan jag börjar städa?”, frågade han uppgivet och egentligen väl medveten om vad han skulle få för svar.

”Den har jag hört förut”, röt Badankan tillbaka på ett sätt som bara riktigt arga badankor kan. ”Du har legat under köksbordet hela förmiddagen, lyssnat på New Age-musik och sovit!” 

Nattens Väktare suckade för sig själv och reste sig som en slagen hjälte. Han drog sitt mäktiga bredsvärd av plast och bort av nylon! Dammsugaren stod troget vid sidan av köksbordet och inväntade sin herres befallning, den kände på sig att det skulle bli strid mycket snart! 

”Då så”, svarade Nattens Väktare mycket kort och en efterlängtad beslutsamhet hördes på hans röst! Han sprang mot diskberget med sitt svärd i högsta hugg! Det här skulle bli en tuff strid, men han hade segrat förut! Nog skulle han segra igen, vår stora hjälte! 

Småfåglarna

Han kände sig som en varm klick jordgubbssylt som låg kvarglömd och smälte i ett bussäte. Varm, klibbig och oinspirerad. För några timmar sedan hade han fått en riktigt bra ide till en historia, nu kom han inte ihåg mer än att det hade blivit ett riktigt bra blogginlägg. Han tror att det hade någonting med småfåglar att göra. Kanske hur små och söta de var och att han ville vara som dem. Det lät fånigt. Han kunde verkligen inte komma ihåg idén han hade fått tidigare idag. Inte medan han satt på den här varma och kvava bussen.  

I sätet framför honom satt en förkyld hiphopare. Nattens Väktare hade svårt att avgöra vad som var mest irriterande, hans evinnerliga snörvlande eller att ”musiken" i hans hörlurar var på så hög volym att den hördes i hela bussen. Han kunde höra precis hur löjligt simpel rytmen i musiken var och även se att den finniga tonåringen ända inte hade rytmkänsla nog för att kunna digga i takt. Han försökte, men icke. 

”Jag måste lära mig att skriva ner mina idéer medan de finns där”, mumlade Nattens Väktare för sig själv och koncentrerade sig för att stänga ute ljuden från hiphoparen. I vanliga fall hade han bara satt på sina egna lurar och lyssnat på sin egen musik, men batteriet i hans telefon (där han hade musiken) var så tomt att det bara precis räckte till att visa vad klockan var. 

”Tillräckligt med batteri för att berätta hur många fler minuter jag ska sitta och smälta i det här sätet och lyssna på hiphop”, morrade han tyst. Vad handlade hans idé om? Att småfåglar inte någonsin behöver åka buss? 

Precis bakom honom satt en väldigt fet man och svettades något alldeles kopiöst. Stora droppar rann nerför hans valkiga ansikte, stora nog att det säkert hade gått att höra när de slog emot marken. ”Splash!”, tänkte Nattens Väktare med ett litet flin. Han bläddrade fram en ny sida i sin anteckningsbok för att se vad han kunde utvinna från denna nya och oväntade inspirationskälla. Men då plockade den tjocka mannen fram sin ryggsäck och började leta efter någonting i den. Han fick någonting galet i blicken och ryckte upp en av de största baguetter Nattens Väktare någonsin hade sett. Han började äta och smaskade högljutt. Munnen stängde han inte mer än när hans två flottiga läppar omslöt baguetten för en ny tugga. Då och då gav han ifrån sig ett tillfredställt stön, som om han ville att alla på bussen skulle veta exakt hur god baguetten var. De smaskande ljuden eskalerade i volym och vår hjälte begravde sitt ansikte i sina händer när han upptäckte att smaskningarna gick utmärkt i takt med hiphopen i sätet framför. Höll han på att tappa förståndet? 

Vad var det hans idé handlade om? Visst var det något om småfåglar som åt frön och absolut inte smaskade? Han hörde fågelsång från sätet bredvid och insåg till sin fasa att det var en ringsignal. En trött mamma började i panik leta efter telefonen i sin handväska. Hennes lilla barn, uppskattningsvis i ettårsåldern, hade sovit fram tills nu. Den var som en handgranat av skrik och gråt som antändes när den utsattes för höga och artificiella ljud. Skriket var öronbedövande och mamman som verkade ha fått ett väldigt viktigt samtal försökte överrösta sitt barn. Hiphopen bytte till ett nytt och intensivare tempo och mannen i sätet bakom var inte ens halvvägs genom sin baguette. Några småglin längre bak började träna på sina fisljud och fnissade så där entonigt som bara småglin kan. En liten tant bläddrade högljutt i sin tidning. Någon rapade. Bussfläkten susade. En fluga mot fönstret! Andetag! Prassel! Katastrofal kakofoni! 

Han fick nog.

Ett ihärdigt visslande hördes genom bussen. Alla tystande och tittade chockerat på Nattens Väktare som visslade på ”Humlans Flykt” och trummade på knäna!

”Hahaha!”, tänkte han! ”Här ser ni en som minsann också kan föra oväsen! Vad tycker ni om det här?”. Ett fullkomligt vansinnigt grin lyste i hans ansikte medan han utförde sin hämnd på dessa hemska människor. Han är ju Nattens Väktare! Hans bussresa förstör man inte ostraffat! 

”Ursäkta herrn”, sa en liten flicka i tioårsåldern och knackade honom på axeln. ”Jag försöker läsa men jag kan inte koncentrera mig när ni visslar så där. Kan ni vara lite tystare, tack?”

”Öhm, javisst”, svarade han häpet. 

”Tack så mycket”, svarade hon tillbaks och neg artigt mot honom. Galningar på bussen vet man aldrig vad de tar sig för, så ska man tillrättavisa dem får man göra det på ett hövligt sätt. Själv sa Nattens Väktare inte ett ljud till på hela resan, vilket ingen annan gjorde heller. Utanför kvittrade småfåglarna och solen smaskade på trädtopparna. 

Busscharmören

Hans fötter kletade fast sig i bussgolvet så han inte kunde röra sig och hans armar blev till överkokta spagettistrån som rörde sig okontrollerat vid sidan av hans kropp. Ett förfärligt fånigt fniss trängde ut genom hans nervösa mungipor, han hade inte skuggan av en chans att hålla tillbaka det. Det var nästan elakt av den förtjusande vackra busschauffören att säga så där till honom när han steg på bussen.

”Oj oj oj! Vad stilig du var idag!”, hade hon sagt och synat honom från topp till tå. Det var en avväpnande replik som fick Nattens Väktare att tappa hakan och det där självsäkra leendet han alltid hade mitt i ansiktet följde med hakan ner i marken. Hon gav honom ett leende som hade fått en gråsten att smälta som smör på ett bastuaggregat och hennes mörka ögon gav i från sig något som skulle kunna likas med en elektrisk stöt. Allt han kunde göra var att fnissa.  

För en stund stod hela busskön stilla, inte för att de blivande passagerarna iakttog det gulliga ögonblicket, utan för att Nattens Väktare blockerade ingången till bussen med sin handlingsförlamade kropp! Han hade helt glömt bort vad han höll på med. I sina tankar letade han igenom hela sitt hjärnkontor efter ett charmigt svar till henne, men sökandet gick inte så bra medan hon satt där bakom ratten och log mot honom. En djup suck från en rastlös själ i busskön fick honom att återfå medvetandet och han sträckte sig efter sitt busskort.

En halv hjärtattack landade i hans bröst när han till sin fasa insåg att busskortet inte låg i innerfickan som det brukade göra. Istället fick han tag på ett gammalt godispapper från en Snickers han ätit för någon dag sen. 

”Kan jag betala med det här?”, frågade han i ett nervöst försök att rädda situationen med humor. Det fungerade inte så bra och han letade vidare efter sitt busskort. Hans andra jackfickor innehöll också godispapper, så löjligt mycket att det kändes som att leta igenom en ormgrop och bara hitta ormskinn. Det imponerade inte inte på varken busskön eller chauffören. Hon bad honom slå sig ner i ett säte så länge så hon kunde arbeta vidare. 

När han hade sökt igenom hela jackan och sin ryggsäck och fyllt papperskorgen på bussen med godispapper hade bussen nästan kommit fram till hållplatsen där han skulle kliva av. Ungefär då hittade han busskortet i skjortfickan, där han hade lagt det för att det skulle vara enkelt att hitta. Med ett snett leende blippade han sitt busskort mot terminalen och sa ”Jag ska av på nästa”.

”Ja, nu har du ju betalat för dig i alla fall”, sa hon retsamt. ”Godis är också bra betalmedel, men bara om innehållet är kvar!”, tillade hon och gav honom en blinkning som fick honom att återigen glömma bort var han var och vad han höll på med. Bara hennes två mörka ögon och hennes leende läppar fanns i hans värld. Det var när läpparna önskade honom en fortsatt trevlig dag som han insåg att bussen hade stannat och den vidöppna dörren väntade på att han skulle hoppa ut. 

