En varm sommardag i Augusti försökte
Nattens Väktare starta sin dator för att arbeta på nästa spännande episod av
sitt superhjälteliv, men då hade datorn dött i sömnen. Fläktarna surrade sommarslött,
men i övrigt gav den inte ifrån sig några tecken på liv. Efter timmar av
räddningsarbete konstaterade vår arma hjälte att hans dator inte gick att rädda.
Den var död.
”Va? Är det sant?”
utropade Badankan när hon fick nyheten. ”Men den verkade så pigg, så full av lust
och energi bara häromdagen.”
”Jo, men skenet från
skärmen kan bedra, antar jag …”
Det blev tyst mellan de
två vännerna, och Nattens Väktare övervägde om han borde ge Badankan en kram.
Han hade aldrig varit bra på att bedöma huruvida situationen var sådan att en
kram kunde göra saken bättre. Längre hann han inte innan Badankan ställde frågan
som svävat i rummet som ett litet oroligt dammkorn, för osäkert för att våga
närma sig golvet.
”Hur blir det med bloggen
då?”
Fyra månader senare.
En hög av sorg, ensamhet och möbler låg i
bäddsoffan och andades. Hade det inte varit en grå och blåsig decemberdag hade
en solstråle nu landat på den del av högen som bestod av olästa böcker, för där
började det minsann röra på sig. Först bara ett finger, sen en hel hand,
sträckte sig upp ur högen och vidare mot pallen bredvid bäddsoffan. Med en van
rörelse tog handen kartan med huvudvärkstabletter och vattenflaskan och
försvann sedan ner i högen igen.
Efter en stund, ungefär
så lång tid som det tar för en person att under ett täcke skölja ner minst en Ipren,
tittade resten av kroppen fram. Det var vår Nattens Väktare, nyvaken, orakad och
lite grinig.
Alla möbler som för några
dagar en stod i vardagsrummet, den del av hans nya lägenhet där han faktiskt
trivdes, stod nu inklämda i sovrummet. På grund av en tapetsering, så kaoset
var åtminstone inte permanent.
Giraffen Juanita hängde
över honom från bäddsoffans kortsida.
”Jajaja, du ska få mat.
Titta inte på mig så där.”
Då kom han på att det ju
inte var papier maché-giraffen han brukade mata. Det var hans älskade hund
Chaplin. Vidare kom han nu ihåg att Chaplin flyttat till Hälsingland, och det
skulle dröja ändå till Mars innan vår hjälte skulle få vakna igen med den lilla
hundkroppen sovande vid fotändan. Och några månader senare skulle han flytta
till Hälsingland permanent. Livet som husse var slut.
Nej, nu fick det vara
slut på negativa tankar. Till det positiva i livet. Han vände sig till sin sambo
som låg bredvid. Hans nya kärlek i livet, kvinnan som fick hans hjärta att
fortsätta slå. Då kom han på att hon ju faktiskt inte flyttat in än. Troligtvis
visste hon inte ens att de var ihop. Ännu troligare var att hon inte existerade,
för där låg hon inte.
Nej, NU fick det vara slut
på negativa tankar. Till det positiva i livet. Hans livliga fantasi. Om han
tänkte att han hade en sambo så var det så. Middag för två, fast hon var lite
petig med maten, den osynliga damen. Och om en liten osynlig hund kom rusade
genom lägenheten för att hälsa så fort han kom hem från jobbet, var det fortfarande
bättre än ingen hund alls. Det. Positiva. I. Livet. Fokus!
Den riktigt goda nyheten,
den som faktiskt var god på riktigt och inte bara på sedvanligt ironiskt vis,
var att han lagt vantarna på en ny dator. Och det bästa med att känna sig deppig
och ensam var att han blev mycket mer kreativ då. Och det bästa med att skriva
och rita när han mådde dåligt var att han mådde lite bättre då. Även om livet
den senaste tiden blivit till något annat än han önskat, så kunde han
åtminstone starta datorn och skriva om det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar