Nobelpriset i matlagning går till ...

”Nobelpriset i matlagning går till Nattens Väktare”, sa någon kunglighet han inte kunde namnet på. ”För sin insats inom opretentiös matlagning som till och med utslitna singelkillar orkar med efter jobbet, och uppfinnandet av Sveriges nya nationalrätt: Potatisbullar i wrapbröd.”

Nattens Väktare var i centrum, kände han när han gick upp på scenen och knappt kunde höra sig själv tänka för applåder och klickande kameror. Han hade gjort något sensationellt, något som skulle gå till historien, och allt föddes ur hans egen lathet i kombination med hans enorma kreativitet och förmåga att använda saker han har runt sig. Han var ett geni, så till den grad att han nu belönades med Nobelpriset i en inriktning som inte ens fanns innan hans kulinariska experiment.

Han skakade hand med kungen som viskade till honom att Potatisbullar i wrapbröd hade blivit lite av en favorit i kungahuset. Han fick en guldmedalj, diplom och grejer, sen blev han pekad till talarstolen. Det var dags för talet, det han jobbat med i flera veckor. Trots att han visste allt om mat som både tröstar och utfodrar kunde han inte låta bli att bli nervös. Det fanns så mycket att säga om forskningsområdet, som i hans mening fortfarande var att anse som outforskat. Hade han verkligen fått ner allt han ville säga? Eller hade talet tvärt om blivit för långt? Han ville väcka nyfikenhet, inte avskräcka med tråkiga fakta och siffror. Men han ville samtidigt inte framstå som någon clown som egentligen inte förtjänade att stå vid samma talarstol som de andra pristagarna. Det fick inte bli bara ett ”kul ämne”, en snackis. Han stod ju på scen med damen som upptäckt vad som orsakar cancer, och snubben som byggt den första fungerande portalen och därmed löst alla transportproblem. Det gällde att skärpa till sig nu.

”Hej”, sa han i mikrofonen, och hela Stockholms konserthus jublade som svar.

Var det så bra sagt? Hur skulle han kunna följa upp det? Han tittade ner i sina papper. Statistik över potatisbullens popularitet kontra skammen över att inte orka laga något vettigare. Grafer som visar skillnaden mellan potatisbullar och rösti, samt hur mycket godare allt blir med rostad lök.

Nej, det var inte det här han ville säga. Detta var inte vad han ville lämna över som tack för det fina priset.

”Det handlar egentligen inte om mat alls”, sa Nattens Väktare och släppte ner det genomarbetade, fullkomligt perfekta talet på golvet. ”Det handlar om förlåtelse.”

Han blev tyst. Funkar inte tal som så att när man börjar prata så fortsätter det automatiskt av sig själv? Tydligen inte. En så djup och bra inledning, och så visste han inte hur han skulle fortsätta. Aldrig hade han känt sig så uttittad. Hela världen tittade på honom genom tevekamerorna. I vartenda land satt folk och väntade på vad han skulle säga. Media hade ju skrivit om honom och det kontroversiella priset som det roliga, lite folkliga inslaget i den annars stela ceremonin. Det var i alla fall det tidningarna förväntade sig att han skulle vara, och här stod han och gjorde allesammans outhärdligt besvikna.

Men som av magi hittade han plötsligt en potatisbulle i fickan.

”Det handlar om att göra något stort av det lilla!” sa han och kastade den lilla bullen upp i luften. ”Om allt du har är en potatisbulle, lägg den i en wrap med rostad lök, majonnäs och groddar, så rätt som det är har du något helt annat.”

Alla ingredienserna fanns av en oförklarlig anledning nära till hands, vackert upplagt lagom till att potatisbullen landade igen.

”Har du glömt köpa sallad, förlåt dig själv, ta lite nachochips istället. Finns det ingen sweet chili-sås? Förlåt dig själv, ta lite saltgurka. Det går lika bra.”

De andra pristagarna, som med stort intresse följde spektaklet, torkade nu tårar ur ögonen. Kungen suckade drömskt. Hans tal var rena musiken.

”Det här priset är inte till bara mig. Det är till alla de som lagar mat i motvind, alla de som dukar för två men äter ensamma. Till de som kommer hem sent på natten, till de som äter chips bakom fördragna fönster. Det är till oss som ser till att alltid ha rostad lök hemma. Till oss som tar det som finns…”

”Är det här ännu en av dina så kallade dikter?” frågade Badankan. ”Eller va håller du på och gastar om?”

Nattens Väktare stod uppe på en köksstol och viftade med ett wrapbröd. Väggar och tak hade täckts i majonnäs och rostad lök, medan potatisbullarna låg söndersmulade på bordet.

”Öhm, nä jag lagar mat.”

Badankan stirrade på honom och wrapbrödet. En liten bit sallad lossnade från taket och landade på hans huvud.

”Gör du? Här ser ju ut som kriget”, sa hon.

”Jamen, så är det ju inte heller fredspriset jag vunnit!”