Giraffen och de småländska högländerna

På självsäkra fötter äntrade hon rummet, slog upp fönstren och stack ut sin långa hals. Nedanför stod hennes beundrare, en folkmassa långt mycket större än hon hade vågat drömma om för tre veckor sedan. Hennes liv var helt förändrat och hon älskade varje sekund av det. Hennes namn var Juanita Mendez och hon var den mest glamourösa giraffen på Sörängens Folkhögskola.

Livet i Dalby hade inte varit enkelt. Hon, eller ”han" som det var på den tiden, var ett stort och skrymmande djur av papier-maché. Han fick knappt plats någonstans i lägenheten, det verkade som att de inte planerade bostäder för giraffer. Därför fick han stå i en liten vrå i köket, inklämd mellan bordet och en ful hylla. Det äventyrliga livet vanliga giraffer levde ute i de norrländska skogarna eller på franska rivieran var det inte tal om, men han var tillräckligt påläst för att kunna drömma om det. Hans hjärta av hopskrynklat tidningspapper gjorde krumbukter och slog dubbla slag varje gång han tänkte på hur det hade varit att vara en riktig giraff.

Att leva med Nattens Väktare var inte heller lätt, han hade samma humör som en geting instäng i en maracas. Första gången de hade träffats var han osedvanligt dåligt humör och hade bara stängt in den stackars giraffen i garderoben. Där stod han och grät tills det blev morgon och den argsinta superhjälten fick fundera ut ett annat ställe att ha honom på. Lyckligtvis fattade Nattens Väktares inneboende vän Badankan tycke för honom och snart började de kalla varandra pojkvän och flickvän.

När Nattens Väktare bestämde sig för att ta tag i sina drömmar och flytta upp till Sörängens Folkhögskola i Nässjö för att gå en författarlinje så rådde det ingen som helst tvekan om att Badankan tänkte följa med. Hon var en bestämd dam som minsann inte tänkte sitta i Dalby och damma medan hennes vän fick leva det roliga folkislivet. På något vis lyckades hon dessutom övertala honom att giraffen skulle följa med, trots att internatrummet troligtvis skulle vara alldeles för litet. Det var med stor tveksamhet giraffen lastades in i bilen tillsammans med allt annat som skulle upp till Nässjö.

Redan första dagen i skolan kände Nattens Väktare av de stora fördelarna med att ha med sig ett papier-machédjur. Det han själv saknade i form av charm levde som en inneboende energi i det klumpiga djuret som snart blev ett populärt samtalsämne i matsalen. De tyckte nästan mer om Giraffen än honom, men det var inget han la någon större tankekraft på, självgod som han var. Giraffen själv övergick från sitt blygsamma jag som kunde tänka sig att stå i ett hörn där han inte var i vägen, till en primadonna som inte nöjde sig med något mindre än att stå i fönstret och skina med sin prakt. Klasskamraterna turades om att komma hem till Nattens Väktare och klappa hans giraff och ibland fick den till och med sova över hos någon av sina nya vänner. Snart visade det sig att Giraffen inte längre ville identifiera sig som en han-giraff, han kände sig mer som en hon. I samband med detta tyckte de andra internatboende att hennes dåvarande namn ”Giraffen” inte dög och döpte om henne till Juanita Mendez. Inte bara hade hon fått skinn på näsa och en drös nya vänner, hon hade också kommit ut ur garderoben. Allt under bara tre veckor.

Vad tycker då Badankan att hennes pojkvän har blivit en flickvän, undrar ni?

”Det var väl inget nytt? Jag har kallat henne flickvän ganska länge nu, det är bara Nattens Väktare som är trög!” pep hon och gav giraffen en puss på kinden. Det nya livet i de småländska högländerna hade börjat bra, för både djur och superhjältar.