”Varför tog du inte hennes nummer?”, hade Badankan frågat när han med målande ord beskrivit sina upplevelser för henne. 

”Jag var för blyg för att ens ta registreringsnumret på bussen”, svarade han generat. ”Men jag har på känn att den stora busscharmören är där ute på vidderna och kör ännu! Vi kommer mötas igen!” 

En mors dömande blick

Hennes dömande blick följde honom genom lägenheten! Som en hungrig gam väntandes på mat iakttog hon allt han gjorde och som ett hotfullt gevär pekade hon sitt långa och krokiga finger mot honom så att han inte skulle våga hitta på något dumt. Det var synd om Nattens Väktare, en skeptisk mor är bland det värsta man kan utsättas för. Han tittade skamset ner i marken, trots att han egentligen var helt oförtjänt av den här behandlingen. Han hade väl aldrig varit barnet i familjen som hittade på hyss? Han hade ju alltid varit mammas lilla ängel, hjälpsam och snäll! 

Han vandrade ut till köket för att äta lite frukost, men i samma sekund som han plockade fram en liten tallrik hörde han sin mors uppfostrande och hårda röst från vardagsrummet: 

”Och så plockar du undan allt du tar fram! Jag är trött på att plocka undan efter dig!”. Nattens Väktare suckade för sig själv. Han plockade alltid undan! Han till och med diskade, trots att han inte bodde där längre, men hans mammas dåliga morgonhumör tillät inte henne att visa tacksamhet! Han hade egentligen tappat aptiten, men han stoppade ändå ner några små brödskivor i brödrosten. "Man måste ju äta, annars är väl det också fel", tänkte han för sig själv. Det rostade brödet åt han så tyst som möjligt för att inte störa sin mor, men trots det dröjde det inte länge innan han hörde henne harkla sig från vardagsrummet så som hon alltid gjorde sekunden innan hon tänkte fälla en dråplig kommentar eller komma med ett plumpt klagomål. 

”Varför har du inte gjort något kaffe till mig?”, kraxade hon som en elak vildvittra. ”Nu ska kaffet flyta!”

Så klart! Vad dum han var ibland! Hon hade ju inte druckit något kaffe än, då var hon ju alltid på det här humöret! Snabbt som en vind slängde han ihop ett starkt kaffe till sin mor, glatt visslandes för att han hittat lösningen! Sen hällde han upp mirakeldrycken i en kopp och smög ut i vardagsrummet med det, ungefär på samma sätt som en riddare smyger in i grottan för att inte överrumplas av draken. Med snabba steg hoppade han fram och ställde koppen framför sin mor som nappade direkt! På en sekund hällde hon i sig koppen och kaffet var ett minne blott! En fantastisk förvandling skedde och hans mor gick från elak demon till snäll ängel!

”Tack min underbara son, det var ett fantastiskt gott kaffe!”, kvittrade hon som en liten fågel! Sen svävade hon runt i lägenheten resten av morgonen, vattnade blommor, målade på sina tavlor och sjöng glada sånger. Tänk vad en kopp kaffe kan göra, tänkte Nattens Väktare för sig själv och log.

”Men så där kan du ju inte skriva! Så elakt!”, sa Badankan när hon såg vad som skulle bli dagens blogginlägg. "Din mor är en fantastisk människa! Den där texten är ju bara plump och helt baserad på lögner! Det där lägger du bara inte upp på bloggen!” Hon var en välartad badanka som inte lät sådant här förtal försiggå mitt under näbben på henne.

”Jag skriver väl vad bövelen jag vill på min blogg! Det är MIN blogg, din fjantiga badartikel!”, skrek han ilsket tillbaka. Det arga ekot av hans röst studsade tillbaks till honom och han blev pinsamt tyst. Den var plötsligt uppenbart för både honom och Badankan att han själv inte var på något lysande morgonhumör. 

”Har du druckit något kaffe än?”, frågade Badankan med den sarkastiska vänligheten som bara badankor kan frambringa.

”Nä, jag har väl inte det”, suckade Nattens Väktare och gick och kokade lite kaffe. ”Du kan sluta flina, jag vet att du tycker att det här är lustigt!”

Bananfesten på Djingis Khan

Badankor är luriga små varelser, fulla av tankar och hemligheter, men små och söta nog för att aldrig misstänkas för något. Vad för hemligheter kan väl en badanka ligga inne med, brukar folk tänka. Batman´s badanka var verkligen inget undantag. I hemlighet hade hon legat på lur i hans ryggsäck hela helgen. Det hade varit en viktig helg för honom, men Badankan hade vädrat fara och följt med utan hans medgivande. 

Som jag tidigare nämnt var superhjälte inget yrka man blev rik av och Nattens Väktare fick extraknäcka i den lilla butik ICA Tornet i Lund. Vad som gjorde butiken speciell var inte enbart hans fantastiska kollegor - området som Tornet låg i var minst sagt unikt. Alla var glada och snälla och hälsade på varandra. Alla hjälptes åt, delade med sig, bjöd på sig själva och trivdes bara så där fantastiskt gött tillsammans! Nattens Väktare brukade säga att det var som att jobba i Smurf-byn, fast med bättre könsfördelning och inte på långa vägar lika blått. Motsägelsefullt nog hette området Djingis Khan, ett historiskt namn som annars var synonymt med brutala krig. Varje gång han berättade om det fantastiskt flower power-doftande bostadsområdet blev Badankan mycket skeptisk, hon litade inte på folk som levde på bara kärlek och drömmar. Nattens Väktare var helt såld, så klart, men hon själv var inte riktigt lika lättlurad, ty hon var en slug liten badanka. 

Den här helgen var det dags för något som typerna på Djingis Khan kallade för ”Bananfesten”, ett stort och festligt spektakel som alla på området hjälptes åt att sätta ihop vartannat år. Nattens Väktare hade pratat hela våren om hur kul det skulle bli. Tydligen hade han fått lite specialuppdrag under festligheterna, vilket ju inte gjorde Badankan mindre skeptisk. Med smidigheten av en hemlig agent på farligt infiltreringsuppdrag smög hon ner i hans ryggsäck. Sådana här arrangemang kunde vara farliga för naiva superhjältar som honom, men om något skulle hände skulle hon i alla fall vara beredd att hoppa upp ur ryggsäcken. 

Väl framme på Djingis Khan kunde hon från sitt gömställe höra sin intet ont anande vän tala med vänliga och glada röster som av någon anledning inte använde hans vanliga namn ”Nattens Väktare” eller ”Batman”. Här hette han ”ICA-Axel”, vilket var mer än misstänksamt! Djingis Khan var kanske en hemlig och farlig sekt som lurat in hennes vän med sin falska kamratskap! Säkerligen skulle de här typerna offra honom till sina gudar eller grilla honom över öppen eld med en banan i munnen. I bästa fall skulle de nöja sig med att ta hans pengar! Hon var tvungen att ta en titt på området, klura ut möjliga flyktvägar och vilka faror som skulle undvikas. Hon stack ut sitt lilla gummihuvud ur väskan.

Det var värre än hon först hade trott! Till en början var Djingis-borna så fruktansvärt många, det var som ett hav av människor och Badankan skulle inte ha en chans om de plötsligt gick till anfall. Dessutom hade de slagit upp ett gigantiskt cirkustält mitt på grönområdet där de stod, omgivet av flera småtält och stånd. Det var nog i det stora tältet de huvudsakliga ritualerna ägde rum. Innan hon hunnit reagera hade de tvingat upp Nattens Väktare på en liten scen som stod utplacerad framför ”festområdet” och ett hundratal människor tågade in från alla håll och kanter utklädda till märkliga saker. Snart förstod Badankan att det var dags för karnevalståg och att det var därför de var utklädda. Hon var tvungen att erkänna att hon var riktigt imponerad av ambitionsnivån och engagemanget de lagt ner på sitt karnevalståg när de tågade iväg en lång runda genom Djingis Khan. Områdets alla gårdar hade valt vars ett tema att klä ut sig i och Nattens Väktare hade valts som en av tre personer i en jury som skulle utse vilken gård som klätt ut sig bäst. Uppenbarligen var detta ett ganska hedersamt uppdrag och publikhavet jublade när juryn utsåg S-gården till vinnare för sin superba utklädnad i tema Svansjön. 

Badankan tänkte för sig själv att nu gällde det att vara på sin vakt. Alla gårdar hade lagt ner mycket tid på sina utklädande och alldeles säkert skulle de som inte vann vara väldigt missnöjda och slå ihjäl hennes vän. Men inte ens nu visade Djingis Khan någon hotfull sida, alla deltagarna gratulerade och berömde varandra. Nattens Väktare pratade med innevånarna som om de vore gamla vänner och han i sin tur mottog mängder med beröm för sin juryinsats. Han sken av lycka och Badankan tvingades sakta inse att Djingis Khan var precis så trevligt som han förklarat för henne. 

Resten av helgen var full av upptåg som lådbils-rally, konserter och cirkusshow (där Nattens Väktare själv var med och jonglerade för en gigantisk publik som jublande i extas). Den glada stämningen färgade av sig på alla som rörde sig i området. Till och med bakom kassan på ICA Tornet kunde Nattens Väktare känna att det var lite extra festligt just den här helgen. När han på söndag kväll satt på bussen hem till Dalby kunde Badankan se på honom att han var alldeles lycklig av alla intryck han fått från Bananfesten. Själv var hon uppriktigt sagt överväldigad över att ett litet bostadsområde som Djingis Khan kunde åstadkomma en så här stor fest. Det fanns inget skumt med det, det var hon tvungen att erkänna så här i efter hand. Det var ingen mordisk sekt. Det var bara ett väldigt trevligt bostadsområde. 

Kanske var det så att det var här hennes maskerade vän hörde hemma egentligen? I Lunds egen smurf-by? Ja, så var det minsann! Nog skulle hon kunna få Nattens Väktare att flytta till Djingis Khan! Badankor är trots allt luriga små varelser fulla av hemliga planer, det är inte klokt vad de kan uträtta! 

Kiwi

Den stora kiwin vaknade och steg upp ur sängen, uppenbart med en enorm huvudvärk då han tag sig för pannan och stönade plågsamt. Han brydde sig inte om att ta på sig några kläder utan gick ut till köket i bara kalsongerna för att göra sig en kopp kaffe. Han var inte den släta och vackra typen av kiwi. Han var en grå och skrynklig kiwi, en sådan som man inte ska äta för att den blivit så gammal att den troligtvis blivit giftig också. En sådan där kiwi som får en att tappa matinspirationen om man hittar den i fruktdisken på ICA. Kort sagt var han en motbjudande kiwi och hade ett rysligt morgonhumör. Badankan satt på köksbordet och läste tidningen när han öppnade dörren och släpade sig in genom öppningen. 

Hon bara stirrade på kiwin. Det var ett högst oväntat frukostsällskap. Den sa inte ett ljud utan gick instinktivt mot kaffebryggaren.

”Godmorgon”, var det enda Badankan kunde komma på att säga. Hon visste inte riktigt vad hon annars skulle säga. Att konfrontera kiwin med ”Vem är du?” hade varit desto intressantare, men hade kunnat uppfattas som aggressivt. ”Har du sovit gott?” hade däremot varit för snällt, precis som om hon helt accepterat att han var där utan att bli inbjuden. Hon hade inget emot kiwis, men det här var en främmande och väldigt väldigt stor kiwi. Dessutom luktade den väldigt illa.

Kiwin bara morrade åt Badankans fåniga ”Godmorgon”. Halvtimmen som följde därefter passerade i spänd tystnad. Bara Kiwins kaffeslurpande och en och annan bitter suck hördes, medan Badankan fortsatte stirra. När kaffet var slut kämpade sig kiwin upp ur köksstolen och släpade sig ut mot badrummet. Allt under morrande, stönande ljud, som om den hade svårt att andas och ont i precis alla kroppsdelar. Men när den väl kom fram till badrummet blev det alldeles tyst. Badankan lyssnade spänt efter ljud, men det hördes inte minsta suck från badrummet. Hade kiwin dött på vägen dit?

”Du store tid, jag ser ju ut som en kiwi”, sa kiwin chockat och plötsligt. Badankan tänkte ”Men du är ju en kiwi?”, men höll tanken för sig själv. 

”Jag känner ju knappt igen mig själv, vart kom allt det här skägget ifrån?”, fortsatte kiwin, nu med en något bekant röst. ”Det här måste jag göra något åt innan jag åker till jobbet!”.

Ljudet av en hårt arbetande rakapparat hördes och efter vad som verkade som en halv evighet kom kiwin tillbaka ut till köket. Men nu var han inte en kiwi längre, han var Nattens Väktare. 

”Påminn mig om att jag måste raka mig oftare! Jag är helt slut nu!”, sa han och la sig raklång på golvet. Där blev han inte kvar speciellt länge då hans lojala badanka snart meddelande honom att klockan blivit mycket och att det var dags att gå till jobbet! Han hann inte ens skriva ett blogginlägg om det hela innan det var dags att gå till bussen. Det fick vänta tills han kom hem igen!