Hjälten på nöjesfältet

Ett vrål hördes över nöjesfältet, spred sig över området som ett bomblarm. Alla andra ljud överröstades; dunka dunka-musik, bergodalbane-tjut och maskingnissel framstod som viskningar i vinden jämfört med det massiva primalskriket. Vem eller vad låg bakom oljudet?

     Nattens Väktare hade precis lugnat ner nerverna från den förra anhalten, en livsfarlig bergodalbana vid namn ”Balder”. På sina ställen stupade rälsen rakt nedåt, vår maskerade hjälte hade uttryckt sin panik så högljutt i backarna att de två barnen i sätet framför hade vänt sig om när åkturen var över och flinat åt honom.

     ”Självgoda snorungar”, tänkte han för sig själv när han dallrade ur vagnen. Han var glad att ha överlevt och minst sagt stolt. Det var ett hjältedåd av sällan skådat slag, så stort att han inte ens tänkte på de enorma folkmassorna som rörde sig i Lisebergs nöjespark idag. För ett halvår sen hade bara kön in till själva parken fått honom att kallsvettas, men nu hade han bearbetat sin skräck för människor och trängsel. Dessutom var han där med sin klass från författarlinjen, en lustig samling personligheter som hade gemensamt att de alla gillade att skriva och åka karusell. Nattens Väktare tyckte också om att åka karusell men han förstod inte varför det tvunget skulle gå så fort och stökigt. Han var mycket nöjd när han lurat upp tre klasskamrater i Pariserhjulet, en lugn och städad attraktion. En stunds ro, men den skulle inte bli långvarig. Alla han klasskamrater var inte lika snälla och tålmodiga med hans höga ålder och svaga hjärta.

     ”Uppswinget”, sa en av hans malliga klasskamrater och pekade på en dödsgunga av fruktansvärd proportion. ”Den kommer farbror tycka mycket om! Häng med!”

     ”Ja, kom nu! Den är skitkul!” instämde de andra i kör och vips stod vår maskerade hjälte i kön till något han med all säkerhet inte skulle tycka om, men han kunde ju inte vara sämre än sina kaxiga kursare. En superhjälte av hans kaliber fick inte verka feg. Föga visste han om vilken fälla de hade lurat honom i!

     Uppswinget var en enkel konstruktion, två gungor pendlade fram och tillbaka på hög höjd och hade plats för sammanlagt trettiotvå personer, sexton i varje gunga rygg mot rygg. Högsta pendelvinkeln låg på 120 grader, vilket innebar i praktiken att man ena stunden stirrade upp mot himlen och nästa sekund rakt ner i marken. När gungan var på topp kunde det upplevas som att hänga tämligen skitmycket upp och ner för den som är lite känslig. För Nattens Väktare fanns det inte mycket i denna värld som var värre än att hänga upp och ner, men han insåg inte hur det låg till med Uppswinget förrän han satt fastspänd i sätet och maskineriet började arbeta.

     Ljudet var öronbedövande! Han skrek från både toppen och bottnen av sina lungor på samma gång, som om någon klippte av honom tårna, en efter en med en slö häcksax. Eller som om han hade kommit hem och någon hade bytt ut alla skivor i hans cd-samling mot dansbandsmusik. Ett skrik så genomsyrat av ångest att nöjesfältets besökare på marken under honom började undra om de inte gått fel och hamnat i nordens största tortyrkammare istället.

På tåget hem från Göteborg hade hjärtat sakta börjat krypa ner från halsgropen, tårna krampade inte längre och han hade fått tillbaks sin vanliga rosa hudfärg. Klasskamraterna skrattade bara de såg honom, de hade aldrig haft så här roligt på ett tivoli förut, det var nästan löjligt.

     Det kanske är lätt att tro att vår hjälte satt i sitt säte och kände sig butter och kränkt, men så var det inte. Han kunde inte låta bli att tänka på när han var på Tivoli i Köpenhamn med sin familj.

     ”Nej då, den går inte upp och ner!” sa syster Kajsa Kajal och pekade på en uppenbar dödsfälla som danskarna satte sig i för skojs skull.

     ”Inte ett dugg alls faktiskt! Du kan sitta i samma vagn som mig!” föreslog syster Fläbbet. Nattens Väktare hade tittat skeptiskt på karusellen, men inte skeptiskt nog. Vagnen de satt i visade sig snart ha alla världens ambitioner att vändas upp och ner då den lossnade i en axel han inte hade väntat sig. Det var ingen överraskning för hans syskon förstås.

     ”JAAAAG HAAAAAAATAAAAR EEEEEER!!!” lär det ha hörts i hela Köpenhamn och halvvägs ut på Öresundsbron. Det var ett bra vrål, han log när han tänkte tillbaka på det. Han satt i sitt säte på tåget och såg på sina otäcka författarvänner. Det må vara att de var små och sluga, rent av opålitliga när det kom till åkattraktioner, men han hade aldrig kunnat känna sig mer hemma. Fasiken vilken bra klass han hamnat i!