Vilda Västen

Det är lätt att föreställa sig att finkläder ska veta hur man uppför sig. Att de ska ha goda kunskaper inom vett och etikett. Kavajer med raka ryggar, byxor med snygga pressveck och flugor med lustig attityd men inte mer än att folk kan ta dem på allvar. Precis som folk runt ett middagsbord förväntas ha tillräckligt med samarbetsförmåga för att driva en konversation framåt, skall finkläder kunna kollaborera för att skapa en fulländad helhet. Ett klädsamt lagarbete fodras!

      Så varför i helvetets sju brinnande infernon och eviga pinorum vägrade den här västen se snygg ut tillsammans med någon av Nattens Väktare´s skjortor, byxor och kavajer? Det var i hans tycke den snyggaste västen han ägde; silvergrå färg och rutigt mönstrad rygg. Den satt som en gudagåva på hans kropp och framhävde en figur som aldrig annars uppenbarade sig när han stod framför sin spegel. Men så fort han försökte använda den i kombination med något annat än sina svarta kalsonger försvann allt det vackra med västen. Oavsett vilken färg skjortan hade verkade västen byta färgnyans, silvergrå med en svag ton av trafikskylt-blå, kräkgul, sopcontainergrön eller någon annan förargelseväckande färg. Att prova med en kavaj var ett misstag han sent skulle glömma. Nyanserna skar sig till den grad att det kändes som om någon snittade upp hans ögon med en slö skalpell.

      Egentligen var det inte det att västen var en zlatanisk diva utan förmåga att se sig själv som en liten bit den stora helheten. Den såg sig inte som förmer på något vis, den var bara ovanligt skygg för att vara en väst. Hade den passat till allt i Nattens Väktare´s garderob hade den fått följa med ut på nattliga äventyr varje kväll och träffa en massa otäcka människor. De skulle ta på den, spilla på den, stirra på den och på alla vis förstöra det stackars plaggets kväll. Den ville inte ut på dansgolvet eller glida upp till baren och beställa en drink. Den ville bara hänga i garderoben där det var lugnt och skönt. Det bästa sättet att få vara ifred är att göra sig omöjlig, därför valde västen en taskig attityd mot de andra kläderna. I snart tre år hade strategin fungerat och ikväll skulle säkerligen inte bli något undantag.

       Nattens Väktare låg på alla fyra framför västen som ännu en gång besegrat honom. Den var för bra för honom helt enkelt. Jungfruresan verkade aldrig bli av och den gamla vanliga västen tog plats på hans trötta torso. Han torkade de sista tårarna från sitt ansikte och begav sig ut i Nässjös rika nattliv. Mellan sammanbitna tänder väste han ”Nästa gång, Vilda Västen. Nästa gång!”