Kajsa Kajal och berget av smink

Nattens Väktare luktade exotisk lavendel, kokosnöt och flamberad grädd-grävling, vilket han inte själv kunde känna längre. Luktsinnet var utslitet och nästippen var spegelblank av alla magiska supersalvor den smorts in med. Luften var tjock av artificiella dofter, att försöka utvinna något syre i rummet var som att försöka andas i gelé och han beslöt sig för att ta sig ut därifrån. Att få grepp om handtaget till dörren visade sig vara en svår uppgift då hans händer var alldeles kladdiga av alla crèmer och oljor. De var bra för huden, inte mycket mer, konstaterade han i sina allt mer frustrerade tankar. Han försökte öppna dörren med foten istället, men då hade ryggen invändningar och straffade vår hjälte med en sträckning av oanade proportioner. Han trillade ihop i en liten argsint hög.

På en stol i rummet vår hjälte just försökt ta sig ut ur satt hans syster Kajsa Kajal (hennes riktiga identitet var så klart hemlig), hånskrattade och pekade ett parfymerat finger åt honom. Att peka och hånskratta var en talang ingen kunde ta ifrån henne, det syntes att det låg många år av träning bakom. Just idag gjorde hon det dessutom med viss charm då hon var på gott humör. Ett stort paket hade kommit hem till henne innehållandes alla skönhetsartiklar en ung dam som henne kunde tänkas behöva. Ögonfransböjare, nagelförlängare, lack, spackel, löshår och tillräckligt med hudcrème för att hålla hela bostadsområdet fuktigt och friskt ett år framöver. Nattens Väktare hade provat varenda créme under loppet av en halvtimme och som tack för besväret satt hon nu och hånskrattade åt honom. 

Gömd under alla burkar och behållare Kajsa Kajal hällt ut över sin säng låg hennes pojkvän Babbe Boo och mös för sig själv. Han var av en porös natur och vart han än gick spred han mys och trevnad omkring sig. Nattens Väktare var hans stora idol, han gjorde allt för att vara som honom. Åtminstone vara honom till lags. Han sträckte ut en hjälpande, icke insmord hand och öppnade dörren åt honom. 

”Tack så mycket”, sa Nattens Väktare och krälade ut i hallen med sin systers skadeglada skratt i öronen.

Nu kanske ni tror att Kajsa Kajal var en otrevlig typ, men i själva verket led hon bara av samma underliga humor som resten av familjen. Hon tog efter Batmamma som alltid skrattade först och kramade efteråt, det var konsten att raljera med kärlek. 

Tråkigt nog var det sällan man såg Kajsa Kajal utanför sitt rum då hon tyckte att människor var otäcka. Hon gick bara ut när hon fått veta att hon hade ett paket med smink att hämta, men då sken å andra sidan hela Dalby upp för en stund! Hon var både utåtriktat och oförglömlig, med ett gnisslande men hjärtligt skratt spred hon sitt glada humör till alla hon mötte på väg ner till butiken. Detta var förstås något hon förnekade, hon levde envist under tron om att hon var blyg. Och gud förbjude att någon försökte slå i henne att hon var talangfull, då vet man ju inte vad som händer härnäst! Både Nattens Väktare och Babbe Boo hade länge uppmuntrat henne till att söka en utbildning om smink eller måleri, men sådant leder till personlig utveckling och det ville hon verkligen inte veta av!  

Hon hade ett fantastiskt trick hon använde varje gång hennes familj blev för mån om hennes framtid och välbefinnande. När det blev för uppenbart för henne vilket stjärna hon egentligen var när hon hade en pensel i handen och att hon borde gå någon utbildning för att bli ännu bättre, då hjälpte det att vara mästare på roliga ljud. Hon formade sin mun på ett onaturligt sätt och stötte ut en kort ljudvåg som ingen någonsin hade hört förut. Alla runt omkring henne blev konfunderade eller fulla av skratt och glömde med ens bort vad det var de just hade pratat om. Efter ett dygn började dock tjatet igen om utbildning hit, och ta tag i drömmar dit. Frågan var bara vem som var envisast, Nattens Väktare, Babbe Boo och familjen, eller hon själv. 

Upp till bevis, kära syster!