En inte så god fortsättning

Under det gula täcket av chipspåsar vaknade Nattens Väktare. Hade ännu en dag passerat utan att han gjort något annat än ätit chips? Sömnfumliga fingrar sökte sig till mobilen som låg en bit ifrån, och skärmen visade tid och datum.

En plötslig panik tog fyr i vår maskerade hjältes sinne, och han flög upp ur chipspåsehögen. Det var inte bara en dag som passerat! Han hade inte lagat någon vettig mat på snart en vecka! Hur hade det blivit så här fel?

Då mindes han. Den gurglande anden i köksvasken. Det var den som sa åt honom att gå och köpa mer chips varje gång han sneglade åt spisen. Nu fick det vara nog.

”Badankan!” utropade vår hjälte. ”Håll för näbben, för nu ska den där vasken rensas ordentligt. Och det kommer inte lukta lavendel, det säger jag det!”

Hon svarade något han inte brydde sig om att lyssna på. Om alla hjältar skulle hålla på och lyssna jämt och ständigt skulle det bli svårt att ha tid till att rädda världen.

Han stoppade öronen fulla med öronproppar, så att inte anden skulle ha en chans att prata honom ur det här. Skruvmejslar, såpa, topz och en gammal tandborste samlade han ihop och begav sig till köket. Där inne hade ingen städat på väldigt länge. Även här regerade de tomma chipspåsarna. Dammråttorna hade vallfärdat hit från fjärran delar av lägenheten, de levde på intorkade matrester i tallrikar och matlådor. Spindlarna hade byggt större bon där de satt och skrek när Nattens Väktare stegade in. Strumpludd och brödsmulor trakasserade hans nakna fötter.

Men vad nu? Diskhon var skinande ren! Den förfärliga kloakstanken var borta.

Återigen såg han att Badankan försökte prata med honom. Hon satt på diskbänken och såg upprörd ut, så han drog ur öronpropparna.

”Den har inte gurglat på över en vecka nu”, sa hon.

”Varför har du inte sagt något?” frågade Nattens Väktare.

Badankan fnös. ”Du har inte hört något för alla krasande chips du satt i dig.”

Han brydde sig inte om hennes överdrivna påhopp. Så länge det var under femtio påsar var det inget att prata om. Det irriterande var att den där vasken plötsligt fixat sig själv. För det första hade han sett fram emot att ta tag i problemet för att efteråt få känna sig lite duktig. Det var inte så ofta han fick göra det nämligen. För det andra hade han planerat åtminstone tre blogginlägg om den onda anden i vasken, och den klimatiska slutstriden skulle bli lika spännande som kladdig. Istället fick han denna antiklimax, detta ickeslut på den spännande historien.

”Har jag åtminstone några chips kvar?” frågade han Badankan.

Nej, chipsen var helt slut, och Badankan förbjöd honom att gå och köpa fler innan han städat upp alla chipspåsar och smulor. Dessutom var det på tiden att han lagade något vettigt att äta istället.

Mat var förstås det minsta av hans problem nu. Vad i hela friden skulle han skriva om? Så istället för att städa och laga mat skrev han ett blogginlägg om inget speciellt alls.