Ett okänsligt slut

Ett öronbedövande kras hördes, som när en sten kastas genom ett fönster, fast blodigare och så mycket djupare. Ett hjärtekras, och det kom ifrån vardagsrummet. Nattens Väktare visste inte om han skulle ha dåligt samvete, eller om det bara var inbillning, men Bäddsoffan som följt honom genom tolv år av hans liv verkade gråta. Det var inte den där tysta och sorgsna gråten, nej. Det var ångestgråt. En Överge mig inte-gråt. Men soffor gråter väl inte? Det var alldeles säkert inbillning.

”Ser du inte vad du gjort, din okänsliga karlslok?” pep Badankan, och bekräftade därmed att bäddsoffan förmodligen grät på riktigt.

”Men jag förstår inte vad jag gjort”, sa Nattens Väktare.

”Är du trög eller? Det förstår du väl att du måste låta henne flytta ut först, innan du kan flytta in din nya säng?”

Nattens Väktare tittade något skamset på sängen han just bäddat och gjort fin. Badankan hade förstås rätt, som vanligt.

För bara några veckor sedan fick Bäddsoffan beskedet, det var verkligen slut på deras förhållande. Hon skulle flytta ut, och in skulle nästa sovplats.

Det var mycket för Bäddsoffan att ta in, och en och annan tår hade hon fällt. Nog hade de glidet ifrån varandra, den maskerade hämnaren och hon. De där första åren i vuxenlivet var för länge sedan över. De såg aldrig på film tillsammans längre, uppesittarkvällarna var inte att tala om. Det var mest som ett långt och utdraget förhållande som borde ha varit slut för år sedan. Han kom jämt med pikar om hur ont han hade i ryggen, hon hade blivit för nedsutten. Och hon beskyllde honom för att smula ner henne när han åt chips istället för att stiga upp och äta frukost. För den delen, vems fel var det att hon var så nedsutten? Inte hade hon gjort alla gropar på egen hand.

Men de hade ju minnena ihop. De kanske kunde hitta tillbaka till magin, den där tiden då han längtade efter att få komma hem och lägga sig. Det gjorde han ju nu också, förstås, men då var det i just henne han ville sova. Hon kunde kanske jämna ut sittgroparna igen, göra sig sovvänlig.

Bäddsoffan levde på det lilla hoppet, trots att utflyttningsdatumet närmade sig hela tiden. Ibland tittade Nattens Väktare på henne med den där sängkammarblicken, och så låg han och rullade sig i henne så det riktigt fladdrade i lakanen och hon blev alldeles pirrig i schäslongen.

Men nu stod hon där. Den nya sängen. Bäddsoffan avskydde den. Ny, fräsch, fast. Sänggavel hade den med. Så utomordentligt vidrigt. Hur kunde hennes egen superhjälte falla för en sån? Själv stod hon nermonterad i vardagsrummet och kunde inte mer än blänga svartsjukt medan Nattens Väktare vänslades med den nya sängen. Skruvade på ben. Klädde gaveln. Urk.

Men det var när sängkläderna kom på som det verkligen sprack för henne. Exploderade. Sprängdes till atomer i ett moln av ångest och sorg. Hon skrek av gråt när HENNES sängkläder lades ut över den nya sängen. Sängkläderna hon bäddats med så många gånger, som de hade så många minnen med. Ett förflutet och en framtid, trodde hon. Till råga på allt såg sängen så outhärdligt perfekt ut i sängkläderna.

Juanita, papier maché-giraffen som själv erfarit kärlekens destruktiva krafter flertalet gånger, försökte trösta Bäddsoffan. Hon puffade med nosen över ryggstödet. Det skulle bli bra till slut. Såja såja. Bäddsoffan var ändå för bra för Nattens Väktare. Hon var värd någon mycket bättre.

Då kom bäddsoffan ihåg vart hon skulle flytta – hem till den maskerade hämnarens ex-flickvän. Åh, så mycket skit de skulle prata om honom. Hur han dregelsnarkade, och alltid satte sig i sängkläderna med byxorna på. Jätteäckligt! Han trillade ur sängen i sömnen med! Urlöjligt!

Men det var inte det bästa, tänkte hon sen och fick något hjärtligt i blicken. Hunden Chaplin bodde ju också där, den charm-tokiga hunden som brukade ligga på hennes schäslong och äta popcorn. Och när han somnade blev han varm och luktade så gott. Än en gång skulle hon få täckas i hundhår.

Plötsligt längtade bäddsoffan tills hon fick flytta. Nattens Väktare kunde gott ha den där gräsliga sängen, hon fick ju trots allt hunden.