Fläbbet och den oförskämda dammråttan

Det var en grå och långsam lördagmorgon, regnet utanför fönstret tycktes ha fastnat i luften och det var alldeles tyst. Batmamma satt i en stol på altanen och rökte. Det var lugnt och skönt så här dags, hon kunde dricka kaffe ifred och måla lite på sina tavlor. Hennes döttrar brukade inte stiga upp förrän vid tolvtiden, tills dess kunde hon sitta i vilken fåtölj hon ville, toaletten var alltid ledig och ingen bråkade. Hon släckte sin cigarett och återgick till sitt målande i köket.

Ljudet av steg närmade sig köket och ett svagt morrande bröt tystnaden. Batmamma suckade, det var samma sak varje morgon. Den oförskämda dammråttan Perry hade vaknat och var hungrig. Det brukade innebära att han åt upp i stort sett allt i familjen Batmans kylskåp och skafferi, utan att varken diska eller säga ”tack för maten”. Han blängde på Batmamma och morrade surt åt henne, det var hans sätt att visa tacksamhet. 

Hemma hos Nattens Väktare hade dammråttorna aldrig fått uppföra sig på det viset ostraffat. Han styrde deras liv med en järnhand och de som vågade så mycket som att visa sig blev mat åt den fruktade dammsugaren som svepte över golvet som en hungrig drake. Hos Batmamma fanns det inga dammråttor som ens kom ihåg hur dammsugaren såg ut längre, det var så länge sedan den var framme. Ryktet gick att den hade dött, så inte var det så konstigt att lägenheten hade blivit en fristad för smuts och skräp. Perry hade som specialintresse att morra åt Batmamma, när hon gick genom hallen, när hon låg i sängen och vilade eller när hon lagade mat. Kom hon in i sin dotterns rum så låg Perry under sängen med lysande ögon. 

Dottern själv gick under många namn. Kvalstrid, Pumba och Fiselrått var bara några av hennes många superhjältenamn, men Nattens Väktare tyckte att Fläbbet var det som passade henne bäst. Hon tyckte om att sova, vilket var passande då hon var mycket bra på det. När hon inte sov var hon en delvis bedårande delvis bisarr varelse. Hon hade ambitionen att vara hur söt och charmig som helst, men som minst i syskonskaran (både till ålder och höjd) valde hon ofta en mer burdus framtoning. Med ett bländande leende slängde hon ur sig grova svordomar och könsord, uttryckte plötsliga känslor med höga skrik och verbalt våld. Och det var inte mycket i världen hon var likgiltig till; stökiga handduksskåp, smutsiga lakan, höga ljud (som inte var hennes egna) och lukter hon inte kände igen reagerade hon starkt på. 

Den senaste tiden hade hon utvecklat en rädsla för bakterier och luktade ständigt handsprit. Noggrant inspekterade hon dricksglasen, hon använde ingenting som inte såg ut att vara fabriksnytt. En disktrasa som används mer än en gång åkte genast ner i soptunnan och hon klädde omsorgsfullt in handtag i papper innan hon tog i dem. Det var obegripligt hur hon klarade av att leva i Batmammas stökiga och ännu mer märkligt att hon valt dammråttan Perry som pojkvän. Hon brukade skryta om hur söt han var, även om det bara var hon själv som såg det. Det var egentligen mer en perversion än en romans, hon dreglade ohämmat när hon såg honom. Som en snusktant på en badstrand full av lättklädda hunkar nöp hon efter hans spröda små skinkor när han gick förbi. Men han klagade inte, så länge hon tyckte att han var fin att titta på kunde han komma undan med att lägga sig i sängen med smutsiga byxor eller lägga kökshanddukarna på fel hylla. Det var det ingen annan i familjen som kunde komma undan med. 

Nattens Väktare suckade åt sin groteska syster och hennes dammråtta där de satt och hånglade i ett hörn, men så tänkte han att det ändå är bra att Fläbbet har sin Perry. Det må vara en fjantig liten dammråtta, så länge han höll henne på gott humör kunde familjen sova tryckt om natten. Han lät dem slafsa på och tittade åt ett annat håll.