"From the bottom of my heart ..."

Det började redan vid ytterdörren.

”Den som har skrivit den där förbannade vidriga julrapen måste ju för böfvelen vara psykopat!” röt Nattens Väktare, trots att klockan för länge sedan passerat tiden då det fortfarande kunde anses okej att ryta så där högt.

Badankan pep från sovrummet. ”Ska du hålla på så här hela december? Gasta och leva rövare så fort du kommer hem från jobbet!”

”Jag kan inte räkna på tio fingrar hur många gånger de har spelat det där fabricerade juleländet! Tacka tusan för att jag är upprörd! Och jag som skulle ut och rädda världen ikväll.”

”Du får väl försöka låta bli att lyssna på musiken då.”

Lätt för den självgoda badankan att säga, tänkte vår maskerade hjälte. En badanka som bara ligger i soffan och glor hela dagarna. Själv hade han hand om frysavdelningen på ett litet ICA någon mil eller två ifrån Lund. Och det var säkerligen bara för att jävlas med honom som de hade hängt upp butikens största högtalare ovanför hans frys. Hela sommaren och hösten hade den spytt ur sig Tomas Ledin, Gyllene Tider, och ibland även (URK!) dansbandsmusik.

Men nu var det december, och över två veckor sedan han hörde någon musik utan bjällror. Och var det inte JustDs julrap så var det Mariah Careys ”All I want for christmas is you” eller en av femtio tolkningar av ”Rudolf med röda mulen”. Huvudet kändes mer och mer som en torktumlare fullproppad med julgranskulor.

Den värsta låten villa han inte ens nämna, än mindre tänka på. När den spelades på radion (ungefär en gång i timmen) stängde han in sig i fryslagret och drömde om den där härliga tiden i hans liv då ”Sommaren är kort” var hans största bekymmer.

Dessvärre räckte det att höra en liten liten rad av texten för att den skulle lägga sig som ett klister på hjärnhinnan. Nattens Väktare hade försökt peta bort sången med en piggelin, men då frös han så otäckt i örat. Och tillskillnad mot vanlig arbetsstress gick den inte att hänga av sig tillsammans med jobbskjortan. Den hängde med honom i hans undermedvetna, en parasit som livnärde sig genom att tugga i sig hans delikata musiksmak och alla små smaskiga melodier han hade lagrat på minnet. Det var en inre demon som när som helst kunde börja sjunga där inne, så högt och repetitivt att han snart inte kunde tänka en klar tanka.

”Vad klurar du på?” frågade Badankan, och vips var Nattens Väktare tillbaka i nuet igen.

”Va?”

”Mår du inte bra? Du ser helt frånvarande ut.”

Han såg att Badankan pratade med honom, men han var upptagen med att försöka att inte tänka på sången han tänkte på.

”Öööööhh…”

”Har du druckit ordentligt? Du håller väl inte på att på en stroke eller nåt?”

”Nä. Låten. Får inte ut den”, viskade han.

Badankan var en väldigt klok badanka och visste att hemmets riktiga medicinskåp var skivställen i vardagsrummet. Hon letade rätt på Beatles-samlingen och spelade ”Here comes the sun” och ”Come together” några gånger tills Nattens Väktare fått tillbaka färgen i ansiktet och till och med kunde sjunga med lite grann. Efter nån timme kunde han inte minnas vad det var för nån låt han haft på hjärnan, bara att det handlade om julen.

”Tack, du är underbar”, sa han tills Badankan medan han satte på sig sin mantel inför kvällens superhjälte-pass.

”Jag vet”, sa hon och gav honom en blinkning. ”Gå nu ut och rädda världen, och kom tillbaka senast nio.”

Lund var en farlig stad, och Värpinge, som för honom var en ny stadsdel, var säkert inte lika gulligt och tryggt som det verkade på ytan. Men med vänner som Badankan var han inte allt för orolig över att stryka runt på hustaken i jakt på skurkar.

Från hustaken såg han allt som hände, och särskilt mycket var det inte. Ett par barn susade omkring på sparkcyklar. En gubbe med två överfulla matkassar. Och så två snubbar på kvällspromenad. Allt var så lugnt så.

”Usch va kallt det var”, sa den ena snubben plötsligt. ”Skulle tatt min flis.”

Flis. F lis. Fe lis.

”FELIZ NAVIDAD! FELIZ NAVIDAD!” vrålade Nattens Väktare från hustaken, och den natten fick ingen i Värpinge någon sömn. ”I wanna wish you a merry christmas!”