Skällsortering

Kanske om timmarna mellan den senaste koppen kaffe och upptäckten i soprummet varit färre skulle Nattens Väktare ha haft lättare att hantera situationen. Men läget var vad det var. Det skälvde inom honom, utbrottet var ett faktum, och hade det bott vilda djur i hans bröst hade de känt faran och sprungit sin väg.

”Det var då själva …” väste han, och till ingen effekt alls hytte han med näven åt mjölkpaketet som låg i kartonginsamlingen. Icke hopvikt. Den låg där som om den ägde containern, som om den var bättre än alla andra kartongbitar och fick lov att ta mer plats.

Inte den här gången. Många mjölkpaket hade han ignorerat i sina dar, men inte den här gången. Det stod ju tydligt på skylten att FÖR ALLAS FÖRBANNADE TREVNAD kunde man väl vika ihop sina mjölkpaket. Han lyfte upp paketet och höll den framför ansiktet som om han tänkte hålla en Hamlet-monolog för den, sen vek han ihop den.

Känslan av tillfredsställelse blev inte långvarig.

”Men vad tusan!” röt han ner i containern. ”Är ni ännu fler, era jävlar?”

Jajamensan. Under den första kartongen låg ytterligare tre, utan så mycket som ett spår av viknings-försök. Det var bara att sätta igång.

Medan han stod där, vikande och morrande, kom en liten rund gubbe in genom dörren. Han hade både hängslen och livrem, vilket borde ha varit en varningssignal för dumheterna som nu skulle uttalas mellan honom och vår hjälte. Utöver detta hade han på ett irriterande sätt vikt de få hårstrån som fanns till hans förfogande över sin massiva flint. Det såg ut som en fullmåne som gömt sig lite grann bakom ett par tunna moln och på allvar trodde att den inte syntes nu.

Man kan säga att det fanns många faktorer som arbetade för att den lilla gubben inte skulle få ett vänligt mottagande. Och detta var redan innan han kom med sin öppningsreplik.

”Jaså, här står du och viker.”

”Mmmhmm”, svarade Nattens Väktare så vänligt han förmådde.

”Du kanske har fått VIK-ariat?”

Nattens Väktare var verkligen ingen att missunna en medmänniska ett gott skratt i vanliga fall, men när det hesa rökskadade gubbgarvet spred sig i soprummet gjorde han ett undantag. Bara för den här gubben.

”Ja, det stämmer! Jag har vikariat!” sa han. ”Och det kräver specialutbildning, ser du. Inte ens raketforskare, hjärnkirurger eller socionomer behöver så lång och avancerad utbildning som vi vikarier, för det är förbannat komplicerat att vika en mjölkförpackning!”

Gubben svalde resten av sitt skratt, nickade bara lite försiktigt och gick till en container bredvid. Den för returpapper.

”Och titta, här har ju någon slängt en plastpåse med!” skrattade Nattens Väktare. ”Men den ser ju faktiskt nästan ut som kartong. I alla fall om man har riktigt mycket fantasi, men det verkar ju många ha nu när de sorterar soporna.”

”Jo …” sa gubben.

”Plast verkar ju se ut som returpapper med, så mycket plast man hittar i de containrarna.”

Tidningarna gubben just var i färd med att slänga låg passande nog i inget annat än en plastkasse. Det var gubben medveten om och tittade förskräckt på påsen som om det var först nu han insett detta.

”Men plasten ska ju vara i plasten, vilket ju är rätt logiskt om man tänker på det”, fortsatte vår hjälte och såg med tillfredsställelse hur gubben med skakande händer knöt upp plastpåsen och hällde ner tidningspappret i containern. Precis som det skulle vara.

Nattens Väktare nickade belåtet, duktig gubbe. Det var väl inte så svårt. Men belåtenheten fick ett drastiskt slut när han öppnade locket till matavfallstunnan. Där nere bland kompostpåsarna låg jordens undergång, en rosa plastpåse, och lyste hotfullt i mörkret. Ännu en tunna av välvilja förstörd av den hemska plasten. Han såg framför sig hur tunna efter tunna avsedd att göda och hjälpa vår döende planet, istället kvävde den i all plast som stoppats ner. Bin och humlor dog som flugor, träden tappade barken, och sjöarna blev radioaktiva. Kadavret efter en isbjörn flöt i land, den hade satt en påse i halsen.

”Ska det vara så jävla svårt?” röt Nattens Väktare.

 Det som sedan skedde gick så fort och hade ett så katastrofalt resultat att varken gubben eller han själv fann något lämpligt att säga. Det vi behöver veta om påsen är att den var mer fullpackad och tung än den såg ut att vara. Troligtvis fanns det redan små hål i plasten, som blev till mycket större hål när Nattens Väktare, driven av lika delar ilska och miljömässig välvilja, ryckte upp den ur containern.

På bråkdelen av en sekund fylldes luften med kaffesump, förruttnade grönsaker, papperstussar och en himla massa rosa plast. Det var som om han slitit upp en pinata full med godis och konfetti, fast mycket otrevligare. Innan han ens hunnit uppfatta vad som hänt var han fullkomligt täckt i soporna.

”Fy vad du luktar”, pep Badankan när Nattens Väktare kom hem. ”Vad har du gjort?”

”Källsorterat”, svarade han och tappade upp ett bad.