Den klädsamma förnedringen

Frågan var om någon skulle upptäcka något om han låtsades som ingenting… Syntes det alls? Han såg sig i spegeln. Jodå, nog syntes det och han kände sig mycket löjlig. Det skulle bli väldigt svårt att låtsas som ingenting, ungefär som att försöka gömma en blåval på en fotbollsplan. Hans superhjälte-dräkt hade krympt i tvätten och det såg tillräckligt anmärkningsvärt ut att nå kvällstidningarnas nyhetsrubriker. Tur att han inte var känd, då hade ”bildbevisen" redan varit till försäljning i skvallerpressen. (Eller nej, han var ju man. Då får man tydligen ha på sig lite vad man vill utan att bli uthängd i pressen.) 

Kanten på tröjan hade krupit upp ovanför naveln och fick honom att se ut som en ängslig mellanstadieelev på väg till ett diskotek. Byxbenen såg ut som om de var rädda för någonting på marken och sökt skydd uppe hos knäna. Allt satt tajt och avslöjade de flesta av hans mer genanta former och delar. Det skulle bli väldigt svårt att vaka över natten på ett värdigt sätt i den här dräkten... Men vem vet? Kanske förstorade han bara upp det här problemet för sig själv. Kanske såg det inte alls så illa ut som han tyckte. Han såg sig i spegeln och spände sin magmuskel. Nä, han såg ju både snygg och farlig ut! Nästan mer än vanligt! Stolt marscherade han ut till köket där Badankan satt och njöt av att vara en bekymmerslös badanka.

Badankor som håller sig för skratt är en minst sagt rolig syn, hur deras små kindpåsar fylls till bristningsgränsen av tystade skratt. Hur de byter ansiktsfärg från gummi-gult till rosen-rött samtidigt som de försöker dölja det där fåniga leendet. Det är väldigt kul att se, förutom när man får känslan av att det är en själv de försöker låta bli att skratta åt. Den kvävda och pinsamma tystnaden låg som en tjock dimma i köket, den hade gått att dela med en kniv. Blickarna han fick från Badankan kunde lika gärna varit en lång pinne hon petade i hans mage. Ord var överflödiga och Batman väntade inte på att hans så kallade vän skulle yttra några.

”Jaha, men tack så HEMSKT mycket för det!”, halvskrek han så förnärmat att det var riktigt komiskt för de med lite distans till själva situationen. Badankan var en av dem, hon brast ut i ett enormt asgarv. Hon tyckte han var så löjligt söt där han stod i sin dräkt i barnstorlek, var jättearg och ville bli tagen på allvar. Nattens Väktare däremot tyckte inte att det var det minsta roligt och lämnade rummet med så arga steg man kan ta med de där små byxbenen.

”Förbannade pipdjur!”, sa han vresigt för sig själv och tappade upp ett bad. Om han hade varit en badanka och kunnat gå runt naken hela dagarna utan att det vore något konstigt med det, inte hade han suttit och skrattat åt de med för små kläder! Han hade varit en snäll och söt badanka!
Men vad vet väl superhjältar om att vara badanka? Han låg i badet tills vattnet blivit svart av hans bitterhet.