Det luktade nybryggt kaffe i hela lägenheten, vilket verkade bero på att Nattens Väktare just startat sin kaffebryggare. Inget vidare avancerat mysterium kan man tycka, men se då istället till mängden kaffe han producerade. Skulle han verkligen dricka en hel kanna själv? Visste han inte hur onyttigt det är att dricka så mycket kaffe? Det verkade onekligen inte så. Och inte var det enbart kaffet som spårat ut i kvantitet, han hade skivat upp bröd till ett halvt kompani och där fanns tillräckligt mycket pålägg för att man skulle kunna gömma sig i det! Väntade han frukostsällskap? Nej och ja, på samma gång!
Om en helt vanlig och fullt fungerande människa såg honom sätta sig ner helt ensam vid frukostbordet som i storlek påminde lite om frukostbufféerna på hotell, så hade de nog trott att han var väldigt väldigt hungrig eller överskattat sin aptit en aning rejält. Men hade man sett det ur Den Svarta Riddarens egna ögon så hade man sett att han var långt ifrån ensam. Runt bordet satt han i sällskap av sina många jag och alter-egon.
”Skicka smöret, för bövelen”, sa hans inte allt för morgonpigga jag, varpå hans poetiska jag svarade ”Du är det underbara smöret på den torra brödbiten vi kallar livet”. Nattens Väktare satt själv ljudlöst vid bordets ände och tittade på när den hungriga av hans jag roffade åt sig en halv limpa surdegsbröd medan den kräsna av hans jag petade lite förstrött i en skål filmjölk.
”Är det någon som har något emot lite morgonmusik?”, frågade musik-entusiasten och sprang ut i vardagsrummet. Snart hördes ljuva toner av det isländska bandet Sigur Rós, vilket alla verkade gilla utom det morgontrötta jaget.
”MEN VAD ÄR DET FÖR OVÄSEN? DEN DÅNAR JU I HUVUDET!!!”, vrålade han så att kaffekopparna skakade! Lustigkurren av jagen skrattade hånfullt och härmade honom, varpå alla andra började skratta. En skagen-beklädd macka kastades av ilska och plötsligt var det fullt matkrig i köket. Det var alltid kaos när Nattens Väktare åt frukost med sig själv, aldrig någon matro. Han tog ett djupt andetag, ställde sig upp och gick ut på altanen. Där satt ett annat av hans många jag, ensamvargen.
”De blir lite jobbiga i längden, inte sant?”, frågade han Batman.
”Jo… det kan man nog säga. Och det blir en dyr maträkning”
”Är det helt normalt att prata med sig själv på det här sättet?”
”Nä, säkert inte. Men vad vet väl jag om vad som är normalt längre?”
Snart skulle han och alla hans jag ut och springa. Det började verkligen bli dags att träffa någon att umgås med under dagarna, innan han drev sig själv till vansinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar