Kundvagnen var inte större än att den ganska precis hade kunnat rymma en kiwi, man skulle nog snarare se den som en lite rolig dekoration. Väldigt detaljerad var den också. Fyra hjul som gnisslade precis så där småirriterande som en riktig kundvagn gjorde, ett supermarket-gult handtag och en liten utfällbar sittplats, perfekt om den stora kiwin hade en liten bebiskiwi. Han hade fått denna charmiga pryl av sin kära farbror som varit på snabbvisit för någon dag sedan. Det var fyndigt då Nattens Väktare om bara några veckor skulle avsluta sin mer än åtta år långa karriär i den lilla ICA-butiken i Lund. Hela familjen skrattade gott åt presenten och hans farbror förklarade att det egentligen skulle följa med en liten kaktus som han kunde ha i kundvagnen. Det hade onekligen varit en rolig syn.
Nu var klockan väldigt mycket och Nattens Väktare låg hemma i sin säng och försökte sova. Ljuset från gatlyktan utanför sökte sig in mellan de stängda persiennerna. Tystnaden var så där tyst att man kunde höra den om man lyssnade för noggrant. Ensam låg han i sängen och vred sig, kudden var ömsom för varm ömsom för kall och lakanet skrynklades sig och betedde sig åbäkigt. Det gick inte att sova. En bil svängde in på parkeringsplatsen utanför och lamporna kastade en våg av ljus som sköljde över det mörka rummet. Ljuset stannade för en stund på den plats han hade ställt kundvagnen och den blev påtagligt synlig. Då han inte ens när billyktorna slocknat kunde släppa det lilla ornamentet med blicken reste han sig ur sängen för att hämta det.
Som någon som håller i en döskalle i sin hand, betraktar den med något filosofiskt i blicken och för en stund överväger att citera Shakespeare, stod Nattens Väktare nu i sitt dunkla vardagsrum med en liten kundvagns-miniatyr i handen. Vart hade de åtta åren tagit vägen? Allt gick så fort, vips så var han ICA-Axel. Han hade aldrig drömt om att arbeta i butik, det hade bara blivit så att han stannat kvar i åtta år, kanske för att han på det stora hela tyckte att det var rätt okej. Som en åttaårig prokrastinering, han hade vetat att han borde göra någonting annat, ändå hade han stannat på ICA. För all del kanske det behövdes åtta år för att han skulle komma fram till att det var något annat han skulle ägna dagarna åt.
Men vad var det han skulle göra med sig själv egentligen? Vad hade han att tillföra världen? Vad hade världen att ge honom? Han tittade på klockan och såg att den var strax efter fyra, på tok för sent för att ligga och tänka på sådant här. Han ställde ner kundvagnen på det stökiga vardagsrumsbordet, fullt av papper, pennor och böcker. Med ens gick det upp för honom att det kanske var just precis så enkelt att det var skrivande och ritande han skulle sysselsätta sig med. Hans vardagsrumsbord och skrivbord och köksbord, ja kort sagt alla bordsytor han under sitt liv hade kunnat fylla med någonting annat, hade han fyllt med papper och pennor. Hur många gånger han än städade undan oredan på köksbordet så tog det inte lång tid förrän han satt där och klottrade ner idéer och tankar och bordet var återigen belamrat med de kaotiska spår ett kreativt arbete lämnar efter sig. Så såg det ut överallt i lägenheten. Det syntes lång väg att det inte bodde ett butiksbiträde innanför dessa väggar, här bodde en författare.
Han slöt ögonen, lugnad av tanken att han faktiskt tagit ett bra beslut när han ansökte till alla de där skrivarlinjerna till hösten. I augusti skulle studierna börja och därmed tog han äntligen tag i sina drömmar, gjorde någonting av sig själv. Början på en resa. Det kändes bra och nu kunde han nog äntligen sova.
Nej, det blev ingen sömn. Snart steg han upp igen för att skriva ett blogginlägg om de nattliga tankarna. Vissa nätter är inte till för sömn, så enkelt är det bara. Det var ju inte för intet som han hette ”Nattens Väktare”, tänkte han för sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar