Teknikens Under och batteribytet

Aktioner av det här slaget görs bäst i skydd av nattens mörker, tänkte Nattens Väktare för sig själv. Nu mitt under dagen kunde vem som helst se honom, och inga bra superhjältar lät sig ertappas medan de letade ledtrådar. Han hade gjort ett namn för sig, hjälten staden behövde men inte förtjänade, men han var lika mycket detektiv och lösare av för vanligt folk omöjliga gåtor.

Om de såg honom nu, stående vid cykelstället som en byfåne, skulle hela hans image förgöras. Innergården var full av fönster, och i varje fönster stod familjerna och iakttog honom och cykeln. Dömande. Vår hjälte fick arbeta fort.

Gåtan: Varför funkade inte framljuset på cykeln? Bodde det en ond ande i den? Var lampan i själva verket ett lömskt geni som inte ville något hellre än få Nattens Väktare ditsatt för att cykla utan lyse. Det kunde bli dyra böter, till och med fängelse.

”Har du nyckel till den där cykeln?” sa en röst bakom honom. ”Eller tänker du stjäla den?”

Nattens Väktare vände sig snabbt om, bara för att finna att rösten var påhittad av hans egen ängslan. Ju längre han stod här, desto mer misstänksamt verkade det. Dessutom ökade den krypande oron att det var ett problem allt för stort för att han skulle kunna prata sig till en lösning – det kunde vara dags att byta batteri i framljuset.

Batteribyte var inget att skoja om. Han mindes särskilt en incident iför rockbandet han spelar trummor i. Han skulle byta batterier i en liten ask dit han kopplade sina hörlurar. Fem minuter senare började det lukta bränt och hela asken var på väg att smälta av värmen. Han hade pressat ner batteriet på fel håll. Från den dagen var han inte bara bandets trummis, han var deras batterist.

Den typen av förödmjukelse ville han aldrig uppleva igen, så om han skulle byta batterier på framlyset så skulle han inte göra det inför innergårdens hundratals ögon.

Hans tekniska färdigheter räckte åtminstone till att låsa upp cykeln. Det kunde han till och med göra i mörkret, så i fullt dagsljus var det en barnlek. Ändå var det med lätt neråtböjt huvud han ledde cykeln ut från gården och upp på sin altan. Här var det bara förbipasserande som kunde se honom från gatan medan han meckade. Och hur ofta ställde sig folk och stirrade in på någons altan? Nej, han var relativt säker från dömande blickar här. För säkerhets skull stängde han grinden.

Snart konstaterade vår skarpsynta hjälte att enda sättet att byta batteri i framljuset var genom att öppna hela lampan, och för det krävdes ett verktyg bara de verkliga specialisterna hanterade – en stjärnskruvmejsel. Men om någon kunde klara utmaningen var det han, Nattens Väktare, även känd som Teknikens Under. Det sades att han åt bitz till frukost för att bli ett med tekniken. Det sades att han kunde löda kretsar med bara blicken. En gång hade han bytt lampa i vardagsrummet. Legenderna om Teknikens Under var många.

Berusad av ett plötsligt självförtroende stormade han in i köket efter verktygslådan. Det hade kunnat skrivas ett helt inlägg bara om den värld som gömde sig i detta teknikens tempel. Bortglömda pluggar, lösa skruvar och annat som i en (riktig) hantverkares ögon kunde kategoriseras som skräp rasade ut när Teknikens Under öppnade locket. Och där, under gem, topz och muttrar, låg hans enda stjärnskruvmejsel. I hans hand var det ett bredsvärd, ett hopp, ett ljus i denna mörka tidsålder.

”Men va tusan, den passar ju inte”, sa Teknikens Under när mejseln bara glappade i skruven. ”Varför funkar du inte?”

”Halloj”, sa en röst på andra sidan grinden. ”Lagar du cykeln?”

En medelålderns gubbe stod där och glodde fåraktigt på vår hjälte. Vad gjorde han här? Varför pratade han med honom?

”Jo”, sa Teknikens Under med en röst som hans själv tyckte förmedlade att samtalet nu var avslutat.

”Va är det för fel på´na då?” fortsatte gubben.

Teknikens Under stod nu inför en prövning. Denna gubbe hörde uppenbart till släktet av gubbar som i dessa tider av corona-oro och isolering nu plötsligt blev väldigt intresserade av att prata med grannar de aldrig tidigare yttrat ett ord inför. Detta innebar förstås att gubben pratade med andra grannar än bara Teknikens Under. Om vår hjälte inte ville att det skulle gå ett pinsamt rykte om att han inte visste hur man lagar en cykel så gällde det att nu dra en helt fantastisk lögn.

”Ekrarna här har fått B12-brist, men med en cylindertång och en ny vajer-mongel borde det lösas i en handvändning. Kedjan behöver invecklas till ett bättre rull, men det har jag gjort många gånger förut. Fjäderbyte, trimning av avgasaren och lite lödnösningar …”

”Oj, det låter avancerat.”

”Jupp”, sa Teknikens Under och spottade tekniskt i marken. ”Batteriet i framljuset behöver bytas med. Rätt standard.”

”Säg, skulle inte du kunna hjälpa mig med en punktering?”

Resten av kvällen ägnade Teknikens Under åt att kolla på youTube-klipp om hur man lagar punkteringar. ”Cykelslang” var ett bekant ord, annars var det en värld av ny kunskap. Idag hade gubben nöjt sig när vår hjälte hittade på att han satt i karantän med outhärdliga symptom och därför inte kunde hjälpa till med cykeln. Men när han väl var frisk igen gällde det att han visste allt om hur man lagar en slang.

Badankan flinade från ett hörn.

”Vet du inte ens hur man lagar en punktering?”

”Tig, gummianka”, sa Nattens Väktare. ”Det vet jag visst. Jag är bara lite osäker på om det är i fram- eller bakhjulet slangen sitter.”