"Säg, får jag bjuda på lite mer vin?", frågade han henne med en artig, men charmerande ton. Hon nickade och och gav honom en sensuell blick som gjorde honom alldeles varm och pirrig. Nattens Väktare hade äntligen tagit mod till sig och bjudit ut sina drömmars tjej. De satt på en romantisk uteservering, nästan lite för vågad för att vara första dejten. Men vågar man inte så vinner man inte, hade han tänkt. Nu satt de där, på stans finaste restaurang, och beundrade varandra. Det var nyförälskelse i luften, hon var vacker som en vårdag och allt var perfekt.
"Du har så vackra ögon, jag kan sitta och titta in i dem i timmar", fortsatte han, nästan överdrivet smörigt. Men det fungerade bra på henne, hon sög in komplimangen som om det vore en vätska. Problemet var att hon egentligen inte hade några ögon, så komplimangen var i själva verket ganska märklig. Inte heller var hon en hon, hon var en strumpa. En röd med svarta rutor, för att vara exakt. De drack inte vin och de åt inte fin middag, de drack fisljummen öl och åt pyttipanna. Hela scenen var tragisk, då det helt uppenbart endast var en fantasi, en desperat verklighetsflykt. Egentligen satt han ensam i sitt kök och pratade med sin strumpa. Han var tämligen uppklädd, för det är man ju när man är på fin middag. Egentligen hade han precis kommit hem från en slitsam dag och funnit att hans hem var precis lika ensamt som vanligt. Ingen famn som välkomnade honom hem eller som frågade hur hans dag varit. Han hade givetvis inte förväntat sig någonting annat, men drömmen om att komma hem och finna sin älskade i soffan fanns fortfarande.
Så i ren frustration hade han klätt upp sig, plockat fram första bästa ting som kunde fungera som substitut för en dejt (i det här fallet en strumpa) och börjat laga till en romantiska middag. Det fungerade ganska bra än så länge, men han hade onekligen lite svårt att föreställa sig hur första kyssen skulle gå till. Det verkade lite märkligt att kyssa en strumpa. Den luktade i alla fall gott av sköljmedlet som han använde, så kanske räckte det att de luktade lite på varandra. Fast när han satt där och tittade på den lilla rutiga strumpan, som låg med sitt imaginära ansikte mitt i pyttipannan, blev han förvisso lite mer sugen på att bara gå och lägga sig istället.
"Vad vet väl stumpor om kärlek", muttrade han för sig, med en bitter tanke om det där i alla fall var en sak han hade gemensamt med sin dejt. Han visste nämligen inte heller någonting om kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar