Shhlooooourp... Shhlooooourp...
Badankan vaknade ur sina
badankedrömmar om badskum och blommiga duschdraperier. Rummet var
nattsvart, men hon kunde urskilja en välbekant siluett sittande på
sängkanten. När hennes ögon vant sig vid frånvaron av ljus såg
hon hur Nattens Väktare stirrade mot skrivbordet med en kaffekopp i
handen. Klockan visade 02.35 och planerade att ringa om fem timmar,
men hennes rumskompis visade inga tendenser på att vilja somna.
Shhloooourrrrp... Hon hade svårt att
lokalisera vart ljudet kom ifrån, det lät som när någon med näsan
full av trögflytande snor försökte andas. Eller en snarkande
yoghurt.
”Vad gör du?” frågade hon och
kämpade för hålla ögonen öppna.
”Sshhhh”, svarade han och pekade
ut i mörkret utan att släppa blicken från vad han nu tittade på.
På skrivbordet stod en maskin hon aldrig sett förut och gurglade.
”Vad tusan är det där?”
”Det är en perkolator”. Badankan
hade aldrig hört talas om perkolatorer, men kanske var det för att
hon var en badanka. Det var inte första gången kulturella olikheter
uppenbarat sig mellan människor och hennes sort. Det luktade gott
från den trots att ordet perkolator var lite obehagligt.
”Är det en slags luftfräschare?”
frågade hon.
”En kaffebryggare”, svarade
Nattens Väktare och gav tecken till henne att vara tyst. Det blev
hon också, men inte för att hon blivit uppmanad att vara tyst.
Varför i hela världen sitter karln och kokar kaffe mitt i natten?
Hon begrundade detta medan perkolatorn suckade och slurpade, som ett
hypnotiskt mantra i midnattens mörker.
”Du är ju inte riktigt klok. Gå
och lägg dig!”
”Men för bövelen! Hör du inte hur
det låter? Det är som poesi, som fågelsång, som ett sovande
spädbarn! Lyssna!"
Shloooouuurrrrrrrp...
”Men varför gör du det här mitt i
natten? Jag försöker sova!”
”Jag blev kaffesugen!” Han reste
sig och började rota efter något i ett skåp. Det slamrade och
prasslade. Ett glas slog i golvet och gick i tusen bitar, ljudet bör
ha fått hela internathemmet att ryckas ur sömnen.
”Men va håller du på med!”
”Skrik inte! Folk försöker
faktiskt sova!” ropade han tillbaks och försökte sopa ihop glaset
med foten medan han fortsatte leta i skåpet.
”Du kommer skära dig! Tänd en
lampa åtminstone!”
”Behövs inte! Jag har perfekt
mörkerseende!” hävdade han och slog omkull gitarren som han
ställt på ett ställe i rummet där den inte var i vägen. Han såg
nöjd ut ändå, han hade hittat vad han letade efter. Han ställde
kaffekoppen på skrivbordet och inväntade kaffet.
”Här är kolsvart! Snälla rara du,
tänd lampan så du ser hur du häller!”
”Superhjältar som jag har alltid
perfekt mörkerseende, så oroa dig inte kära du” klargjorde han
och sjönk in i perkolatorns monotona toner. Hade hon inte varit en
badanka hade hon eventuellt haft knän att be på. Kanske hade hon
till och med haft armar att tända en lampa med på egen hand. Mer än
så hann hon inte fundera innan hällandet var igång. Nattens
Väktare hummade självgott och märkte inte förrän kaffet rann
från skrivbordskanten och ner på hans bara fötter att han inte var
i närheten av att träffa koppen. Han vrålade och tappade hela
kannan i tumulten vilket resulterade i en sjö av nybryggt kaffe på
golvet. Han stod mitt i sjön, tog ett skutt och landade i nästa
sjö; den av ihopsamlat glassplitter. Badankan satt på fönsterbrädet
och observerade i tystnad hur hans siluett studsade runt i rummet som
en bumbibjörn på droger och gav ifrån sig ett alarmerande ljud.
En halvtimme senare, fötterna var
omplåstrade, perkolatorn låg i en hög i handfatet och
papperskorgen var överfull av kaffedränkt hushållspapper. Nattens
Väktare låg i sängen och blängde på taket och tjurade. Badankan
kunde inte sova när han låg där och morrade, så hon bestämde sig
för att lätta upp stämningen.
”Blev kaffet gott?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar